Att låna idéer

Jag får många bra tips och idéer på inlägg när jag bloggvandrar. Inte så att jag vill kopiera rakt av, men det sätter igång fantasin när det är något jag känner igen. Det är säkerligen många som kommer att se att jag hämtat inspiration från deras inlägg. När Karin berättade om hur hon satt på golvet när lakanen drogs och det blåste i håret, mindes jag hur snabba min syster och jag var att sätta oss ner när mor och far hjälptes åt att dra lakanen. Det var väldigt viktigt hur de veks och till sist tog de rejäl sats och slog lakanen så det blev skarpa veck. Då blåste hårtofsarna rejält...nästan som när man fönar håret.

Mor manglade lakanen i den gemensamma tvättstugan. Jag har en egen mangel. Den är 45 år gammal men fungerar fortfarande lika bra. Så mycket manglande blir det inte numera. De flesta påslakan är bara till att hänga upp och vika ihop, men jag manglar dem ändå, för att få bättre plats i skåpet. Något som jag också manglar är kökshanddukar. Även om jag har diskmaskin, så behövs alltid handduken någon gång.

Jag minns när jag var ung så noga det var att skaffa sig en hemgift. När jag gick husmodersskola fick vi veta vad som var nödvändigt att ha. Både lakan, örngott och handukar skulle märkas med monogram. Min mor hade många märkböcker, och där letade jag efter G och A i olika mönster. Jag hette Andersson som ogift. På den tiden var det inget underligt att flickor satt och broderade monogram på allt mellan himmel och jord. Tänk så mycket jobb som lades ner på vardagssaker som sen bara slets ut och till sist användes som putstrasor.

Min farmor virkade mellanspetsar att sy på lakanen och jag har ett stort lager av dem som aldrig blev isydda. Istället har jag använt dem som gardinomtag eller pynt på blomkrukor och kläder. 

Mina döttrar har fått en del gamla textilier som de är väldigt rädda om. Det är roligt och se att den yngre generationen sätter värde på gamla saker. Det hör ju till vår historia och bör inte glömmas bort. 

Förr i tiden var det mycket mer slitgöra för både män och kvinnor. Idag finns det maskiner som hjälp till det mesta och det har kommit fram enklare metoder. Egentligen skulle vi ha mer tid och ork att sitta och handarbeta eller göra sånt som folk gjorde förr i tiden på sin fritid. Man kan ju undra hur de orkade med allt, men jag tror faktiskt att de kopplade av när de höll på med sina sysslor på kvällarna. Jag minns i varje fall hur nöjd min farmor såg ut när hon satt och stickade strumpor. Stickorna gick som lärkvingar och hon pratade hela tiden. Jag kan inte minnas att hon någon gång tittade på det hon stickade, men det blev ändå alltid en socka som passade perfekt. 

Att handarbeta har blivit modernt igen. Jag tror inte det gäller bara stickning, virkning och broderi utan all slags hobbyarbeten. När både hjärna och händer jobbar mot ett gemensamt mål riktigt känner man hur stressen flyger iväg. Det är något som behövs i dessa tider. 

Självklart

Det är när man fattar att man ingenting begriper som man äntligen har förstått.

Jag har fattat. Alltså är jag ett geni.

Ett aprilskämt?

 

I annat fall är världen helt upp och ner. Jag brukar alltid läsa dagstidningen i samband med att jag äter frukosten. Kanske inte är så lyckat. Man ska visst ägna sig åt en sak i taget om det ska bli bra. Men kvinnor kan göra många saker samtidigt så det är lugnt. Fast idag höll det på att gå illa. Jag blev så upprörd att jag höll på att sätta yoghurten i "fel hals". Rubriken var Riksdagsman blev uppringd av Trump. Sen läste jag att det var en svensk riksdagsman det gällde. Nog verkade det skumt. Men det blev ännu värre när jag fortsatte läsa. Trump ville tacka för att mannen nominerat USA:s regering som kandidat att få Nobels fredspris. De skulle dela priset med regeringarna i Serbien och Kosovo. Nog måste det finnas värdigare fredspristagare som verkligen vet vad ordet fred betyder. 

