En rosa månad

År 1992 tog kosmetikföretaget Estèe Lauder initiativet att använda oktober som bröstcancermånad och började dela ut rosa band i USA. 1994 började Bröstcancerförbundet att sälja det rosa originalbandet i Sverige. Cancerfonden lanserar sin egen Rosa Bandet-kampanj och det bandet har ny design för varje år. I år är det Karl Fredrik Gustavsson som är designer. Han är florist och trädgårdsmästare och känd från TV-programmet Karl Fredrik på Österlen. I Ängelholm uppmärksammas oktober också lite extra. Det finns en hel del skulpturer i staden och cancerföreningen här sätter en rosa halsduk runt halsen på några av dem. 

I Stadsparken har den här lille killen fått en halsduk mot höstkylan. Rosa är inte bara för flickor.

Tjejen är fullt upptagen med att skicka sms.

Den fundersamma unga damen har också fått en halsduk.

Även tuppen med familj i Pytterondellen har klätts i rosa halsdukar.

Nu är det snart Halloween och då blir det andra dekorationer som kommer fram. Det är lika spännande varje år att se om det blir något nytt.

Poletten har ramlat ner

Det går verkligen inte i ilfart hemma hos mig just nu. Axeln och mitt ena knä har strulat ordentligt. Det går lite upp och ner men tycks aldrig bli helt bra. Röntgen av axeln visade att det var inte artros som läkaren trodde, och det var ju positivt. Det lutar mer åt att det bara är en inflammation men den kan tydligen hålla i sig länge. 

För ca 40 år sedan ramlade jag i en stentrappa och slog i knäskålen. Röntgen visade att korsbandet var skadat men inte helt av, så det blev ingen operation. Läkaren sa, att jag troligtvis skulle få besvär med knäet längre fram. Det är tydligen ”längre fram” nu. Jag har starka värktabletter som jag tar, men de hjälper inte fullt ut så det blir lite si och så med sömnen. De där tabletterna har haft större inverkan på hjärnan än på värken. Jag har känt mig lite "lullig". Det är en obehaglig känsla att inte ha full koll på sig själv. Jag har under en längre tid varit helt beroende av 3 V……inte 3 volt, utan Värmedyna, Värktabletter och Voltaren. Det kan inte hålla på så här i evigheter, tycker jag, så jag har så smått börjat planera in lite kul saker jag ska göra. Det gör framför allt att jag känner mig lite piggare. 

För en månad sedan fick jag ytterligare ett meddelande från Transportstyrelsen. Jag drog en djup suck innan jag öppnade brevet. Det visade sig att äntligen hade poletten ramlat ner. Det stod att nu var mitt körkort ogiltigt och jag fick inte längre framföra något fordon. Tänk, det hade jag redan räknat ut eftersom jag inte förnyat det. Risken är väldigt liten att det ska se ut så i trafiken som på bilden ovan. I varje fall med mig som förare.

Det har nästan vara lika krångligt att bli av med körkortet som att få det första gången, ja nästan krångligare. När jag tog körkort var trafiken inte alls som idag. Jag övningskörde i Helsingborg och uppkörningen ägde rum där också. Göran tog körkort några år före mig, men vi hade samma körlärare. Våra barn anmälde sig till samma körskola som vi anlitat och de fick samma lärare som vi haft. 

Ingemar, som läraren och tillika ägaren till körskolan hette, hade tidigare jobbat som polis och saknade nog nerver helt. Han var lika lugn vad som är  hände under körlektionen. Dessutom hade han en härlig, torr humor. De första gångerna jag körde inne i Helsingborg var jag väldigt nervös och kanske lite försiktig i överkant. Jag minns en gång jag stannade i en korsning och tittade åt båda hållen för att se när det blev klart att köra. Jag väntade och väntade, men tyckte alltid att det dök upp en bil som jag nog måste vänta in. Precis där jag stannat låg ett café och till sist öppnade Ingemar dörren och sa:"Jag går in och tar en kopp kaffe medan du bestämmer dig för att köra vidare". Jag blev modigare med tiden och klarade uppkörningen galant. Ingemars körskola låg under flera år i topp när det gällde godkända elever.

Släktforskning

Tack vare eller snarare på grund av en olycka i Kvidinge för mer än 200 år sedan har vi idag en kung som heter Karl XVI Gustav. Kung Karl XIII hade inga egna barn och därför adopterade han 1809 sin danska släkting Karl August. Kronprinsen inspekterade Skånska husarregementets trupper på sin övningsplats Kvidinge hed när han ramlade av sin häst och dog 1810. Nu fick kungen utse en ny tronpretendent och några månader senare utsågs marskalken Jean Baptiste Bernadotte från Frankrike. Nu skrevs en ny ätt in i den svenska kungahistorien.  Marskalk Bernadotte blev senare kung Karl XIV Johan och med honom började släkten Bernadottes svenska historia. 

På platsen där kronprinsen föll av hästen började förbipasserande bönder genast att kasta en sten eller en pinne, vilket var vanligt på en plats där någon dött. När kronprins Karl Johan fick veta detta föreslog han i stället ett ordentligt minnesmonument. Minnesmärket är en 13 alnar hög kolonn flankerad av två gjutna lejon i kolmårdsmarmor. Det blev klart 16 år senare, nämligen 1826.

