Brandfara?

När jag flyttade in i min lägenhet för 2 år sen renoverades den helt och jag fick nya vitvaror. Spisen har jag mest använt till bakning. Matlagning är kul när man lagar till många personer, men till endast en känns det inte lika upplyftande. Jag har sån tur att jag blir bjuden på middag två gånger varje vecka, och en dag i veckan har jag middagsgäster. Det är alltså ingen risk att min spis ska bli utsliten. Trots det så strejkade den häromdagen. Just precis den dagen jag skulle laga middag åt flera. Jag märkte först att när jag skulle steka svampen så smälte aldrig smöret. När jag kollade så var plattan kall. Jag provade de andra plattorna och endast två fungerade. Den här dagen skulle jag använda ugnen med och det tog 40 minuter för den att komma upp i 200 grader. 

Det blev till att ringa felanmälan och det gav snabbt resultat. Redan nästa morgon var det två killar på plats som med en gång såg vad felet var. Stickkontakten från spisen in i väggen hade brunnit! Jag blev rejält skärrad. Tänk om det börjat brinna i lägenheten! Det var ingen risk, enligt de här killarna, och det får jag väl lita på. Anledningen till skadan var troligtvis att det runnit ner vatten bakom spisen. Visst har det hänt att något kokat över ibland, men det har då inte varit något Niagarafall. Jag undrade om jag skulle lägga nån skumplast som skydd längst bak på spisen, men det tyckte de var onödigt. Jag bodde 50 år i hus och där lagade jag mycket mat, så det måste ha kokat över där med, men jag råkade aldrig ut för något liknande. Killarna sa, att det var ovanligt. En av dem hade bara varit med om det en gång tidigare. Nu är i varje fall allt fixat. 

Jag kom att tänka på när Rasmus var liten. Han var väldigt intresserad av brandsäkerhet. Som alla småkillar gillade han allt som hade med brandbilar att göra. Han berättade gärna om hävare och styrkeledare och jag vet inte allt. Med jämna mellanrum hade han genomgång med mig om brandsäkerhet. Då tog han på sig sin brandhjälm och höll förhör. Svarade jag fel, så himlade han med ögonen och berättade utförligt hur det skulle vara. Han var min personliga brandvarnarkontrollant. Det dög inte att glömma byta batteri.

Talangfull

 

Jag kan sjunga trestämmigt....

....högt, falskt och med inlevelse.

Modenytt

 Det är ingen hemlighet att jag gillar kläder och mode, och det intresset har inte svalnat med åren. Även som äldre är det kul att klä sig snyggt. Det behöver inte följa senaste modetrenden. Det viktigaste är att jag själv gillar det och att jag tycker det passar mig. Bor man i en liten stad eller mindre samhälle bör man inte sticka ut. Det fick jag erfara när jag bodde i Eslöv. Som tur var hade jag en del vänner som delade mitt modeintresse, och bara för att reta upp kritikerna klädde vi oss ibland ganska extremt. En av mina kompisar kom en dag till skolan iklädd en blå och en röd långstrumpa. Det var innan strumpbyxan blivit populär. En annan av tjejerna sydde en kjol av en jutesäck. När man ser på modet idag så var hon inte helt fel ute. Det går att göra kläder av allt. 

Tänk bara på Bea Szenfelds pappersklänning som Alice Bah Kunke bar på en Nobelfest.

Min stora idol under tonåren var Gunilla Pontén och hennes kläder är fortfande populära. Paris och Milano har sedan lång tid tillbaka varit modestäderna i topp. Det mesta som visas där är inget som vem som helst kan klä sig i. Det är svindyrt och var i all värden ska man ha på sig de modellerna? Knappast i kassakön på ICA. 

Min mor var en skicklig sömmerska och hon lärde mig tidigt att man ska sy om gamla kläder och ta vara på minsta lilla tygbit. Det är en trend idag, men förr var det mer en nödvändighet. Även om jag fortfarande syr en del kläder så hindrar det inte mig från att köpa något färdigt plagg. I regel blir det en T-skirt eller ett par jeans. Det finns många kläder som har ett meddelande tryckt framtill och det tycker jag är uppiggande. Jag har köpt några som jag gillar.

It´s not gray hair it´s wisdom glitter. Det stämmer in på alla gråhåriga damer.

 Det bästa av det bästa. Här nickar jag bara instämmande när jag ser mig i spegeln.

Admit it. Life would be boring without me. Den här använder jag bara hemma för den är nog aningen provocerande, även om jag tycker att texten är sann…..hmmm….hmmm.

