Nostalgi

 Förr var allting mycket mer spännande. Vi svarade i telefon utan att veta vem som ringde.

Det var riktigt nervkittlande.

Höst inomhus

Att hösten är här går inte att ta miste på. Löven har gulnat och många har ramlat av. Det ligger bok-och ekollon lite varstans längs med stigarna nere vid ån. Jag har plockat en del som jag tänkte göra lite pynt av. Det är aldrig fel med gratismaterial. Jag har ju under flera decennier hämtat material från skogen, och det fortsatte jag med även när både barn och barnbarn blev äldre. Det är nästan så jag får abstinens om jag inte  kan plocka lite grejer från naturen och ta med mig hem. 

Något som jag också fortfarande håller vid liv är gardinbyte. Jag älskar att byta gardiner efter årstid och då passar jag på att plocka fram pynt som passar till just den årstiden i den mån det går. Jag har förenklat det lite för numera är det bara i köksfönstret jag ändrar om. Nu var det dags för gardinerna med kopparsaker. De tar upp höstfärgerna, som jag gillar, orange blommor och en krans med höstlov...sen var köksfönstret klart.

Pumpor hör hösten till och speciellt till Halloween dyker de upp överallt. Jag letade fram lite garn och virkade pumpor som jag tänkte ha som dekoration på köksbordet. Pumporna blev en besvikelse. Jag hade inget mönster utan virkade på måfå, så de blev alldeles för stora. Jag flyttade runt dem lite och till sist fick de stå på min höga kökshylla. 

Tyvärr blev det bara plats för två stycken där, och jag hade ännu en pumpa kvar. Den står nu på micron.

Problemet med något på köksbordet var kvar. Jag letade upp "sammetspumpor" i olika färger och storlekar och la på ett tårtfat där jag tidigare tejpat fast höstlöv runt kanten. I mellanrummen bland pumporna petade jag ner minikottar och gul/röda bär. 

Nu njuter jag av en pumpatårta på köksbordet.

Butternutpumpa har jag använt några gånger i matlagning och det är inte alls dumt. Något som är supergott är pumpapaj. Första gången jag smakade det var när jag besökte Dallas vid Thanksgiving. Anne hade lagat en typisk amerikans middag med en megastor kalkon och alla smårätter som hörde till. Efterrätten bestod av två olika sorters pajer, varav den ena var en pumpapaj. För de som är lite bekväma finns det pumpapuré på burk att köpa här hemma. Sånt gillar jag.

Ännu några veckor framöver är mitt kök orangefärgat, men snart bytar det färg som en kameleont och blir röd/grönt.

Mode i miniformat

När jag besökte Bryssel var det helt givet att jag skulle leta upp Manneken Pis. Jag visste var statyn stod, men trots det tog det faktiskt en stund innan jag fick syn på den kissande pojken. Det var verkligen ingen stor staty. Legenderna om pojken är många. En av dem berättar om en liten pojke som en gång släckte en eld genom att kissa på den och därmed räddade Bryssel från att ödeläggas.

Manneken Pis har en officiell påklädare. Han heter Nicolas Edelmann. Det är en tjänst inom Bryssel stads kulturnämnd, och ämbetet har funnits sedan 1700-ralet. Edelmann är den trettonde i ordningen.

Statyn har 400 år på nacken. År 1965 blev pojken stulen men hittades i kanalen som går genom Bryssel. Sedan dess är originalet i tryggt förvar på stadsmuséet och det är en kopia som visas för allmänheten. Varje månad kommer det in förfrågningar från föreningar och utländska ambassader, som vill att Manneken Pis ska bära just deras dräkt. Edelman reserverar datum och gör upp ett schema. Omkring 160 påklädningar blir det varje år. 

Hittills har 1094 kostymer donerats och förvaras på museum.

Naturligtvis bär den kissande pojken svensk dräkt den 6 juni. 

Det finns en Manneken Pis-kopia i Ängelholm. Storleken kan nog stämma in på den belgiska statyn, men denna har en helt annan färg…illrosa. Han står i skyltfönstret till en städfirma och vad den pojken och städning har gemensamt har jag ingen aning om. 

En sak gemensamt

 Man säger samma sak när man skalar potatis som när man äter praliner.......

.....nämligen  -"Nåja, bara en till."

