Ett långsökt inlägg

 Jag har skrivit klart de flesta inläggen till min kalender, men det är som vanligt lite besvärligt mot slutet. Katarina, min dotter, har hjälpt mig precis som alla de andra åren. Jag förlitar mig helt på hennes fantasi och uppfinningsrikedom. Så fort jag kör fast skickar jag ett sms till henne.

Trots att det är 100 mil mellan oss hörs vi av nästan dagligen....via sms. Vi brukar prata om hur vi mår och vad som är planerat för dagen. Ibland kan det bli riktigt allvarsamma samtal, men så.....plötsligt händer det! Någon av oss stavar ett ord tokigt eller kanske uppfattar vad den andre skrivit på fel sätt och sen spårar det ur helt. Vi har samma sjuka humor och det är lätt att man triggar igång varandra. Ibland undrar Göran varför jag sitter och storskrattar för mig själv. 

Jag behövde tips om mitt sista kalenderinlägg och Katarina undrade hur långsökt det fick vara med tanke på ämnet. Jag sa, att det fanns ingen gräns, men jag borde nog ha varit lite mer tydlig. Jag fick hjälp med starten, sen flöt det på automatiskt.

Zoé är en duktig tennisspelare och hon och hennes pappa tränar varje helg plus att hon har en personlig tränare.

Kusinen Daniel var också väldigt tennisintresserad när han var liten men det intresset försvann med tiden.

En annan berömd tennisspelare var Fred Perry. Han var även väldigt skicklig i bordtennis.

Jag hoppade från Fred Perry till Perry Mason. Serien om Perry Mason följde jag flitigt när den visades på TV. Han var försvarsadvokat och man kunde vara 100% säker på att den klient han försvarade var oskyldig. Han förlorade aldrig ett fall.

Della hette hans sektreterare.

Hennes son blev senare känd som MacGyver...den äldre versionen. En ganska kul serie där han fixade allt med hjälp av tejp.

Tejp är bra när man vill att något ska hålla ihop, men detta inlägget spretar åt alla håll som taggarna på en igelkott. Jag får skicka ett nytt sms till Katarina idag.

Deprimerande

 

Nej, jag går inte i sömnen. Det är så här jag ser ut i november.

Hade det inte varit för Bosses novembertävlingar hade jag röstat för att den månaden ströks helt ur almanackan.

Önsketänkande

Idag ska jag få min tredje Covid-dos och influensavaccin samtidigt. Tydligen ska de spruta in de olika vaccinen ett i vardera armen. Sen blandas väl det hela på mitten hoppas jag så att hela jag blir immun mot allt som tänkas kan. Jag läste i tidningen att smittan var väldigt låg i Skåne för tillfället, men i Danmark har den blossat upp. Det är bara Öresund som skiljer oss åt, och eftersom det inte är några restriktioner kring resandet mellan länderna känns det aningen oroligt. 

En fördel, om man kan se det så, är att väntrummet hos min husläkare aldrig är smockfullt längre. Tidigare var det ibland svårt att hitta en ledig stol. Nu när alla som har förkylningssymptom rekommenderas att stanna hemma och försöka kurera sig själv slipper man ifrån många snörvlande och hostande personer. Tidigare var ett läkarväntrum den största bakteriehärden. Jag hoppas att det håller i sig även när vi är fria från pandemin. I så fall har det kommit något bra ut av det. Men det är väl tveksamt. Tittar man hur det ser ut på stora gallerier idag så är det trångt i gångarna. 

Ibland önskar jag att jag var en VIP-människa. Då hade säkert Väla-centret stängts ner en eftermiddag så jag kunde få strosa runt i lugn och ro och prova skor och kläder och titta på lite av varje. Jag har sett på TV hur butiksinnehavarna står på parad beredda att visa allt som VIP-personen önskar. Mellan varven kunde de få bjuda på cappuccino. Det är rena önsketänkandet, för jag är ju ingen kändis. Tror inte att ledningen för Väla centrum tycker det är lönande att stänga ner för allmänheten bara för att Pantertanten behöver förnya sin garderob.