Den här är som gjord för mig.

Enarmad bandit

Jag kan inte påstå att jag känner mig som en bandit, men däremot enarmad. Historien med axeln tycks bli lång som en följetong. Det känns betydligt bättre, men inte helt ok. Läkaren tyckte att jag skulle röntga den eftersom de inte kan komma på vad det egentligen är för fel. Jag fick ett brev om tid på röntgen i Landskorona om två veckor. Dit måste jag ta mig med först tåg och sen taxi. Väldigt onödigt tyckte jag eftersom jag kan gå till lasarettet här i stan på 25 minuter. När jag ringde och ville omboka fick jag veta att det var tre gånger så lång väntetid i Ängelholm jämfört med i Landskrona. Tre månader kan jag väl vänta, tänkte jag, när jag redan dragits med det onda i ett år. Efter att ha kollat i listorna såg damen att det fanns en ledig tid i Ängelholm redan dagen efter. Det blev en kort väntan.

 

Tur i oturen får man nog säga är att jag när jag var 10 år, bröt min högra arm. Som vanligt under sommarloven var min syster och jag hos farmor och farfar. En dag hade jag varit inne i ladan och hälsat på kattungarna och farmor ropade att det var mat. På den tiden gick jag inte......jag sprang till vad det än var jag skulle göra. Varför jag hade så bråttom minns jag inte. Det var kullerstenar på gårdsplanen och jag trampade väl fel, för plötsligt låg jag raklång med armen under mig. När jag reste mig blev jag rejält rädd, för armen såg ut som ett U. 

Farfar hade varken körkort eller bil och lasarettet var dryga milen bort. Som tur var så fanns det en granne vars son just köpt bil, så han skjutsade oss till Ystad lasarett. Där sövde de mig och drog armen rätt. När jag vaknade upp hade jag gips från axeln och ner över handen. Jag kunde bara vicka lite på fingrarna. Det var underarmen som brutits en bit från armbågen, och jag fick gå i 6 veckor med gipsad arm. 1955 var en extremt varm sommar och jag minns hur varmt och äckligt det kändes. Idag är man som tur är inte lika glad för att kleta på så mycket gips. 

Resten av sommarlovet fick jag träna på att lära mig skriva med vänster hand. På den tiden fanns inga datorer till hjälp i skolan och ingen extra personal som kunde hjälpa till att skriva. Jag blev faktiskt ganska bra på att använda vänsterhanden och det har hållit i sig under åren. Ibland testar jag att skriva med vänster hand bara för att se om färdigheten finns kvar. Det blir klart inte så snyggt men fullt läsligt.

Det finns personer som kan använda både vänster och höger hand lika bra och då är man tvåhänt eller ambidextri. Det har jag haft stor nytta av nu. Samma sak gäller fötter. Det måste vara en fördel för fotbollsspelare. Jag hittade namnet på en del ambidextroösa fotbollsspelare på nätet. Jag tror säkert BP känner till dem. 

Hjälpmedel för virriga

 

Numera finns en speciell GPS för seniorer. Den visar inte bara vilken väg du ska köra och hur långt det är till målet. Den talar även om vad du ska göra när du kommit fram.

En sådan pryl är jag i stort behov av.

Efterfrågad förare

Jag är körkortslös sedan ca 3 månader tillbaka, men det var inte så enkelt. Redan tidigt i våras fick jag brev från Transportstyrelsen att jag måste förnya mitt körkort. Eftersom jag redan bestämt mig för att jag inte ville ha kvar det, så rev jag sönder brevet och tänkte att nu är det ur världen. Om jag inte förnyar det så måste det automatiskt bli ogiltligt, trodde jag. Så fel jag hade. Det dök upp ytterligare två eller tre påminnelser, med ca 1 månads mellanrum, som åkte raka vägen i soptunnan. 

Jag har aldrig tidigare varit med om att vara så eftersökt. Jag fick även ett brev efter att tiden för förnyelse gått ut där det stod att datumet var framflyttat så jag fortfarande kunde ansöka om ett nytt. Jag var precis lika envis som tidigare och slängde även det brevet. Då dök det upp ett brev med lite allvarligare ton. Jag skulle skriva under på ett papper att jag inte ville förnya körkortet och skicka in det snarast möjligt. Om jag inte gjorde det skulle det lämnas vidare så någon kom hem till mig och fick det underskrivet. De måste ha för mycket personal på Transportstyrelsen om de har tid för sånt här trams. Jag gav upp och undertecknade brevet och skickade in det. Sen dess har jag inte hört något mer. Ärendet är förhoppningsvis avslutat. 

