onsdag 9 oktober 2019

Virrhöna



Förra veckan slog förvirringen till med stor kraft. Jag hämtade Ulrika när hon slutat jobba vid lunchtid och vi åkte och handlade mat. Efteråt brukar vi luncha hos mig innan jag skjutsar hem henne. Både Ulrika och jag gillar blodpudding, men det är vi ganska ensamma om i våra familjer, så vi passade på att köpa den här delikatessen med oss hem i torsdags. Jag tänkte köpa en trekantsmacka till Göran i stället, men tyvärr fanns det inte några i butiken just denna dagen utan vi fick svänga inom OJ i Åstorp.


I charkdisken fanns en del smörgåsar att välja mellan och jag stod där och funderade på vilken jag skulle ta. Först tog jag två med olika sorters pålägg, men sen ångrade jag mig när jag fick syn på räkmackorna. Jag bytte med en gång. När jag kom fram till kassan och skulle betala hittade jag inte min plånbok. Snabbt ut till bilen och letade men den fanns inte där. -"Då måste jag ha tappat den i den förra butiken", tänkte jag. Vi var på väg att köra dit och kolla när jag kom på att för det skulle gå riktigt snabbt hade jag tagit upp plånboken på väg in på OJ, och eftersom det blev en del ändrande på mackor så kunde det tänkas att jag tappat plånboken där.


Jag kände hur paniken inte kom smygande utan galopperande. Där hade jag mina betalkort och körkort och en del andra nödvändiga saker. Tack och lov inga kontanter men det är ändå bökigt att spärra kort och skaffa nytt körkort. Jag var i upplösningstilstånd, så Ulrika gick in i butiken och letade. Ingen plånbok fanns vid charken, men hon mötte en i personalen och undrade ifall de sett något. Just den personen hon pratade med hade fått syn på min plånbok och var på väg att ringa till mig. När jag såg Ulrika komma ut ur butiken med en bekant brun grej i handen kändes det som en sten föll från mitt hjärta.


Det fortsatte i samma stil nere i Luxemburg. Jag hade inte så mycket kläder med mig utan jag gick i mysbyxor när vi var inomhus. Vi skulle åka och köpa en jacka till Zoe på förmiddagen och gjorde oss klara efter frukost. När vi kört en kort bit upptäckte jag att jag satt där i mina mysbyxor. De var visserligen grå precis som byxorna jag egentligen skulle haft på mig, men att åka till ett megastort shoppingcenter en lördag iklädd mysbyxor var inte direkt vad jag kände för. Det blev til att vända bilen och åka tillbaka hem. Efter ett snabbt byte var vi på väg igen och jacka och byxor inhandlades till Zoé.


Resten av helgen var helt normal och hemresan avlöpte utan några större missöden. Jag har varit ganska trött senaste tiden, så det kanske spätt på förvirringen en del. Egentligen tror jag att det är en del av min personlighet, för jag har varit såhär i alla år. I små doser kan det kanske vara lite charmigt, men många gånger kan jag bli så trött på mig själv.

26 kommentarer:

  1. Haha, som det kan bli. Men att åka till större städer, och kolla in folk, så brukar jag tänka att man kan se ut precis hur som helst. Men att gå hur som helst här hemma ska man göra om det ska bli prat.
    Hoppas att hu glömde virrpannan, så du nu kar koll på läget.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns som om jag har lite koll i varje fall.

      Radera
  2. Ja. Usch! Ändå sitter jag här och skrattar för jag känner igen mycket. Inte blodpuddingen. Fördelen är att slippa känna nya obehagliga känslor som andra gör när de blir äldre och aldrig upplevt detta tidigare. Därmed blir vi aldrig gamla. Allt förblir som vanligt. :)
    Onsdagskram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken utmärkt idé! Så ska jag tänka nästa gång förvirringen slår till igen.

      Radera
  3. Lugn vännen! Det där virriga drabbar mig också ibland ,inget farligt det lägger sig så småningom!
    Svar.....Helt omöjligt är det inte!
    Det heter ..ingenting är omöjligt Det omöjliga tar bara längre tid!
    Ha en bra dag!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl bara till att acceptera, antar jag.

      Radera
  4. Jag kan riktigt känna din panik när plånboken inte fanns där den skulle men desto större lättnad att den kom till rätta igen. Mjukisbyxorna kan man bjuda på ;-)

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, klädseln...eller brist på klädsel....var inte lika skrämmande, men jag kände mig inte direkt bekväm med det.

      Radera
  5. Jodå, det finns fler virrpannor. Den största är yngsta dottern, haha och det blir många lustiga situationer. Men sådan var hennes farmor också. Hon kunde komma till sin syster i bara underkjolen under kappan.
    Och jag har väl gått ifrån plånboken några gånger, man blir ju alldeles kallsvettig. Usch. Försökt låsa upp fel bil och fel dörr, haha.
    Ha en fin onsdag, kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt och höra att du är likadan.

