lördag 28 februari 2015

Villa Villekulla



I Helsingborgs kommun har politikerna tänkt till lite extra....eller inte. Alla vårdboenden i kommunen ska eller har bytt namn. De heter som gatuadressen numera. Anledningen är att man ville bort från institutionskänslan. Personalen har även fått veta att avdelning numera ska kallas för flygel, trygghetslarm ska heta serviceknapp och dagrummen ska kallas för sällskapsrum. Enligt kommunens utredning är målet att "skapa en mer hemlik vokabulär som gör att nämndens boenden för äldre blir mer attraktiva". Då kanske vi ska byta namn på alla hus som kallas för något speciellt och i stället bara säga gatuadressn. Annars är ju risken att det inte känns attraktivt för de som bor där när de blir äldre. Pippi bor i Villa Villekulla och i år fyller hon 70 år. Då ska nog politikerna på Gotland börja förbereda sig för ett namnbyte inom det snaraste.

Namnbyteskalaset kommer att kosta ungefär 1 miljon kronor. I det ingår omskyltning, omtryck av broschyrer, annonsering och förändringar på Helsingborgs stads hemsida. Kunde inte de pengarna använts på ett vettigare sätt? Det tycker jag och tydligen många av de äldre och deras anhöriga. Det är ingen nyhet att äldre har svårare för förändringar. Varför då sätta i gång med namnändringar på boende, rum och hjälpmedel? Vem som helst kan bli förvirrad för mindre.

Även om namnet på boendet ändras, så är det fortfarande samma byggnad som ligger på samma ställe som tidigare. Flygel tycker jag låter väldigt malplacerat i ett äldreboende. Den beteckningen hör väl närmast hemma på större gods och gårdar. Vad är skillnaden på ett trygghetslarm och en serviceknapp? Lovades det för mycket när det hette trygghetslarm? Det hörs ju på namnet att man ska känna sig trygg när man larmar. En serviceknapp låter inte alls lockande i mina öron. Det är mer som när man ska lämna tillbaka nåt i en affär. Då tar man en lapp och väntar på service. Det blir till att stå i kö tills det blir ens tur. Är det så det ska bli nu? Sällskapsrum låter inte bättre än dagrum. Bättre blir det endast om det gör skäl för sitt namn och att de äldre inte sitter var för sig utan verkligen har sällskap och lite sysselsättning. Inte tror jag det blir så bara för det heter något annat. Det enda som hjälper där är mer personal. Man skulle kanske använt den där miljonen till utökning av personalstyrkan i stället?

fredag 27 februari 2015

Inreda så det blir ordning och reda

Att inreda är inte bara att placera soffan rätt eller få matplatsen att verka mysig. Det är så mycket annat. Inte minst hur man inreder där det inte syns...som i garderober, skåp och lådor. Ibland kommer jag på en superbra idé om hur jag vill ha det. När den sen ska genomföras, så upptäcker jag, att den var inte så superbra ändå. Då gäller det att snabbt släppa det och tänka i andra banor. Det roligaste är när man kommer på små och enkla lösningar som inte kostar nånting i stort sett.

Jag hade en idé om ett kryddskåp som nästan var som en bok. Det skulle monteras inne i ett av mina köksskåp och sen skulle jag kunna bläddra fram till den kryddan jag behövde, tänkte jag. Jag la fram idén för Göran och han lyssnade tålmodigt. Det kom lite annat emellan och helt plötsligt såg jag framför mig en kryddförvaring som var betydligt bättre. Det tyckte Göran också när jag berättade den nya idén för honom.


Det slutade med att en kökslåda blev helt omändrad. Tre stavar skruvades fast inuti lådan och sen klippte jag halvor av små papprör. Jag tror de har varit inuti hushållspappersrullar. Jag limmade på silvertejp, så de skulle kunna torkas av och sen satte jag ihop dem i en lång rad.