200 år efter Karl Augusts död högtidlighölls det vid monumentet den 28 maj 2010. Alla klasser på Kvidinge skola tågade dit för att titta på hur det såg ut när husarerna kom ridande och själva händelsen när kronprinsen ramlade av hästen. Skådespelet lockade dit många människor. En del vuxna hade klätt sig i 1800-talskläder. Tyvärr kunde jag inte hitta nåt passande så jag bestämde mig snabbt för att vara en dam som var långt före min tid när det gällde mode. Då kunde jag lugnt traska dit i mina 2010-talskläder.

Det har åskat ganska rejält i Skåne i sommar och slagit ner i många hus som brunnit upp. Den 23 juni i år slog blixten ner i monumentet och både tornet och de båda lejonen gick sönder. Delar av monumentet flög så långt som 30 meter bort, men lyckligtvis skadades inga människor,

Der är Statens Fastighetsverk som äger monumentet och jag läste idag i tidningen att det fortaarnde inte bestämts vad som ska göras. Pengar behövs för att utreda om det ska restaureras eller inte. Det enda som är säkert är att det kan inte se ut som det gör nu. Med all säkerhet kommer det inte att hända något innan 200-årsjubileét nästa år. 

 

I valet och kvalet

 

Jag har långtråkigt. Jag skulle kunna städa....

men då har jag hellre långtråkigt.

En repris

Jag har alltid tyckt det är så rogivande att promenera inne i skogen. Det enda man hör där är fågelkvitter. Från vårt hus tog det fem minuter att gå dit. Vi hade hund de flesta åren vi bodde i Åstorp.

Milou skaffade vi när barnen var små.

Santos var egentligen Katarinas hund, men de sista åren bodda han hos oss.

 Småhundar blir i regel väldigt gamla så jag hade en promenadkompis under många år. Nästan dagligen gick jag en av promenadslingorna inne i skogen. Från mitt hus tog det bara fem minuter att nå alla slingorna. Jag bodde verkligen på en underbar plats. 

Efter att jag skaffat mig en stegräknare bestämde jag mig för att mäta alla de olika slingorna. Inte bara de inne skogen utan när jag promenerade på andra ställen också i samhället. Jag förde statistik över hur många steg jag gick på var och en av dem. Sen tog jag reda på hur långt ett genomsnittligt steg var och på så vis fick jag fram hur långt jag promenerat.

Idag är det betydligt enklare. Jag trycker igång min klocka när jag börjar gå, och när jag  kommit hem kan jag se både hur många steg och hur lång sträcka jag klarat av att gå. Det enda som inte blivit enklare är att promenera. Av nån underlig anledning känns det lite jobbigare. Men skam den som ger sig. Motion är nyttigt för alla och det finns mycket vackert att titta på 

För att göra motionen lite roligare då för många år sen, kom jag på att jag skulle ”låtsaspromenera” till Luxemburg. Jag laddade ner en karta och efter varje promenad jag gjort markerade jag med en gul plopp  på kartan var jag befann mig. Helt plötsligt kändes det inte lika jobbigt att motionera. Nu hade jag ett trevligt mål att sträva efter. Jag måste förstås erkänna att när jag på min karta kunde rita in att jag var framme i Luxemburg, så tog jag flyget dit. Lite fusk kanske, men det är så länge sen nu, så det måste vara preskriberat.

Jag kom ihåg den här promenaden häromdagen när jag satt och dagdrömde och tänkte att det hade inte varit så dumt med en repris. Nu är jag betydligt äldre och har inte samma kondis så det får bli en enklare variant. Till Luxemburg är det lite över 100 mil, men det tror jag inte jag klarar av i dagens läge. Det får bli något kortare. Då kom jag på vart jag kunde promenera……till Karlstad!!! Tove och jag har pratat så länge om att träffas och nu ska det äntligen bli av. Jag ser så fram emot det. Det är bara till att bestämma när jag ska starta. Jag får kolla i min kalender så jag inte har för mycket inbokat.

Änglahår

Änglar är fiktiva varelser som anses vara snälla och beskyddande. Man vill ju gärna tro att man har en skyddsängel, för det kan verkligen behövas i den här hårda världen. De avbildas ofta som flickor med långt hår.

När mina barn var små brukade vi pyssla mycket inför julen och vi gjorde alltid änglar. Materialet till kropp och huvud brukade variera men de fick alltid änglahår fastklistrat på hjässan. Ibland virade vi håret runt lamporna i elljusslingan. Det blev ett mildare sken då. 

Som barn gick jag gärna på tivoli och då tjatade jag alltid till mig en pinne med sockervadd eller spunnet socker. Det bestod av socker som smältes och drogs ut till långa fibrer, sen rullades det ihop så det blev en vaddliknande klump. Oj, så sött och klibbigt det var! 

Jag har sett en rosa chokladkaka där fyllningen är just sockerfibrer, men det liknar änglahår. När man bröt chokladen stack sockervadden ut och det såg verkligen inte aptitligt ut. 

Lite aptitligare är fikonbladspumpan eller änglahårspumpan som den också heter. Innandömet är trådigt och påminner om änglahår. Det används ofta kanderat i bakverk, men går också att koka som spaghett

Så här ser äkta änglahår ut.

Ännu ett förtydligande

Jag är inte vegan. Jag är megan.

Jag äter allt som är megagott.