På en annan sida i tidningen stod att läsa att det blir ingen traditionell utdelning av Nobelpriset i Stockholm och i Oslo kommer utdelningen att genomföras i mindre skala i Oslo universitets aula.....och då förhoppningsvis till en värdig pristagare.

Det går framåt

                                           

Vissa dagar känner jag mig nästan som Pippi Långstrump. Inte bara för att vi är lika gamla och rödhåriga (hon äkta och jag falsk), utan för att jag känner mig stark så jag skulle kunna lyfta en häst. Det är riktigt bra dagar, för då får jag gjort en hel massa både nödvändiga och onödiga saker. Det ska vara en blandning av allt, annars blir det för trist.

Jag är inte en sådan människa som håller på med en sak tills den blir helt klar. Jag hoppar gärna mellan olika göromål. Till sist blir ju ändå allting klart även om det inte verkar så för en utomstående. Jag fick erbjudande om att slipa snickarbordet till Göran och det har jag hållit på med i två eftermiddagar. Det dammade så in i Norden, så jag var tvungen att ha ansiktsmask för att inte få ner allt stoft i halsen. Även om det satt fast en påse på slipmaskinen så tog den inte hand om allt. 

Jag hjälper gärna till med vad jag kan i snickarrummet för desto fortare kan jag börja på mina egna rum och få dem målade. Det är massor av saker som vi upptäckt bara har funnits här för att ta plats och samla damm och allt sånt försvinner nu. Vi bär upp det och samlar allt i garaget. Jag är rädd för att jag också har en hel del onödiga saker som jag måste skiljas ifrån. Som tur är så har vi en carport där vi kan parkera bilen. Det får inte plats ens den minsta leksaksbil i garaget numera. Jag ser fram emot när allt är sorterat. Då kommer Bo och Rasmus in i bilden igen. De brukar hjälpa oss när vi har en del som ska till tippen. Bo har dragkrok på sin bil så det enklaste är att låna ett släp och få iväg allt på en gång.

Då kan jag äntligen pusta ut.

Ordning och reda

Vadå rörig? Jag är bara kreativt organiserad.

Hos mig är det oftast en organiserad röra. Det gör tillvaron lite mer spännande. Ibland hittar jag saker som jag inte hade en aning om att jag ägde. 

Let´s dance

 

Varje start av altansäsongen börjar alltid med en uppfräschning av altangolvet. I år bestämde vi oss för att måla det i en lite mörkare brun färg. När jag beskådade det färdiga resultatet kom jag att tänka på utedansbanor. 

Jag bodde i Eslöv tills jag var 16 år och varje sommar var det karneval i staden. Det var en av fotbollsföreningarna som anordnade den. Min far var lagledare och tränare för A-laget så vi blev ganska involverade allihop. Karnevalståget rullade genom stadens gator på söndagseftermiddagen och då var trottoarerna fullsmockade med åskådare. Det var rena folkfesten. 

Festligheterna började redan på fredagskvällen med dans i Skytteskogen. På lördagen öppnades det upp för tivoli och allehanda aktiviteter lite tidigare på eftermiddagen. Jag minns att det var minirevyer där och på ett ställe kunde man se en våghals som körde motorcykel runt, runt, runt i en stor siloliknande byggnad. Det var lotterier, spåkvinnor och allt mellan himmel och jord.

Naturligtvis fanns det även en utedansbana. Den var inhägnad ungefär som vår altan, men givetvis mycket större och cirkelformad. Längst bak fanns en upphöjd scen där dansbandet stod och spelade. Det fanns en eller två ingångar till dansbanan och där stod en bister herre och tog emot dansbiljetterna. Det kostade nämligen pengar att få dansa. Nu minns jag inte summan, men jag tror inte det var många ören. I ett litet bås i storlek med ett utedass satt en person och sålde dansbiljetter. 

