När jag var och handlade i förra veckan ringde min mobil. Displayen visade ett långt nummer som jag inte kände igen. Vanligtvis brukar jag inte svara då, men av någon underlig anledning gjorde jag det den här gången. Vilken tur! Samtalet kom från ögonkliniken. Det gällde min kommande starroperation. Jag fick frågan om jag kunde komma på fm några dagar senare. Jag sa, att det var ok. Det blev aldrig någon tid att tänka efter, och tur var det, för då hade jag nog hittat på en ursäkt. När jag stod där vid köttdisken kändes allt så overkligt. Väl hemkommen började det sjunka in och paniken kom smygande. Jag har fasat för detta så länge även om jag har hört att operationen var enkel och smärtfri.
Det var precis så enkelt som alla försökt förklara för mig. Jag vet inte varför jag är så misstänksam.Efter några veckor är det dags för nästa öga att bli opererat, men då är jag förhoppningsvis inte lika nervös. Ulrika tog ledigt från sitt jobb för att följa med som stöd. Även om hon inte fick komma med in i operationssalen kändes det ändå tryggt. Dessutom fick jag en lugnande tablett.
Vintern har kommit även till Ängelholm. Det har blåst isvindar en längre tid men vi har inte haft så mycket snö tidigare. I förra veckan började det snöa under natten och när jag tittade ut på morgonen sjönk humöret verkligen. Trottoarerna såg ut att vara helt igensnöade. Jag såg en mamma som kämpade med att köra barnvagn, och hon fick backa ett par gånger och ta sats för att komma genom snövallarna. Jag tänkte med en gång att idag blir en inomhusdag för mig. Att försöka forcera snön med rollator kan inte vara lättare än med en barnvagn. Jag är lite besviken på skottandet här i Ängelholm. De få gånger det snöar borde väl de som har hand om skottningen bli själaglada att de får jobba med det de är anställda för.
Jag har roat mig med att sortera och ändra om i mina garderober. Det behövs emellanåt…i varje fall hos mig. Varför sparar jag egentligen på kläder som jag inte använder? En del kläder är för små, och jag kommer med all säkerhet aldrig att passa i dem mer. Men det är klart…det sista som försvinner är hoppet. Det jag mest av allt ser fram emot är att kunna hänga undan vinterkläderna. Så skönt det ska bli och inte behöva bylta på sig en massa. Då känner man sig som en människa igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar