Att bli väckt

Det skönaste är helt klart att få sova tills man vaknar av sig sjäv. Tyvärr så passar den rytmen inte alltid in i samhället. Min rytm har i varje fall aldrig passat in. Jag är nattmänniska och tycker att tidiga morgnar är av ondo, men det är det ingen som har tagit hänsyn till. Alltså har jag alltid fått förlita mig på en väckarklocka.

Jag läste nånstans att i gamla texter så skrivs det om vattenur som kunde avge signaler. Om detta var ursprunget till väckarklockan vet jag inte och hur det gick till att det ljöd en signal på en given tid förstår jag inte alls. Med tanke på att det var ett vattenur hade det väl varit mer passande att den sprutade vatten på den sovande. Redan på 1500-talet lär det ha funnits mekaniska klockor för privat bruk. Då satte man in en plugg precis framför det klockslag man ville bli väckt. När visaren kom dit så satte pluggen igång ett kugghjul som då satte fart på en hammare som slog på klockan. Nåt liknande har jag haft. När jag flyttade hemifrån och inte kunde lita på att min mor såg till att jag kom upp i tid, köpte jag mig en stor kopparväckarklocka. Den hade 2 stora "tallrikar" ovanför urtavlan och mellan dem var fäst en minihammare. Det skrällde rejält kan jag lova. Tror nästan att jag väckte grannarna i lägenheten intill också.

När det blev populärt med klockradio köpte jag mig en sådan och det var väl helt ok så länge det inte blev strömavbrott. Dessutom hade den en snoozefunktion som jag använde flitigt. Sedan jag slutade jobba är det inte många morgnar jag har blivit väckt av en ringsignal. Det är bara i extrema nödfall, som om jag ska på läkarbesök eller passa en flygtid eller nåt. Sista tiden har jag blivit väckt på ett väldigt mysigt sätt. Det är Santos som fnyser mig i örat. Tänk om det fanns väckarklockor med en sådan human väckningston! 41 dagar till har jag förmånen att bli väckt så behagligt.

Cirkusfötter

Det man kanske först tänker på när man hör ordet cirkusfötter är clownfötter med stora skor i stil med de som Pippi Långstrump hade. Jag tänkte mer på akrobatfötter. Både de som dansar på lina eller gör konster i trapetserna har en slags specialfötter. De kan snurra och vrida på dem åt alla håll och kanter. Ibland tror man nästan att de ska vända dem bakochfram. Deras fötter är mycket rörliga...snudd på överrörliga. Just sådana fötter har jag. Nu funderar jag inte alls på att bli varken trapetskonstnär eller lindanserska. Jag håller mig gärna på marken.

I början på veckan var jag på undersökning hos ortopeden och det var han som gav mig diagnosen: överrörlig fot. Det ska ju vara bra om man är rörlig, men det gäller tydligen inte fötterna. Där räcker det att man är rörlig med måtta. Den här extra rörligheten gör att min fot blir väldigt instabil. Röntgensvaret visade att det var hälsporre jag drabbats av, och enligt ortopeden så är det en liten benbit som växt fram, och den går tyvärr inte bort. Däremot kunde han hjälpa mig genom att göra inlägg till mina skor så jag skulle kunna gå smärtfritt. Det tyckte jag lät bra.

Han började med att plocka fram en låda som var indelad i två fack. Det fanns en rosa mjuk massa i dem och jag fick sätta min fot där och sen höll han den i ett skruvstäd som en normal fot ska vara. Därefter tryckte han ner foten i massan och då blev det ett rejält avtryck där. Nu ska han göra inlägg till mig som gör att min fot får stöd under hålfoten, för den är mycket nersjunken. Han kikade dessutom på de skor jag hade och vi diskuterade lite kring det. Jag måste ha väldigt fasta och uppbyggda skor, så det blir till att göra ännu en utrensning bland skolådorna.

Jag älskar skor i alla färger och modeller och är nog lite av en skotok. Sådana där uppbyggda rejäla doningar finns tyvärr inte i så många olika modeller och hör väl heller inte till de nättaste. Jag får väl satsa på att de är ganska färgglada istället. Som tröst får jag ta med mig skoväskan när jag ska göra mina inköp. Dessutom har jag samlat på mig en hel del saker som kan förknippas med skor, så jag ska nog klara mig.

Jag köpte tre prydnandsskor som egentligen är till att förvara ringar i, men jag satte fast mina örhängen i dem  i stället.

Jag har ju redan en större sko till mina ringar.