Något som man aldrig funderade så noga på då, men som idag skulle vara helt otänkbart var hur damernas handväskor förvarades under dansen. När paret kommit upp på dansbanan la damen sin väska i en hög på golvet intill staketet. Det blev en ganska stor hög vissa gånger. När dansen var slut hämtade var och en sin väska och jag kan inte minnas att det var någon som blev bestulen. Kanske var handväskorna inte så stöldbegärliga för det fanns nog mest smink och nycklar i dem, men säkert också kontanter. Det kanske var så att folk i allmänhet höll mer koll på varandra förr och vågade säga ifrån när de upptäckte att nåt inte stämde. Jag tänker på filmen Anderssonskans Kalle där mammorna höll reda på ungarna i kvarteret och hjälptes åt att fostra dem. 

I dessa tider är det knappast läge att annonsera om I afton dans eftersom det gäller att hålla avstånd. Den påtvingade karantänen sätter igång fantasin hos många har jag märkt. Ett dansställe här i närheten annonserade häromdagen om I afton distans. Olika dansband hade bjudits in att spela dansmusik. De gäster som köpt biljett fick sitta vid utspridda bord på dansbanan, så någon dans var det inte frågan om. I stället bjöds på en tvårätters middag. Bandmedlemmarna skulle inte bara spela utan även presentera sig själv och berätta lite om bandet och kanske lite kul historier från deras turnéer. Ett mycket bra och annorlunda initiativ. Det behövs lite omväxling i tillvaron. 

Mor, Mormor och Gamlamormor

Idag har Sigrid namnsdag. Så hette min mor. Hon hade även födelsedag den här dagen. I år skulle hon ha fyllt 96 år, men tyvärr gick hon bort för drygt 15 år sedan. Hon berättade att när hon skulle döpas, så kunde inte hennes föräldrar komma överens om namnet. Då kom hennes farmor med ett förslag. Eftersom hon var född den 15:e september och Sigrid hade namnsdag den här dagen, så fick tilltalsnamnet bli Sigrid. Dagen efter hade Eufemia namnsdag, i den gamla almanackan, och då fick hon ha det som andra namn. Det var tur att hon var en flicka, annars hade inte problemet lösts så enkelt.

Min mor var jätteduktig på att sy, sticka och virka. Hon var intresserad av i stort sett allt som hade med textilt hantverk att göra. Inte konstigt kanske att både jag och mina döttrar ärvt hennes intressen. Katarina, som släktforskar, har upptäckt att det fanns många skräddare i vår släkt långt bak i tiden. Där har vi nog förklaringen till intresset för textil. Min mor jobbade som pälssömmerska innan jag föddes, och hon sydde sen i stort sett alla kläder till mig och min syster. På den tiden sparade man gamla kläder och sydde om för att det var ekonomiskt nödvändigt. Idag har det blivit en trend. Det är faktiskt roligt att se vad man kan göra av ett gammalt plagg. Slit-och-släng är inget jag gillar. Troligtvis är det för att jag är uppväxt med mors inställning till hur man tog hand om saker.  

Min mor var hemmafru alla år jag gick i skolan. Jag minns hur hon plockade bär och odlade grönsaker för att sylta, safta och konservera. Någon köksträdgård att tala om har jag inte, men däremot är det kul att gå in i skogen och plocka bär och nypon. Det är så enkelt nu att köpa allt färdigt till hyfsade priser. Att plocka nypon och annat gör jag mest för att det är så skönt att komma ut i skogen.

Mor hade barnasinnet kvar i alla år. Hon hade en härlig humor och huvudet fullt av tokiga infall. Därför kom hon väldigt bra överens med barnbarnen. Alla mina barn har varje sommarlov tillbringat några veckor hos mormor och morfar i deras stuga i Sjöbo, ibland tillsammans, men oftast var för sig. Då hade de ju chansen att få vara i centrum hela tiden. Ibland är det nyttigt att inte föräldrarna är med överallt. De har alla tre många roliga minnen från sina vistelser hos mormor och morfar.

Min mor var en väldigt generös person och hjälpte till på alla sätt hon kunde. Hon intresserade sig för både barn, barnbarn och barnbarnsbarn, och därför kändes det helt naturligt att hon skulle vara delaktig i allt. Hon var i stort sett aldrig ensam, även om hon var änka de sista 5 åren av sitt liv. Det är en stor fördel att kunna umgås alla generationer. Man lär sig nya saker hela tiden. 

Jag tänker ofta på allt roligt jag gjorde tillsammans med mor, och det lättar upp saknaden lite.