Inhyrda kockar

I morgon åker Ulrika till Luxemburg för det är dags för årets hobbymässa. Den är en av de största jag nånsin besökt. Här samlas utställare från Luxemburg, Tyskland, Holland m.m. och det finns massor att välja på. Jag väntar däremot att åka till Luxemburg tills Zoé fyller år. Det gör hon om en månad.  Här hemma har jag något mycket bra att se fram emot. Två utmärkta kockar har bett om att få stå för matlagningen hos oss, och jag sa givetvis att det var ok. Bo skjutsar Ulrika till Kastrup och sen köper han med sig lite danska specialiteter och lagar till på kvällen.

 På lördagen har Rasmus bestämt sig för att agera kock. Han ska bjuda på regnbågsforell som han själv fångat. Han är väldigt skicklig på att rensa och filéa fisk. Det är något som jag avskyr. Jag köper den alltid färdigfiléad eller djupfryst de gångar jag köper fisk. Det är inte Görans favoritmat, så det blir inte så ofta, men när Rasmus står för matlagningen äter han gärna.

Denna helgen ska jag inte tillbringa många timmar i köket. Det blir väl frukost och lunch kanske, men sen ska jag hålla mig undan. Jag planerar att sysselsätta mig i hobbyrummen. Det är länge sen jag hade tid för det, så jag ser verkligen fram emot det. Nu återstår bara att välja ut vad jag ska börja med.

Inga ljusa idéer

För många år sedan kunde vi stå och se på ett stort nyårsfyrverkeri som sköts upp från stenbrottet här en bit från vår gata. Det var kommunen som bekostade det hela, och de som skötte om avfyrningen var proffs. Många människor samlades för att beskåda evenemanget, och det var ett bra sätt att önska sina grannar Gott Nytt År på. När Makadamfabriken höll på som mest detonerades laddningar nästan dagligen. Många gånger kändes det som om huset lyftes upp en bit och sen åkte ner igen. Lite kusligt! Fönsterna skallrade och porslinet skramlade på hyllorna. Det hände inte vid varje sprängning, men det var otäckt de gånger man upplevde det. Fabriken är nerlagd sen en del år tillbaka och det är väldigt lugnt numera.

När kommunen slutade betala för fyrverkeriet var det en del som fortsatte i mycket mindre skala hemmavid. I takt med att det ena förbudet efter det andra har kommit till så har smällandet avtagit rejält...tills förra nyårsafton. Då hade några "ljushuvuden" fått för sig att det skulle låta rejält. Ett par smällar var så skarpa att de påminde om makadamsprängningarna. Det kan omöjligt ha varit några köpta raketer. Det måste vara något hemmabygge. Med den strikta kontroll av butikerna som är idag skulle en sån här laddning aldrig gå att köpa.

Tänk så många barn och djur som blir skrämda av oväsendet. Jag tycker det är utmärkt att det blivit sådana restriktioner och egentligen kunde det förbjudas helt. Vad fyller det för funktion egentligen? Jag kom att tänka på alla de som bor i krigshärjade länder. De stackars barnen måste var rädda jämt. Djur har kanske inte samma höga standard där som i Sverige, så de har det säkerligen inte lätt. För att inte tala om alla hus som bombas och förstörs. Då är det kanske lite ynkligt att gnälla över smällare och raketer.....men egentligen inte. Det är ett ofog som inte gör någon nytta alls.

Efter helgens smällande hade en del bilar blivit förstörda av nerfallande eldrester och på ett av husen blev det lite mindre skador. Igår kom en av grannarna och ringde på. Vi har Grannsamverkan här i kvarteret och nu hade några skrivit ihop ett brev som ska överlämnas till polisen. Jag har väl inga större förhoppningar om att det ska ge något resultat, men man måste absolut visa sitt missnöje och protestera.

Samma visa varje år

Så här efter helgerna känner jag mig som en tjock trädstam som ingen når om. Jag tycker inte jag ätit så mycket onyttigt, men det har nog slunkit ner en och annan chokladbit och lite annat smått och gott.

Det hade säkert inte skadat med lite styrketräning, men det är så trist. I så fall skulle jag vilja ha en PT i stil med godingen på fotot.  

Några dieter kommer det inte bli tal om. Jag har testat alla som finns......t.o.m. att fasta. Då livnärde jag mig på olika slags drycker en tid. 

Egentligen är det skrattretande att jag bekymrar mig om detta. Både min mormor och min farmor var damer med lite extra vaddering och det störde dem inte det minsta. Jag är också både farmor och mormor och borde vara lika smart....men strunta-i-vikt-genen har tydligen missat mig.

