Min farmor

Jag har ofta skrivit om min farmor som är en person jag saknar väldigt mycket. Hon föddes 1892 och blev 81 år. Hon var den bästa farmor man kunde tänka sig....nästan en sån som man läser om i sagorna och jag har så många fina minnen från min barndom. Den här beskrivningen av en farmor är precis så som jag minns min farmor från när jag var barn. Den passar givetvis lika bra in på en mormor, för hon var mormor till två av mina kusiner.

Min farmor

hade inte lust att bli vuxen

bodde ihop med farfar

blev gammal när hon fick barn, men när hon fick barnbarn blev hon ung igen

kände mig när jag var baby

 var inte tjock....hon var mjuk och go

kände min pappa ända sen han gick i skolan

skämde bort mig så det var inte klokt

hade alltid tid med mig fast hon var upptagen

hittade alltid på nåt att göra när det inte fanns nåt.

Tänk om alla barn haft den förmånen att ha någon av den äldre generationen i närheten. 

Overklig verklighet

Vi försöker hålla kvar en del rutiner som vi skaffat oss genom åren, annars är det nog så att mycket har blivit omändrat. Det verkar ändå som de flesta rättar sig efter myndigheternas råd och försöker att inte träffas  så mycket.....i varje fall inte i några större grupper. Därför blev jag väldigt förvånad när jag läste en annons i tidningen som ett bussbolag satt in. De erbjöd gratisresor till Gekås i Ullared. I mina öron låter det helt idiotiskt. Först ska en hoper människor trängas i en buss (det stod inte hur många passagerare som var tillåtna på bussen) och sen ska de trängas med övriga kunder inne i butiken. Restriktionerna för hur många som får träffas samtidigt gäller ju inte affärer. Känner viruset tro av ifall det är en butik eller en teatersalong, för det är ju olika regler för mängden personer som får träffas i de olika lokalerna. Jag hoppas verkligen att alla är så pass smarta att de inte hoppar på det här bussbolagets erbjudande.

Rasmus är hemma om dagarna och sköter skolarbetet via datorn. Det går ju bra när det gäller de teoretiska ämnena, men den praktiska biten är svårare. Han löste det på ett bra sätt. Efter samtal med sin lärare åkte han och hans pappa iväg och inhandlade byggmaterial. Rasmus ska snickra ihop en odlingslåda som de ska ha i trädgården. Först ska en ritning göras och skickas in till skolan och sen ska bygget fotodokumenteras under arbetets gång.

I Luxemburg är alla skolor, förskolor och fritids stängda sen en tid tillbaka och Zoé sköter också skolarbetet via datorn. De fick även lite praktiska uppgifter och en dag gjorde hon smycken av lera.

Hemundervisning gäller även för Daniel i Dallas. Hanna passade på att plocka fram en hink med pennor och gjorde "läxa" samtidigt som Daniel hade kontakt med sin lärare.

Man brukar efter en tid vänja sig vid det mesta, men jag hoppas att vi ska kunna leva som tidigare inom en snar framtid. Detta känns onekligen lite "instängt". Förhoppningsvis ska Corona-viruset tacka för sig så fort det bara går och inte bita sig fast över hela sommaren och hösten. Annars är risken stor att årets julklapp kommer att bli en bal toapapper.

Slut på pausen

Äntligen sitter jag här framför datorn igen. Det blev en ganska lång paus...faktiskt längre än jag anat. Nu börjar jag tycka att mycket är som "vanligt" igen även om det runt ikring oss är mer än ovanligt. Det känns onekligen som om vi är med i en science fiction-film. Jag har aldrig gillat den sortens filmer och jag gillar inte hur det är i verkligheten heller. Deckare har alltid varit mina favoritfilmer och böcker, men det är själva spänningen jag vill åt och att jag givetvis vet att det inte är på riktigt. Det som händer nu är spännande men på ett obehagligt sätt.