Varje rad lades ner i mellanrummet som blev mellan stavarna. Nu har jag plats till 27 kryddor i lådan.....en burk i varje papprör. Kryddorna ligger i bokstavsordning så jag lätt ska hitta det jag behöver.


De kryddor som inte fick plats där förvarar jag i små plåtburkar i kryddhyllan ovanför spisen. 


Ännu några kryddor kan jag hitta i de gamla kryddburkarna jag fick ärva efter min svärmor. Den stora saltburken innehåller inte salt utan tejp, pennor och suddis, och mjölburken tar hand om laddarna till min mobil och iPad. Väldigt viktiga saker som också sätter krydda på tillvaron. 

torsdag 26 februari 2015

Helgfåglar

Jag räknar att vi har tre riktigt stora helger i Sverige, nämligen påsk, midsommar och jul. Jag tror att det är de helger som firas allra mest. Pingsten känns för mig inte som en riktig helg efter att annandagen togs bort. Nu blir det mer som ett vanligt veckoslut. Trettonhelgen firar vi lite extra eftersom min förstfödda fyller år på Trettonafton. Nyårsafton är givetvis också en stor helg, men den kommer lite i skymundan av julen. Den senaste tillkomna helgen, Halloween, är också väldigt kort och hade det inte varit för Rasmus skull så hade jag nog inte firat den. 


Man sätter ofta helgerna i samband med en eller två speciella färger. Påsken har för mig alltid varit gul, även om jag pyntar påskriset med fjädrar i andra färger också. Den fågel som passar perfekt in på påsken, förutom kycklingen, är gulsparven. Den lyser som en sol när den kommer till fågelbordet och det går inte att missa den.


Blåmesen ståtar med de svenska färgerna blått och gult och är en perfekt representant för både Midsommarafton och Nationaldagen.


Rödhaken med sitt orange bröst är min favoritfågel. Det är nästan lite synd att en sådan här söt fågel passar så bra in färgmässigt på årets läskigaste helg.


Det är mycket svart pynt också som hängs fram till Halloween så egentligen är koltrasthannen mer passande. Den är både svart och orange.


Domherren är julens speciella fågel. Den finns med på julkort, julvepor och juldukar. Det är en fågel som är ganska sällsynt vid mitt fågelbord, men går jag in i skogen är det inga svårigheter att få syn på den. 

onsdag 25 februari 2015

Dribblarskor


För någon vecka sedan så följde jag med Rasmus till Väla för han behövde ett par nya fotbollsskor som går att använda på grus. Det är skillnad på grusskor och grässkor när det gäller fotboll har jag fått veta. Det är lite mindre dubbar på grusskorna och de ser mer ut som vanliga fritidsskor, tycker jag. Han använder dem inte bara till fotboll utan han går alltid med den här sortens skor. Jag tror inte jag sett någon kille med annat än sportskor på fötterna. Tjejer kan man väl mer få syn på med lite annorlunda skor. Jag gillar också sportskor. De är väldigt behagliga att promenera med i skogen, för man får bättre fäste på den ojämna terrängen än med vanliga skor. Dessutom är de ofta mer fotriktiga än vad många promenadskor är.

Rasmus gillar inte att åka iväg och shoppa och det märks tydligt i affärerna. Hans skokontroller är numera överstökade på några minuter, mot tidigare då det kunde dröja ganska länge innan han bestämde sig. Vi gick först in i en sportaffär på köpcentrat och letade bland deras skor. Han provade en hel massa, men inga kändes sköna, så vi gick vidare till nästa affär. Det var ganska rörigt där inne, och när han hittat ett par han gillade uteseendemässigt, så var det rena detektivjobbet innan vi hittade rätt storlek. Skorna låg huller om buller i lådorna, så det tog ganska lång tid. Till sist hittade han ett par ORANGE skor.....mycket tjusiga. De satt bra på foten och sen började han titta sig runt i lokalen. "Aha", tänkte jag, "han letar efter en spegel, så han kan se hur de ser ut på håll". Men så fel jag hade. Rasmus spanade efter en fotboll. Naturligtvis måste han testa ifall det gick att dribbla med dem. De var till belåtenhet och vi kunde åka hem med ett par nya skor i bagaget.

