söndag 12 september 2010

Vardagsmotion


Jag köpte mina första MBT-skor för ca tre år sen. Det berodde på att jag hade ont i rygg och fot. Jag hade läst om de här skorna att de skulle avlasta och stärka ryggen. All reklam går tyvärr inte att lita på, men i det här fallet så stämde det bra. Någon kanske skulle säga att det känns som att gå på moln. Det har jag aldrig provat så det kan jag inte uttala mig om, men jag tycker det känns som när man är vid havet och går barfota i sanden. En mycket behaglig känsla. 

Eftersom sulan är rundad så måste man arbeta med benmusklerna för att överhuvudtaget kunna hålla balansen. Man känner sig ärligt talat lite "rund under tofflorna". Det har nu konstaterats att skorna i sig är det bästa motionsredskapet. Man får bättre hållning, starkare muskler och går kanske ner något hg också. Jag vet inte om detta gäller även om man bara tar på sig skorna och står still. 

Ett antal personer som jobbar på JeldWen var i skogen i går och fixade till motionsslingan. Jag var tvungen att gå och kontrollera det idag. Nu finns det nya, synliga markeringar och det är upprymt på stigen. Slingan är 5 km lång och det är många år och många kilo sen jag gick den. Fast jag måste säga att jag är väldigt stolt över mig själv. Varje dag tar jag en promenad på ca 45-60 min. Mitt mål är att kunna gå hela motionsslingan utan att behöva plocka fram syrgastuben. 

lördag 11 september 2010

Fel dag



Vad är det för särskilt med den här dagen? Jag vet att det varken är tid för barnbidrag eller pension. Men något är det, för Väla var fullsmockat med folk idag. Jag hade nästan tänkt att vända när jag kom till parkeringen och såg alla bilarna. Men då hade jag bara fått åka dit i morgon, och vem säger att det är mindre kunder där då.  Jag kände att det var definitivt fel dag för mig att vara där. Jag har full förståelse för att små barn blir kinkiga och gnälliga när de blir trötta och varma. Luftkonditioneringen på Väla är ungefär som hemma hos mig; alltså obefintlig. Allt surr och all trängsel gjorde att irritationen inte var långt borta. Det blev ju inte bättre av att jag råkade ut för en mycket gåpåig försäljare. Att han kallade mig för "tjejen" plockade han inte många poäng på. Så lättlurad är jag inte. Jag vet inget värre än när jag kommer in i en affär och expediten följer mig som en skugga hela tiden. Det är väl tillåtet att bara gå runt och titta på det som säljes? 

Nu har jag i varje fall gjort dagens goda gärning, nämligen tagit en kvällspromenad. Efter alla de 1000-tals steg jag gått på Väla idag, så fick det räcka med en minitur. Men det var en mycket härlig duggregnspromenad. Nu ska det bli skönt att svepa in sig i en stor filt och bara ligga i soffan och slötitta på TV.  

torsdag 9 september 2010

FRITIDS




Jag har startat ett privat Fritids här hemma. Än så länge är det bara ett barn inskrivet, så jag kan ta det väldigt lugnt. Jag behöver inte ens hålla öppet varje dag. Bara de dagar Rasmus väljer att inte leka med en kompis. Han gillar att pyssla precis som sin mamma och sin mormor, och han och jag har pratat om att starta en gemensam pysselblogg. Där tänkte vi visa vad vi tillverkar både med foto och lite beskrivningar. Som på alla Fritids är "melliset" väldigt viktigt och det hjälps vi åt med.


Ekonomin är lite ansträngd precis som den är för de flesta Fritids. Det gäller att hitta billiga affärer att köpa material ifrån. Jag har hittat det perfekta stället. Det ligger ganska nära och har ett JÄTTESTORT ta-själv-lager som inte är av denna världen. Här ligger IKEA i lä. Visserligen är det inte katalogiserat och utmärkt direkt var man hittar alla saker, men det gör ju att man får lite motion på köpet. Helt gratis. Idag har jag "handlat" lärkkottar, stenar och pinnar. 

söndag 5 september 2010

Vad pratar man för språk på den här restaurangen?


....frågade Rasmus, när jag kom och skulle servera honom. Frågan var egentligen inte så konstig. Han var ganska nyss hemkommen från en bilresa som gick genom först Danmark och sen Tyskland med några matstopp under vägen. Väl framme hos moster och morbror i Luxemburg var det dags för ytterligare restaurangbesök och där var franskan huvudspråket. Här är både barn och hundar välkomna på alla restauranger. De betraktas som levande varelser och inte som nån slags skräp som man måste sopa bort.


