Det är bra att vara uppmärksam

 Det anses bra om man håller ett öga på vad man dricker, så jag tog en slurk vin framför spegeln

Det såg bra ut.

En rosa månad

År 1992 tog kosmetikföretaget Estèe Lauder initiativet att använda oktober som bröstcancermånad och började dela ut rosa band i USA. 1994 började Bröstcancerförbundet att sälja det rosa originalbandet i Sverige. Cancerfonden lanserar sin egen Rosa Bandet-kampanj och det bandet har ny design för varje år. I år är det Karl Fredrik Gustavsson som är designer. Han är florist och trädgårdsmästare och känd från TV-programmet Karl Fredrik på Österlen. I Ängelholm uppmärksammas oktober också lite extra. Det finns en hel del skulpturer i staden och cancerföreningen här sätter en rosa halsduk runt halsen på några av dem. 

I Stadsparken har den här lille killen fått en halsduk mot höstkylan. Rosa är inte bara för flickor.

Tjejen är fullt upptagen med att skicka sms.

Den fundersamma unga damen har också fått en halsduk.

Även tuppen med familj i Pytterondellen har klätts i rosa halsdukar.

Nu är det snart Halloween och då blir det andra dekorationer som kommer fram. Det är lika spännande varje år att se om det blir något nytt.

Poletten har ramlat ner

Det går verkligen inte i ilfart hemma hos mig just nu. Axeln och mitt ena knä har strulat ordentligt. Det går lite upp och ner men tycks aldrig bli helt bra. Röntgen av axeln visade att det var inte artros som läkaren trodde, och det var ju positivt. Det lutar mer åt att det bara är en inflammation men den kan tydligen hålla i sig länge. 

För ca 40 år sedan ramlade jag i en stentrappa och slog i knäskålen. Röntgen visade att korsbandet var skadat men inte helt av, så det blev ingen operation. Läkaren sa, att jag troligtvis skulle få besvär med knäet längre fram. Det är tydligen ”längre fram” nu. Jag har starka värktabletter som jag tar, men de hjälper inte fullt ut så det blir lite si och så med sömnen. De där tabletterna har haft större inverkan på hjärnan än på värken. Jag har känt mig lite "lullig". Det är en obehaglig känsla att inte ha full koll på sig själv. Jag har under en längre tid varit helt beroende av 3 V……inte 3 volt, utan Värmedyna, Värktabletter och Voltaren. Det kan inte hålla på så här i evigheter, tycker jag, så jag har så smått börjat planera in lite kul saker jag ska göra. Det gör framför allt att jag känner mig lite piggare. 

För en månad sedan fick jag ytterligare ett meddelande från Transportstyrelsen. Jag drog en djup suck innan jag öppnade brevet. Det visade sig att äntligen hade poletten ramlat ner. Det stod att nu var mitt körkort ogiltigt och jag fick inte längre framföra något fordon. Tänk, det hade jag redan räknat ut eftersom jag inte förnyat det. Risken är väldigt liten att det ska se ut så i trafiken som på bilden ovan. I varje fall med mig som förare.

Det har nästan vara lika krångligt att bli av med körkortet som att få det första gången, ja nästan krångligare. När jag tog körkort var trafiken inte alls som idag. Jag övningskörde i Helsingborg och uppkörningen ägde rum där också. Göran tog körkort några år före mig, men vi hade samma körlärare. Våra barn anmälde sig till samma körskola som vi anlitat och de fick samma lärare som vi haft. 

Ingemar, som läraren och tillika ägaren till körskolan hette, hade tidigare jobbat som polis och saknade nog nerver helt. Han var lika lugn vad som är  hände under körlektionen. Dessutom hade han en härlig, torr humor. De första gångerna jag körde inne i Helsingborg var jag väldigt nervös och kanske lite försiktig i överkant. Jag minns en gång jag stannade i en korsning och tittade åt båda hållen för att se när det blev klart att köra. Jag väntade och väntade, men tyckte alltid att det dök upp en bil som jag nog måste vänta in. Precis där jag stannat låg ett café och till sist öppnade Ingemar dörren och sa:"Jag går in och tar en kopp kaffe medan du bestämmer dig för att köra vidare". Jag blev modigare med tiden och klarade uppkörningen galant. Ingemars körskola låg under flera år i topp när det gällde godkända elever.

