Fartfyllt hjärta

 

Jag har haft besvär med hjärtflimmer från och till i snart tre år, men det har varit borta nästan ett helt år nu. I torsdags natt vaknade jag vid tvåtiden av att hjärtat dunkade …inte i 190 men i 150. Det var inget skönt uppvaknande. Jag försökte andas som jag lärt mig på yogan, för ibland har det hjälpt, men inte denna gången. Till sist steg jag upp och tände i alla rum och öppnade TV:n. Jag blir lite nojjig när jag är ensam och det händer på natten. Efter fyra timmar tog jag en tablett för att förhoppningsvis få ner pulsen, men det gav inget resultat.

Jag visste att Ulrika var ledig den här dagen så jag chansade på att hon var vaken och skickade ett SMS till henne. Det var ok att jag gick dit så jag fick lite sällskap. Jag kunde t.o.m. sova där ett par timmar, men flimret höll fortfarande på och det kändes jobbigt att andas. Vid middagstid tyckte Ulrika att vi borde åka till akuten, men jag ville först gå hem och byta om och plocka ihop lite grejer ifall jag behövde stanna kvar nån längre tid.

Under tiden jag höll på med det började hjärtat sakta ner. Äntligen! Jag kände mig ganska urlakad efter 10 timmar med ett spurtande hjärta. Nu var det inte lika angeläget att åka till akuten. I stället gick jag och la mig och somnade. När jag precis vaknat kom Ulrika och undrade om jag ville ha kaffe. Det lät inte alls dumt. Dessutom hade hon bakat kakor som hon tagit med sig. Det blev en trevlig avslutning på en jobbig dag. 

Det jobbigaste nu efteråt är den enorma tröttheten, och oron för att jag ska vakna med flimmer igen. Efter första flimret för tre år sen upptäckte jag att det kändes bättre om jag hade ljud runt ikring mig innan jag somnade, så jag började ligga och sjunga för mig själv. Tyvärr sjunger jag så falskt så jag blev klarvaken istället. Då kom jag på att jag kunde lyssna på musik på mobilen. Det fungerar mycket bättre med Tom Jones och Cher.