Diskussionen om barns vara eller inte vara på restaurang här i Sverige tycker jag är genant för alla svenskar. Jag kan ha förståelse för de som är rök-och pälsdjursallergiker. Det har ju med hälsan att göra och handlar inte om tyckande. Men det finns väl ändå ingen som är allergisk mot barn??????????? Här måste det bara handla om egoistiskt tyckande. Hur ska barn veta vad som förväntas av dem om de aldrig får följa med på en restaurang? Jag har många gånger blivit mer störd av vuxna än av barn när jag suttit och ätit. Vuxna lever inte alltid som de lär. Jag förstår inte riktigt vad problemet är. Ifall man blir så störd när man går på restaurang finns världens enklaste lösning. Stanna hemma i det ljudisolerade köket, dra för gardinerna och lås ytterdörren så inget kan störa måltiden och låt alla helt vanliga, sunt tänkande människor, stora och små, få umgås på restaurang.

lördag 4 september 2010

Hög volym



Detta inlägg handlar inte om den slags volym man mäter i decibel utan snarare i cm eller kanske dm; nämligen höjden på frisyren. Höstens frisyrer ska se ut som om man just klivit ur sängen, rufsigt men naturligt. Då är jag ju väldigt modern! Man ska gärna ha långt hår och har man inte det redan, så får man skaffa sig löshår. Tupering är också inne nu för att få till den rätta höjden. Det känns som om jag var tillbaka på 60-talet. I början på 60-talet skulle man tupera sitt hår så det blev jättehögt, precis som Farah Diba, kejsarinnan i Iran. Det låter inte klokt men en del tjejer lade bomull på hjässan och vek sen över sitt eget hår. På så vis kunde frisyren bli några cm högre. Det berättades om att en del använde "frallor" i stället för bomull, men det är inget jag har sett. Sen sprayades frisyren så den kändes som papper. Det luktade inte för gott. Den tidens spray hade så stark doft, så man nästan tappade andan. 


Eftersom jag alltid haft problem med mitt hår som varit för tunt och mjukt, så köpte jag löshår. När jag satt fast det på huvudet, så kunde jag faktiskt få till en frisyr som inte var så dum. På den tiden jobbade jag på Barnsjukhuset, och då var vi tvungna att ha uniform på oss; dvs. blå klänning, vitt förkläde och en vit, stärkt hätta. När jag då hade löshåret på plats, och satt fast hättan, tyckte jag själv att det var mycket tjusigt. När jag idag tittar på foton från den tiden, förstår jag inte riktigt hur jag tänkte.


Torrshampoo var något som också var ganska vanligt när jag var tonåring. Idag kallas det för hårpuder, men det fyller samma funktion. Det var helkass. Pulvret var vitt, så man såg ut som om man var gråhårig, för det var jättesvårt att borsta bort allt. 


Jag tycker det är bra att inte alla slaviskt följer frisyrmodet. Så trist om alla skulle se likadana ut i håret. Då kunde man ju lika gärna sätta på sig en peruk som de gjorde på rokokotiden.

torsdag 2 september 2010

Skolbaciller


Idag har jag vabbat halva dagen för första gången i mitt liv. Jag fick hämta hem Rasmus från skolan eftersom han inte mådde bra. Det var ju nästan väntat nu när alla barn träffas igen efter sommarlovet. Vi plockade fram lite myskläder och sen bäddades den lille sjuklingen ner i soffan. Det dröjde inte länge förrän han sov. Jag fick själv åka till leksaksaffären och inhandla en Legobil. Något måste man ju ha som tröst när man är sjuk.

Jag har passat på att lära mig lite mer om datorn nu när jag har haft tillgång till skickliga lärare. Det finns säkerligen böcker att köpa som riktar sig till nybörjare, men kruxet är det, att jag orkar inte läsa dem. Det gäller samma vilka maskiner eller apparater det än gäller. Instruktionsboken ger mig stora skälvan. Jag tycker om när någon visar och förklarar för mig hur jag ska göra...många gånger. Tack och lov så är alla mina barn mycket tålmodiga och har överseende med att jag inte fattar allt efter endast en genomgång. Den genen har de inte ärvt efter mig. 

Det verkar så proffsigt när man kan länka till något annat från det man skriver. Nu har jag lärt mig det!!! Det är ju jättelätt.....när man vet hur man ska göra. Så nu kommer jag att länka vidare så fort jag får en chans. 

onsdag 1 september 2010

Hej då!



Idag reste den siste eller rättare sagt de sista semesterfirarna härifrån. Bara till Mölle, men vi hinner inte träffas mer innan de åker tillbaka till Luxemburg. Det var en trist dag speciellt för Rasmus. Han räknar ju Santos som sin hund även om det skiljer 100 mil emellan dem. Tre dagar på rad har den lille, vite krulltotten väntat på sin kompis utanför skolan. Dagens höjdpunkt! Santos fick så många kramar idag innan han åkte så han var alldeles mörbultad. Katarina fick tigga sig till en kram. Hon var inte lika viktig som Santos. Rasmus och jag har bestämt att för att trösta oss ska vi åka till Maxi i morgon och köpa en polisbil i Lego. Då har vi lite sysselsättning på eftermiddagen och sitter inte bara och deppar.


Idag kom Den Kungliga Veckotidningen med posten. Kanske inte direkt veckans höjdpunkt, men ganska kul att titta igenom ändå. Det bästa är ju klart alla bilder från olika fester och evenemang. De som är med på bilderna har oerhört tjusiga kreationer. Men det är nog inte heller många av dem som har haft något låglönejobb. Ibland är det skönt att bara sitta och vända blad och slötitta. Läsa tycker jag inte är någon större vits. Texten är ofta så banal och sanningshalten är troligtvis inte många %. Dessutom är grammatiken ibland så man håller på att storkna. Min ena dotter tycker att jag är en "grammatikryttare". Jag vet inte om det stämmer,  men jag tycker att det som trycks i en tidning måste åtminstone vara rättstavat.  


Så fram med rödpennan för en sista genomgång av Sveriges största skvallertidning. Sen ska jag sitta i soffan och mysa och titta på Medium.