Släktforskning

Tack vare eller snarare på grund av en olycka i Kvidinge för mer än 200 år sedan har vi idag en kung som heter Karl XVI Gustav. Kung Karl XIII hade inga egna barn och därför adopterade han 1809 sin danska släkting Karl August. Kronprinsen inspekterade Skånska husarregementets trupper på sin övningsplats Kvidinge hed när han ramlade av sin häst och dog 1810. Nu fick kungen utse en ny tronpretendent och några månader senare utsågs marskalken Jean Baptiste Bernadotte från Frankrike. Nu skrevs en ny ätt in i den svenska kungahistorien.  Marskalk Bernadotte blev senare kung Karl XIV Johan och med honom började släkten Bernadottes svenska historia. 

På platsen där kronprinsen föll av hästen började förbipasserande bönder genast att kasta en sten eller en pinne, vilket var vanligt på en plats där någon dött. När kronprins Karl Johan fick veta detta föreslog han i stället ett ordentligt minnesmonument. Minnesmärket är en 13 alnar hög kolonn flankerad av två gjutna lejon i kolmårdsmarmor. Det blev klart 16 år senare, nämligen 1826.

200 år efter Karl Augusts död högtidlighölls det vid monumentet den 28 maj 2010. Alla klasser på Kvidinge skola tågade dit för att titta på hur det såg ut när husarerna kom ridande och själva händelsen när kronprinsen ramlade av hästen. Skådespelet lockade dit många människor. En del vuxna hade klätt sig i 1800-talskläder. Tyvärr kunde jag inte hitta nåt passande så jag bestämde mig snabbt för att vara en dam som var långt före min tid när det gällde mode. Då kunde jag lugnt traska dit i mina 2010-talskläder.

Det har åskat ganska rejält i Skåne i sommar och slagit ner i många hus som brunnit upp. Den 23 juni i år slog blixten ner i monumentet och både tornet och de båda lejonen gick sönder. Delar av monumentet flög så långt som 30 meter bort, men lyckligtvis skadades inga människor,

Der är Statens Fastighetsverk som äger monumentet och jag läste idag i tidningen att det fortaarnde inte bestämts vad som ska göras. Pengar behövs för att utreda om det ska restaureras eller inte. Det enda som är säkert är att det kan inte se ut som det gör nu. Med all säkerhet kommer det inte att hända något innan 200-årsjubileét nästa år. 

 

I valet och kvalet

 

Jag har långtråkigt. Jag skulle kunna städa....

men då har jag hellre långtråkigt.

En repris

Jag har alltid tyckt det är så rogivande att promenera inne i skogen. Det enda man hör där är fågelkvitter. Från vårt hus tog det fem minuter att gå dit. Vi hade hund de flesta åren vi bodde i Åstorp.

Milou skaffade vi när barnen var små.

Santos var egentligen Katarinas hund, men de sista åren bodda han hos oss.

 Småhundar blir i regel väldigt gamla så jag hade en promenadkompis under många år. Nästan dagligen gick jag en av promenadslingorna inne i skogen. Från mitt hus tog det bara fem minuter att nå alla slingorna. Jag bodde verkligen på en underbar plats. 

Efter att jag skaffat mig en stegräknare bestämde jag mig för att mäta alla de olika slingorna. Inte bara de inne skogen utan när jag promenerade på andra ställen också i samhället. Jag förde statistik över hur många steg jag gick på var och en av dem. Sen tog jag reda på hur långt ett genomsnittligt steg var och på så vis fick jag fram hur långt jag promenerat.

Idag är det betydligt enklare. Jag trycker igång min klocka när jag börjar gå, och när jag  kommit hem kan jag se både hur många steg och hur lång sträcka jag klarat av att gå. Det enda som inte blivit enklare är att promenera. Av nån underlig anledning känns det lite jobbigare. Men skam den som ger sig. Motion är nyttigt för alla och det finns mycket vackert att titta på 

För att göra motionen lite roligare då för många år sen, kom jag på att jag skulle ”låtsaspromenera” till Luxemburg. Jag laddade ner en karta och efter varje promenad jag gjort markerade jag med en gul plopp  på kartan var jag befann mig. Helt plötsligt kändes det inte lika jobbigt att motionera. Nu hade jag ett trevligt mål att sträva efter. Jag måste förstås erkänna att när jag på min karta kunde rita in att jag var framme i Luxemburg, så tog jag flyget dit. Lite fusk kanske, men det är så länge sen nu, så det måste vara preskriberat.