Taxi, var god dröj....säger jag aldrig

De flesta nyårsaftnar har vi firat ihop med Rasmus och hans föräldrar, men i år var han bjuden till en av sina kompisar. Naturligtvis lockade det väldigt eftersom några andra kompisar också skulle dit. Visst kändes det lite konstigt, men det är ju så livet är. Det är mycket värt att ha bra kompisar som man kan lita på och som framför allt föräldrarna känner att de kan lita på. Alla inblandade föräldrar hjälps åt att skjutsa ungdomarna till olika ställen och ställer upp på många vis. Jag minns hur det var när mina barn var tonåringar. Då kändes det ibland som att man drev en taxirörelse. Det var aldrig betungande utan jag var mest glad för då visste jag att de kom säkert fram dit de skulle.

Jag "driver" fortfarande en mindre taxirörelse, men nu är det barnbarnskörning som gäller. En av Rasmus kompisar är son till Katarinas skolkamrat och det har hänt flera gånger att jag skjutsat dem med tunga ishockeyväskor mellan skolan och ishallen, och vintertid är det ibland någon annan kompis i hans klass som gärna vill ha skjuts hem. När jag ändå hämtar Rasmus är det ingen större omväg att lämna på andra ställen i Åstorp. Vår kommun är inte så stor.

Jag har ju vanan inne att hämta och lämna på olika adresser så jag skulle kanske starta en taxirörelse på riktigt? Kunder tror jag inte hade varit så svårt att få, för vi har ingen taxi här, och kollektivtrafiken inom de olika områdena i kommunen är under all kritik. För oss som bor på Björnås är enda alternativet att själv köra bil. Det finns många äldre som bor här och de är helt beroende av snälla grannar eller släktingar. Tänk så bekvämt det varit om det gått en buss upp över åsen ett par gånger om dagen. Alla äldre är inte berättigade till färdtjänst, men kan ändå behöva skjuts ibland.

Jag minns hur bökigt det var för många år sedan när Göran och jag skulle åka till Luxemburg. Vi hade planerat att ta bussen från stationen nere i samhället. Den kör direkt till färjeläget i Helsingborg där vi sen kunde gå på en färja till Danmark. På andra sidan sundet var det sen tåg som gällde ner till Kastrup för vidare färd med flyg till Luxemburg. En väldigt enkel resa kan man tycka. Men oj, vad vi bedrog oss. Jag ringde till alla möjliga taxibolag för att beställa en taxi från vårt hus till stationen. Det är nämligen en bra bit att gå dit och med tunga resväskor är det ingen önskepromenad precis.

En del bolag svarade inte ens i telefon. Efter många samtal pratade jag med en förare som sa att de hade en ledig taxi till den tiden jag ville ha, men när han hörde vilken sträcka vi skulle åka blev den här bilen plötsligt mycket upptagen. Det slutade med att vi körde med vår egen bil till stationen och parkerade den i närheten. Där fick den stå till kvällen när Bo och Ulrika kom från sitt jobb. Då körde de upp den till vårt hus.

Make up

Smink kan bara göra dig vacker på utsidan. Det förskönar inte ditt inre....såvida du inte äter upp sminket. 

Det händer ibland att man blir lurad av ett vänligt och vackert ansikte. En del människor är falska för att skaffa sig fördelar. Att ha röntgenblick hade varit till stor hjälp.

Stjärnklart

Nästan varje år skaffar jag mig något nytt julpynt. Det är inte för att jag har för lite av den varan, men jag gillar att ha något nytt att vila ögonen på. Vissa år har jag använt sådant som jag redan haft i många år. Det är lätt att plocka isär och komplettera med annat som finns i pyssellådorna och vips har man en ny dekoration.

För en del år sedan gjorde Göran två stjärnlampor som jag har i TV-rummet. Jag hade sett modellen i ett reklamblad och vi åkte iväg till butiken så han kunde se hur den såg ut i verkligheten. Den första som tillverkades blev bra i formen, men alldeles för mörk efter den blev betsad. Det var inte så jag hade tänkt mig den. De övriga lamporna betsades i en ljusare färg och blev betydligt mycket snyggare.

Den här första lampan har stått i Görans snickarrum och varje gång jag sett den har jag blivit lite irriterad.  Nog borde det gå att göra något annat av den? Javisst! I "lila rummet" har jag tidigare haft en stor pappstjärna i fönstret under julen, men den var så svår och få till att hänga snyggt. Jag var nästan ett nervvrak innan jag fick den helt utvecklad med alla spetsar. Jag har även en del grått i det som jag kallar för lila rummet och tänkte att en grå stjärna i fönstret hade gjort sig perfekt. Göran målade den i en silvergrå färg och sen köpte vi möbelspik som han satte fast längs hela ytterkanten. Den här gången blev det precis som jag tänkt mig det.

Sedan tidigare hade jag en vit trävas med utsågade stjärnor. Det var egentligen en slags ljuslykta, för det var en glasbehållare inuti. Nu målades den här vasen också grå och med en massa vita amaryllis i passade den bra i fönstret.

