Mormor
I en stuga i Duvemåla föddes 1833 Johanna Johannesdotter, Wilhelm Mobergs mormor. Det är troligt att han lånat mycket av Kristinas karaktärsdrag från henne. Johanna själv emigrerade aldrig till Amerika, men däremot hennes syster Signe. Precis som Kristina fick Signe en enorm hemlängtan.
Johanna hade sju barn och sex av dem utvandrade till Amerika. Den enda som stannade kvar i Småland var Ida, som med tiden blev mor till Wilhelm Moberg. Johanna längtade efter sina barn i Amerika men hon kunde varken läsa eller skriva, utan fick ta hjälp av sina grannar för att brevväxla och hålla kontakt med dem. Det var Johanna som sa:"Att följa sina barn till stationen när de far till Amerika är som att följa dem till graven." Jag är tacksam över att inte behöva känna som Johanna när min son med familj åker tillbaka till USA. Vi håller kontakt via sms och FaceTime och jag vet att de dyker upp här varje år.
Dagens teknik är fantastisk- när den funkar som den ska. Ha en fin torsdag! Här är det dags att åka till jobbet.
SvaraRaderaJust det...den måste fungera.
RaderaDå vet jag mer om Mobergs bakgrund. Tänk så mycket som blivit bättre med kommunikationerna från då och hur det är nu! Så skönt!
SvaraRaderaKram
Ja, allt blir mycket enklare med den n ya tekniken.
RaderaFörstår att det känns bra mycket tryggare numera när det gäller familjemedlemmar som flyttar långt bort eller emigrerar än vad det gjorde förr det måste verkligen ha varit som att förlora dom för alltid...Ha en riktig fin helg nu och en trevlig Lucia.. Kram Nicki..🕯️❄️☃️
SvaraRaderaDet känns på nåt vis som om världen blivit mindre.
RaderaTänk ändå att 1,3 miljoner valde att lämna Sverige och åka till Amerika. Det blev stor tomhet för många och många hade säkert en väldigt stor hemlängtan. På den tiden var det betydligt svårare att hålla kontakten med anhöriga och många återsåg aldrig varandra. I dag är det tack och lov betydligt enklare vilket är skönt men jag ska villigt erkänna att jag blev glad när sonen flyttade hem från Brasilien. Nu bor han i Stockholm och det känns ändå greppbart.
SvaraRaderaFör övrigt är böckerna om utvandrarna en fantastiskt bra serie.
Kram
Jag är tacksam att jag har en dotter i närheten. Katarina bor åtminstone i Europa så det är ok.
RaderaJa, tänk så många som förlorade sina barn till Amerika. Barn som de sedan aldrig fick se igen. Både i min släkt och i Åkes, finns det ättlingar kvar där, som vi inte har någon kännedom om.
SvaraRaderaDu väcker minnen till liv här i din kalender. Tack för det!
Kram, Ingrid
Jag tror det är många som har släktingar kvar i Amerika. Eftersom det inte gick att hålla kontakten lika lätt förr som nu är det säkert många som man inte känner till alls.
RaderaMycket intressant att läsa och riktigt sorgligt. Stackars Johanna. Många tillkortakommande när bokstavsordningen dansar helt fel. Mina tankar går till programmet vi älskar att följa varje år/säsong. "Allt för Sverige". Varje gång tänker jag på min egen släkt på mammas sida. Flera av dem tog chansen att starta om i Amerika. Några av dem fick jag träffa när de gjorde återbesök i Norden.
SvaraRaderaKram, Bosse Svensk
Jag är glad att jag inte levde på den tiden. NU har jag kontakt med mina utlandsboende barn ofta och vi kan även se varandra via FaceTime. Förr var det som ett avslut när e reste iväg.
RaderaP:S: Tack för kommentarerna på mina jättegamla inlägg. Visst är det kul att läsa bakåt och se allt som hänt. Mycket är bortglömt märker jag.
Mormor, det är nog det vackraste ord jag vet....
SvaraRaderaÄr sonen gift med en amerikanska? Annars är det ju ofta så att man åker över och jobbar på något företag några år...Och kommer tillbaka igen.
Kram
Peters fru är amerikanska. Han åkte över 2000 eftersom hans företag hade ett kontor i San Diego. Det var meningen han skulle stanna ett år, men eftersom tideräkningen i USA inte stämmer med den svenska så är han fortfarande kvar, men nu i Dallas.
RaderaJag ska erkänna att jag inte kände till så mycket om Johanna Johannesdotter, Wilhelm Mobergs mormor. Men nu fick jag veta. Det måste ha varit väldigt jobbigt för henne att sex av barnen utvandrade och att hon hade så svårt att hålla kontakten med dem. Det är verkligen annorlunda idag med de möjligheter som finns.
SvaraRaderaKram
Det går inte att föreställa sig den saknad hon kände när barnen rest iväg.
RaderaNu ramlade polletten ned här hos mig... Är du möjligen släkt med Vilhelm Moberg? Nu har jag läst utvandrarserien (såklart) och det var verkligen ingen dans på rosor på den tiden. Allt var absolut inte bättre förr, speciellt då det inte fanns facetime, facebook och internet på den tiden. Å flera veckor på en båt med olika sjukdomar och ingenting att äta för att nå Amerika är ju tack och lov också ett minne blott. Idag är man hemma i Sverige efter bara några timmar på ett flygplan:-)
SvaraRaderaJag är inte släkt med författaren. Moberg är ett statarnamn från min mans farfar.
Radera