Jag kom ihåg den här promenaden häromdagen när jag satt och dagdrömde och tänkte att det hade inte varit så dumt med en repris. Nu är jag betydligt äldre och har inte samma kondis så det får bli en enklare variant. Till Luxemburg är det lite över 100 mil, men det tror jag inte jag klarar av i dagens läge. Det får bli något kortare. Då kom jag på vart jag kunde promenera……till Karlstad!!! Tove och jag har pratat så länge om att träffas och nu ska det äntligen bli av. Jag ser så fram emot det. Det är bara till att bestämma när jag ska starta. Jag får kolla i min kalender så jag inte har för mycket inbokat.

Änglahår

Änglar är fiktiva varelser som anses vara snälla och beskyddande. Man vill ju gärna tro att man har en skyddsängel, för det kan verkligen behövas i den här hårda världen. De avbildas ofta som flickor med långt hår.

När mina barn var små brukade vi pyssla mycket inför julen och vi gjorde alltid änglar. Materialet till kropp och huvud brukade variera men de fick alltid änglahår fastklistrat på hjässan. Ibland virade vi håret runt lamporna i elljusslingan. Det blev ett mildare sken då. 

Som barn gick jag gärna på tivoli och då tjatade jag alltid till mig en pinne med sockervadd eller spunnet socker. Det bestod av socker som smältes och drogs ut till långa fibrer, sen rullades det ihop så det blev en vaddliknande klump. Oj, så sött och klibbigt det var! 

Jag har sett en rosa chokladkaka där fyllningen är just sockerfibrer, men det liknar änglahår. När man bröt chokladen stack sockervadden ut och det såg verkligen inte aptitligt ut. 

Lite aptitligare är fikonbladspumpan eller änglahårspumpan som den också heter. Innandömet är trådigt och påminner om änglahår. Det används ofta kanderat i bakverk, men går också att koka som spaghett

Så här ser äkta änglahår ut.

Ännu ett förtydligande

Jag är inte vegan. Jag är megan.

Jag äter allt som är megagott.

Sport igen!

När jag träffade Rasmus igår sa han :"Jag såg att du hade skrivit om sport på bloggen. Det är ovanligt." Ja, sedan han och jag slutade träna fotboll, så har det blivit lite tunnsått med sportreferat. -"Du hade med en bild på en fotbollsspelare också," sa han. För en månad sedan skrev jag om att vara tvåhänt eller tvåfotad och då hittade jag den bilden på nätet. Det stod vad killen hette, men det glömde jag lika snabbt. Rasmus visste namnet och berättade det för mig nu, men det har jag lyckats glömma igen. -"Du kunde frågat mig när du skrev," sa Rasmus. 

Han kände till en hel del tvåfotade spelare och bl.a. en svensk spelare, nämligen Anders Limpar. Det är ett namn som t.o.m. jag har hört många gånger. 

Det finns även en kvinnlig tvåfotad fotbollsspelare som heter Anna Anvegård. Om jag i fortsättningen ska skriva fler sportinlägg kommer jag absolut anlita Rasmus som expertrådgivare.

Min dotter Katarina trodde när hon var liten att hon var tvåfotad. Lillbrorsan och hon spelade fotboll i lekrunmmet nere i källaren och Peter stod i mål. Katarina skulle lägga en straff och sa:" Jag är inte bra med högran, och jag är inte bra med vänstra. Jag är bäst med båda".  Sen tog hon sats och hoppade upp med båda fötterna och missade bollen. Hon ramlade rakt ner i betonggolvet och bröt armen. På sjukhuset gipsade de inte hennes arm utan hon fick lägga den över bröstet och sen virade de en elastisk binda runt kroppen på henne. Det tog ett antal veckor innan hon var helt ok, men jag har inget minne av att hon la fler straffar.

Ett sportinlägg

I förra veckan var jag och tittade på hur en muralmålning av Ängelholms superstjärna Isabelle Haak kom till. Hon har spelat volleyboll för Ängelholm men är numera proffs i Italien. Isabella räknas som en av världens bästa volleybollspelare. Hon är 195 cm lång och har en hopphöjd på 323 cm  År 2024 fick hon Victoriapriset och hon är den högst betalda kvinnliga idrottaren med en årslön på ca 10 miljoner. 