Trots att jag är körkortslös är jag ändå ägare till ett fyrhjuligt fordon som är mycket billigare i drift än en bil. Ingen skatt och ingen försäkring behövs och jag tankar det med min egen energi......väldigt miljövänligt.

Feststämning

Det har varit så mysigt att umgås med alla barn och barnbarn samtidigt. Peter och hans familj hyrde en villa i Ängelholm, för det är mer praktiskt för en barnfamilj. De hade tur och kunde hyra samma villa som i fjor. Den är stor och har även en stor trädgård med många sittplatser ute. Peter och Anne erbjöd sig att ordna mitt födelsedagskalas hos dem. Det tackade jag mer än gärna ja till, för det hade blivit ganska trångt i min lägenhet. Vid sådana tillfällen kan jag sakna mitt hus. Där var gott om plats och jag älskade att planera fester.

I år behövde jag inte göra ett dugg. Ulrika lagade maten, Katarina tog hand om dukning och dekorering och Peter och Anne fixade med möbler. Jag dök bara upp när allt var klart. Vilken lyx! Jag tror nästan det är första gången som jag inte varit med och organiserat en fest. Det gav faktiskt lite mersmak.

Det var uppdukat i det inglasade uterummet och det var smart, för lite senare på kvällen kom en rejäl hagelskur. Annars om åren har det alltid varit strålande solsken på min födelsedag, så jag vet inte riktigt vad som gick fel i år. Kan det tro ha varit en protest mot att jag höll mig undan alla förberedelser?

Vi har träffats väldigt ofta under den här tiden för avståndet har varit betydligt kortare än vad det brukar vara. Sista kvällen samlades vi alla hos min son igen för en gemensam grillkväll. De här två veckorna har försvunnit i raketfart. Innan jag visste ordet av hade alla semesterfirare åkt hem.

Nu gäller det att komma in i vardagsrutinerna igen och däribland bloggandet. Det har jag saknat en hel del. Tack för alla grattishälsningar på min födelsedag!

Världens största fegisar

Jag tycker det är så kul att läsa era bloggar och skriva en liten kommentar, och det är precis lika kul när ni sen kommenterar hos mig. Vi har ju känt varandra ganska länge en del av oss. Det blir en helt ny bekantskapskrets. Tänk att man kan hitta så många trevliga människor på nätet. 

Tyvärr har jag den senaste tiden fått en del konstiga kommentarer. Det finns många underliga typer, som antagligen lever väldigt trista liv och tar ut sin frustration på andra. Jag har raderat kommentarerna så fort jag sett dem. Det skulle aldrig falla mig in att svara på något sådant. Det är ju det de vill....bli uppmärksammade och den glädjen vill jag inte ge dem. De ska ignoreras precis som de nollor de är. Något som förvånat mig är att alla tycks heta likadant, nämligen Anonym. Inte visste jag att det var ett så vanligt förnamn. Det finns ingen i min bekantskapskrets som heter så. 

Om jag skriver till någon jag känner undertecknar jag med bara förnamnet, men är det till någon jag bara är ytligt bekant med skriver jag alltid G. Moberg, för jag tycker det är artigare. Etikettsregler är väl inget som står så högt upp på listan hos det här fega klientelet, men jag föreslår ändå att de följer mitt råd när det gäller att underteckna det man skrivit. Jag kan sträcka mig så långt som att jag kan godta att de bara skriver under med sitt efternamn: IDIOT.

Jag har nu bestämt att ha kommentarsgranskning på min blogg, så ni ska slippa se smörjan.

I helgen kommer mina båda utlandsboende barn med familjer hit och stannar i två veckor. Under den tiden pausar jag bloggen, för jag vill umgås med dem så mycket som möjligt. Det är en del år sedan som jag träffade alla mina tre barn samtidigt, så jag ska verkligen njuta av de här veckorna. Extra roligt är det klart att deras vistelse sammanfaller med min födelsedag. Bättre än så kan det inte bli. 

Kom ihåg att äldre damer bara är coola tjejer som levt länge.

Från att-göra-listan

 

Jag hade planerat att gå en långpromenad idag, men så kom jag på att jag varken vill eller orkar.

Så skönt att det löste sig.

Nattuggla

 

Jag gillar att sova länge på morgonen, och sen tar jag det väldigt lugnt. Det betyder inte att jag är morgontrött.