Snart är det min tur att se om jag kan hitta ett par skogspromenadskor. De får gärna var snygga och de måste absolut vara sköna att gå med, men jag struntar i hur dribbblingsförmågan är. Om jag ska testa det i affären kommer jag garanterat att välta omkull alla skoställ de har, och själv hamnar jag troligtvis på akuten med benbrott.


tisdag 24 februari 2015

Fräsch doft


Dofter är ett kapitel för sig. Tänk så olika man kan tycka om en doft. En doft som för en person nästan är himmelsk kan för en annan vara helt outhärdlig. Det är verkligt synd om de som är doftallergiker. Det måste vara ett elände, med tanke på alla slags dofter man träffar på. En del dränker in sig i deodorant eller parfym så man nästan storknar när de går förbi. Det är lika illa som de som går omkring med svettiga kläder.

Flytande tvål kan man köpa med all världens konstiga dofter. Citron tycker jag är en väldigt fräsch doft, annars är jag mer förtjust i olika sorters blomdofter. Jag tycker att det är något man sätter i samband med att lukta gott. Till och med tjuren Ferdinand gillade att lukta på blommor. Något som jag definitivt inte gillar är tvål med olika sorters matdofter eller oser snarare. Vem vill gå runt och dofta matos? I veckan säljer en affär i närheten tvål som doftar citron-marängpaj. Det ska man inte dofta, det ska man äta! I julas annonserades om en tvål med juldoft. Det stod att det skulle lukta kanel. Nästa steg blir väl att man inför julen kan köpa en tvål med brunkålsdoft. Då behöver man inte själv laga brunkål, så hela huset osar av det. Man kan bara stå en längre stund och tvåla in händerna. När man sen går ut tror alla att man varit så huslig och gjort brunkål inför julfirandet.


måndag 23 februari 2015

Surt, sa räven


Med tanke på taxistrulet i förra veckan så föreslog min dotter att jag skulle ha ett ättikstema en vecka. Den historien platsade utan tvekan i ett ättikstema, men annars tror jag det skulle bli svårt att få ihop inlägg till en hel vecka. Jag blev sjuk när vi kom hem, så det var en bra början i och för sig. Något annat otrevligt hände inte under veckan, så i stället för ättikstema lutade det mer åt vinägerhållet. 

Rasmus hade sportlov förra veckan och när han har längre skollov sover han över här. Då slipper han vara ensam hemma, kan sova lite längre på morgonen och leka med Santos. Rasmus lagade middag en av dagarna...korv i ugn och potatismos. Väldigt gott! På onsdagen skjutsade jag honom till en kompis. De hade bestämt att han skulle sova över där och han kom inte hit igen förrän på fredagen. Det var egentligen en väldig tur. Jag mådde som sämst de två dagarna och sov i stort sett hela tiden. I min ungdoms glada dagar kunde jag alltid sova bort infektioner, och det lyckades jag med nu också. Jag är kanske inte så gammal ändå? Det stod i tidningen att denna säsongens vaccin inte varit lika effektivt som de andra gångerna. Kanske var det därför jag drabbades, för jag brukar inte annars bli sjuk. I vilket fall som helst så gjorde det ju att jag fick en lindrigare variant av influensa. 

Nu känns det nästan som vanligt igen. Jag är så pigg på att sätta igång lite större projekt, men känner att orken inte vill infinna sig på beställning. Det känns lite surt....nästan som ättika. 

söndag 22 februari 2015

Allting är möjligt



Det sägs att Ingenting är omöjligt att göra, men jag gör Ingenting varje dag. 

torsdag 19 februari 2015

Rapport från en sjuksäng


Jag har fått en släng av nåt flunsaaktigt. Känner mig allmänt kass...värk och ömhet i hela kroppen, ögonlocken hänger nästan ända ner på kinderna och jag fryser som om jag var på Nordpolen. Det spelar ingen roll hur mycket kläder jag tar på mig eller hur många filtar jag sveper in mig i....jag hackar fortfarande tänder. Det finns inte mycket energi kvar för att göra något vettigt.

