I lånta fjädrar

Jag tittade på bröllopet i lördags eftermiddag när Rasmus kom hit. Han satte sig också i soffan men var väl inte så värst intresserad.....inte förrän Carl Filip och Sofia satte sig i kortegevagnen. En uniformsklädd herre räckte prinsen ett par handskar som han tog på sig. Då vaknade Rasmus till. -"Titta! Han har ju fotbollshandskar på sig. Tror du det är Nike?" Det enda jag var helt säker på var att det inte var samma märke på handskar som jag brukar använda.

Jag fick den äran att spela fotboll med Rasmus igen för ett tag sen. Han tyckte att jag skulle vara lite mer rätt klädd så jag fick låna ett par "riktiga" målvaktshandskar av honom. Det var faktiskt stor skillnad mot Findus frysvantar, det måste jag erkänna. Dessa var mycket hårdare så det gjorde inte alls så ont i händerna denna gången. Jag fick t.o.m. ha kaptensremsan om armen en liten stund. Då sträckte jag på mig rejält, för det var första gången.

Att jag står i mål beror på många orsaker. Jag har inga riktiga fotbollsskor så det gör så in i hoppsans ont om jag sparkar på bollen med tårna. Det ska man visst inte göra har jag fått lära mig utan man ska sparka med insidan av foten. Av nån underlig anledning så hamnar bollen ändå väldigt ofta på tårna. Då är målvakt ett bra alternativ. Jag kan bara kasta ut bollen till spelaren.

Det är så bra ordnat med målet på lekplatsen att det finns inget nät i det. När Rasmus har sparkat bollen i mål, som han oftast gör, så rullar den bara iväg en bra bit på andra hållet. Då är det bara för mig "målvakten" att göra helt om och försöka ta bollen som nu kommer från motsatta hållet. Rasmus springer glatt från den ena sidan av planen till den andra, medan jag bara vänder ett halvt varv. När vi spelat klart är vi ändå nästan lika trötta, för vår kondition är inte precis likvärdig.