Konsert

För några veckor sedan var jag i Hjärnarps kyrka och lyssnade på Tommy Nilsson. Akustiken i kyrkor är helt enastående, och det är underligt att det inte anordnas fler konserter i dessa lokaler. 

När alla var på plats kom Tommy släntrande nerför kyrkogången. Det är en lång herre. Han var klädd i svarta byxor och väst och till det en svart/vit randig kavaj. Skorna bröt av rejält. Det var gula moccaskor. Jag gillar när artister klär upp sig lite grann. Det är en artighet mot publiken.

Han hade med sig en mycket liten orkester som bestod av gitarr och keyboard, och en liten japan på trummor, fick vi veta. Han satt i en låda och hette Yamaha. De ackompanjerade Tommy suveränt. Han började konserten med att sjunga "Öppna dina dörr", som är min favorit. Mellan låtarna berättade han lite om sitt liv. Hans berättelse avbröts med melodier som passade in i det han pratade om. Han berättade att han snart firade 50 år som artist. Melodifestivalen har han medverkat i tre gånger och vunnit en gång, nämligen 1989 med låten "En dag". En av gångerna han deltog kom han sist, berättade han. 

Tommy har även varit idol i Frankrike när han var ung. Efter att ha varit med i olika grupper satsade han på en solokarriär och fick ett stort genombrott med låten "Allt som jag känner". Det var egntligen en duett som han sjöng ihop med Tone Norum och efter det fick han utmärkelsen Rockbjörnen som bästa manliga artist. 

Tommy har medverkat i programmet Så mycket bättre och även spelat musical. Han har många strängar på sin lyra. Han berättade lite om sina barn, sex stycken. Den äldsta, en flicka, tror jag var runt 40 år och den yngsta, också en flicka, var 3 år. Däremellan har han en flicka och tre pojkar. Han pratade väldigt kärleksfullt om sina barn och speciellt den yngsta, som enligt Tommy var den argaste lilla människa han kände. Man kunde nästan ana att hon lindade pappa ganska rejält runt lillfingret. Tiden gick väldigt fort och snart var det dags för avslutningssången, som blev "En dag". Det var en mycket bra konsert som gav mersmak.

Spökstad

När jag gick för att handla i förra veckan upptäckte jag att det skett  en bilolycka i Stadsparken. 

Kommunen brukar lägga ut höbalar och pumpor lite överallt inför Halloweenhelgen, och här hade en bil kört rakt in i balarna, så pumporna låg utspridda.

Det måste ha varit en rejäl smäll, för en av pumporna hade hoppat upp och låg nu på taket. Man kunde se en stor buckla i bilens tak, och hela framrutan var krossad.

Jag kunde inte se föraren, men jag såg i varje fall en passagerare och han/hon var mycket smal....ja, nästan bara skinn och ben...eller egentligen bara ben.

En jättespindel hade byggt ett nät mellan träden, och det såg lite läskigt ut.

Halloween är ingen helg jag uppmärksammar längre. Så länge Rasmus var liten tyckte han det var kul att göra en del pynt och då hjälpte jag gärna till. Vi hängde spöken i lamporna och la ut spindlar lite här och var. Varje år skar Rasmus ut ett ansikte på en pumpa som stod och lysta på min utetrappa. 

När det kom till maten, hade han en del idéer om det också. Vi stekte prinskorvar och satte fast mandelspån som naglar. 

Till efterrätt öste vi upp glass i små skålar och dekorerade med mandarinklyftor. Innan dess hade vi bakat spökmaränger som vi satte ner i glassen. Det är förstås en tradition, som jag gärna hade behållit.

Det är bra att vara uppmärksam

 Det anses bra om man håller ett öga på vad man dricker, så jag tog en slurk vin framför spegeln

Det såg bra ut.

En rosa månad

År 1992 tog kosmetikföretaget Estèe Lauder initiativet att använda oktober som bröstcancermånad och började dela ut rosa band i USA. 1994 började Bröstcancerförbundet att sälja det rosa originalbandet i Sverige. Cancerfonden lanserar sin egen Rosa Bandet-kampanj och det bandet har ny design för varje år. I år är det Karl Fredrik Gustavsson som är designer. Han är florist och trädgårdsmästare och känd från TV-programmet Karl Fredrik på Österlen. I Ängelholm uppmärksammas oktober också lite extra. Det finns en hel del skulpturer i staden och cancerföreningen här sätter en rosa halsduk runt halsen på några av dem. 

