Nära till allt

I veckan som gick fick jag två brev samtidigt från Region Skåne. Jag visste att läkaren sänt iväg en remiss till Hjärtmottagningen eftersom hon tyckte att min puls var så låg, men det borde väl räcka med att skicka endast en kallelse, tyckte jag. Mycket riktigt så var det en tid som meddelades i brevet. Jag ska dit om 4 veckor och då få fastsatt en bandspelare som registrerar mina hjärtslag under ett dygn. När jag öppnade det andra brevet blev jag nästan lite full i skratt. Där stod att de hade fått remissen och att jag skulle få en kallelse senare, men väntetiden var ca 3 mån. Tala om att tiden går snabbt! Här försvann några månader i ett nafs. Troligtvis har de fått ett återbud och då plockat in mig. Det tackar jag för.

Det skrivs mycket i tidningen om allt som är dåligt inom sjukvården både på lasaretten och läkarcentralerna, men det finns en del positiva saker också. Personalen på min läkarcentral är toppen, och har också fått väldigt goda omdömen i en undersökning som gjorts bland skånska läkarcentraler. Familjehälsan låg i topp.

Även om det är en liten central så finns där både sjukgymnast/ortoped

dietist 

och audionommottagning 

förutom BVC 

och distriktssköterskor med olika kompetensområden. 

Det enda jag saknar där är en ögonläkare, sen kan jag bli servad från topp till tå utan att behöva lämna samhället.

 Jag har ju både tandläkare,

 fotvårdare 

och frissa här också. 

Med åren har jag blivit mer och mer bekväm och vill inte gärna åka iväg långt för sådana saker. Resandet i sig har jag inget emot, men då ska det vara nöjesresor. Det räknas som förebyggande hälsovård.

Diettips

Jag har just bränt 3000 kalorier för jag glömde ta ut pizzan ur ugnen.

Ett lite annorlunda sätt att bränna kalorier på. Det är framför allt en metod som alla behärskar, och det är inte särskilt jobbigt heller. Om man sen har någon större nytta av det här tipset vet jag inte, men  jag tycker det är lite väl tufft. Pizza är gott! 

Tjuvjakt med Facebook

Jag har ett Facebook konto som jag i stort sett aldrig använder. Naturligtvis kunde jag avsluta det helt, men det är ändå lite fördelar med att ha det kvar. Man kan gå med i vissa grupper som man är intresserad av. Jag har gått med i sömnads och handarbetsgrupper såklart och i en grupp för de som bor eller har bott i Åstorp. Där visas gamla foton från samhället och det är kul och se hur det har förändrats under åren. Jag flyttade hit för drygt 55 år sedan och på dessa åren har många gamla fina hus rivits och ersatts med fula byggnader.

I den här Åstorps-gruppen skriver en del också om bortsprungna djur eller annat som kan vara intressant för invånarna. Häromdagen hade någon upptäckt ett par män i en bil som körde runt och spanade in emot en del hus. Det lät onekligen skumt. Jag vet inte om det var samma bil som var inblandad i ett inbrott i Hyllinge (ett litet samhälle en halvmil från Åstorp) dagen efter, men grannarna hade lagt märke till bilen och larmat polisen. De la även ut uppgifterna på Facebook och senare sågs den här bilen på en parkering i Åstorp. När polisen kom dit försökte de smita iväg, men poliserna var snabba och fångade in två av dem. Den tredje hann ge sig iväg, tyvärr. I bilen fanns stöldgods från rånet i villan i Hyllinge.

Det raljeras ofta över Facebook att de som använder sina konton där bara skriver om banala saker. Det är upp till var och en vad man vill skriva eller visa, men när det går att fånga tjuvar med hjälp av Facebook, tycker jag nog att det dåliga ryktet borde försvinna.

Alltid redo

Jag har med åren lärt mig att det är fullt acceptabelt att ibland säga nej. Mest för att man själv ska må bra, och det är säkert också bra för andra människor att man någon gång sätter stopp. Kvinnor har ofta en tendens att ta på sig alldeles för mycket jobb; att alltid vara redo precis som en scout. Den person som hittade på att kvinnan skulle vara det svaga könet, var nog inte riktigt kry den dagen. Det finns väl inget som är mer fel. När jag jobbade upptäckte jag att jag nog var lite för snäll och mesig ibland. Om någon bad mig göra något så gjorde jag det utan att ifrågasätta om någon annan kunde göra samma sak i stället. Det går bra en tid, men sen börjar kroppen säga ifrån med värk och andra trista åkommor. Rektorn på skolan var mycket mån om personalen och skickade iväg mig på en stresskurs. Där fick jag många bra tips på hur man vänligt men bestämt skulle säga att nu får det banne mig vara nog. Jag tycker det är jättekul att kunna hjälpa en vän, men det får inte gå till överdrift. Dessutom tycker jag att jag har rätt att begära lite i gengäld. När man plockar fram de argumenten ser man snabbt vilka som är ens riktiga vänner.