Dessutom har jag ett antal miniatyrskor som står i vitrinskåpet.

Hur gammal är du?

I måndags var det tid för imålning av håret igen, och det blev en ny frisyr med på köpet. Efter att frissan kletat färg i håret på mig, satt jag och läste lite skvallertidningar. Hon har normala tidningar också, men är man hos frissan eller tandläkaren så är det skvaller som gäller, tycker jag. Jag fick tag i en gammal Se och Hör. Nu minns jag inte vad det var för fest det stod skrivet om, men det var uppräknat en massa namn på de som varit med. Inget konstigt med det kan man tycka, men det var inte bara namnen som var utskrivna, utan åldern också. Vad hade den med saken att göra? De är väl ändå inte döpta till sin ålder?

Det såg inte klokt ut. Det var säkert ett tiotal namn med på listan med både för och efternamn och efter varje person stod då åldern också. Man skulle kunna tro det var ett utdrag ur telefonkatalogen om det inte varit för att alla då haft mycket konstiga telefonnummer som bestod av endast två siffror. Nu är det inte bara skvallerpressen som har åldersnoja. Dagstidningarna är också ganska snabba med att berätta hur ung eller gammal en person är. Förr ansågs det väldigt oartigt att prata om damers ålder. Man frågade aldrig en dam hur gammal hon var. Varför det egentligen? Män och kvinnor åldras väl lika snabbt? Det finns väl ingen speciell kalender för kvinnor som gör att tiden går snabbare eller långsammare?

Jag skulle så gärna vilja veta hur de journalister tänker som alltid måste ha åldern med när de skriver om någon. Det tillför väl knappast berättelsen någonting, och är säkerligen inte speciellt intressant för de flesta läsare. Jag har viss förståelse för om det är en kostnadsfråga...alltså om journalisten får betalt för antal skrivna ord. I så fall är kanske åldern bara en utfyllnad för att tjäna lite extra pengar. Då är det väl konstigt att de inte sätter ut sin egen ålder också. Det står alltid Text: NN, men aldrig nånsin får man veta hur gammal journalisten är.

Text: Gunnel Moberg, 68år 7mån

Turturduvor

Helgen som gick har varit den stora "datehelgen". Det är inte bara människor som får hjälp med att välja partner, även brevduvor kan behöva lite hjälp ibland. Varje år i början på mars brukar Göran sätta ihop avelsduvorna i par, för att förhoppningsvis få nya bra duvor som flyger snabbt på de kommande tävlingarna. Det är väldigt noga vilka som passar ihop. Alla duvor har en stamtavla och det är den som får styra deras framtida familjebildning.

Göran har haft duvorna nu i så många år, så han har kommit fram till vilka som passar bra ihop.
Beviset är att ungarna som föds blir bra flygduvor, annars testas en annan kombination. Det påminner om vilken annan avel som helst. Spelar ingen roll om det är hästar, hundar eller katter.....man vill ju ha så bra resultat som möjligt och de gener som är bra ska då föras vidare.

Ena väggen i duvslaget består av fack.....ett fack för varje duvpar. Ser lite ut som när man förr gick in på postkontoret där de ofta hade en hel vägg med brevboxar. Det passar bra eftersom det handlar om brevduvor. I varje fack inne i duvslaget står en lerskål med halm i som duvorna använder som rede. Nytt för i år är en slags matta som ligger i skålen. Materialet påminner om tovad filt och ska vara bra för ungarna att ligga på. Om ca 10 dagar beräknas de första äggen läggas. Honan lägger ett ägg och hoppar över en dag innan ägg nummer två läggs. Sen dröjer det 17 dagar fram tills kläckningen. Ungarna är ganska fula. De är nästan nakna med bara lite gult ludd här och där.

Jag undrar om duvorna är nöjda med det val Göran gjort åt dem. I annat fall har de ju den möjligheten att anmäla sig till Match.com.

Att ramla på målsnöret....

eller att inte nå ända fram. Det är bara omskrivningar för att det man försökt sig på gått om inte precis käpprätt åt skogen så i varje fall inte åt det håll man önskade. Det kan gälla allt från idrottsprestationer till vardagliga sysslor. Jag tror att alla människor någon gång känt så. Inte är det särskilt upplyftande, men det är heller knappast världens undergång. Det är bara att ta nya tag och försöka på nytt. Har man en optimistisk inställning till saker och ting, så går det absolut lättare. Barn är så härliga för de ser inga begränsningar utan testar allt. Så synd att den naiva självkänslan bleknar med tiden.