Jag ser det mer som att jag är morgonomotiverad.

Meny

 Jag åt sallad till lunch igår....eller rättare sagt grönsaker.....närmare bestämt rotsaker....mest potatis....chips. Jag åt chips till lunch.

Om man nu tvunget måste vara så petig.......

Väderprognos

 Meteorologen sa att jag förmodligen skulle få användning för ett paraply idag....

.......så jag hällde snabbt upp en cocktail.

Nyhetens behag

 Det har kommit en ny maskin på gymmet som blivit mycket populär. Alla står i kö för att få använda den.

Den har allt.....Snickers, Mars, Japp m.m.

Ifall någon undrar

 

Jag är inte tjock. Det är bara lätt att få syn på mig.

Jag vill ju inte vara osynlig.

Minnesvärd fest

 

Om mitt minne varit sämre hade jag kunnat ordna en överraskningsfest för mig själv.

Sen hoppas jag klart att jag kommer ihåg att gå på den.

En förklaring

Förra inlägget blev lite missvisande. Anna Lena hade rätt. Jag skrev inget om att jag skulle pausa bloggen. Till viss del stämmer det. Jag har problem med min axel; troligtvis muskelinflammation och sjukgymnasten rådde mig till att sitta vid datorn så lite som möjligt ett tag framöver. Men jag kommer i varje fall att ta hjälp av mina söndagsbloggare så jag är inte helt borta från Blogglandia, och jag kommer att besöka era bloggar. Det bör axeln klara av, tycker jag.

Paus

 

Ibland bara ramlar idéerna in och det finns hur mycket som helst att skriva om. Andra dagar är det stiltje och hur jag än försöker så poppar inget matnyttigt upp i hjärnan. Då får det helt enkelt bli en bloggpaus och det är egentligen inte så dumt. Efter ett tag börjar det dyka upp nya uppslag och helt plötsligt är man igång igen. 

Några andra som skulle tänka likadant är reklammakarna, tycker jag. En del reklam är hyfsat bra, men många gånger är den urusel. Det jag tänker på är två reklamsnuttar från två olika apotek.

Det ena apoteket har hållit på länge med en massa människor som sitter som publik och en programledare försöker efterlikna olika TV-program. I det sista avsnittet jag såg står tre personer bakom skynken och det enda man ser är deras bara fötter. Givetvis handlar reklamen om fotvårdsprodukter, men måste man göra det så löjligt.

Reklamen är på svenska och det är beundransvärt, för det är ganska ovanligt idag. Nästan allt ska vara på engelska, och det har varit så under lång tid. Nu är det knappast någon som reagerar. T.o.m. jag börjar vänja mig, och det skrämmer mig en aning. Jag tycker vi ska använda svenska språket så ofta vi kan annars blir det snart rödlistat som en del djur och växter.

Ett annat apotek har gått steget längre och gör sin reklam på franska....visserligen med undertexter. Hur många i Sverige förstår och pratar franska? De flesta av oss måste nog läsa undertexterna. Vem kom på den här korkade idéen? Är det så tomt på hjärnkontoret hade det kanske varit läge för en reklampaus. Vilket  blir nästa reklamspråk vi får höra.....spanska, ryska, eller kinesiska?

Sjung om studenten

I förra veckan var det dags för studentexamen. Den dagen har varit efterlängtad av många. Det är stor skillnad på studentutspringet idag mot för några decennier sedan. Här i Ängelholm stängdes gatorna i centrum av och studenterna marscherade där med musikkåren i täten. Det var stor publik längs deras väg. Efter det kördes de runt på lövprydda vagnar dragna av traktorer. Jag trodde faktiskt det var förbjudet idag efter alla dessa olyckor som inträffat. Vagnarna hade några grenar med lite löv på här och där, men det verkade inte ha varit någon florist som varit tillfrågad. Det spelades jättehög musik och eleverna stod och hoppade upp och ner i vagnen. Är detta verkligen det mest festliga man kan tänka sig när eleverna slutar skolan efter så många år? Jag tycker de är värda bättre. 

I Helsingborg springer samtliga studenter nerför Kärnantrapporna och ner till Stortorget där det samlats anhöriga och många andra för att se när de väller fram som ett lämmeltåg. Det är fest och glädje. Tyvärr avslutas det hela sedan med åkturer på lövade vagnar, men det kommer kanske att bli något annat med tiden. 