Det har varit några veckor som jag känt att varken ork eller lust funnits för att blogga. Så mycket annat har fått prioriteras i stället. För det mesta brukar jag kunna se positivt på saker och ting, men den här gången var det inte så. Till sist insåg jag att den enda som kunde ändra på mitt synsätt var jag själv, och jag letade fram mitt "jäklaranamma" igen och....kors i taket.....det lyckades! Att se på tillvaron med lite sjuk humor har hjälpt mig mycket. Jag vet många som tycker att det inte är passande att använda humor i trista situationer, men jag tycker att det är just då det behövs. Alla känner klart inte likadant, men var och en bör få tycka som den vill.

Vi håller oss givetvis mest hemomkring. Nödvändiga inköp gör jag tidigt på morgonen direkt när butikerna öppnar. Det är riktigt skönt för det är nästan folktomt i gångarna och aldrig någon kö i kassan. När allt det här eländet är över tror jag att jag ska fortsätta med samma köprutin. Det är väl inte optimalt, i varje fall inte för mig, att stiga upp i ottan (en del butiker öppnar kl.7) men jag kan ju alltid hoppa ner i sängen igen efter att jag plockat in varorna.

Det är inte klokt så mycket detaljer man ser när man är så mycket hemma. Jag har upptäckt massor av småsaker som vi nu håller på att åtgärda. Bagateller egentligen, men när vi nu ändå har den här tiden så kan man lika gärna försöka göra något vettigt. Faktum är att det piggar upp enormt när man ser hur fint det blir sen. Fast jag garanterar att ingen mer än vi märker det, och det är egentligen det som räknas.

Tillfälligt ur funktion

Jag tar en paus, men jag ger aldrig nånsin upp.

Jag känner att det är nödvändigt med en paus, men förhoppningsvis blir den inte så lång. 

Detta händer aldrig mig

Risken att läsa innan man somnar är att man vaknar på fel sida.

Som tur är råkar jag aldrig ut för det eftersom jag aldrig ligger i sängen och läser numera. Sen jag fick progressiva glasögon fixar jag det inte. Den läsruta som finns i mina glas är inte anpassad för liggande läsning har jag förstått.

Inställd resa

I helgen fick jag veta att min sonhustrus jobbresa till Österrike blivit inställd. Givetvis är det rädslan för Coronaviruset som är orsaken. Det är lite osäkert att resa nu och risken finns att även om man inte själv blivit smittad kan man bli tvingad att vistas i karantän. Därför beslöt Peter att de skjuter upp sin resa hit till sommaren i stället. Även om jag tycker det är jättetråkigt att inte få träffa barnbarnen om några veckor, vilket jag sett fram emot, så kan jag tycka att det är ett vettigt beslut. Hälsan är viktigare än allt annat.

I måndags hade jag ett inbokat besök på lasarettet i Ängelholm och då passade min syster och jag på att träffas. Det är evigheter sen vi sågs senast. Det har mest blivit sms och mail och något enstaka telefonsamtal. Så länge vi hade vår mor boende i Ängelholm träffades vi mer regelbundet, och efter att hon blev sjuk var det väldigt intensivt. Vi träffades ändå mest när mor bytte "bostadsort". Hon bodde varannan vecka hos mig och varannan vecka hos min syster och tyckte det var ett väldigt bra upplägg. Det viktigaste var att hon var nöjd.

När inte mor fanns med oss längre var det som om luften gick ur oss, och vi fick börja försöka leva normalt igen. Våra familjer var helt införstådda med att så länge mor behövde oss fanns vi där för henne, och eftersom hon var en viktig person för både barn, barnbarn och barnbarnsbarn så var det ingen som tyckte det var något konstigt.

Även om det dröjer länge mellan gångerna vi ses så är det alltid lika kul och det känns som det var igår. Vi kan ta upp tråden i samtalet där vi slutade senast. Det är fördelen med att känna varandra så väl. Man behöver inte förklara allting in i detalj. Efter varje träff säger vi att nu får det inte dröja lika länge till nästa gång, men hittills har vi inte kunnat hålla det. Ingen av oss behöver dock känna dåligt samvete eftersom vi vet att så fort vi har en chans att ses så tar vi den. 

Humor räddar de flesta situationer

Om du inte kan skämta om dig själv är det ingen som tar dig på allvar.

Det är inget konstigt med att göra bort sig ibland. Sånt händer alla någon gång. Det är bevis på att man är mänsklig.