söndag 10 maj 2015

Att gå i cirklar


När du vandrar runt en dunge för att spåra någonting, se då till att det inte är dina egna fotspår du följer efter.


Både i böcker och filmer berättas om människor som går vilse och då börjar gå i cirklar. Det är inte helt uppdiktat, för en tysk forskare bad en del personer att gå så rakt som möjligt genom en skog utan någon kompass. När solen var uppe eller det var stjärnklart så gick det ganska hyfsat, men så fort det blev mulet så vek de av från den raka vägen och började irra runt. De korsade sina egna steg flera gånger utan att märka det. Ett likadant experiment gjordes i Sahara med samma resultat.

Ibland har det påståtts att man gick i cirklar för att benen var olika långa, och då svängde man av antingen åt höger eller vänster. Det visade sig att det stämde inte, för personerna vek av växelvis mot ena eller andra hållet utan något bestämt mönster.

Jag skulle aldrig våga var med om ett sånt experiment. Att utsätta sig för att försöka ta sig fram i helt okänd terräng när man saknar lokalsinne över huvud taget är inte särskilt lyckat. Det är lite frustrerande och tänka på att brevduvorna som bor i vår trädgård kan hitta hem från Norrland eller någonstans i Tyskland på egen hand...eller vinge, men om jag planerar att köra längre än 2 mil hemifrån måste jag ta hjälp av GPS. 

24 kommentarer:

  1. Nalle Puh är en klok nalle!

    Jag märker det rätt ofta när vi är skogar vi inte känner till och vi har fått fel på vår egen gps, den inbyggda :). Plötsligt så känner man igen vissa stenar, träd och liknande som man gick förbi för en stund sedan och då vet man att man cirklar på. Då gäller det att veta var man har sig själv och var man har väderstrecken och åt vilket håll man tänker ta sig därifrån. Man får börja om från början...
    Tur att skogarna här på Åland inte är så stora, förr eller senare kommer man till en väg eller någonting som berättar för en var man är, så tillvida att man inte blir kvar i skogen och bara går runt, runt...
    Fåglarna är mera utvecklade inom det området än vad vi människor är...de kan flyga i mörker och ändå kommer de rätt. Klokdjur de med!
    Ha en skön söndag Gunnel!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hittar inne i "min" skog här på Söderåsen för där har jag promenerat runt i över 40 år. Jag minns när vi var på semester i Härjedalen och gick precis utanför stugan för att plocka hjortron. Helt plötsligt var vi långt från stugan, men kom så småningom till en väg vi kände igen. Det var ingen rolig upplevelse.

      Radera
  2. Det förvånar mig inte att man går vilse. Det skulle jag kunna göra i en telefonkiosk, som man sa. Jag har till och med åkt förbi där vi bott utan att märka det. Och en del hittar rätt överallt. Det beror säkert inte på benlängden.
    Att duvorna, och andra fåglar, hittar är verkligen fantastiskt. / Britt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Då är vi rätt lika. Och jag har då inte märkt att jag har olika längd på mina ben. Båda två räcker ner till fotpedalen till symaskinen och dit hittar i varje fall både du och jag. Det är det viktigaste.

      Radera
  3. Haha! Ja, GPS är jag också tvungen att ha - skulle behöva det även när jag går. Är jag i en ny stad och går in i en butik går jag oftast ut och tillbaks samma väg jag kom ifrån. Och det kan ta ett bra tag innan jag kommer på att jag faktiskt redan gått där :)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är för väl att det finns GPS nu så man slipper känna sig som en virrhöna.

      Radera
  4. Hi hi hi vilket kul och intressant inlägg . . .
    Men i teknikens 'under' är ju GPS en utomordentlig hjälp reda.
    Jag har annars ett bra lokalsinne, men det är kanske inte samma sak, *fniss*
    Må väl kram/ Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag måste ha varit många gånger på en plats för att hitta någorlunda.

      Radera
  5. Det där med olika långa ben var visst en blindgångare. Okänd terräng är svårt, okänd stad kan också vara knepigt. Det första vi gör i en ny fransk lite stad är att ta sig till turistinfot för en plan de ville/village. SVP.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karta är till stor hjälp när man promenerar, men när jag kör är GPS-damen en perfekt medresenär.

      Radera
  6. Jag har urdåligt lokalsinne, så min GPS både bil och den jag använder både i stad och skog (hand-GPS) har verkligen givit mitt liv en högre livskvalitet. Jag kan gå på utan att fundera på hur jag ska ta mig tillbaka, OM jag har extrabatterier med mig... Det är en trygghet....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju det där med batterierna.....

      Radera
  7. Intressant läsning. Inte kul när man irrar omkring. Men med åren har jag lärt mej att se lite kännetecken och så går jag inte så långt in i skogen, skulle dö på kuppen om jag möter vildsvinen för att dom är så fula. :-)
    Snart så är det dags att sy alla sömmar uppifrån och ner och till höger och vänster. Var visst då man skulle använda minnet så man gör rätt.
    Muggen köpte jag klar hade tänkt klä den med papper, men det ville inte pappret så det blev dekorationer istället.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har aldrig stött på något vildsvin här även om jag vet att de finns inne i skogen. Jag hoppas på att de bara är ute och spankulerar på natten.

      Radera
  8. Det finns någonting lite otrevligt symboliskt i det där att gå i cirkel också... det kanske man gör här i livet då och då också. Bättre att gå långsamt än att gå i cirkel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har du alldeles rätt i.

      Radera
  9. I skogen hittar jag ganska bra .När vi var ute och red i skogen så tittade vi alltid bakåt en sekund ,för att kunna hitta hem igen! Men i stan kan jag gå vilse Fattar inte vad det beror på !..............De enda duvor som förirrar sig hit är skogs/ringduvor. Dom vet jag hur dom låter Det fick jag och pågarna lära oss i mulleskolan.Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om Göran eller Ulrika åkt en viss väg en gång minns de den för tid och evighet. För mig är det helt obegripligt.

      Radera
  10. Märkligt nog kunde jag hitta rätt även i främmande terräng förr men så från en dag till en annan ställde sig min inre kompass precis tvärtom, mycket förvirrande. Nu tillhör jag cirkelgångarna... men tänker att det nog är bra att nöta lite extra ibland! :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill också tro att det är en mening med att gå i cirkel. Man hittar säkert mycket om man tar en extra runda.

      Radera
  11. Jag går alltid i högervarv... konstigt det där... :)
    I skogen klarar jag mig ganska bra, men i ett stort köpcentrum vet jag aldrig var jag är :)
    Ha det gott!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är inte det lättaste att hitta i ett köpcenter. Och när man sen kommer ut på parkeringen börjar nästa problem. Var parkerade jag bilen?

      Radera
  12. När vi skulle gifta oss fick vi för oss att själva plocka alla kantareller som skulle behövas till middagen. Vid ett av våra plockartillfällen då vi nästan var färdiga, hittade vi ett alldeles gult fält på andra sidan om vägen där vi parkerat. Vi gick båda med näsorna så nära backen, så länge, att när vi väl rätade på oss hade vi helt tappat orienteringen.
    Flera timmar , många cirklar och några scoutknep senare kom vi dock ut på en väg och kunde fråga oss fram.
    Efter det köpte svärmor resterande kantareller på torget.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu efteråt låter det lite komiskt, men jag förstår att det inte var så för er just då. Jag förstår din svärmor...jag hade gjort likadant.

      Radera