I Stadsparken har den här lille killen fått en halsduk mot höstkylan. Rosa är inte bara för flickor.

Tjejen är fullt upptagen med att skicka sms.

Den fundersamma unga damen har också fått en halsduk.

Även tuppen med familj i Pytterondellen har klätts i rosa halsdukar.

Nu är det snart Halloween och då blir det andra dekorationer som kommer fram. Det är lika spännande varje år att se om det blir något nytt.

Poletten har ramlat ner

Det går verkligen inte i ilfart hemma hos mig just nu. Axeln och mitt ena knä har strulat ordentligt. Det går lite upp och ner men tycks aldrig bli helt bra. Röntgen av axeln visade att det var inte artros som läkaren trodde, och det var ju positivt. Det lutar mer åt att det bara är en inflammation men den kan tydligen hålla i sig länge. 

För ca 40 år sedan ramlade jag i en stentrappa och slog i knäskålen. Röntgen visade att korsbandet var skadat men inte helt av, så det blev ingen operation. Läkaren sa, att jag troligtvis skulle få besvär med knäet längre fram. Det är tydligen ”längre fram” nu. Jag har starka värktabletter som jag tar, men de hjälper inte fullt ut så det blir lite si och så med sömnen. De där tabletterna har haft större inverkan på hjärnan än på värken. Jag har känt mig lite "lullig". Det är en obehaglig känsla att inte ha full koll på sig själv. Jag har under en längre tid varit helt beroende av 3 V……inte 3 volt, utan Värmedyna, Värktabletter och Voltaren. Det kan inte hålla på så här i evigheter, tycker jag, så jag har så smått börjat planera in lite kul saker jag ska göra. Det gör framför allt att jag känner mig lite piggare. 

För en månad sedan fick jag ytterligare ett meddelande från Transportstyrelsen. Jag drog en djup suck innan jag öppnade brevet. Det visade sig att äntligen hade poletten ramlat ner. Det stod att nu var mitt körkort ogiltigt och jag fick inte längre framföra något fordon. Tänk, det hade jag redan räknat ut eftersom jag inte förnyat det. Risken är väldigt liten att det ska se ut så i trafiken som på bilden ovan. I varje fall med mig som förare.

Det har nästan vara lika krångligt att bli av med körkortet som att få det första gången, ja nästan krångligare. När jag tog körkort var trafiken inte alls som idag. Jag övningskörde i Helsingborg och uppkörningen ägde rum där också. Göran tog körkort några år före mig, men vi hade samma körlärare. Våra barn anmälde sig till samma körskola som vi anlitat och de fick samma lärare som vi haft. 

Ingemar, som läraren och tillika ägaren till körskolan hette, hade tidigare jobbat som polis och saknade nog nerver helt. Han var lika lugn vad som är  hände under körlektionen. Dessutom hade han en härlig, torr humor. De första gångerna jag körde inne i Helsingborg var jag väldigt nervös och kanske lite försiktig i överkant. Jag minns en gång jag stannade i en korsning och tittade åt båda hållen för att se när det blev klart att köra. Jag väntade och väntade, men tyckte alltid att det dök upp en bil som jag nog måste vänta in. Precis där jag stannat låg ett café och till sist öppnade Ingemar dörren och sa:"Jag går in och tar en kopp kaffe medan du bestämmer dig för att köra vidare". Jag blev modigare med tiden och klarade uppkörningen galant. Ingemars körskola låg under flera år i topp när det gällde godkända elever.

Släktforskning

Tack vare eller snarare på grund av en olycka i Kvidinge för mer än 200 år sedan har vi idag en kung som heter Karl XVI Gustav. Kung Karl XIII hade inga egna barn och därför adopterade han 1809 sin danska släkting Karl August. Kronprinsen inspekterade Skånska husarregementets trupper på sin övningsplats Kvidinge hed när han ramlade av sin häst och dog 1810. Nu fick kungen utse en ny tronpretendent och några månader senare utsågs marskalken Jean Baptiste Bernadotte från Frankrike. Nu skrevs en ny ätt in i den svenska kungahistorien.  Marskalk Bernadotte blev senare kung Karl XIV Johan och med honom började släkten Bernadottes svenska historia. 

