Jag hörde bättre förr

Jag vet att jag alltid har sett de här små snäckorna i mitt föräldrahem. Var de kom ifrån och när mor fick dem vet jag däremot inte. Jag tyckte det var så kul att sätta dem mot örat och lyssna på "havsbrus", och jag är helt övertygad om att jag hörde det. Det är så underligt för hur mycket jag än lyssnar nu och hur tyst det än är i rummet för övrigt, så hör jag inte ett smack. Kan jag ha hållit snäckan på ett speciellt vis när jag var barn, eller vad kan det vara som gjorde sån skillnad? Rasmus lyssnar på dem ibland och han påstår att han kan höra något, och jag tror honom. Det är kanske en sådan snäcka som man bara kan höra ljudet från fram till en viss ålder. 

Även om jag inte hör något brus från dem, så är de åtminstone vackra att se på. Jag har dem i förnsterkarmen i mitt datarum ibland. De är lite vilddjursmönstrade, så jag skaffade mig två ytterkrukor som passade till i mönster och två trägiraffer. Det blir lite Afrikastämning i mitt rum när jag plockar fram de här sakerna.

För att fortsätta på Afrikatemat, så gav jag mig på jakt efter en gardin som kunde passa in. Jag hittade genast ett tunt tyg som var både lite zebrarandigt och leopardmönstrat. Tyvärr fanns inte så mycket kvar av det här tyget, men nu hade jag bestämt mig för det, så då fick jag hitta en annan lösning. Jag hängde upp våden vid ena sidan av fönstret och lät gardinen vara extra lång, så den låg en bit ut på golvet. När Santos är här och hälsar på, tycker han det är en perfekt liggplats, och det måste inte tvunget hänga en gardin på varje sida om fönstret.

Man slutar aldrig förvåna sig

I ett tidigare inlägg skrev jag om en doktor som mot ryggont rekommenderade medicin mot fotsvamp. Detta var något som jag tog rakt ut ur luften...trodde jag. Men kanske inte ändå, för häromdagen läste jag om en läkare på en vårdcentral i Helsingborg, som hade lite underliga saker för sig. Han ordinerade morötter mot svinkoppor och kaffelavemang mot eksem. Han blev anmäld av inspektionsmyndigheten och då berättade han att patienterna själv hade fått betsämma vilka undersökningar som skulle göras och dessutom hade han skickat hem röntgensvaren till respektive patient, så de själv fick tolka svaren.

Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd skriver i sin dom att läkaren varit oskicklig i sin  yrkesutövning. Ja, det kan man väl lugnt påstå. Läkaren blev avstängd, men sa sig ändå ha för avsikt att fortsätta jobba, och han tänkte sig då att söka till ett hyrbolag. Han fick en prövotid på tre år för att utveckla sin kompetens annars drogs läkarlegitimationen in. Tre år!!!! Det verkar helt snurrigt. En som söker nytt jobb brukar väl få 6 mån på sig att bevisa att man är värd att satsa på för en anställning. Ska då en person som har ansvar för andras liv få tre år på sig. Bara för att det är brist på läkare så ska man väl inte godta allt? Något är MYCKET fel här.

Vikten av att ha tråkigt

Den här rubriken har jag helt sonika "snott" från HD (Helsingborgs Dagblad). Deras krönikör Stefan Lindqvist hade i gårdagen tidning ett inlägg om att ha tråkigt. Jag vet ingen mer än den här journalisten som kan skriva om tråkighet så det blir kul. Jag gillar hans sjuka humor. Även om han ibland tar upp allvarliga problem så lyckas han alltid vinkla det så i slutändan blir det till nåt helt annat.

