torsdag 28 april 2016

Jag kan nog inte bli brandman


....eller brandkvinna kanske det heter. Först och främst så är det klart åldern som sätter käppar i hjulet och sen är det kondisen.......eller den obefintliga kondisen borde jag kanske skriva i stället. Mest av allt stupar det nog ändå på av och påklädseln, gissar jag. Jag har sett när jag varit på studiebesök med skolbarnen att i brandmännens omklädningsrum hänger alla deras kläder så de bokstavligt talat kan hoppa i dem. Stövlarna står redo med byxorna nerstoppade i skaften, så det är för dem bara att ta ett skutt ner i det hela och dra upp byxhängslena. Jackan hänger på sin plats och hjälmen ligger på hyllan. De är otroligt snabba när de klär på sig.

Att klä på mig snabbt skulle jag nog kunna jobba lite på, för jag tycker inte jag är så sölig när jag tar på mig mysbyxor och T-shirt på morgonen och sticker fötterna i mina röda älsklingsskor. Vad jag däremot inte är så bra på är att ha kläderna så ordnade att det nästan blir som ett löpande-band-projekt. Jag får börja träna på att lägga allt i rätt ordning.


Rasmus och hans pappa har bott hos oss under tiden som Ulrika legat på lasarettet. De flesta dagar när jag hämtat honom vid skolan så ville han gärna vila en stund innan mellis. En dag när jag gick in i "hans rum" och skulle säga till att melliset var klart blev jag så full i skratt. I en hög precis intill sängen låg hans byxor. Det såg ut som om de bara hade ramlat av honom där han stod. Hade det stått ett par stövlar under kunde man nästan trott att man hamnat på en brandstation. Att hans byxor ramlar ner så där galant och lägger sig i veck är inte så konstigt egentligen för han är alldeles rak uppifrån och ner. Så ser inte min figur ut. Det kommer aldrig och ske att mina byxor bara ramlar så där snyggt ner när jag ska klä av mig. De kommer att hänga upp sig antingen på magen eller stussen och jag får allt vara så snäll och hjälpa till själv. Nej, brandkvinnsyrket är nog inget för mig.

24 kommentarer:

  1. Haha, du är rolig! Och jag har då aldrig drömt om att bli brandman/kvinna.
    Men sjuksköterska, det var hett ett tag.
    Om man vandrar så lär man sig att snabbt få på sig kläderna från packpåsarna.
    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får nog ha lite tips från dig så jag kan öka på snabbheten.

      Radera
  2. Haha ... näe, brandman är nog helt uteslutet även för mig :) Har ju en f.d. brandman i familjen och jag minns hur imponerad jag var på hur snabba brandmännen var vid larm.
    Ha det gott!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har ju en utmärkt lärare i familjen då.

      Radera
  3. Ha ha din humor är på topp idag med .... Inte jag heller blir brandkvinna. Kläderna i ordning har jag kvar från tiden jag jobbade, men i övrigt är ordningen ganska oordnat nu för tiden.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oordnad ordning är också en slags ordning.

      Radera
  4. Jag skulle heller inte kunna bli brandkvinna. Jag har allt som man inte får ha för att jobba inom räddningstjänsten. Det enda jag har som man ska ha är väl var sak på sin plats.
    Ha en bra dag! Kram

    SvaraRadera
  5. Egentligen är det ett bra sätt. Det går fort att ta av dem och lätt att hoppa i dem. Fast vill man att byxorna ska se ut som dragspel, är det inte bra. Men vanliga jeans går bra.
    På vadarbyxor sitter det praktiskt ihop. Byxor och stövlar.
    Nej, skämt åsido, så ska jag nog inte heller sadla om.
    Numera byter man yrke mer under sin verksamma yrkestid, än vi gjort. Men det fanns inte på kartan då. / Britt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har jobbat inom skola och barnomsorg så långt tillbaka jag kan minnas. Däremot så har jag bytt skolor lite då och då, och det tycket jag var en stor fördel. Man plockade med en del idéer som uppskattades på det nya stället och själv lärde man sig lite nytt.

      Radera
  6. Mycket roligt och trevligt inlägg!
    Kram

    SvaraRadera
  7. Haha! Nej, brandmansyrket är nog inget för mig heller :D
    Men visst är det tur att de finns!
    Kram

    SvaraRadera
  8. Ha ha ... du är rolig du.Brandman har jag inte haft önska att bli.
    Men förr kunde jag på mej kläderna fort,när vi hade får,grisar gällde det att komma ut fort när de lammade eller grisade.Vi hade förbindelse med stallet så vi hörde vad som hände därute.Numera tar mage och ända emot ,så jag får inte på mej så fort längre,men det behövs ju inte.....
    SVAR:Jo det kändes bra men också sorgligt!
    Nu kommer Kjells kläder till användning!
    Ha en bra dag!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag försov mig nån gång under den tiden jag jobbade så minns jag att jag kunde klä mig supersnabbt.

      Radera
  9. Haha....för Rasmus kanske brandman är framtidsyrket! :)
    Varje gång larmet går och jag är inne på brandstationen blir jag otroligt imponerad av brandmännens snabbhet. Från att ha sovit till att sitta i full mundering i brandbilarna tar verkligen inte många sekunder.....tur att vi har dem!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rasmus var som alla andra småkillar väldigt säker på att han skulle bli brandman när han blev stor. Nu lutar det mer åt polis.

      Radera
  10. Roligt inlägg! Brandman vore inget yrke för mig heller. Att klä sig supersnabbt kunde man väl lärt sig, men höjdrädsla är svårare att bemästra. Fy för att stå högt upp på en svajande brandbilsstege. Jag ryser.
    Man känner stor beundran för alla som jobbar inom räddningstjänsten, de gör fantastiska insatser i ett ofta farligt och krävande jobb. Där de dessutom ibland vid utryckning blir attackerade av tokskallar. Helt obegripligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag fattar inte hur man kan ge sig på människor som håller på att hjälpa någon annan. Helt förståndsbefriat!

      Radera
  11. Om det bara hängde på snabb påklädning så skulle jag nog kunna bli brandman, men höjderna....!!!!

    Kanske barnbarnet kan ha en sån karriär framför sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar inte heller höjder. Vill gärna känna marken under fötterna.

      Radera