Det var riktigt spännande att se hur målningen växte fram. Konstnären stod på en bygglift och med den åkte hon upp och ner hela tiden för att kunna måla klart. Den som utförde målningen är en fransyska, Zabou, som numera bor i London. Hon har målat omkring 270 muralmålningar i olika länder. Detta konstverket tog 3 dagar att genomföra och invigdes i söndags. Kostnaden för det hela blev 80 000 kr.

Så skickligt att kunna få fram ansiktsdragen så det ser ut som ett foto. Zabou hade en hel arsenal med sprayburkar på byggliften och det såg så enkelt ut när hon sprayade. Färgen hamnade exakt där den skulle och inte som när jag spraymålar. 

Kommunen menar att det är en hyllning till Isabelle Haak och en symbol för kvinnors idrottande i Ängelholm.

Så här ser det färdiga konstverket ut.

Ett förtydligande

Jag tränar inte för att se bra ut. Jag tränar inte för att komma i form. Jag tränar inte för att imponera på andra.

Vad jag egentligen vill säga är: Jag tränar inte.

Kaffetåren den bästa är

De flesta varor har blivit oerhört mycket dyrare, men en vara som sticker ut väldigt mycket är kaffet. Det är ju ingen livsnödvändig vara, men ändå älskad av många. Jag var tidigare en riktig "kaffemoster". Det gick så långt att jag fick migrän de dagar jag inte fick i mig den nödvändiga dosen. Efter att jag fått hjärtflimmer tyckte min doktor det var bra om jag drog ner på koffeinintaget så mycket som möjligt. Jag saknade ändå kaffet.....mest doften, tror jag. Då köpte jag koffeinfritt kaffe och det njuter jag av lite då och då. Det doftar t.o.m. kaffe. Smaken är kanske inte i Zoéganivå, men det är fullt godkänt.

Under flera års tid samlade jag på minikaffeserviser. Jag vet inte om det var min vurm för kaffe som startade det hela. 

Jag har t.o.m. kvar min dockservis från när jag var barn, även om den är lagad ett antal gånger. Den användes flitigt när jag och min syster lekte kaffekalas.

För att alltid ha lite kaffevibbar i köket köpte jag nya stolsöverdrag med kaffekoppar på. 

De triggar inte igång något flimmer så det är helt riskfritt att bli utsatt för alla dessa koppar kaffe dagligen.

Brandfara?

När jag flyttade in i min lägenhet för 2 år sen renoverades den helt och jag fick nya vitvaror. Spisen har jag mest använt till bakning. Matlagning är kul när man lagar till många personer, men till endast en känns det inte lika upplyftande. Jag har sån tur att jag blir bjuden på middag två gånger varje vecka, och en dag i veckan har jag middagsgäster. Det är alltså ingen risk att min spis ska bli utsliten. Trots det så strejkade den häromdagen. Just precis den dagen jag skulle laga middag åt flera. Jag märkte först att när jag skulle steka svampen så smälte aldrig smöret. När jag kollade så var plattan kall. Jag provade de andra plattorna och endast två fungerade. Den här dagen skulle jag använda ugnen med och det tog 40 minuter för den att komma upp i 200 grader. 

Det blev till att ringa felanmälan och det gav snabbt resultat. Redan nästa morgon var det två killar på plats som med en gång såg vad felet var. Stickkontakten från spisen in i väggen hade brunnit! Jag blev rejält skärrad. Tänk om det börjat brinna i lägenheten! Det var ingen risk, enligt de här killarna, och det får jag väl lita på. Anledningen till skadan var troligtvis att det runnit ner vatten bakom spisen. Visst har det hänt att något kokat över ibland, men det har då inte varit något Niagarafall. Jag undrade om jag skulle lägga nån skumplast som skydd längst bak på spisen, men det tyckte de var onödigt. Jag bodde 50 år i hus och där lagade jag mycket mat, så det måste ha kokat över där med, men jag råkade aldrig ut för något liknande. Killarna sa, att det var ovanligt. En av dem hade bara varit med om det en gång tidigare. Nu är i varje fall allt fixat. 

Jag kom att tänka på när Rasmus var liten. Han var väldigt intresserad av brandsäkerhet. Som alla småkillar gillade han allt som hade med brandbilar att göra. Han berättade gärna om hävare och styrkeledare och jag vet inte allt. Med jämna mellanrum hade han genomgång med mig om brandsäkerhet. Då tog han på sig sin brandhjälm och höll förhör. Svarade jag fel, så himlade han med ögonen och berättade utförligt hur det skulle vara. Han var min personliga brandvarnarkontrollant. Det dög inte att glömma byta batteri.