Jag är nöjd med julens nyaste arrangemang.

Jag platsar inte i gänget

Gänget jag menar är givetvis Superhjältarnas gäng. Där ingår både män och kvinnor. Visserligen är det påhittade figurer, men det hade inte varit dumt att ha lite av deras gener. Ibland kan det samlas lite väl mycket jobbiga saker på en och samma gång och det sägs att en olycka kommer sällan ensam. Jag kan skriva under på det, för förra året verkade det som om någon vände upp och ner på en säck med en massa elände som hamnade just här. Då är det inte så lätt att bara ruska på sig och räkna med att otyget försvinner som när man skakar en dammvippa.

Jag har ofta ansett mig själv vara väldigt stark och trott att jag fixade det mesta. Det är inget fel med ett bra självförtroende, men vissa gånger kan det göra mer skada än nytta. Fjolårets vår och sommar var mycket intensiva med långa lasarettsvistelser varvat med diverse oförutsedda händelser. Vi hade sedan tidigare planerat in en hel del saker som skulle göras här hemmavid när det gällde trädgården och underhåll av huset både in och utvändigt, och det startades upp nu. Det blev tidiga morgnar och sena kvällar. Vi ville ha allt klart så fort som möjligt och eftersom det var så kul och hålla på med alla olika moment, så glömdes ofta vilan bort. Inbillar man sig att man är släkt med Stålmannen så ska det ju knappast behövas. 

Efter mer än 6 månaders intensivt jobbande och pysslande började jag känna mig aningen trött. Eftersom det var dags för mitt årliga läkarbesök tänkte jag att jag kunde ta upp det med min husläkare. Hon har tyvärr flippat ut helt. Jag har alltid haft låg puls, som hon aldrig har brytt sig om tidigare, men efter att en AT-läkare skickade mig till hjärtmottagningen och att läkarna där ville ha extra koll på mig, verkar det som om hon knappast vågar undersöka mig. Hon ringde och berättade att mina levervärlden var höga så jag var tvungen att åka in och få gjort ett ultraljud, och sen skulle jag in och prata med läkarna där föreslog hon. Ultraljudet visade att allt var ok, men hon gav sig inte utan ville ta fler prover. -"Ja, vi misstänker inte cancer", sa hon. Men det enda jag hörde var givetvis cancer. Jag skyller på att jag var så trött och reagerade annorlunda p.g.a. det. 

Allt detta hopblandat fick mig att må väldigt dåligt. Det kändes som jag hade en stor klump i halsen och det gjorde ont upp i öronen när jag svalde, jag fick hjärtklappning, ont i magen och mådde allmänt dåligt. Naturligtvis klickade jag in mig på Google. Jag vet inte hur många livsfarliga sjukdomar jag var helt övertygad om att jag led av. Det var rena undret att jag fortfarande var vid liv. Jag började bli förkyld och en dag fick jag andnöd och blev riktigt rädd. Då ringde jag och ville att läkaren skulle undersöka mig, men det vägrade hon. - "Du måste åka in till akuten genast", sa hon, "för det kan vara en hjärtinfarkt." Personalen på akuten var helt underbar och lugnade ner mig. De undrade varför jag över huvud taget blev ditskickad utan att min läkare träffat mig först. När jag ändå var på plats gjordes alla tester både på hjärta och lungor och allt var ok.

Det som inte var ok, var alla hjärnspöken som nu flyttat in i mitt huvud. Jag kunde inte för mitt liv få tyst på dem och det kändes som om jag skulle vilja krypa ur skinnet. Google är inte bara ett negativt forum. Här hittade jag nu information om olika avslappningstekniker, för jag misstänkte själv att mycket bottnade i ren oro och överansträngning. Jag har testat en del övningar och det förändrade inte allt, men jag får nog ge det lite tid. Dessutom har jag blivit bättre på att vila när jag känner att jag behöver det. När jag går tillbaka till mitt gamla beteende är det som om hjärnan stänger av. Man har hört talas om härdsmälta, men det existerar kanske "hjärnsmälta" också. Det är bra att jag känner av varningssignalerna och jag är noga med att ta dem på allvar. 

Jag är tacksam att jag själv kunde stoppa det här negativa i tid....givetvis med hjälp av familjen och mina snälla grannar. Min "normala" fantasi har börjat jobba igen och det dyker upp den ena fantastiska idéen efter den andra i mitt huvud nu, och jag kan se det komiska i det mesta. Något nyårslöfte hade jag bestämt mig för att inte ge i år, men jag har tänkt om. Jag lovar att försöka vara mer omtänksam om mig själv. Det är ett löfte som jag ska anstränga mig till det yttersta för att hålla. Då dröjer det förhoppningsvis inte så länge innan jag känner mig som en äkta Pantertant igen.