Rapport från en sjuksäng

Jag har fått en släng av nåt flunsaaktigt. Känner mig allmänt kass...värk och ömhet i hela kroppen, ögonlocken hänger nästan ända ner på kinderna och jag fryser som om jag var på Nordpolen. Det spelar ingen roll hur mycket kläder jag tar på mig eller hur många filtar jag sveper in mig i....jag hackar fortfarande tänder. Det finns inte mycket energi kvar för att göra något vettigt.

Det har skrivits spaltmetrar om hur besvärligt det är att bli sjuk när man blir äldre. Jag kan absolut inte klaga på vården. På Granvägen fungerar hemsjukvården perfekt.  Jag har en egen Florence Nightingale som tar hand om mig.  Santos har utnämnt sig själv till privatsköterska. Visserligen får jag själv gå upp och hämta piller och annat jag behöver, men han ser på mig med en medlidsam blick, och det är alltid något. Emellanåt hoppar han upp med framtassarna på sängkanten och tittar på mig med sina pepparkaksögon. Det hjälper bättre än all världens Alvedon.

Igår tog jag ett svanhopp ner i dunbolstren och kommer att stanna där idag med. Santos tyckte det var en bra idé, så han ligger ihoprullad på min morgonrock vid sidan om sängen. Där har han full koll på mig.

Taxi var god dröj

Så brukar det skämtsamt skrivas att man får höra när man ringer efter en taxi. Men det gäller inte ifall man ringer ett taxibolag i Åstorp. Här blir det mer: "Taxi var god stör ej...om det bara gäller kortare turer." När vi åker till Luxemburg så startar alltid vår resa med färja från Helsingborg till Helsingör och sen tåg därifrån till Kastrup. De flesta gångerna har det passat så att vår svärson kunnat skjutsa oss in till Helsingborg, men den här gången fungerade det inte. Det var inga problem med det för det går buss direkt från Åstorp till färjeläget, men vi var tvungna att ta oss ner till bussstationen. Det är en sträcka på ca 3 km och det tar en dryg halvtimme att promenera dit. Har man resväska och lite annan packning med sig tar det kanske lite längre tid. Jag tänkte att det passar ju perfekt med en taxitur då och började leta efter telefonnummer. Jag hittade 4 olika taxibolag i Åstorp. "Det här kommer att gå som smort," tänkte jag. Jag ringde till det första bolaget kvällen innan och undrade ifall jag behövde beställa i god tid, men det skulle gå bra att ringa samma dag fick jag veta. På morgonen ringde jag på nytt och den jag pratade med var då på väg till Kastrup men lovade höra ifall någon annan bil kunde komma, och han skulle ringa mig igen efter en liten stund. När jag inte hört något på över en halvtimme började jag bli lite nervös och ringde på nytt. En telefonsvare hänvisade mig att ringa ett annat nummer och det numret gick direkt till ännu en telefonsvarare. Jag kände hur irritationen låg på lur, men pratade in ett meddelande att jag ville bli uppringd inom 10 minuter. Efter fem minuter kom en signal, och jag fick då veta att det fanns inga bilar som kunde hämta oss och köra oss till stationen. Det är klart att finns det ingen bil i närheten den tiden så är det omöjligt och jag ringde nästa bolag.

Personen jag pratade med skrev upp var vi ville bli hämtade och vilken tid. "Det här verkar bra", hann jag tänka, men sen undrade han vart vi skulle åka. Så fort jag sagt: "Till busstationen", så svarade han snabbt att det fanns ingen bil ledig då. Hur kunde det helt plötsligt bli så omöjligt? Då skulle han redan när han fick höra att det gällde kl.13.00 kunnat säga att ingen bil fanns ledig just den tiden. Turen ner till stationen tar ca 5 minuter med bil. Kunde det vara så att det inte var lönande att köra den korta sträckan eller vad var problemet?

Tredje bolaget jag ringde till hade bara en telefonsvarare och jag kände inte för att prata med en sådan igen, så jag la på luren. Fjärde bolaget svarade inte över huvud taget, men efter en kvart ringde de upp. Det hedrar dem faktiskt, men då var jag så sju in i hoppsan ilsken och tog för givet att de skulle inte heller vara intresserade av att skjutsa oss dit vi ville, så jag bara sa att jag ordnat det på annat vis.

Det hade vi gjort också. Vi körde ner till stationen med vår egen bil och parkerade den nere i samhället, sen tog vår svärson hand om den på kvällen och körde hem den. Alla är inte så lyckligt lottade att de har vänner eller släktingar som kan ställa upp. Då hade det väl varit perfekt med en taxirörelse som även körde kortare sträckor? Jag minns den gamla goda tiden då man ringde taxi och beställde en bil till några timmar senare. Den kom på utsatt tid och man blev skjutsad dit man skulle utan krusiduller. Vart tog serviceandan vägen?