Talangfull

 

Jag kan sjunga trestämmigt....

....högt, falskt och med inlevelse.

Modenytt

 Det är ingen hemlighet att jag gillar kläder och mode, och det intresset har inte svalnat med åren. Även som äldre är det kul att klä sig snyggt. Det behöver inte följa senaste modetrenden. Det viktigaste är att jag själv gillar det och att jag tycker det passar mig. Bor man i en liten stad eller mindre samhälle bör man inte sticka ut. Det fick jag erfara när jag bodde i Eslöv. Som tur var hade jag en del vänner som delade mitt modeintresse, och bara för att reta upp kritikerna klädde vi oss ibland ganska extremt. En av mina kompisar kom en dag till skolan iklädd en blå och en röd långstrumpa. Det var innan strumpbyxan blivit populär. En annan av tjejerna sydde en kjol av en jutesäck. När man ser på modet idag så var hon inte helt fel ute. Det går att göra kläder av allt. 

Tänk bara på Bea Szenfelds pappersklänning som Alice Bah Kunke bar på en Nobelfest.

Min stora idol under tonåren var Gunilla Pontén och hennes kläder är fortfande populära. Paris och Milano har sedan lång tid tillbaka varit modestäderna i topp. Det mesta som visas där är inget som vem som helst kan klä sig i. Det är svindyrt och var i all värden ska man ha på sig de modellerna? Knappast i kassakön på ICA. 

Min mor var en skicklig sömmerska och hon lärde mig tidigt att man ska sy om gamla kläder och ta vara på minsta lilla tygbit. Det är en trend idag, men förr var det mer en nödvändighet. Även om jag fortfarande syr en del kläder så hindrar det inte mig från att köpa något färdigt plagg. I regel blir det en T-skirt eller ett par jeans. Det finns många kläder som har ett meddelande tryckt framtill och det tycker jag är uppiggande. Jag har köpt några som jag gillar.

It´s not gray hair it´s wisdom glitter. Det stämmer in på alla gråhåriga damer.

 Det bästa av det bästa. Här nickar jag bara instämmande när jag ser mig i spegeln.

Admit it. Life would be boring without me. Den här använder jag bara hemma för den är nog aningen provocerande, även om jag tycker att texten är sann…..hmmm….hmmm.

Den här är som gjord för mig.

Enarmad bandit

Jag kan inte påstå att jag känner mig som en bandit, men däremot enarmad. Historien med axeln tycks bli lång som en följetong. Det känns betydligt bättre, men inte helt ok. Läkaren tyckte att jag skulle röntga den eftersom de inte kan komma på vad det egentligen är för fel. Jag fick ett brev om tid på röntgen i Landskorona om två veckor. Dit måste jag ta mig med först tåg och sen taxi. Väldigt onödigt tyckte jag eftersom jag kan gå till lasarettet här i stan på 25 minuter. När jag ringde och ville omboka fick jag veta att det var tre gånger så lång väntetid i Ängelholm jämfört med i Landskrona. Tre månader kan jag väl vänta, tänkte jag, när jag redan dragits med det onda i ett år. Efter att ha kollat i listorna såg damen att det fanns en ledig tid i Ängelholm redan dagen efter. Det blev en kort väntan.

 

Tur i oturen får man nog säga är att jag när jag var 10 år, bröt min högra arm. Som vanligt under sommarloven var min syster och jag hos farmor och farfar. En dag hade jag varit inne i ladan och hälsat på kattungarna och farmor ropade att det var mat. På den tiden gick jag inte......jag sprang till vad det än var jag skulle göra. Varför jag hade så bråttom minns jag inte. Det var kullerstenar på gårdsplanen och jag trampade väl fel, för plötsligt låg jag raklång med armen under mig. När jag reste mig blev jag rejält rädd, för armen såg ut som ett U. 

Farfar hade varken körkort eller bil och lasarettet var dryga milen bort. Som tur var så fanns det en granne vars son just köpt bil, så han skjutsade oss till Ystad lasarett. Där sövde de mig och drog armen rätt. När jag vaknade upp hade jag gips från axeln och ner över handen. Jag kunde bara vicka lite på fingrarna. Det var underarmen som brutits en bit från armbågen, och jag fick gå i 6 veckor med gipsad arm. 1955 var en extremt varm sommar och jag minns hur varmt och äckligt det kändes. Idag är man som tur är inte lika glad för att kleta på så mycket gips. 