På platsen där kronprinsen föll av hästen började förbipasserande bönder genast att kasta en sten eller en pinne, vilket var vanligt på en plats där någon dött. När kronprins Karl Johan fick veta detta föreslog han i stället ett ordentligt minnesmonument. Minnesmärket är en 13 alnar hög kolonn flankerad av två gjutna lejon i kolmårdsmarmor. Det blev klart 16 år senare, nämligen 1826.

200 år efter Karl Augusts död högtidlighölls det vid monumentet den 28 maj 2010. Alla klasser på Kvidinge skola tågade dit för att titta på hur det såg ut när husarerna kom ridande och själva händelsen när kronprinsen ramlade av hästen. Skådespelet lockade dit många människor. En del vuxna hade klätt sig i 1800-talskläder. Tyvärr kunde jag inte hitta nåt passande så jag bestämde mig snabbt för att vara en dam som var långt före min tid när det gällde mode. Då kunde jag lugnt traska dit i mina 2010-talskläder.

Det har åskat ganska rejält i Skåne i sommar och slagit ner i många hus som brunnit upp. Den 23 juni i år slog blixten ner i monumentet och både tornet och de båda lejonen gick sönder. Delar av monumentet flög så långt som 30 meter bort, men lyckligtvis skadades inga människor,

Der är Statens Fastighetsverk som äger monumentet och jag läste idag i tidningen att det fortaarnde inte bestämts vad som ska göras. Pengar behövs för att utreda om det ska restaureras eller inte. Det enda som är säkert är att det kan inte se ut som det gör nu. Med all säkerhet kommer det inte att hända något innan 200-årsjubileét nästa år. 

 

I valet och kvalet

 

Jag har långtråkigt. Jag skulle kunna städa....

men då har jag hellre långtråkigt.

En repris

Jag har alltid tyckt det är så rogivande att promenera inne i skogen. Det enda man hör där är fågelkvitter. Från vårt hus tog det fem minuter att gå dit. Vi hade hund de flesta åren vi bodde i Åstorp.

Milou skaffade vi när barnen var små.

Santos var egentligen Katarinas hund, men de sista åren bodda han hos oss.

 Småhundar blir i regel väldigt gamla så jag hade en promenadkompis under många år. Nästan dagligen gick jag en av promenadslingorna inne i skogen. Från mitt hus tog det bara fem minuter att nå alla slingorna. Jag bodde verkligen på en underbar plats. 

Efter att jag skaffat mig en stegräknare bestämde jag mig för att mäta alla de olika slingorna. Inte bara de inne skogen utan när jag promenerade på andra ställen också i samhället. Jag förde statistik över hur många steg jag gick på var och en av dem. Sen tog jag reda på hur långt ett genomsnittligt steg var och på så vis fick jag fram hur långt jag promenerat.

Idag är det betydligt enklare. Jag trycker igång min klocka när jag börjar gå, och när jag  kommit hem kan jag se både hur många steg och hur lång sträcka jag klarat av att gå. Det enda som inte blivit enklare är att promenera. Av nån underlig anledning känns det lite jobbigare. Men skam den som ger sig. Motion är nyttigt för alla och det finns mycket vackert att titta på 

För att göra motionen lite roligare då för många år sen, kom jag på att jag skulle ”låtsaspromenera” till Luxemburg. Jag laddade ner en karta och efter varje promenad jag gjort markerade jag med en gul plopp  på kartan var jag befann mig. Helt plötsligt kändes det inte lika jobbigt att motionera. Nu hade jag ett trevligt mål att sträva efter. Jag måste förstås erkänna att när jag på min karta kunde rita in att jag var framme i Luxemburg, så tog jag flyget dit. Lite fusk kanske, men det är så länge sen nu, så det måste vara preskriberat.

Jag kom ihåg den här promenaden häromdagen när jag satt och dagdrömde och tänkte att det hade inte varit så dumt med en repris. Nu är jag betydligt äldre och har inte samma kondis så det får bli en enklare variant. Till Luxemburg är det lite över 100 mil, men det tror jag inte jag klarar av i dagens läge. Det får bli något kortare. Då kom jag på vart jag kunde promenera……till Karlstad!!! Tove och jag har pratat så länge om att träffas och nu ska det äntligen bli av. Jag ser så fram emot det. Det är bara till att bestämma när jag ska starta. Jag får kolla i min kalender så jag inte har för mycket inbokat.

