söndag 16 augusti 2015

Att släppa taget


Det svåraste är att veta vad man ska lämna kvar.


Det blir Göran och jag som blir lämnade kvar. I natt ska vi skjutsa Daniel och hans föräldrar till Kastrup för vidare färd mot Dallas. Denna gången är det inte alls lika kul att åka dit som för drygt en vecka sedan. Nu vet jag att det dröjer åtskilliga månader innan vi ses igen. Skype är en liten tröst....men bara väldigt liten. 

Huset blir inte helt tomt. Zoé och hennes föräldrar stannar kvar fram till lördag, och Rasmus med familj har vi nästan alldeles runt hörnet. Jag har många roliga minnen från de här dagarna och de får jag plocka fram när det känns för trist. 

32 kommentarer:

  1. Första dagen när barn och barnbarn lämnar huset känns det väldigt tomt och ödsligt. Sen vänjer man sig. Skönt för dig att åtminstone ha något barn med familj i närheten. Jag kan ju åtminstone kvista upp till Mälarhöjden då och då, men till Dallas och Bryssel (?) är det ju en bit. Men, som du skriver, tur att datorn finns så man kan hålla daglig kontakt om man vill.
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
  2. Blir alltid så tyst när dom åker är ju kul med liv och rörelse.
    Sant man får plocka fram alla fina minnen och tänka på allt skoj istället när man saknar dem.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har hänt väldigt många roliga saker under deras vistelse här.

      Radera
  3. Vilken tur att huset inte blir helt tomt på en gång. Fast inget illa ment mot någon, det är ganska skönt när det återgår till det normala, tycker jag iallafall.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känns bra att de åker hem lite pö om pö.

      Radera
  4. Det är svårt! Man går ju sönder...tur att tiden jobbar åt en tills man kan ses nästa gång.
    Kram

    SvaraRadera
  5. Ibland känns det som om man skulle vilja ha alla som man älskar väldigt tätt intill sig hela tiden. Men alla har sina egna liv att leva och man får finna sig i att bli lämnad ibland. Fast jag gillar det inte. Jag är oxe och vill att allting ska vara likadant. Helst utan förändringar...............som inte passar mig.
    Usch nu när jag skriver märker jag hur egoistiskt det är av mig. Men för sjutton man är ju bara människa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Just så känner jag med det ibland...och jag är lejon.

      Radera
  6. Usch, så sorgligt när det åker hem igen!
    Men visst är det tur att skype finns :)
    Ha en fin kväll
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns inte bra när det blir så tyst i huset.

      Radera
  7. jo, vi har ju våra på cykelavstånd.

    SvaraRadera
  8. Visst är det trist när de åker. Och så tyst det blir. Båda våra barn bor långt borta, även om vi bor i samma land. / Britt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tystnaden är den som märks mest.

      Radera
  9. Det är sorgligt att vara ifrån dem man älskar. Ni verkar dock ha en väldigt fin gemenskap avstånden till trots.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi försöker ta till vara alla tillfällen vi kan träffas och gör det så festligt och kul vi kan. Eftersom alla hjälps åt blir det väldigt enkelt att genomföra. Då har vi många kul minnen att tänka tillbaka på.

      Radera
  10. Trist när de åker!! Men ni har bra kontakt ändå . De finns de som har barnen på nära håll och som inte har någon kontakt alls!! ............................Idag har jag varit ute! Mår lite bättre! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har nog rätt. Det är inte allltid avståndet som är problemet när man inte kan träffas så ofta.

      Radera
  11. SV; Ja taklagsfest är detsamma som spantafest.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag misstänkte nästan det.

      Radera
  12. Ja vi har våra barn bara till låns, de måste få ha sitt liv och så har det alltid varit, livet går runt som en cirkel. Men jag förstår dig precis, men vad göra, precis som du skriver, leva på de fina minnerna, för det kommer ju flera och då blir de annorlunda ändå.
    Jag saknar min (vår) dotter på Irland, de bor visserligen närmare, men när ska man träffas när de jobbar för fullt. Nästa år i juni ska de resa till Kanada och jobba ett helt år, hoppas de inte blir kvar där, men vad göra om de bestämmer sig om det ? !

    Sköt om dig, kram/ Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, de måste själv få bestämma, för det är deras liv det handlar om. Man bara önskar att de har det bra..det är det viktigaste. Det finns långa avstånd inom Sverige med som kan sätta käppar i hjulet. När Peter flyttade till USA var det bara tänkt för ett år, men det är 15 år sedan. Fast de kanske räknar tid på ett annat sätt där......

      Radera
  13. Det måste vara ett litet h-vete att ha barn och barnbarn så långt borta. Tur att tekniken finns - tack Skype!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker på hur det var förr i världen. De som emigrerade då tappade ju nästan all kontakt med sina släktingar i Sverige. Det är absolut bättre nu.

      Radera
  14. Åh förstår att ni haft finfrämmande, så kul, litet smärtsamt när det är över. Men många fina minnen kommer säkert att lysa upp er höst... ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har massor av foton som jag måste sortera nu. Jag har ju fotograferat stup i kvarten. Det händer så mycket kul när det är barn med i bilden.

      Radera
  15. Hej, ja det måste ju kännas tomt! Jag har ju min dotter inte alltför långt borta, men av rent praktiska orsaker blir det ändå sällan vi ses. Ingen av oss har bil, bägge har dålig ekonomi, bägge har hundar som måste åka med, ja, inte är det lätt. Men nu i höst ska jag ta mig i kragen och åka iväg på några dagar så vi får rå om varandra riktigt.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns alltid så mycket som måste klaffa för att man ska kunna träffas. Kul när det blir av.

      Radera
  16. Godmorgon! Önskar dej en bra dag! Morgonkram!

    SvaraRadera