Resten av sommarlovet fick jag träna på att lära mig skriva med vänster hand. På den tiden fanns inga datorer till hjälp i skolan och ingen extra personal som kunde hjälpa till att skriva. Jag blev faktiskt ganska bra på att använda vänsterhanden och det har hållit i sig under åren. Ibland testar jag att skriva med vänster hand bara för att se om färdigheten finns kvar. Det blir klart inte så snyggt men fullt läsligt.

Det finns personer som kan använda både vänster och höger hand lika bra och då är man tvåhänt eller ambidextri. Det har jag haft stor nytta av nu. Samma sak gäller fötter. Det måste vara en fördel för fotbollsspelare. Jag hittade namnet på en del ambidextroösa fotbollsspelare på nätet. Jag tror säkert BP känner till dem. 

Hjälpmedel för virriga

 

Numera finns en speciell GPS för seniorer. Den visar inte bara vilken väg du ska köra och hur långt det är till målet. Den talar även om vad du ska göra när du kommit fram.

En sådan pryl är jag i stort behov av.

Efterfrågad förare

Jag är körkortslös sedan ca 3 månader tillbaka, men det var inte så enkelt. Redan tidigt i våras fick jag brev från Transportstyrelsen att jag måste förnya mitt körkort. Eftersom jag redan bestämt mig för att jag inte ville ha kvar det, så rev jag sönder brevet och tänkte att nu är det ur världen. Om jag inte förnyar det så måste det automatiskt bli ogiltligt, trodde jag. Så fel jag hade. Det dök upp ytterligare två eller tre påminnelser, med ca 1 månads mellanrum, som åkte raka vägen i soptunnan. 

Jag har aldrig tidigare varit med om att vara så eftersökt. Jag fick även ett brev efter att tiden för förnyelse gått ut där det stod att datumet var framflyttat så jag fortfarande kunde ansöka om ett nytt. Jag var precis lika envis som tidigare och slängde även det brevet. Då dök det upp ett brev med lite allvarligare ton. Jag skulle skriva under på ett papper att jag inte ville förnya körkortet och skicka in det snarast möjligt. Om jag inte gjorde det skulle det lämnas vidare så någon kom hem till mig och fick det underskrivet. De måste ha för mycket personal på Transportstyrelsen om de har tid för sånt här trams. Jag gav upp och undertecknade brevet och skickade in det. Sen dess har jag inte hört något mer. Ärendet är förhoppningsvis avslutat. 

Trots att jag är körkortslös är jag ändå ägare till ett fyrhjuligt fordon som är mycket billigare i drift än en bil. Ingen skatt och ingen försäkring behövs och jag tankar det med min egen energi......väldigt miljövänligt.

Feststämning

Det har varit så mysigt att umgås med alla barn och barnbarn samtidigt. Peter och hans familj hyrde en villa i Ängelholm, för det är mer praktiskt för en barnfamilj. De hade tur och kunde hyra samma villa som i fjor. Den är stor och har även en stor trädgård med många sittplatser ute. Peter och Anne erbjöd sig att ordna mitt födelsedagskalas hos dem. Det tackade jag mer än gärna ja till, för det hade blivit ganska trångt i min lägenhet. Vid sådana tillfällen kan jag sakna mitt hus. Där var gott om plats och jag älskade att planera fester.

I år behövde jag inte göra ett dugg. Ulrika lagade maten, Katarina tog hand om dukning och dekorering och Peter och Anne fixade med möbler. Jag dök bara upp när allt var klart. Vilken lyx! Jag tror nästan det är första gången som jag inte varit med och organiserat en fest. Det gav faktiskt lite mersmak.

Det var uppdukat i det inglasade uterummet och det var smart, för lite senare på kvällen kom en rejäl hagelskur. Annars om åren har det alltid varit strålande solsken på min födelsedag, så jag vet inte riktigt vad som gick fel i år. Kan det tro ha varit en protest mot att jag höll mig undan alla förberedelser?

Vi har träffats väldigt ofta under den här tiden för avståndet har varit betydligt kortare än vad det brukar vara. Sista kvällen samlades vi alla hos min son igen för en gemensam grillkväll. De här två veckorna har försvunnit i raketfart. Innan jag visste ordet av hade alla semesterfirare åkt hem.

Nu gäller det att komma in i vardagsrutinerna igen och däribland bloggandet. Det har jag saknat en hel del. Tack för alla grattishälsningar på min födelsedag!