Ibland finns den dock kvar upp i åldrarna och då brukar personen i fråga alltid bli kallad dumdristig. Det tycker jag är fel. Om man inte provar på att göra saker och ting, får man aldrig veta ifall man klarar av det. Uppfinnare inom alla områden måste ha lite av den här barnsligheten och nyfikenheten kvar, tror jag. Det sätter lite piff på tillvaron.

Själv är jag inte någon äventyrare, men jag tycker om att prova på nya saker, och jag brukar inte ha förutfattade meningar om min förmåga. Det är alltid värt att chansa. Så mycket kul jag har fått uppleva genom åren genom att inte styvnackat säga nej till allt som jag inte känt mig hemtam med. Det går att lära gamla hundar sitta.

Jag är inte uppväxt med datorer utan har blivit intresserad av det genom mina barn. Eftersom jag jobbat i skolan var det nödvändigt att jag lärde mig lite mer, och sen var jag fast. Nu lägger jag ner en hel del tid på datoranvändandet. Tänk om jag sparkat bakut och sagt att datorer var ingenting för mig. Då hade jag aldrig blivit bekant med så många trevliga människor, som jag nu har blivit genom bloggandet. Det är aldrig för sent att lära sig nya saker.

Onödigt vetande

Det går 50 bilar på 100 personer i Åstorp...alltså är varannan Åstorpare ägare till en bil. Det gör att kommunen hamnar på 71:a plats av landets kommuner. Allt enligt Trafikanalys som hållit i undersökningen. Göran och jag har var sin bil, så vi hjälper ju upp statistiken lite. Min bil är nu inne på sitt 14:de år så det börjar bli lite att åtgärda då och då. Jag kan verkligen inte klaga, för jag har inte behövt lägga många kronor på reparationer tidigare. Men det känns ändå alltid som en onödig utgift så fort man måste lämna in den på verkstaden. Onödigt är det egentligen inte. Det är nödvändigt att ha en bil som man kan köra säkert med.

Vi hade aldrig klarat oss utan bil där vi bor. Då hade det aldrig blivit handlat hem någon mat eller något över huvud taget. En stor mataffär har vi i samhället och visst kunde jag knallat dit nån gång, men hur skulle jag komma hem igen? Finns inte en chans att jag skulle kunna promenera 3km i motlut...och ett rejält motlut dessutom.  För ca 30 år sedan jobbade jag på en skola nere i samhället
och då gick jag till jobbet på morgonen och sen hade jag inget val utan var tvungen att gå hem också. Men på den tiden var jag ung, smärt och pigg. Nu är jag lite äldre, mycket tyngre och ganska förtjust i bekvämlighet.

Att leva utan bil när man alltid varit van vid det måste vara svårt. Med tiden kanske vi kasserar den ena bilen och håller oss bara till en. Längre än så vågar vi inte gå, för då finns risken att Åstorp ramlar ner några placeringar i Trafikanalyslistan.

Jag kanske skulle åka Vasaloppet i morgon?

Det är nog inte helt uteslutet för mig att tävla i morgon. Jag läste nämligen vad man skulle tänka på för att vara redo för det här loppet. Man skulle skaffa sig en formtopp genom att träna lugnare och kortare pass några dagar före loppet. Santos och jag har tagit lite kortare kisserundor de sista dagarna. Dagen innan, som idag då alltså, skulle man avstå från träning helt, så det blir Göran som får gå ut med Santos.  Jag förutsätter att man ska vila lite också den här dagen, så jag har plockat med mig kudde, filt och havrekakor till TV-soffan.

Det stod nämligen att det var väldigt viktigt med kosten. Man skulle välja kolhydratrik kost som pasta och havregryn. Jag har käkat spaghetti med köttfärssås i tre dagar nu och däremellan har jag mumsat på havrekakor. Kan aldrig bli fel.

Att undvika stressmoment stod också med på listan över vad man borde tänka på. Ett tips var att städa och betala alla räkningar för att undvika mentala hinder hemifrån. Det är inget mentalt hinder för mig om det ligger dammtussar nånstans och räkningarna betalas via autogiro, så det känns ganska lugnt.

Jag tror jag har gjort allt som fodras för att kunna ta mig i mål, men jag är lite konfunderad. Det stod ingenting alls nämnt om skidträning. De kanske bara förutsätter att man kan åka skidor. Det är nog säkrare att jag föjer loppet på TV.