Det har skrivits spaltmetrar om hur besvärligt det är att bli sjuk när man blir äldre. Jag kan absolut inte klaga på vården. På Granvägen fungerar hemsjukvården perfekt.  Jag har en egen Florence Nightingale som tar hand om mig.  Santos har utnämnt sig själv till privatsköterska. Visserligen får jag själv gå upp och hämta piller och annat jag behöver, men han ser på mig med en medlidsam blick, och det är alltid något. Emellanåt hoppar han upp med framtassarna på sängkanten och tittar på mig med sina pepparkaksögon. Det hjälper bättre än all världens Alvedon.

Igår tog jag ett svanhopp ner i dunbolstren och kommer att stanna där idag med. Santos tyckte det var en bra idé, så han ligger ihoprullad på min morgonrock vid sidan om sängen. Där har han full koll på mig.



tisdag 17 februari 2015

Taxi var god dröj


Så brukar det skämtsamt skrivas att man får höra när man ringer efter en taxi. Men det gäller inte ifall man ringer ett taxibolag i Åstorp. Här blir det mer: "Taxi var god stör ej...om det bara gäller kortare turer." När vi åker till Luxemburg så startar alltid vår resa med färja från Helsingborg till Helsingör och sen tåg därifrån till Kastrup. De flesta gångerna har det passat så att vår svärson kunnat skjutsa oss in till Helsingborg, men den här gången fungerade det inte. Det var inga problem med det för det går buss direkt från Åstorp till färjeläget, men vi var tvungna att ta oss ner till bussstationen. Det är en sträcka på ca 3 km och det tar en dryg halvtimme att promenera dit. Har man resväska och lite annan packning med sig tar det kanske lite längre tid. Jag tänkte att det passar ju perfekt med en taxitur då och började leta efter telefonnummer. Jag hittade 4 olika taxibolag i Åstorp. "Det här kommer att gå som smort," tänkte jag. Jag ringde till det första bolaget kvällen innan och undrade ifall jag behövde beställa i god tid, men det skulle gå bra att ringa samma dag fick jag veta. På morgonen ringde jag på nytt och den jag pratade med var då på väg till Kastrup men lovade höra ifall någon annan bil kunde komma, och han skulle ringa mig igen efter en liten stund. När jag inte hört något på över en halvtimme började jag bli lite nervös och ringde på nytt. En telefonsvare hänvisade mig att ringa ett annat nummer och det numret gick direkt till ännu en telefonsvarare. Jag kände hur irritationen låg på lur, men pratade in ett meddelande att jag ville bli uppringd inom 10 minuter. Efter fem minuter kom en signal, och jag fick då veta att det fanns inga bilar som kunde hämta oss och köra oss till stationen. Det är klart att finns det ingen bil i närheten den tiden så är det omöjligt och jag ringde nästa bolag.

Personen jag pratade med skrev upp var vi ville bli hämtade och vilken tid. "Det här verkar bra", hann jag tänka, men sen undrade han vart vi skulle åka. Så fort jag sagt: "Till busstationen", så svarade han snabbt att det fanns ingen bil ledig då. Hur kunde det helt plötsligt bli så omöjligt? Då skulle han redan när han fick höra att det gällde kl.13.00 kunnat säga att ingen bil fanns ledig just den tiden. Turen ner till stationen tar ca 5 minuter med bil. Kunde det vara så att det inte var lönande att köra den korta sträckan eller vad var problemet?

Tredje bolaget jag ringde till hade bara en telefonsvarare och jag kände inte för att prata med en sådan igen, så jag la på luren. Fjärde bolaget svarade inte över huvud taget, men efter en kvart ringde de upp. Det hedrar dem faktiskt, men då var jag så sju in i hoppsan ilsken och tog för givet att de skulle inte heller vara intresserade av att skjutsa oss dit vi ville, så jag bara sa att jag ordnat det på annat vis.