Änglahår

Änglar är fiktiva varelser som anses vara snälla och beskyddande. Man vill ju gärna tro att man har en skyddsängel, för det kan verkligen behövas i den här hårda världen. De avbildas ofta som flickor med långt hår.

När mina barn var små brukade vi pyssla mycket inför julen och vi gjorde alltid änglar. Materialet till kropp och huvud brukade variera men de fick alltid änglahår fastklistrat på hjässan. Ibland virade vi håret runt lamporna i elljusslingan. Det blev ett mildare sken då. 

Som barn gick jag gärna på tivoli och då tjatade jag alltid till mig en pinne med sockervadd eller spunnet socker. Det bestod av socker som smältes och drogs ut till långa fibrer, sen rullades det ihop så det blev en vaddliknande klump. Oj, så sött och klibbigt det var! 

Jag har sett en rosa chokladkaka där fyllningen är just sockerfibrer, men det liknar änglahår. När man bröt chokladen stack sockervadden ut och det såg verkligen inte aptitligt ut. 

Lite aptitligare är fikonbladspumpan eller änglahårspumpan som den också heter. Innandömet är trådigt och påminner om änglahår. Det används ofta kanderat i bakverk, men går också att koka som spaghett

Så här ser äkta änglahår ut.

Ännu ett förtydligande

Jag är inte vegan. Jag är megan.

Jag äter allt som är megagott.

Sport igen!

När jag träffade Rasmus igår sa han :"Jag såg att du hade skrivit om sport på bloggen. Det är ovanligt." Ja, sedan han och jag slutade träna fotboll, så har det blivit lite tunnsått med sportreferat. -"Du hade med en bild på en fotbollsspelare också," sa han. För en månad sedan skrev jag om att vara tvåhänt eller tvåfotad och då hittade jag den bilden på nätet. Det stod vad killen hette, men det glömde jag lika snabbt. Rasmus visste namnet och berättade det för mig nu, men det har jag lyckats glömma igen. -"Du kunde frågat mig när du skrev," sa Rasmus. 

Han kände till en hel del tvåfotade spelare och bl.a. en svensk spelare, nämligen Anders Limpar. Det är ett namn som t.o.m. jag har hört många gånger. 

Det finns även en kvinnlig tvåfotad fotbollsspelare som heter Anna Anvegård. Om jag i fortsättningen ska skriva fler sportinlägg kommer jag absolut anlita Rasmus som expertrådgivare.

Min dotter Katarina trodde när hon var liten att hon var tvåfotad. Lillbrorsan och hon spelade fotboll i lekrunmmet nere i källaren och Peter stod i mål. Katarina skulle lägga en straff och sa:" Jag är inte bra med högran, och jag är inte bra med vänstra. Jag är bäst med båda".  Sen tog hon sats och hoppade upp med båda fötterna och missade bollen. Hon ramlade rakt ner i betonggolvet och bröt armen. På sjukhuset gipsade de inte hennes arm utan hon fick lägga den över bröstet och sen virade de en elastisk binda runt kroppen på henne. Det tog ett antal veckor innan hon var helt ok, men jag har inget minne av att hon la fler straffar.

Ett sportinlägg

I förra veckan var jag och tittade på hur en muralmålning av Ängelholms superstjärna Isabelle Haak kom till. Hon har spelat volleyboll för Ängelholm men är numera proffs i Italien. Isabella räknas som en av världens bästa volleybollspelare. Hon är 195 cm lång och har en hopphöjd på 323 cm  År 2024 fick hon Victoriapriset och hon är den högst betalda kvinnliga idrottaren med en årslön på ca 10 miljoner. 

Det var riktigt spännande att se hur målningen växte fram. Konstnären stod på en bygglift och med den åkte hon upp och ner hela tiden för att kunna måla klart. Den som utförde målningen är en fransyska, Zabou, som numera bor i London. Hon har målat omkring 270 muralmålningar i olika länder. Detta konstverket tog 3 dagar att genomföra och invigdes i söndags. Kostnaden för det hela blev 80 000 kr.

Så skickligt att kunna få fram ansiktsdragen så det ser ut som ett foto. Zabou hade en hel arsenal med sprayburkar på byggliften och det såg så enkelt ut när hon sprayade. Färgen hamnade exakt där den skulle och inte som när jag spraymålar. 

Kommunen menar att det är en hyllning till Isabelle Haak och en symbol för kvinnors idrottande i Ängelholm.

Så här ser det färdiga konstverket ut.