Mode är flyktigt.....

.......men vänskap består.

Kanelbullens dag

För 15 år sedan startade den här seden att fira Kanelbullens dag. Det var Hembakningsrådet som tog initiativet till detta. Bakat kanelbullar har nog de flesta gjort och det är nog det bakverk som nästan alla gillar. Affärerna gör mycket reklam för den här bullen, så det är omöjligt att missa evenemanget. I annat fall hade jag säkerligen inte kommit ihåg det. Numera finns så många olika firardagar så det går inte att komma ihåg alla.

Det var enklare när vi bara firade "normala" helgdagar som påsk och jul t.ex. Det hänger med sen man var barn och speciellt julen glömde man inte bort. Påsken kunde hoppa lite mellan månaderna, men det var ändå något som man väntade på. Pingsten tycker jag känns lite avhuggen nu sen Annandag Pingst försvann.

Midsommar är en bestämd datum numera, vilket gör att det blir en långhelg. Jag tycker att det är helt rätt att Nationaldagen har blivit en helgdag. Vi firar den inte lika intensivt som i Norge eller USA, men det kanske blir så längre fram. Lite underligt egentligen eftersom allt amerikanskt annars anammas med hull och hår.

Tänk bara vilken stor helg Halloween har blivit här. Pumpor, läskiga monster och fladdermöss har tagit över firandet av Alla helgons dag.

Idag ska jag njuta av att äta extra många kanelbullar. När jag nu blivit påmind om den här dagen så måste den klart firas rejält.

Fri som en fågel

Precis så kände jag mig igår efter att jag hämtat min bil. Nu finns inget som kan hindra mig från att åka iväg när som helst under dagen. Det  har inte varit så besvärligt tidigare i veckan heller, om jag ska vara helt ärlig. Men bara vetskapen att det finns absolut inget som kan sätta käppar i hjulet för mina åkturer på egen hand är fantastisk. Det är lite drygt två veckor sen jag rattade min bil. Jag har fått hålla till godo med Görans äldre variant. Den är superbra, för den behöver nästan aldrig lämnas in för lagning, men den är så makalöst tungstyrd. Jag tillhör inte den spensliga typen, men mina armmuskler är kanske inte så mycket att hurra för. Trots det har jag vant mig vid att ta i ordentligt när jag skulle svänga på ratten. Och ta i, det gjorde jag igår med, när jag hämtade Renaulten. Det höll på att sluta illa. Jag for nästan runt som en karusell. Jag hade glömt bort att man behöver nästan bara nudda ratten för att den ska svänga bilen.

Kostnaden för kalaset blev betydligt mindre än vad jag räknat med, och det måste klart firas. Jag åkte iväg och handlade lite nya kläder till mig själv. Igår hade jag väldig tur, och hittade en hel del kläder som passade både kropp och plånbok. För det mesta är det antingen eller.







Först och främst köpte jag två långärmade tröjor; en som var enfärgat brun och mycket mjuk och en som var leopardmönstrad. Jag hade lite smycke och andra accesoarer hemma som passade till. Egentligen skulle jag vilja ha ett par brunbeige byxor också, men det hittade jag inga, så det blev ett par svarta i stället. Jag har tyg hemma så i och för sig skulle jag kunna sy ett par byxor. Vi får se hur det  blir med det.

Jag provade också en ljusbeige skinnjacka, som passade perfekt. Jag var lite i valet och kvalet om jag verkligen behövde den, men sen kom jag på att jag hade ju ingen skinnjacka i beige sen tidigare, så naturligtvis behövde jag den.

När jag städade garderoberna i våras, så kasserade jag min vinterjacka, för den hade gjort sitt. Tur var det, för nu var jag tvungen att inhandla en ny. Det blev en brunbeige historia med avtagbar kapuschong. Nu är jag redo för hösten.

Äntligen!

Jag har varit utan min bil i snart två veckor. Den lämnades in på en liten verkstad här i kommunen när jag var i Luxemburg, eftersom den "tuppade av" lite då och då när jag körde. Det kändes inte speciellt tryggt att ge sig iväg på någon längre tur då. Mekanikern är väldigt duktig och brukar kunna fixa det mesta, men den här gången gick han bet.

Jag har en mycket företagsam svärson som ringde Renaultverkstaden och fick en tid till mig där att lämna in bilen. Ifall jag lämnade den någon dag tidigare, så fanns chans att någon skulle kunna undersöka den innan den bestämda tiden, så det gjorde jag naturligtvis. Idag fick jag reda på att den är körklar igen. Vilken lycka! Göran och jag har fått samsas om en bil under den här tiden, och det har fungerat, men det är inget jag vill fortsätta med nån längre tid. Jag vill kunna ta min bil och sticka iväg när jag känner för det utan att först höra så inte Göran också ska iväg på nåt ärende. Bo ringde även mitt försäkringsbolag och det visade sig att jag är berätttigad till ersättning för den tid som bilen varit inne på verkstad eftersom jag inte haft någon hyrbil. Detta var något som jag inte haft en tanke på, så det kom som en glad överraskning.

Det händer ofta att Bo ringer och fixar saker åt oss, eftersom det går smidigare när han gör det. Det är väldans bekvämt. I gengäld ställer vi upp och hjälper till med det vi kan och är bra på. Denna "byteshandel" har pågått i drygt 20 år, och fungerar alldeles utmärkt, så jag ser ingen anledning till att inte fortsätta i samma stil.

Nu ska jag göra mig klar och sen ska Göran få skjutsa in mig till Helsingborg så jag kan hämta min favoritbil. Oj, vad jag ska ratta runt i omgivningarna idag!