Det hade vi gjort också. Vi körde ner till stationen med vår egen bil och parkerade den nere i samhället, sen tog vår svärson hand om den på kvällen och körde hem den. Alla är inte så lyckligt lottade att de har vänner eller släktingar som kan ställa upp. Då hade det väl varit perfekt med en taxirörelse som även körde kortare sträckor? Jag minns den gamla goda tiden då man ringde taxi och beställde en bil till några timmar senare. Den kom på utsatt tid och man blev skjutsad dit man skulle utan krusiduller. Vart tog serviceandan vägen?

måndag 16 februari 2015

Kungligt reportage



I helgen var jag på prinsesskalas. Zoe´som fyllde tre år älskar prinsessor och i synnerhet prinsessan Sofia, en av Disneyprinsessorna. Jag tycker också det är en gullig figur. Hon är ett barn och ingen vuxen kvinna som Törnrosa eller Snövit och Askungen. Det är kanske därför hon är så poppis bland småflickor för de kan jämföra sig med henne. Det finns ingen prins med i berättelsen och ingen romantik, utan mer vanligt liv för barn. Riktigt skönt nån gång att se en tecknad film utan slagsmål och mer hur man ska uppföra sig och vara mot andra människor.


På hennes dagis har de varje år maskerad och för Zoé var det inga problem att veta vad hon skulle klä ut sig till. Naturligtvis skulle hon vara prinsessan Sofia med lila klänning och tiara.


Av sina föräldrar fick hon ett minikök med spis, vask, microugn och en del grytor.

Jag virkade en hel del kakor, bakelser, pajer, jordgubbar och en halvskalad banan, som jag tyckte var väldigt kul. Men det som Zoé uppskattade allra mest var två stekta ägg jag gjorde som hastigast för att jag ville bli av med lite garnrester. Hon kokte och stekte dem och vände dem i stekpannan femtioelva gånger och sen serverades de till alla.

När jag tänker efter så har drottning Silvia och jag egentligen en hel del gemensamt. Vi har vardera två döttrar och en son. Katarina, Zoés mamma, skulle egentligen bli född den 14 juli, men bestämde sig för att vänta en vecka. Vi döpte henne till Katarina, Viktoria. Några år senare föddes prinsessan Viktoria den 14 juli. Zoé föddes den 15 februari 2012 och Estelle den 23 februari 2012 så det skiljer nästan en vecka mellan barnbarnen också. Drottning Silvia har en svärson som heter Daniel, men jag har ett barnbarn som heter Daniel och jag tycker det är strået vassare. 

söndag 15 februari 2015

Grattis


Idag fyller den här lilla dockan 3 år. Det känns nästan som om det var igår som min svärson ringde och berättade att jag hade blivit mormor för andra gången. Jag var mitt inne i skogen på min dagliga motionsrunda. Den rundan går nu under namnet Zoérundan. 

Zoé har vuxit upp till en lång blondin som pratar hela tiden. Hon växlar snabbt mellan svenska och franska, som de pratar på dagis, så det gäller att lyssna noga. När vi skypar har hon så mycket att berätta och många saker som ska visas. Det bästa är givetvis när vi träffas i verkligheten för hon är så kramig. 


Det är bra att ha sina vänner (och barnbarn) inom kramavstånd.

lördag 14 februari 2015

Alla Hjärtans Dag


Den  här dagen går verkligen i rött. Hjärtefärgen framför andra är röd.Valentindagen började firas i katolska länder i slutet av 400-talet. Det finns många olika myter om vem Valentin var. Kopplingen till romantik och kärlek kom först på medeltiden. I 1300-talets England och Frankrike blev Valentindagen en fest för unga och förälskade. Under den här tiden uppstod också en sed att skicka kärleksbrev med rimmade dikter och på 1800-talet började man trycka och sälja utsirade kort. 