När det svenska fotbollslandslaget kom hem efter att ha "grävt guld i USA" byggdes det upp en stor scen där de firades. Något liknande hade väl varit ett minne för livet att ha med sig från skolavslutningen? Det är en bragd att ha klarat av sin skolgång.  Alla kommuner har säkert någonstans där detta skulle kunnat ordnas. Samtliga klasser kunde presenteras som vilken artist som helst. Då hade alla fått möjligheten att se studenterna i stället för att bara få en liten skymt av dem mellan grenarna på traktorvagnen. En rejäl hyllning till ungdomarna.

Obegripligt

 Varför kallas det rusningstrafik när ingenting rör sig?

Det enda som rusar är blodtrycket.

Tiden går fort

Det är 15 år sedan jag slutade jobba. Det känns lite overkligt. Mycket har hänt under de här åren...både positiva och negativa saker, givetvis. När jag tittar i mitt bildbibliotek är det de positiva bitarna som överväger. Barnbarnsbilderna är många och det är på dem jag ser att åren har gått. Själv ser jag givetvis likadan ut som för 15 år sen...eller det är bara inbillning?

                     

Rasmus började i första klass när jag slutade jobba och då blev det automatiskt så att jag hämtade honom på skolan när han slutade de dagar han inte följde med en kompis hem. Ibland ville han att någon skulle följa med hem till honom och då stannade jag kvar där och fixade mellis till dem. Väldigt ofta blev det dock att vi åkte hem till mig. Han gillade att snickra och morfars snickarrum hade allt han kunde önska sig.

Han gillade att pyssla över huvud taget och eftersom vi hade skogen så nära hittade vi mycket material där. 

Sport var också ett stort intresse och han provade på lite av varje.....tennis, hockey och fotboll. Jag fick ofta agera fotbollsspelare och var med på alla träningspass uppe på gräsplanen en bit från vårt hus. På den tiden var jag ganska vig. Det är kanske men efter skadorna från min fotbollskarriär som jag får dras med nu. Jag har så många roliga minnen från alla år med Rasmus. Eftersom han är det enda barnbarnet som bott nära mig har vi träffats väldigt ofta.

Nu har han en köpt sin första lägenhet. Han fick tag på en tvåa med balkong i Klippan...ett litet samhälle ett par mil från Ängelholm och han flyttade in förra veckan.

Jag kan fortfarande inte fatta att den lille parveln, som ringde mig nästan varje fredagkväll och sa:-" Hej, mormor! Kan jag boka in mig hos dig över helgen?", nu är en ung man på 22 år. Nu får det kanske bli jag som ringer till Klippan och hör om jag kan boka in mig över helgen.  

Vilket liv!

Jag tittade på Å, vilket liv! i lördags och det dök upp många kända personer som ville hylla Christer Lindarw. Jag har alltid gillat honom och hans shower och har sett honom uppträda ett par gånger i Helsingborg. Han är förutom artist även en duktig designer som sytt scenkläder till många andra artister.

När jag gick på Tillskärarakademin i Köpenhamn såg jag att de även hade en utbildning där man lärde sig rita och sy teaterkläder. Det lät väldigt lockande men jag nöjde mig med den vanliga designutbildningen.

Christer har verkligen fått leva ut lusten att skapa fantasifulla kreationer med massor av glitter och glamour.

Så kul att drottning Silvia kom dit och överlämnade en ros. En väldigt fin gest, tycker jag. Att hon fortfarande kan bära sin klänning sen 50 år tillbaka är för mig en gåta. 

Jag har kvar min brudklänning, och det är 57 år sen jag använde den. Den passar definitivt inte längre.

Jag har faktiskt ännu en klänning som är betydligt äldre. Den sydde jag när jag var 14 år och jag var mager som en sticka. Ulrika fick klänningen för hon gillade tyget. När hon försökte sätta den på sin provdocka kunde hon inte dra upp blixtlåset i ryggen. Hennes provdocka är minsta modellen som går att köpa, men jag var tydligen extremt smal. Nåja, det har ändrats under årens lopp. 

Populär klubb

 

Jag har gått med i en nystartad bokklubb där vi fokuserar på att läsa kortare texter. 

Just nu studerar vi vinetiketter.

Svindlande höjder

Ända sedan jag flyttade hit har det varit show på taket till hyreshuset mittemot. Det började med att det flög en massa stora fåglar runt skorstenarna. De sätts visst dit varje år för att skrämma bort fiskmåsar. Det lyckas inte alls. Fiskmåsarna flyger runt de här fåglarna och skränar skadeglatt.

