torsdag 15 mars 2018

Värdefulla saker


Min svärmor var medlem i Åstorps Husmodersförening och de hade speciella dräkter som de använde vid festligare tillfällen.



Den här tjusiga bahytten, eller vad den kallas för, ingick i munderingen. 


Jag minns inte vad hon hade för klänning, men hon hade ett vitt midjeförkläde med spetsbårder.....


..och en sjal över axlarna.....också den med spetsbårder på. Hon fäste ihop den med en lövformad brosch.


Påfågelsbroschen var nog hennes favorit, för den användes ofta. Jag har inget minne av att ha sett henne klädd i örhängen, men det här paret fanns i hennes gömmor.Den modellen har jag också haft en gång i tiden. Man skulle skruva fast dem i örsnibben ungefär som en tving. Det var innan jag blev så modig att jag fick gjort hål i öronen. När man hade sådana skruvörhängen eller clips, som också var väldigt populärt, gick man runt med ständig huvudvärk....åtminstone gjorde jag det. Känslan var exakt som om någon nöp en i örat hela tiden. Tacka vet jag de här man bara sticker genom örsnibben.


Min mor arbetade som hembiträde några år i sin ungdom. Då hade hon svart klänning och vitt midjeförkläde med spets och ett litet band att knyta om håret.


De här kläderna kom naturligtvis bara på när hon skulle servera middagen åt herrskapet.


Mors gamla nipperask har sett sina bästa dagar. Locket gick i två bitar, men hon limmade ihop det igen och jag tycker inte det spelar så stor roll att skarven syns. Hon ärvde en silverkedja efter en gammal faster och den har jag till prydnad nu, liksom clipsen hon alltid använde tillsammans med halskedjan. Det är riktiga "huvudvärksclips". Jag har ställt allt på hennes konfirmationsnäsduk. Minkbroschen minns jag sen jag var barn. Jag har sett att det säljs liknande modeller nu också. Allt går igen.


Jag vet inte om mor använde den här locktången för att göra sig själv fin, men jag kommer aldrig att glömma de gånger hon skulle locka håret på mig. Då la hon locktången på spisplattan så den blev varm, och sen klämde hon fast den runt en hårslinga och började rulla. Ibland rullade hon för långt in så tången nuddade vid örat. Du milde, så ont det gjorde! Det gällde att inte hålla kvar tången för länge, för då osade det bränt.

I morgon har jag en tid hos min frissa. Jag ska bli klippt och få lite ny färg på toppen. Hos henne är det i varje fall ingen risk för några "svedda öron".

16 kommentarer:

  1. Det är synd att vi inte använder de fina förkläden och hårbanden längre, de är ju så fina. Ska nog fråga mamma om hon har kvar mormors, hon jobbade också som hembiträde innan hon gifte sig med morfar.
    Jag var fem år då jag tog hål i mina öron, men då jag var liten tyckte jag att det var kul att ta på öronklipsen, eller de örhängen som skruvade på.
    Vet inte varför mamma hade sådana för hon har också hål.
    Kul att se de gamla grejerna. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var lite feg så jag var vuxen innan jag tog hål i öronen.

      Radera
  2. Ååhh ... vilka fina minnessaker du har kvar! Så vackra kläder och smycken. Locktången verkar lite läskig! Tack Hajan för att du visar oss detta!
    Önskar dig en fin torsdag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunnel ska det förstås vara! :)

      Radera
    2. Jag förstod vad du tänkt skriva. Locktången har jag inga roliga minnen från, men jag vill ändå ha kvar den. Minns faktiskt inte om jag blev så snygg i håret efter behandlingen.

      Radera
  3. Vilka underbara minnen du har kvar från din mamma. Men locktången skulle jag inte vilja utsättas för...

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej den var man nervös för att komma i närheten av.

      Radera
  4. Sådana örhängen som gjorde att öronen värkte efter en stund hade jag också när jag var ung. Jag har aldrig tagit hål i öronen eftersom jag för det mesta haft långt hår i page. Då syns ju inte örhängena i alla fall.
    Fantastiskt vilket arbete kvinnorna la ner på sina hembygdsdräkter förr - och kanske även nu för tiden. Så vackra spetsar och broderier. Hembiträdena i min barn- och ungdom hade en klänning i smårutigt blått med vitt förkläde och liten möss i vitt. Svart klänning hade de aldrig till vardags. Men, som du skriver, den kom på när de skulle servera på någon middag för gäster på kvällen.
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. De gamla kläderna är väldigt välsydda och vackra.

      Radera
  5. Riktigt värdefulla klenoder har du. Jag har en del av min svärmors förkläden i mina gömmor, men allt det andra gamla vackra har jag givit vidare till museet i stan. Allt du visar är så vackert,rena konstveken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som du säkert förstår sitter Pettas-Karin inte vid sin egen dator igen :). Men Uffe tycker ungefär detsamma.

      Radera
    2. Jag kom ihåg att du lånade Uffes dator ibland. Vilken bra idé att lämna till ett museum så även andra får ta del av allt det vackra.

      Radera
  6. En sån locktång hade vi när jag var barn, eller rättare sagt var det väl mamma som hade det. Den värmdes på gasolspisen och sen i med en hårtest och en doft av bränt hår spred sig i köket. Ja du milde.....
    Kram, Ingrid

    SvaraRadera
  7. Yvonne Ulla Bengtsson15 mars 2018 16:46

    Många fina minnessaker du har! Locktången kommer jag ihåg,fy vad det gjorde ont!!
    S...Det är bra att materialet kommer till användning!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var inte nådigt att komma för nära den.

      Radera