      Radera
  6. Jadu, jag misstänker att vi är många som upplevt något liknande. Fruktansvärt stressande känsla sprider sig snabbt i kroppen. En gång hade jag glömt min plånbok på tåget efter en lång, lång dag.... jag tror klockan var bortåt 22.00 när jag var hemma och blev uppringd när jag var på väg till sängen. Det var någon (konduktör?) som ringde mig och berättade att de hade min plånbok. Om jag ville slippa åka till Nässjö för att hämta ut den så var jag tvungen att möta upp tåget när det kom tillbaka från Nässjö. Inte hade jag lust med det, jag skulle upp tidigt nästa dag. Men... gick iväg igen för att möta upp tåget. Den gången hann jag inte ens märka att de var borta. Tacksam förstås, att den kom tillbaka till mig så smidigt, även om jag var trött och ville sova :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man blir så glad varje gång man märker att det finns ärliga människor.

      Radera
  7. Virrpannor är vi lite till mans, men jag blir riktigt glad när någon yngre i min närhet virrar till det! Då känns det som att det inte har med åldern att göra. Är det det som kallas skadeglädje? Var rädd om dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har nog inget med ålder att göra eftersom jag alltid varit virrig.

      Radera
  8. Igenkänningsfaktorn är stor, mycket stor.
    Så där har jag hållit på hela mitt liv, så jag vet inte om det egentligen handlar så mycket om åren man har lagt på sig. Tror du inte att det är så mycket annat som är intressant och så händer det bara saker som inte ska hända.
    Jag vet att det är hur jobbigt som helst när plånboken är på villovägar. Lugn blir man inte förrän man har den där den ska vara igen. Det är en hemsk känsla att inte veta var man har den.
    Mysbyxorna hade säkert ingen ens tänkt på, men så länge man tänker på det själv så är det klokast att svänga om för att byta om. Man ska ju känna sig bekväm.
    Det bästa är ändå att någon tänkte ringa dig med tanke på plånboken.
    Sånt gör en glad, alltså att det fortfarande finns ärliga människor.
    Ha det bra Gunnel!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen hade säkert tittat på mina mysbyxor, men jag vet att jag själv hade haft svårt för att glömma bort att jag gjort fel. Det finns många ärliga och omtänksamma människor och det hade varit roligare och få läsa om dem i tidningen än om motsatsen.

      Radera
  9. Oj ... vilken dramatik! Hög igenkänningsfaktor ... många gånger som jag glömt byta foppatofflor eller gummistövlar till mer normala skor för att åka och handla ... eller tagit fel jacka och haft både betalkort och körkort i fel jacka - så du är långt ifrån ensam!
    Blodpudding är gott - det åt vi i måndags :)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk att du också gillar blodpudding! Jag känner inte många som uppskattar den delikatessen. Jag känner mig riktigt normal efter att ha läst om hur många "virriga" bloggkompisar jag har.

      Radera
  10. Jodå,. jag vimsar ofta runt efetr saker som jag inte hittar. Det kan vara glasögon, telefon eller annat. Plånboken var också borta en gång. Jag hade lagt den i kundvagnen när jag handlade strax innan butiken skulle stänga. Morgonen efter åkte jag dit, och tänk... där låg den. Kundvagnarna hade stått utomhus hela natten, men jag var nog den siste som handlade på kvällen och den första på morgonen. Jag glömmer aldrig lättnaden jag märkte att den låg kvar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du hade en otrolig tur! Glasögon och mobil är något som jag också blir av med flera gånger om dagen.

      Radera
  11. Vilken tur att din plånbok kom tillrätta! Men visst kan man vara förvirrad ibland....här händer det lite då och då att jag går ut i mina inneskor :D
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förvirring är tydligen väldigt vanligt. Låter tryggt!

      Radera
  12. Så det kan bli!
    Jag "tappade" min plånbok för några år sedan. Alla kort, inklusive körkortet spärrades efter att jag letat precis överallt. Den var borta! Dagen efter gick det upp ett ljus. Jag hade ju gömt den under en låda när jag skulle springa in och hämta en grej. Ut och kollade - där låg den!
    Så det är minsann inte bara du som vimsar!
    Kram, Ingrid

    SvaraRadera
  13. Nu är blodpudding uppskriven på handlarlistan ;-) Har jag ens ätit det sedan jag kom hit till Arvika tro? Plånböcker på fel ställe är förvirrande! Känner igen mig i lättnaden då den kommer till rättaHar vid några tillfällen kommit iväg till affären och en gång till banken då jag kom på att jag glömt tvätta ansiktet, kamma mig och borsta
    tänderna, det är inte en åldersgrej för jag var ung då, tror jag ...
    Vimsan och Distrea hör i hop :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha1 Nej vimsigt har inget med ålder att göra, för jag har varit likadan alltid. Blodpudding är väldigt gott, men det är inte alla som tycker så, har jag förstått.

      Radera