Dallasresa

Vi åkte alltså till Dallas för att vara med om Daniels 1-årskalas. Planet skulle gå från Köpenhamn vid 11-tiden på förmiddagen, så det betydde att det blev tidig avfärd från Åstorp. Annars om åren brukar vi ta färjan först och sen tåget ner till Kastrup, men det är så mycket spårarbete på den sträckan nu så det är rena chansningen om man kommer fram i planerad tid. Mina resnerver klarar inte av den ovissheten. Som tur är har vi en snäll svärson, Bo, som erbjöd sig att skjutsa oss hela vägen ner med bil innan han sen körde till sitt jobb. Det är väldigt bekvämt nu när Öresundsbron finns. Efter ca fem kvart var vi på plats.

Nu gällde det bara att leta upp rätt terminal och checka in. Allt är datoriserat numera och incheckningen sköter man själv vid en knappterminal. Det ser ut som en mindre spelhall när folk står där vid maskinerna och knappar in sitt bokningsnummer. Man bara väntar på att någon ska dra i spaken och det ska rassla till med en massa mynt.  Efter att vi lämnat in våra resväskor och gått genom säkerhetskontrollen andades jag ut. Det är allt det här som ska göras innan man kommer på planet som jag fasar för. Själva resan är rena avkopplingen. Det går tyvärr inget direktflyg från Kastrup till Dallas, men att mellanlanda i London är ett bra alternativ.

Heathrow är en stor flygplats men i och med att det är så bra skyltat där känner man sig inte vilsekommen. Vi hade några timmars väntetid här och när tavlan visade att vi kunde gå till vår gate steg vi bara ombord på en buss och blev skjutsade dit. Eftersom vi åkte en torsdagseftermiddag, så var inte planet fullbokat. Det var fem säten på den raden vi hade våra platser, men endast två var upptagna...nämligen våra. Vi kunde fälla upp armstödet mellan sätena och halvligga. Det behövdes, för resan tar nästan 9 timmar. Det är väldigt svårt att sova på planet, så det blev mest till att läsa eller titta på film.

När vi äntligen landade i Dallas var man ganska trött och stel i kroppen. Nu hade vi en lång procedur med snorkiga människor framför oss, trodde jag. Men nåt måste ha hänt sen sist. Antingen var det helt ny personal eller också har den gamla personalen varit iväg på en intensivcharmkurs. De var så vänliga och t.o.m. drog på smilbanden ibland. När vi kom in till immigrantsfållorna var det väldigt lite köer där, så det klarades snabbt av eftersom alla papper var i ordning.

Väskbandet var i rullning när vi kom dit och sen återstod bara en sista kontroll av oss innan vi släpptes ut i friheten till son, sonhustru och världens gulligaste Dallasbo, som välkomnade oss med ett stort leende. Helt plötsligt var jag inte trött längre.

När vi steg ut från terminalen och skulle bege oss till parkeringen fick vi ännu ett varmt mottagande......40 grader.