Kungligt reportage

I helgen var jag på prinsesskalas. Zoe´som fyllde tre år älskar prinsessor och i synnerhet prinsessan Sofia, en av Disneyprinsessorna. Jag tycker också det är en gullig figur. Hon är ett barn och ingen vuxen kvinna som Törnrosa eller Snövit och Askungen. Det är kanske därför hon är så poppis bland småflickor för de kan jämföra sig med henne. Det finns ingen prins med i berättelsen och ingen romantik, utan mer vanligt liv för barn. Riktigt skönt nån gång att se en tecknad film utan slagsmål och mer hur man ska uppföra sig och vara mot andra människor.

På hennes dagis har de varje år maskerad och för Zoé var det inga problem att veta vad hon skulle klä ut sig till. Naturligtvis skulle hon vara prinsessan Sofia med lila klänning och tiara.

Av sina föräldrar fick hon ett minikök med spis, vask, microugn och en del grytor.

Jag virkade en hel del kakor, bakelser, pajer, jordgubbar och en halvskalad banan, som jag tyckte var väldigt kul. Men det som Zoé uppskattade allra mest var två stekta ägg jag gjorde som hastigast för att jag ville bli av med lite garnrester. Hon kokte och stekte dem och vände dem i stekpannan femtioelva gånger och sen serverades de till alla.

När jag tänker efter så har drottning Silvia och jag egentligen en hel del gemensamt. Vi har vardera två döttrar och en son. Katarina, Zoés mamma, skulle egentligen bli född den 14 juli, men bestämde sig för att vänta en vecka. Vi döpte henne till Katarina, Viktoria. Några år senare föddes prinsessan Viktoria den 14 juli. Zoé föddes den 15 februari 2012 och Estelle den 23 februari 2012 så det skiljer nästan en vecka mellan barnbarnen också. Drottning Silvia har en svärson som heter Daniel, men jag har ett barnbarn som heter Daniel och jag tycker det är strået vassare. 

Grattis

Idag fyller den här lilla dockan 3 år. Det känns nästan som om det var igår som min svärson ringde och berättade att jag hade blivit mormor för andra gången. Jag var mitt inne i skogen på min dagliga motionsrunda. Den rundan går nu under namnet Zoérundan. 

Zoé har vuxit upp till en lång blondin som pratar hela tiden. Hon växlar snabbt mellan svenska och franska, som de pratar på dagis, så det gäller att lyssna noga. När vi skypar har hon så mycket att berätta och många saker som ska visas. Det bästa är givetvis när vi träffas i verkligheten för hon är så kramig. 

Det är bra att ha sina vänner (och barnbarn) inom kramavstånd.

Alla Hjärtans Dag

Den  här dagen går verkligen i rött. Hjärtefärgen framför andra är röd.Valentindagen började firas i katolska länder i slutet av 400-talet. Det finns många olika myter om vem Valentin var. Kopplingen till romantik och kärlek kom först på medeltiden. I 1300-talets England och Frankrike blev Valentindagen en fest för unga och förälskade. Under den här tiden uppstod också en sed att skicka kärleksbrev med rimmade dikter och på 1800-talet började man trycka och sälja utsirade kort. 

Olika berättelser har kommit till med romantiskt innehåll. Enligt en var Valentin en man som levde i Rom på 200-talet och fick lida martyrdöden eftersom han trotsade kejsar Claudius II:s förbud att viga unga par. Innan han avrättades lyckades han smuggla ut ett brev till fångvaktarens dotter som han var förälskad i. Om detta stämmer så skulle det vara det första Valentinkortet och ursprunget till seden att skicka Alla Hjärtans Dag-kort. Den äldst bevarde Valentinhälsningen är från 1477. 

I Sverige blev denna sed populär på 1960 talet efter att handeln gjorde allt för att införa den efter amerikansk modell.....ungefär som många andra firartillfällen vi fått de senaste åren. Riktig fart tog det på 1990-talet då man gjorde mycket pynt i skolorna inför den här dagen. Jag har varit med om att tillverka mycket Valentinpyssel under de åren jag jobbade på Fritids, och sen har Rasmus och jag gjort en hel del här hemma. Nu är Zoé så stor att hon också kan vara med.

De här djuren har jag gjort många gånger inför Alla Hjärtans dag. Det är hjärtan i olika storlek och antal som sätts ihop. Det är bara att välja vilken färg man vill ha på pappret. Barnen tyckte det var kul att göra antingen tavlor eller i mindre format som kort att skicka iväg. Det är bra att ha lite pyssel som inte är för avancerat så barn i olika åldrar klarar av det.

Jag hoppas ni alla får en fin 

Alla Hjärtans dag 

För länge sedan

För så där en 40 år sedan när vi planerade vår trädgård så hade jag en jättestor köksträdgård. Då var barnen små och jag kokte sylt och saft och frös in grönsaker och bär i massor. Min köksträdgård nu består av två pallkragar och en extra kryddträdgård. Det räcker mer än väl till oss.