Att vara eller inte vara rynkig

Igår såg jag ett program på TV som gav mig kalla kårar. Det var hemskare än den värsta skräckfilm. När jag satt i soffan och stickade, så hoppade jag runt lite bland TV-kanalerna samtidigt i hopp om att hitta ett bra program. Det var inget jag fastnade precis för och när jag då kom till svenska Hollywoodfruar, tänkte jag att det här duger väl som bakgrundsljud till min stickning. Det blev mer än bakgrundsljud, för det var så helsjukt, så jag var bara tvungen att se på programmet. Jag tänkte att så korkat kan det inte vara hela tiden...men det kunde det.

Det mest skrämmande var botoxmiddagen. En av fruarna hade en kompis som lagade maten till en dammiddag och som betalning ville hon ha en botoxinjektion!!!!!!! För mig som är livrädd för "ett stick i fingret" skulle något sådant vara helt otänkbart. Jag har alltid trott att när man gick till en skönhetsdoktor så fick man ligga i en bekväm stol under behandlingen och allt skulle var så kliniskt rent som möjligt. Så är det tydligen inte. Den här kocken stod tillsammans med de andra damerna i köket när hon fick sin injektion. Den skulle fylla ut en rynka i pannan på henne som jag inte var människa till att kunna se. Jag ska visserligen till optikern i nästa vecka.

En del botox blev över och då tyckte värdinnan att det var lika bra att spruta in det på henne. Inget fick gå till spillo, och det hedrar henne att hon är sparsam. Ungefär som när man har hund och ger den resterna efter middagen. Hennes värsta mardröm var att bli gammal och rynkig. Gammal kommer hon med all säkerhet att bli, om hon har tur, men rynkorna kanske hon kan hoppa över. Jag har alltid undrat hur länge man kan hålla på att fylla igen rynkor överallt på kroppen. Till sist måste det ju bli som en ballong. Jag tycker det är vackert med gamla människor som har rynkor i ansiktet. Det ger lite karaktär och är absolut inte fult. Fult tycker jag däremot att det är med jättestora läppar, stirriga ögon och stela leenden. Det finns så många vackra kvinnor som fördärvat sitt utseende. Givetvis är smaken olika och var och en gör som den vill, men jag kan tycka att det går lite till överdrift ibland.

Fontäner och blonda lockar

Jag läste att Anita Ekberg fyllde 83 år igår. Det är länge sedan hon slutade spela in film, men jag tror ändå de flesta har hört talas om henne. Hon var mycket vacker som ung och hade riktigt "filmstjärnehår". Hennes blonda hårman kunde göra vem som helst avundsjuk. Brigitte Bardot var också en stjärna med långt och blont hår, men det var alltid så rufsigt. Anitas var mycket blankare och prydligare. Att toupera håret som Brigitte Bardot och sen låta det se ut som en hövolm är det i och för sig en del som gör idag också, men jag tycker inte det är snyggt nu heller. En bild på Anita Ekberg som valsat runt i all världens tidningar mycket är den när hon badar i Fontana di Trevi.

Jag har aldrig sett Anita i verkligheten, men jag har sett en annan ljuslockig sötnos som kanske inte badar, men åtminstone springer runt i en fontän.

En liten bit från där Daniel bor finns en slags fontän, som alla barn gillar. Det är massor av munstycken som sprutar upp vatten i omgångar. Ibland är vattenpelarna inte speciellt höga, och man blir nästan lite sugen på att gå in där och ställa sig.

Men efter en stund så sprutar vattnet högre.......

...och högre, och då kan jag säga att jag var glad för att jag inte spatserat in där.

Daniel tyckte inte det gjorde så mycket att han blev våt. Det var nog ganska skönt, eftersom det var väldigt varmt den dagen. 

Mikaeli marknad

Igår besökte jag och ett stort antal andra personer Mikaeli marknad. Den hålls varje år i september på Fredriksdals friluftsmuseum. När man går utanför staketen och tittar in tänker man inte så mycket på vad som finns där innanför. Man går på trottoaren och har biltrafiken alldeles inpå sig, och det verkar bara som det är en större park där inne. Stort är det verkligen. Jag vet inte hur stor ytan är, men det tycks aldrig ha något slut när man går där.

 Det är som ett Skåne i miniatyr. Här finns parker, trädgårdar, naturområden, odlingar, en herrgård en stadsdel och en bondgård med djur. Fredriksdal är ensamt i Norden om att vara både ett friluftsmuseum och en landskapsbotanisk trädgård.


Stadskvarteren med affärer är öppna och det finns en gammal handelsbod där man kan köpa godis i strutar. Eftersom det var marknad var många andra hantverkare också där och visade sina varor och hur  de tillverkades.

Jag fick se fårklippning, kardning och spinning, och en bit därifrån höll en dam på att färga ullgarn med lökskal och olika slags växter.

Av rödlöksskal fick hon fram en mycket snygg grön färg. Jag tror bestämt att jag måste plocka fram min växtfärgningsbok och sätta igång. Man blir så inspirerad när man ser allt man kan göra själv. Det visades linberedning, knyppling, hur man gör borstar och mycket annat.

Det bjöds även på musik och på ett ställe var en liten dansbana uppbyggd. De dansande hade klätt sig i väldigt tjusiga gammeldags kläder.

Att spela på såg fungerade alldeles utmärkt. Mannen ackompanjerades av en dam på dragspel och det lät riktigt bra.

Nästan vid utgången träffade vi på en positivhalare som bad Rasmus om hjälp att veva positivet.

Efter nästan fyra timmars promenerande kändes det skönt att sätta sig i  bilen och åka hem. Nu snurrar det för fullt i mitt huvud av alla nya ideér jag fått. Sådana här dagar behövs lite då och då.