Jag säger däremot aldrig nej till vilka förslag mina barnbarn än kommer med. Antagligen har jag drabbats av mormor/farmorsyndromet; ett slags tillstånd man hamnar i när man fått barnbarn. Jag tycker att allt de föreslår är kul. Barn har den förmågan att få allting att verka intressant. Och skulle det inte vara det så är det ju bara att strunta i det och göra nåt annat. Inga konstigheter alls. 

Snart är det höstlov och då är alltid Rasmus här. I år kommer även Zoé hit och vi har så smått börjat planera vad vi ska göra. Det gäller att ta till vara alla tillfällen så länge man räknas som en V.I.P.

IT=inget tålamod

Ibland tror jag att min dator har mänskliga egenskaper. Den kan i varje fall reta gallfeber på mig. I och för sig är det inte så svårt. Jag tycker det är jättekul att sitta vid datorn och testa olika saker. Det känns väldigt tillfredsställande när man lyckas göra något på egen hand. Under åren som gått så har jag faktiskt lärt mig en del, men för det mesta ringer jag Ulrika när något strular. Jag är nämligen ganska bekväm av mig.

Det sägs alltid att datorn tänker inte själv. Den gör bara vad man säger till den att göra. Det stämmer inte alltid. Jag säger banne mig aldrig till min dator att den ska bete sig konstigt. Ändå händer det titt som tätt att något inte stämmer. Jag vet att jag inte rört några tangenter på tangentbordet, så några kommandon från mig har den då inte fått. Riktigt kusligt!!!!!

I ärlighetens namn får jag väl erkänna att det är mest när jag är inne och skriver på bloggen som det strular. Det är kanske Blogger som är boven i dramat. Ibland kan jag inte få in bilder där jag vill ha dem, och texten placerar sig på helt fel ställe. Många gånger önskar jag att jag hade kunnat använda ett gammaldags suddgummi. Datorer är mer tålamodsprövande än småbarn.

Höst i trädgården

För drygt en månad sedan klippte jag ner buskarna framför vår altan. De som i många år blommat med små rosa blommor, men som nu helt plötsligt börjat strejka. Det var inte bara den uteblivna blomningen som gjorde mig besviken. De var så risiga inuti, och det liknade mest ett grönt skal på utsidan. Jag sågade resolut ner buskarna och tänkte att jag ger dem en chans fram till nästa vår. Har de inte börjat slå ut nya skott då, så åker roten också upp.

Jag har antagligen tänkt högt för buskarna tog mig på orden. När jag tittade häromdagen såg jag att båda två börjat slå ut nya skott. Då får de en chans nästa år också.

Något annat som också växt upp sista tiden när det bara regnat och jag inte stuckit ut näsan i trädgården var den här lilla plantan. Det är inget som jag planterat, men småfåglarna brukar se till att det växer upp lite sådana då och då. Den här solrosen hinner nog knappast slå ut innan frosten kommer, så jag har garderat mig och köpt hem solrosfrön, för jag gissar att det var avsikten med deras plantering.

Det märks att hösten är i antågande, för fåglarna samlas i större och större flockar utanför mitt köksfönster. Jag har varit lite slarvig med matpåfyllningen, och de sista dagarna har de flugit här fram och tillbaka som om de ville demonstrera att nu var de här och ville ha mat.

Storkbesök

Utanför min dotters hus i Kvidinge är en stor åker och där händer trevliga saker ibland. När jag kom dit en dag såg jag något vitt lite längre bort på åkern. Ulrika stod inne i deras trädgård och fotograferade.

När hon zoomade kunde vi se de tre storkarna väldigt tydligt. Det brukar alltid komma tre stycken och så har det hållit på i flera år. På Tomarps kungsgård utanför Kvidinge finns några storkbon och om det är de storkarna som flugit dit vet jag inte. Lite underligt att det alltid bara är tre. För en del år sedan var det fyra storkar som spankulerade runt på åkern.

Storkar lever i par livet ut från de är ca 3-4 år. Honan brukar lägga 4 ägg och båda föräldrarna hjälps åt med ruvningen och att ta hand om ungarna tills de är flygfärdiga efter ca 2 mån.

Storken är en stor och ståtlig fågel. Den kan bli över en meter hög och vingspannet varierar mellan 180-217cm. Ganska imponerande. Vikten är inte så särskilt hög i förhållande till deras storlek. De väger mellan 2,5 och 4,5 kg. I Skåne är storken inte längre så sällsynt, men trots det känns det ändå lite exotiskt när man ser den promenera fritt omkring. På båda sidor om den här åkern går två stora vägar, som är livligt trafikerade, men det tycks inte störa storkarna nämnvärt.