Novemberkvällar

När mina barn var tonåringar hade båda flickorna lite samma intressen, men för Peter var det mest sport som gällde. Jag har alltid tyckt att det är bra att prova på det mesta för ibland kan man bli överraskad och hitta nåt man gillar, som absolut inte var tänkbart tidigare. Alla tre har provat på lite av varje, men ju äldre de blev så ändrades deras intressen i olika riktningar. Jag vill inte påstå att varken Ulrika eller Katarina var särskilt tonårsromantiska, men de läste lite tonårslektyr. Peter tyckte det var bara "hjärta-smärta" och höll sig till tuffare läsning. Idag när de är vuxna spretar deras intressen fortfarande, men ett stort gemensamt intresse har de, nämligen allt som man kan använda datorn till. Själv har jag min dator bara till för att blogga och hålla kontakt med barn och barnbarn, men jag har förstått att det finns otroligt mycket mer den kan användas till. I stället för att jag också ska lära mig det, så lägger jag i stället in beställningar på det jag behöver. Väldigt praktiskt.

Nu när det börjar skymma lite tidigare blir det mer innesittande för min del. Jag älskar att sy, så några sysselsättningsproblem har jag inte. Allt som måste sys för hand tar jag upp och sitter och gör framför TV:n. Det är inget störande alls, för programmen är så intetsägande och även om jag inte lyfter blicken från mitt arbete på en kvart så har jag inte missat så mycket. I ärlighetens namn får jag klart säga att det finns en del program som sticker ut, men de är inte många, enligt min smak. 

I fjor märkte jag att det gavs julfilmer varje kväll. Jag fick för mig att det var i december, men i år har det redan startat i november. Varje kväll visas en julfilm med i stort sett samma tema. Det är romantiskt och sorgligt i överkant. Inga kända skådespelare är med i filmerna, men det hade inte blivit bättre om så var fallet. Manuset är fortfarande kass. Nu är jag väl inte den bästa personen att recensera den här typen av filmer, eftersom jag mest gillar deckare. Om någon frågat mig vad de handlade om, vet jag inte riktigt vad jag skulle svara...."hjärta-smärta" kanske?

Tid är pengar

 

En del kallar det att ha många bollar i luften. Jag kallar det att göra något tills jag kommer på vad det var jag egentligen skulle göra.

Det gäller att utnyttja tiden till något roligt.

Pressfotograf

 

Förr var jag mycket flitigare med att promenera i skogen och kameran fanns alltid med i jackfickan. Det är inte det att jag har tröttnat på det, men jag har besvär med min ena fot, så det blir inte så ofta som jag skulle vilja. Det var så bekvämt att ha ett stort bildbibliotek att välja från. Alltid kom man på något att skriva om bilderna. Jag är glad att jag känner en del fotografer som kan serva mig med bilder nu när jag inte själv är så aktiv. Jag samarbetar med fotografer både i Sverige och utomlands. Rosie är stationerad i Luxemburg och på Gotland har jag Bosse. Han bistår alltid med bilder till min adventskalender.

Jag kan aldrig bli lastbilschaufför

Ibland har jag tittat på ett TV-program där unga tjejer kör tunga lastbilar med släp. Även om de kör med tung last så har de givetvis olika lyftanordningar så det är ingen råstyrka som behövs. Trots det tycker jag det är imponerande. De svänger och vänder med de här mastodontfordonen som om det var leksaksbilar. Själv kan jag inte ens fickparkera med min lille bil. Jag fick aldrig lära mig det på körskolan och sen har det inte blivit av att jag försökt.

Största problemet med de här stora bilarna tycker jag är hur man tar sig in i förarhytten. Jag försökte mig på något liknande igår när jag skulle hoppa in i den 9-sitsiga hyrbilen som Katarina med familj körde upp hit med i söndags. (De har en del grejer som ska forslas ner till Luxemburg och då var detta ett bra alternativ). Den var megahög....inte lika hög som en lastbil, men alldeles för hög för mig. Jag hade behövt en stege och ev. lina och fästkrok som man har vid bergsbestigning. De unga tjejerna som medverkar i TV-programmet hoppar så elegant in i sina bilar. Mitt sätt att ta mig in i bilen var långt ifrån elegant....men in kom jag. 

Anledningen till min provtur i den här bilen var att min egen bil skulle in på service och då körde Katarina också med så jag kunde få åka med henne hem igen. Idag ska den bli klar och jag sitter och väntar på ett telefonsamtal när jag kan hämta den. Tacka vet jag min lille Renault. Den är lätt att köra, har lagon höjd att gå in i och är mycket bensinsnål. Jag hade sån tur att Ulrika och Bo vann två bilar på Bingolotto bara några månader efter att de köpt ny bil. Då fick jag frågan om jag ville överta deras "gamla" bil. Det hade jag naturligtvis inget emot.