En vandrande pinne

Jag har känt mig som en sådan ganska länge. Jag menar inte att jag är pinnsmal utan stel som en pinne. När jag var ung var jag väldigt vig och kunde lägga fötterna bakom nacken...vad nu det skulle vara bra för. Jag tänker på vilken skillnad det är mot idag. Stelheten har kommit sakta smygande och till en början märkte jag nog inte av det så mycket. Det jag inte klarade av att göra på det gamla vanliga sättet hittade jag på andra lösningar för. Naturligtvis skulle jag redan då börjat träna lederna lite mer regelbundet, men det är alltid enkelt att vara efterklok.

Jag satt och funderade på de där gympaprogammen som visades på TV förr. Det var bl.a. Bengt Bedrup och Gun Häggbom som var ledare för ett program och det var vad jag minns att program som passade även "soffpotatisar". Jag räknar in mig själv i den kategorin. Idag är det en som heter Sofia som gympar på förmiddagarna, och hon visar rörelser som kan göras på både svåra och lätta vis ungefär i stil med Träna med TV-programmen.

Är det någon som minns Susanne Lanefelts program på 80-talet? Hon blev väldigt berömd för sitt favorituttryck:"Kniiiip!!!!" Jag tittade på en video när jag börjat skriva det här inlägget för jag hade glömt hur det var. Skulle man följa det programmet borde man vara pinnsmal och ha akrobatgener. De som deltog tillsammans med Susanne var unga, smala tjejer med full make up och inte ett hårstrå låg fel. Dessutom var de klädda i färgglada tights, nån slags gympa eller baddräkt utanpå gärna med ett skärp i midjan. Som grädde på moset bar de pannband och benvärmare, men inga skor. Det är väl vettigt med rejäla gympaskor när man tränar? Jag fattade inte riktigt vitsen med det hela. Man blir väl inte vigare beroende på vilken sorts kläder man bär? Det hade visats en amerikansk ungdomsserie på TV som hette Fame och handlade om en skola för tonåringar som ville jobba inom film eller teater. Alla ungdomar där dansade och de hade benvärmare och pannband och det blev modernt här också.

Min fantasi satte igång och jag funderade på om jag verkligen hade kläder för att gympa. Några färgglada tights hittade jag inte, men det går kanske lika bra med ett par strumpbyxor där man klipper av foten. Baddräkt har jag och skärp också. Benvärmare har jag aldrig ägt, och jag vet inte om det är lag på att man måste ha det när man gympar. Pannband lyser också med sin frånvaro i min garderob, men jag har scarfsar i klatschiga färger. Först tänkte jag att det skulle vara intressant att se hur jag såg ut i den munderingen.  I hallen har jag den stora golvspegeln som jag tog med när jag flyttade hit, så då hade jag kunnat se mig själv i helfigur. Men sen sa jag till mig själv: " Gör inte det!" Du kommer att skratta dig fördärvad och ha träningsvärk i magmusklerna en hel vecka." Det ville jag inte riskera, så jag avstod.

Det får bli som tidigare att jag klär mig i normala kläder, tar rollatorn med mig och pinnar på längs ån. 

God fortsättning på det nya året!

Julafton firades hemma hos mig som det gjorts under många år. Båda mina döttrar och deras familjer var här och senare på kvällen skypade vi med Peter och hans familj. Vi började med glögg, pepparkakor och lussekatter på eftermiddagen och efter det delade vi ut julklappar. Sedan en del år tillbaka ger inte vi vuxna varandra några julklappar utan det är endast barnen som får det. Rasmus är knappast ett barn längre, men givetvis har han inget emot att räknas in i den kategorin på julafton. Zoé anser väl inte heller att hon är något barn längre. Hon blir tonåring i februari. 

På kvällen blev det traditionell julmat, och visst är det gott en gång om året. För att kompensera för de uteblivna julklapparna till de vuxna så har vi i många år spelat julklappsspelet. Där deltar både barn och vuxna. Varje år har det alltid varit en julklapp som varit väldigt eftertraktad. I år var det en bok som hette Lilla boken om Chanel. Så fort jag fick en etta aller sexa på tärningen roffade jag åt mig boken, men den gjädjen varade inte länge. Boken åkte kors och tvärs över bordet. När tiden var ute satt jag utan ett enda paket och det var det fler som gjorde. Rasmus, däremot hade en liten hög framför sig. Han räckte över boken till mig och sa:"Jag tänkte att du ville nog ha den." Han är otroligt omtänksam.

Det har blivit tradition att spela något spel på julaftonskvällen och de sista åren har vi hållit oss till När då då?. Det är ett mycket roligt spel. Man spelar i lag och vi delade in oss i tre lag: två systrar, två svågrar och mormor+barnbarn. Det blev faktiskt ganska jämt, men systrarna vann en gång mer än vi andra. 

Det känns skönt att julen är över och allt återgår till det vardagliga igen. Jag minns hur min farmor bakade och lagade mat i det oändliga inför julen, men hon var alltid på gott humör och verkade inte stressad. Hon var helt lugn och visste av erfarenhet att allt blev klart till jul, och blev det inte det så var det inte världens undergång. Jag gillade hennes livsfilosofi och har försökt anamma den så mycket som möjligt. Jularna hemma hos farmor och farfar var de bästa jag upplevt. Det var riktigt gammaldags jular. Inget fattades och alla hade tid att umgås och prata med varandra. Vi barn, min syster och jag och våra två kusiner var väldigt mycket i centrum. Det såg farmor till.

När inte farmor fanns längre tog min mor över julfirandet. Hon var en duktig matmamma precis som min farmor och hon gjorde själv alla sillinläggningar, aladåber (som jag tyckte var så äckliga där de stod och dallrade), leverpastej, leverkorv och allt som man över huvud taget kunde tänka sig hörde till ett julbord. Till skillnad från min farmor var mor stressad till tusen. Inte nog med att maten skulle vara perfekt...hela huset skulle skina. Vi försökte få henne att åtminstone dra ner lite på städningen. Det var väl bättre att ta den efter jul? Nej, det gick inte! Alla köksskåp skulle skuras både in och utvändigt. På julafton var hon helt slutkörd. Hon hade ordnat en riktig Carl Larsson-jul men orkade inte själv njuta av den som vi andra gjorde. 

Både min farmor och min mor är två kvinnor som jag beundrar och har lärt mig mycket av. Den som gjort störst intryck på mig är min farmor. Hon kunde få allting att verka så enkelt och hon bekymrade sig inte om oväsentligheter. Det viktigaste för henne var familj och vänner och barn i synnerhet. Min syster och jag tillbringade alla skollov hos farmor och farfar på deras gård och jag kan fortfarande med glädje tänka tillbaka på alla tokigheter vi gjorde där. Farfar var lite mer sträng, men farmor kunde alltid hitta någon ursäkt för våra hyss. Dessutom var hon själv ganska bra på att hitta på upptåg.

Det påstås att en farmor/mormor består av fyra fjärdedelar.......en fjärdedel förälder, en fjärdedel lärare, en fjärdedel bästa vän och en fjärdedel medbrottsling. Den beskrivningen passar perfekt in på min farmor.