Gamla godingar

Det finns en del växter i vår trädgård som varit med ganska länge som t.ex. våra rhodedendronbuskar. Jag har skrivit om dem och visat bilder på dem otaliga gånger. Det är nog de växter som jag gillar allra bäst. Först och främst för att de har stått här ända sedan huset var nybyggt, och för att de sköter sig i stort sett helt själv. Vi har aldrig "daltat" med dem som att ge dem gödning eller extra vatten när det varit extremt torrt. De har klarat sig ändå och blommat rikligt i alla år. Jag undrar hur höga de hade varit nu om vi aldrig klippt dem. En del av rhodedendronbuskarna på Sofiero är jättehöga, för jag tror aldrig att de klipps på höjden.

Astilben som vi flyttade från sin undanskymda plats bland cypresserna klarar sig lika bra sen den kom ut i ljuset och planterades vid fågelbadet. När vi planterade cypresserna ut mot gatan för över 20 år sedan så var det lite mellanrum mellan dem och de var inte så höga. För att fylla ut lite satte jag perenner mellan dem. Cypresserna trängde med tiden ut de här små växterna, men astilben lyckades hålla sig kvar. Den blev helt gömd till slut, men den gav trots det inte upp utan fortsatte att växa och blomma.

Jag fick en rabarberplanta av min mans moster för drygt 40 år sedan. Det är samma planta som fortfarande ger riklig skörd. Vi har delat den och skänkt bort rotknölar till höger och vänster, men vi har ändå en stor planta kvar. I år har vi bestämt att minska ner den rejält, för annars får jag skaffa en extra frys till alla rabarberbitar jag fryser in. Visst är det gott med rabarberpaj, men så länge det inte uppfunnits en diet där man ska äta enbart rabarber, får jag nog dra ner lite på infrysningen.

Jag har en liten dunge av ormbunkar, som bara växer och blir fler och högre för vart år som går. 

Min mor tog frö från i stort sett alla växter hon hade. Bl.a. plockade hon frön från en thujabuske och la i frysen. Efter en tid planterades de här fröna och hon fortsatte att sköta om dem och planterade i större krukor efter hand som plantorna växte. Efter 3 år var de så pass stora att Göran fick två plantor som han grävde ner framför duvslaget. De växte och blev jättehöga. Den ena har vi sågat ner, för vi behövde plats för lite bärbuskar. Den som är kvar är jag väldigt glad för. Den påminner mig om  mors trädgårdsintresse och skicklighet med växter över huvud taget.

Skuggbräckan är också en växt som ursprungligen kommer från mors trädgård. Jag fick ett par plantor, och nu efter ett antal decennier har jag delat och delat och delat så jag har skuggbräcka som kantväxt överallt där solen inte och gassar som värst.