Tiderna förändras och när jag var barn så fanns inte alls det utbud av nöjen och sysselsättning som finns idag. Dessutom var synen på barn så helt annorlunda då. Man skulle synas men inte höras. Så otroligt korkat! Det där att man måste ha tråkigt för annars vet man inte när det är roligt kanske det ligger en liten gnutta sanning i. Efter en del problem så visst uppskattar men då desto mer när det händer nåt kul. Men man måste inte ha tråkigt bara för tråkets skull. Jag tycker man måste försöka göra det bästa av situationen i alla lägen. Helt klart mår man bättre om man har en optimistisk inställning till saker och ting.

Det som förvånar mig mest är att det talas mest om barn....att de inte klarar av att ha tråkigt. De måste ha mobiler, TV-spel och allt mellan himmel och jord. Det kanske de har....men hur många vuxna är det inte som använder precis samma saker. Vari ligger skillnaden? Ok, vuxna arbetar och behöver koppla av när de kommer hem, men barnen går i skolan och det är också ett jobb....och faktiskt ganska ansträngande.

Under alla år jag jobbat i skolan har jag sett hur arbetet där förändrats. Både krav och arbetsklimat är mycket tuffare idag. Det märks på barn med att de är stressade. Det är inget som vuxna har patent på. Det mest konstiga är att de som alltid framför en negativ åsikt om skolan, oftast är de som aldrig satt sin fot i en lektionssal sen de själv slutade skolan. Ändå vet de exakt hur det går till där och har naturligtvis också lösningen på problemen. Då kan jag för mitt liv inte begripa varför de inte utbildat sig till lärare. Vilken toppenskola vi hade haft då!

Jag vet att jag är partisk och oftast tar barnens parti, och det tänker jag fortsätta med. Jag tänker aldrig tvinga varken mig själv eller någon annan att ha tråkigt, bara för att kanske bli väldigt helt otroligt makalöst jättemycket glad sen när det händer nåt kul. Det räcker att man blir glad. Om man läser Stefans krönikor blir man definitivt glad.

Extra minne

Tänk om man ändå var en dator. När minnet blir lite fullt på den kan man bara föra över det på en extern hårddisk eller en liten minnespenna, och sen är det bara att börja fylla det med intressant information på nytt. Så önskar jag det gick att göra med min hjärna också. Så praktiskt det verkar vara att kunna spara viktig information och förvara utanför hjärnan. Då är det ju inte helt borta, utan när det är aktuellt att komma ihåg det igen behöver man bara koppla in det externa minnet. Jag hade behövt en sådan utomhjärnlig hjälpreda ibland. Det beror väl till stor del på att jag blivit äldre, kan jag tänka mig. Närminnet spelar spratt titt som tätt och det gör faktiskt långtidsminnet med, om jag ska vara helt ärlig. Men det kan klart också bero på att jag samlat på mig så mycket kunnande så allt inte får plats. Jag får kanske radera bort en del gamla filer och annat skräp som jag inte har nytta av längre.

 Det jobbigaste tycker jag är att jag glömmer var jag lägger mina saker. Mobilen är ganska lätt att hitta, för den kan jag ju ringa till. De flesta samtal från vår hemtelefon går faktiskt till min mobil. Glasögon och nycklar har tidigare varit näst intill omöjligt att komma ihåg var jag lagt, men nu har jag kommit på en lösning. Jag hittade en blogg som visade en väldigt fiffig idé. Jag hade en trätidsskriftsamlare från IKEA som Göran sågade till så den passade under en hylla i mitt datorbord. Sen limmade jag fast den där och nu vet jag alltid var jag har glasögon och nycklar........ifall jag kommer ihåg att lägga dem på den här hyllan förståss. Annars är jag tillbaks på ruta ett igen, för utan glasögon ser jag ingenting och att då leta efter nycklar är dömt att misslyckas.