I fjor sommar började det synas en del arbetare på taket. Det var  kupfönstren som skulle bytas. I år är det dags för takarbete igen. För det mesta är det endast en ensam kille som springer runt högst upp på taket. Ja, han nästintill springer och jag står där och tittar med hjärtat i halsgropen. Det ser livsfarligt ut. Jag hoppas han är fäst med en säkerhetslina även om jag inte kan se någon. Rasmus lugnade mig med att det finns en gång längst upp på taket som är helt ok att gå på. Men det fodras en enorm balans, kan jag tänka mig. 

Rovfåglarna är väldigt intresserade och när de nu inte kan skrämma några andra fåglar passar de på att övervaka takjobbet i stället.

Jag har inte den blekaste aning om vad arbetet går ut på. Just nu är det nerstucket en massa rör i skorstenarna. Det ser ut som stora planteringskrukor med vissna blommor som ingen orkat ta bort..

Rasmus är också van att jobba på höga höjder. Han är ju plåtslagare och hans företag jobbar mycket med att lägga koppartak på kyrkor. Det byggs ställningar runt tornet så det ska vara säkert att jobba där, för det är rejält högt upp. En dag hade det kommit en glada flygande förbi. -"Vet du hur stor den är?" undrade Rasmus. Från marken ser den megastor ut så jag kan tänka mig att den var enorm när den flaxade förbi. Jag läste att vingspannet är 170-185 cm. Då föredrar jag småfåglarna som sitter och kvittrar i träden nere vid ån.

Mors dag

Jag firar bara våra gamla vanliga svenska helger, för jag tycker det räcker så bra. Ja, födelsedagar får man så klart inte missa. Halloween är en helg som jag bara uppmärksammade när Rasmus var liten. Visserligen är det en helg med chans att dekorera mycket i orange, men den har ändå inte lockat mig. Det har inte varken Fars dag eller Mors dag heller gjort. Jag tycker var och en själv ska bestämma vad och när man vill fira.

För en del år sedan firade jag faktiskt Mors dag dubbelt upp. Vi åkte till Dallas för Hanna skulle döpas, och just den dagen var det Mors dag i USA. Efter dopet åkte vi till en restaurang. Det var många familjer där. När maten serverades fick alla mammor en röd ros av servitören. En mycket trevlig gest.

Vi åkte hem senare i veckan och när vi kommit hem inföll Mors dag i Sverige på söndagen. Den dagen var jag fullt upptagen med att packa upp, tvätta kläder och packa på nytt. Veckan därpå skulle jag nämligen åka till Luxemburg för att passa Zoé en vecka. Katarina var tvungen att delta i en kurs som hölls i Belgien. 

Jag åkte ner på fredagkvällen och på söndagen var vi på ett shoppingcenter och strosade runt. Den här dagen var det Mors dag i Luxemburg. Vi gick in i en parfymbutik och där fick alla kvinnor som handlade en röd sidenblomma. Den var betydligt hållbarare än Dallasrosen. 

I söndags var det åter igen Mors dag och då följde jag med Ulrika och hennes familj till Hillesgården. Det är ett mycket trevligt utflyktsmål en bit från Ängelholm. Det är beläget mitt ute i Ingenstans, och man måste ha GPS för att hitta dit. Det är en stiftelse som äger det här stället och alla som jobbar där gör det helt gratis. De har t.o.m. på egen hand byggt till en del byggnader. Det finns en stor sal där jag varit flera gånger på föredrag, stå upp förställningar och annat. Många kända artister har besökt Hillesgården som t.ex. Arja Saijonmaa, Sven Bertil Taube, Pernilla Wahlgren, Siw Malmkvist och Robert Gustavsson.

Det finns även butiker på området och en trädgård där man kan sitta ute och fika. Det har vi planerat in till sommaren. Denna gången var det inomhusrestaurangen som gällde. Eva välkomnade oss när vi anlände och sen gick hon runt bland borden och småpratade och tog ut en och annan tallrik i köket. Hon var precis lika sprallig som hon brukar vara på scen. Hon hade något att prata med alla om och kunde vrida till det som sades så det blev så tokigt. Här hade hon inget manus att gå efter, men hon var snabbtänkt och det blev många glada skratt. 

Ewa Rydberg är en slags ambassadör för gården och det finns massvis med bilder från hennes föreställningar uppsatta. På en vägg hänger de kläder hon hade på sig i den sketchen där hon spelade strippa. Det var en mycket trevlig Mors dag.