Jag tänker på så mycket röda saker jag tog hand om förr. Vi hade både svarta och röda vinbärsbuskar. Det blev mycket saft av dem.

Vi hade också ett antal hallonbuskar och det var gott att gå och plocka direkt från busken när man blev sugen. Sylten, som jag kokte, använde jag när jag bakade syltkakor. De senaste åren har jag plockat slogshallon, men i fjor planterade jag två hallonbuskar, för jag saknade att ha lite bär att kunna gå och plocka hemmavid.

Vi hade ett stort jordgubbsland som alltid gav stor skörd. Ett år plockade vi 80 liter. Jag har nu bara några enstaka plantor i en gammal tvättgryta, men jag vill i stället ha en massa jordgubbsamplar.

Smultron planterade jag som kantväxt längs en rabatt. När rabatten försvann så följde smultronen med. Precis i början av skogen fins det ganska gott om smultron, så jag nöjer mig med att plocka där numera.

Det fanns också ett körsbärsträd på tomten, och speciellt Peter tyckte det var kul att klättra upp i det. Det var väldigt tjusigt när det blommade och det blev ganska många mycket goda bär på det. När Göran skulle bygga duvslaget på vår tomt så var han tvungen att ta bort det. Det var inte speciellt populärt. Nu försvann klätterträdet, men körsbär kunde vi plocka från ett träd i utkanten av skogen, där det för länge sedan legat ett hus.

Jag har planterat något som säkert aldrig kommer att ge någon skörd, nämligen en lingonplanta. Det blev lite bär på den i somras, men de mognade aldrig utan ramlade av efter ett tag. Den får stå kvar så länge det blir gröna blad på den, för den pryder sin plats. Jag gillar inte lingonsylt, så det är ingen större katastrof ifall det inte blir några lingon på plantan. Det går så bra att köpa en burk i affären då och då om det behövs.

Något som jag är väldigt glad över att ha i min trädgård är den röda kornellbusken. På sommaren har den gröna blad med vita kanter och den får senare lite ljust blå porslinsliknande bär, som fåglarna gillar. Jag gillar allra mest när den har tappat alla sina blad och de röda grenarna syns. De är perfekta till all slags hobbyarbeten.

Trollkarlen från Oz.

Den här amerikanska filmen spelades in 1939 med Judy Garland i huvudrollen som flickan Dorothy. Musikalen Wicked är en ny helt fristående berättelse, men den handlar om det som hände innan Dorothy kom till Oz. Jag har sett den i Köpenhamn och den var mycket bra. Det har tryckts en ny bok efter originalmanuset och den håller jag på att läsa nu. Den är väldigt vackert illustrerad. Boken handlar om Dorothy som råkar ut för en tornado och sveps med tillsammans med sin hund Toto till landet Oz. Den enda som kan rädda henne är Trollkarlen och på väg till honom träffar hon på Plåtman, Fågelskrämman och Lejonet. Dorothy är klädd i en blå klänning och röda glittriga skor.

Exakt likadana glittriga skor har jag...fast det är en liten brosch. Jag har alltid köpt mycket skor och väskor som matchat varandra ända sen jag var ung, och jag tycker fortfarande att det är roligt att leta efter accesoarer som passar ihop. Jag har dragit ner en hel del på handlandet, men ibland måste man bara få frossa. En hel del går faktiskt att tillverka själv. Då menar jag väskor så klart. Skor har jag aldrig provat på. Det får proffsen ha för sig själv.

När jag var yngre handlade jag ibland lite huvudlöst kan jag tycka idag. Jag minns speciellt ett par röda lackskor med stort guldspänne fram. När jag provade dem, så kände jag med en gång att de var nog ett halvt nummer för små. Trots det så köpte jag dem, men naturligtvis kunde jag aldrig använda dem. Så tokigt handlar jag inte numera. Eftersom jag har problem med mina fötter, så är det väldigt viktigt att skorna känns bra redan när jag sticker foten i dem, annars får det vara. För ganska många år sedan köpte jag ett par röda mockaskor som var så otroligt sköna på foten. Man märkte nästan inte att man hade några skor på sig. De har åkt runt lite i världen och blivit lika omtyckta överallt.

Mormorskorna passade Zoé perfekt i Luxemburg och när jag kom till Dallas blev det helt plötsligt Farmorskor. Daniel gillade dem också. Det kommer att dröja länge innan jag kasserar de här skorna.






Loboutin är en skotillverkare som gör väldigt tjusiga skor. Det är många berömda personer som beställer skor från honom. Det måste kännas väldigt skönt att ha ett par specialsydda skor i mjukt skinn.  Hans varumärke är att sulan alltid är röd. Det syns i och för sig bara när man lyfter på foten eller har väldigt höga klackar. Jag kommer aldrig att kunna köpa ett par Loboutinskor, men jag kan i varje fall måla sulan på ett par skor med lite rött nagellack. Det är tillåtet att fuska ibland.