Vi hoppar över några årstider

Jag vet inte om naturen tänkt så eller vad det är som hänt. Igår när jag höll på att tukta lite buskar, fick jag se att den ena rhodedendronbusken hade börjat blomma igen. Det var en ynklig liten blomma .......men ändå en blomma. Under alla år så har buskarna alltid blommat i slutet av maj runt Mors Dag. Den satt högst upp så för att få ett foto på den var jag tvungen att plocka fram en stege. När jag väl kommit upp i höjd med blomman kikade jag runt lite för att se om det fanns fler, men det verkade inte så. Det är bra. Jag tycker det passar bättre att det är blommor i maj-juni, när vi sitter ute i trädgården och fikar. Då har man något fint att titta på. Fastän solen skiner och det är förhållandevis varmt, så blir det inte några längre fikapauser utomhus de här dagarna.

Det är mycket som ska göras i trädgården den här tiden och som tur är så har det hitintills varit perfekt trädgårdsjobbarväder.  Man tror alltid att man ska hinna så mycket när man går ut på morgonen men innan man vet ordet av så är det kväll och dags att gå in. Vi har givetvis pausat några gånger under dagen med, men det känns ganska skönt att få så mycket som möjligt gjort när man har vädret på sin sida och energin på topp. Omändringens vindar blåser i min trädgård. Det sätter krydda på tillvaron. Nästa vår ska det bli spännande att se om det blev så bra som jag hade tänkt mig. Jag vet i varje fall att jag kommer att vara nöjd med rhodedendronbuskarna när de blommar. Det är jag varje år.

Vykort

Det är ytterst sällan jag får ett riktigt gammaldags brev eller vykort. Det mest "personliga" som kommer i brevlådan är räkningar och reklam som är adresserat direkt till mig. Hej Gunnel brukar det stå så klämkäckt. Sånt blir man ju glad av. Häromdagen dök det i varje fall upp ett vykort som inte hade med reklam att göra, utan det får nog mer sorteras in under kommande räkningar. Det var nämligen från min tandläkare. Hon hoppades jag hade haft en trevlig sommar och såg fram emot att träffa mig igen. Där tycker jag väl inte riktigt likadant. Som tur är har jag en mycket bra och trevlig tandläkare, som vet om att jag hittar på all världens ursäkter för att inte gå dit. Det lönar sig inte längre att jag ringer och vill ändra tiden....hon lyckas alltid övertala mig att behålla den tid jag fått.

Varje gång ett sånt här vykort dyker upp tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte är en haj. Det räcker så bra med de tänder jag har i munnen. Jag har väldigt sällan hål som behöver lagas så egentligen behöver jag inte vara så nervös mer. Förhoppningsvis så har tänder och hjärna inget samarbete alls, för i så fall ligger jag risigt till. Jag har nämligen i dagens läge bara en visdomstand kvar......och den sitter lite på trekvart.

Kvinnor kan

Jag har berättat förut om att vi hade en del buskar i vår upp eller förväxta trädgård som sjöng på sista versen. Igår bestämde jag mig för att det fick vara slut på sjungandet. Jag drog på mig trädgårdskläder och samlade ihop de redskap jag trodde jag skulle behöva; nämligen såg, spade och spett. Först sågade jag av de grenar som spretade mest och så småningom kom jag fram till de innersta tjockaste grenarna. Till sist var det bara själva stammen och roten kvar.

Nu började det svåraste. Vi ska plantera en cypress snett framför den här nersågade busken, så alla rötter behöver inte dras upp, men jag var ju tvungen att få bort det mesta i varje fall. Jag började med att gräva runt roten ganska djupt. Då fick jag syn på rötter som spretade och förgrenade sig i alla väderstreck ner i underjorden. Det liknade nästan ett tunnelbanenät. Jag sågade och hackade sönder så mycket jag kunde.

När jag grävt så pass att jag kunde kika in under roten kilade jag in spettet där. Sen spottade jag i nävarna, högg tag i busken precis intill och tog ett skutt upp på spettet. När mina hmhm kilon dunsade ner på spettet så for roten flera meter upp i luften, och det var bara för mig att fånga lyra. Vad var det nu jag tänkte skriva? Jovisst....kvinnor kan!