Olika berättelser har kommit till med romantiskt innehåll. Enligt en var Valentin en man som levde i Rom på 200-talet och fick lida martyrdöden eftersom han trotsade kejsar Claudius II:s förbud att viga unga par. Innan han avrättades lyckades han smuggla ut ett brev till fångvaktarens dotter som han var förälskad i. Om detta stämmer så skulle det vara det första Valentinkortet och ursprunget till seden att skicka Alla Hjärtans Dag-kort. Den äldst bevarde Valentinhälsningen är från 1477. 

I Sverige blev denna sed populär på 1960 talet efter att handeln gjorde allt för att införa den efter amerikansk modell.....ungefär som många andra firartillfällen vi fått de senaste åren. Riktig fart tog det på 1990-talet då man gjorde mycket pynt i skolorna inför den här dagen. Jag har varit med om att tillverka mycket Valentinpyssel under de åren jag jobbade på Fritids, och sen har Rasmus och jag gjort en hel del här hemma. Nu är Zoé så stor att hon också kan vara med.


De här djuren har jag gjort många gånger inför Alla Hjärtans dag. Det är hjärtan i olika storlek och antal som sätts ihop. Det är bara att välja vilken färg man vill ha på pappret. Barnen tyckte det var kul att göra antingen tavlor eller i mindre format som kort att skicka iväg. Det är bra att ha lite pyssel som inte är för avancerat så barn i olika åldrar klarar av det.


Jag hoppas ni alla får en fin 

Alla Hjärtans dag 

fredag 13 februari 2015

För länge sedan

För så där en 40 år sedan när vi planerade vår trädgård så hade jag en jättestor köksträdgård. Då var barnen små och jag kokte sylt och saft och frös in grönsaker och bär i massor. Min köksträdgård nu består av två pallkragar och en extra kryddträdgård. Det räcker mer än väl till oss.


Jag tänker på så mycket röda saker jag tog hand om förr. Vi hade både svarta och röda vinbärsbuskar. Det blev mycket saft av dem.


Vi hade också ett antal hallonbuskar och det var gott att gå och plocka direkt från busken när man blev sugen. Sylten, som jag kokte, använde jag när jag bakade syltkakor. De senaste åren har jag plockat slogshallon, men i fjor planterade jag två hallonbuskar, för jag saknade att ha lite bär att kunna gå och plocka hemmavid.


Vi hade ett stort jordgubbsland som alltid gav stor skörd. Ett år plockade vi 80 liter. Jag har nu bara några enstaka plantor i en gammal tvättgryta, men jag vill i stället ha en massa jordgubbsamplar.


Smultron planterade jag som kantväxt längs en rabatt. När rabatten försvann så följde smultronen med. Precis i början av skogen fins det ganska gott om smultron, så jag nöjer mig med att plocka där numera.


Det fanns också ett körsbärsträd på tomten, och speciellt Peter tyckte det var kul att klättra upp i det. Det var väldigt tjusigt när det blommade och det blev ganska många mycket goda bär på det. När Göran skulle bygga duvslaget på vår tomt så var han tvungen att ta bort det. Det var inte speciellt populärt. Nu försvann klätterträdet, men körsbär kunde vi plocka från ett träd i utkanten av skogen, där det för länge sedan legat ett hus.


Jag har planterat något som säkert aldrig kommer att ge någon skörd, nämligen en lingonplanta. Det blev lite bär på den i somras, men de mognade aldrig utan ramlade av efter ett tag. Den får stå kvar så länge det blir gröna blad på den, för den pryder sin plats. Jag gillar inte lingonsylt, så det är ingen större katastrof ifall det inte blir några lingon på plantan. Det går så bra att köpa en burk i affären då och då om det behövs.


Något som jag är väldigt glad över att ha i min trädgård är den röda kornellbusken. På sommaren har den gröna blad med vita kanter och den får senare lite ljust blå porslinsliknande bär, som fåglarna gillar. Jag gillar allra mest när den har tappat alla sina blad och de röda grenarna syns. De är perfekta till all slags hobbyarbeten.

torsdag 12 februari 2015

Trollkarlen från Oz.


Den här amerikanska filmen spelades in 1939 med Judy Garland i huvudrollen som flickan Dorothy. Musikalen Wicked är en ny helt fristående berättelse, men den handlar om det som hände innan Dorothy kom till Oz. Jag har sett den i Köpenhamn och den var mycket bra. Det har tryckts en ny bok efter originalmanuset och den håller jag på att läsa nu. Den är väldigt vackert illustrerad. Boken handlar om Dorothy som råkar ut för en tornado och sveps med tillsammans med sin hund Toto till landet Oz. Den enda som kan rädda henne är Trollkarlen och på väg till honom träffar hon på Plåtman, Fågelskrämman och Lejonet. Dorothy är klädd i en blå klänning och röda glittriga skor.


Exakt likadana glittriga skor har jag...fast det är en liten brosch. Jag har alltid köpt mycket skor och väskor som matchat varandra ända sen jag var ung, och jag tycker fortfarande att det är roligt att leta efter accesoarer som passar ihop. Jag har dragit ner en hel del på handlandet, men ibland måste man bara få frossa. En hel del går faktiskt att tillverka själv. Då menar jag väskor så klart. Skor har jag aldrig provat på. Det får proffsen ha för sig själv.

När jag var yngre handlade jag ibland lite huvudlöst kan jag tycka idag. Jag minns speciellt ett par röda lackskor med stort guldspänne fram. När jag provade dem, så kände jag med en gång att de var nog ett halvt nummer för små. Trots det så köpte jag dem, men naturligtvis kunde jag aldrig använda dem. Så tokigt handlar jag inte numera. Eftersom jag har problem med mina fötter, så är det väldigt viktigt att skorna känns bra redan när jag sticker foten i dem, annars får det vara. För ganska många år sedan köpte jag ett par röda mockaskor som var så otroligt sköna på foten. Man märkte nästan inte att man hade några skor på sig. De har åkt runt lite i världen och blivit lika omtyckta överallt.




Mormorskorna passade Zoé perfekt i Luxemburg och när jag kom till Dallas blev det helt plötsligt Farmorskor. Daniel gillade dem också. Det kommer att dröja länge innan jag kasserar de här skorna.






Loboutin är en skotillverkare som gör väldigt tjusiga skor. Det är många berömda personer som beställer skor från honom. Det måste kännas väldigt skönt att ha ett par specialsydda skor i mjukt skinn.  Hans varumärke är att sulan alltid är röd. Det syns i och för sig bara när man lyfter på foten eller har väldigt höga klackar. Jag kommer aldrig att kunna köpa ett par Loboutinskor, men jag kan i varje fall måla sulan på ett par skor med lite rött nagellack. Det är tillåtet att fuska ibland.

onsdag 11 februari 2015

Röda fordon

Rasmus var väldigt intresserad av utryckningsfordon när han var liten. På TV visades en tecknad serie om livet på en brandstation. Den hette Brandman Sam, och huvudpersonen var naturligtvis Sam. Han hade en kompis som också jobbade där och hette Elvis. Rasmus har alltid haft livlig fantasi och när han lekte så var han Sam och jag fick vara Elvis.

En gång när vi varit i Hembygdsparken i Ängelholm och var på väg hem blev det "larm" så jag fick sätta igång "sirenen". Efter en stund fick jag syn på en stor traktor på en åker och sa : " Titta, Rasmus vilken stor traktor!" Han var inte det minsta intresserad utan svarade bara helt allvarlig:" Skit i traktorn, Elvis! Vi är på larm."


Postman Per var också en tecknad figur som var populär när Rasmus var liten. Hans bil stötte vi på när vi besökte en stormarknad i Helsingör, så det fick bli en provtur.


Blixten Mc Queen har det spelats in långfilmer med, och den bilen stod parkerad i en leksaksaffär en gång vi kom dit. Naturligtvis måste den undersökas på lite närmre håll.


När Rasmus var på semester på Legoland ett år tog han körkort där. Sen var det fritt fram att köra bärgningsbil.


Thomaståget med sina vagnar med ansikte på brukar komma på besök till Odense järnvägsmuseum. I den berättelsen finns även en buss med som heter Bertie. Det blev en liten rundtur i staden med den här bussen.


Innan man fått körkort är det här en perfekt övningsbil. 

tisdag 10 februari 2015

Rödhårig


En del forskare tror att genen som ger rött hår har uppkommit i Europa eftersom det är så molnigt här. När det nu pratas så mycket om klimatförändringar och att vi går varmare tider till mötes har de börjat tänka i banorna att den här genen kanske försvinner. Deras gissning är att om ca 100 år finns det inga äkta rödhåriga personer kvar, utan det blir bara sådana "fuskrödhåringar" som jag.


Mindre än 2% av världens befolkning är rödhårig med undantag av Skottland där så många som 13% vandrar runt med den här tjusiga hårfärgen. Orsaken tros vara att vädret är så mycket sämre där. Jag har aldrig varit i Skottland så jag vet inte om det stämmer, men många spännande filmer utspelar sig på de dimmiga hedarna, så det kanske ligger någon sanning bakom.


En bra sak med den här genen är att den tar upp D-vitamin lättare från solljuset. Det måste betyda att inga rödhåriga personer behöver köpa D-vitamintabletter. De har ljusare hy och tål solen sämre, men det är inte nyttigt med för mycket solande för någon. Inte bara för risken för hudcancer, men huden blir inte vacker av för mycket sol och det kan inte vara särskilt kul att se ut som en väl använd läderväska i ansiktet. Jag tycker det är snyggt med lite solbränna, men det ska se naturligt ut ändå.


Förr hörde man ofta människor tycka synd om de föräldrar som hade ett rödhårigt barn. Jag förstod aldrig det. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag avundats alla som var naturligt rödhåriga. Den mest rödhåriga person jag kan tänka mig är Pippi Långstrump och hon är lika gammal som jag. Kanske Astrid Lindgren gjorde henne rödhårig för att kompensera för att det ansågs som fult. Heder åt henne i så fall. Pippi är en härlig figur; fantasifull, snäll, omtänksam, rättvis och inte rädd för att ställa upp för de svaga. Hon har alla de nödvändigaste egenskaperna för att vara en bra medmänniska.


Det finns många påståenden om rött hår...sanna eller osanna. Rödhåriga lär ha färre hårstrån än andra (jag har sett många rödhåriga personer med rejäla kalufser), deras hår ska vara svårare att färga (varför i all världen skulle de vilja ha en annan färg?????), de blir inte gråhåriga (har ingen aning om det stämmer) och de anses vara väldigt temperamentsfulla. Det förstår jag inte vad det har med hårfärgen att göra. Det finns många blonda, svarthåriga och brunetter som har kort stubin.


I Breda utanför Amsterdam firas varje år första helgen i september Redhead Day. Då samlas rödhåriga från hela världen. Så kul det skulle ha varit att få vara med där......fast då hade jag väl känt mig som en katt bland hermelinerna.
.........men vänta nu ett tag!!!!!

Jag har sällan D-vitaminbrist, jag tål inte sol särskilt bra, mitt hår är väldigt tunt, men det är nog inte speciellt svårt att färga förståss. Det dröjde länge innan jag blev gråhårig, men jag ser att det som växer ut nu har en suspekt färg, så den döljer jag under olika röda färger med hjälp av frissan kvickt som bara den. Jag får nog räkna in mig bland de temperamentsfulla och det tycker jag inte bara är negativt. Precis som Pippi så tycker jag om att fantisera och är på sätt och vis också en sakletare.......jag gillar att gå på loppisar. Jag kanske ändå är en rödhåring innerst inne? Det blir bara nåt fel när hårstråna kommer ut i friska luften.