Minnesvärd fest

 

Om mitt minne varit sämre hade jag kunnat ordna en överraskningsfest för mig själv.

Sen hoppas jag klart att jag kommer ihåg att gå på den.

En förklaring

Förra inlägget blev lite missvisande. Anna Lena hade rätt. Jag skrev inget om att jag skulle pausa bloggen. Till viss del stämmer det. Jag har problem med min axel; troligtvis muskelinflammation och sjukgymnasten rådde mig till att sitta vid datorn så lite som möjligt ett tag framöver. Men jag kommer i varje fall att ta hjälp av mina söndagsbloggare så jag är inte helt borta från Blogglandia, och jag kommer att besöka era bloggar. Det bör axeln klara av, tycker jag.

Paus

 

Ibland bara ramlar idéerna in och det finns hur mycket som helst att skriva om. Andra dagar är det stiltje och hur jag än försöker så poppar inget matnyttigt upp i hjärnan. Då får det helt enkelt bli en bloggpaus och det är egentligen inte så dumt. Efter ett tag börjar det dyka upp nya uppslag och helt plötsligt är man igång igen. 

Några andra som skulle tänka likadant är reklammakarna, tycker jag. En del reklam är hyfsat bra, men många gånger är den urusel. Det jag tänker på är två reklamsnuttar från två olika apotek.

Det ena apoteket har hållit på länge med en massa människor som sitter som publik och en programledare försöker efterlikna olika TV-program. I det sista avsnittet jag såg står tre personer bakom skynken och det enda man ser är deras bara fötter. Givetvis handlar reklamen om fotvårdsprodukter, men måste man göra det så löjligt.

Reklamen är på svenska och det är beundransvärt, för det är ganska ovanligt idag. Nästan allt ska vara på engelska, och det har varit så under lång tid. Nu är det knappast någon som reagerar. T.o.m. jag börjar vänja mig, och det skrämmer mig en aning. Jag tycker vi ska använda svenska språket så ofta vi kan annars blir det snart rödlistat som en del djur och växter.

Ett annat apotek har gått steget längre och gör sin reklam på franska....visserligen med undertexter. Hur många i Sverige förstår och pratar franska? De flesta av oss måste nog läsa undertexterna. Vem kom på den här korkade idéen? Är det så tomt på hjärnkontoret hade det kanske varit läge för en reklampaus. Vilket  blir nästa reklamspråk vi får höra.....spanska, ryska, eller kinesiska?

Sjung om studenten

I förra veckan var det dags för studentexamen. Den dagen har varit efterlängtad av många. Det är stor skillnad på studentutspringet idag mot för några decennier sedan. Här i Ängelholm stängdes gatorna i centrum av och studenterna marscherade där med musikkåren i täten. Det var stor publik längs deras väg. Efter det kördes de runt på lövprydda vagnar dragna av traktorer. Jag trodde faktiskt det var förbjudet idag efter alla dessa olyckor som inträffat. Vagnarna hade några grenar med lite löv på här och där, men det verkade inte ha varit någon florist som varit tillfrågad. Det spelades jättehög musik och eleverna stod och hoppade upp och ner i vagnen. Är detta verkligen det mest festliga man kan tänka sig när eleverna slutar skolan efter så många år? Jag tycker de är värda bättre. 

I Helsingborg springer samtliga studenter nerför Kärnantrapporna och ner till Stortorget där det samlats anhöriga och många andra för att se när de väller fram som ett lämmeltåg. Det är fest och glädje. Tyvärr avslutas det hela sedan med åkturer på lövade vagnar, men det kommer kanske att bli något annat med tiden. 

När det svenska fotbollslandslaget kom hem efter att ha "grävt guld i USA" byggdes det upp en stor scen där de firades. Något liknande hade väl varit ett minne för livet att ha med sig från skolavslutningen? Det är en bragd att ha klarat av sin skolgång.  Alla kommuner har säkert någonstans där detta skulle kunnat ordnas. Samtliga klasser kunde presenteras som vilken artist som helst. Då hade alla fått möjligheten att se studenterna i stället för att bara få en liten skymt av dem mellan grenarna på traktorvagnen. En rejäl hyllning till ungdomarna.

Obegripligt

 Varför kallas det rusningstrafik när ingenting rör sig?

Det enda som rusar är blodtrycket.

Tiden går fort

Det är 15 år sedan jag slutade jobba. Det känns lite overkligt. Mycket har hänt under de här åren...både positiva och negativa saker, givetvis. När jag tittar i mitt bildbibliotek är det de positiva bitarna som överväger. Barnbarnsbilderna är många och det är på dem jag ser att åren har gått. Själv ser jag givetvis likadan ut som för 15 år sen...eller det är bara inbillning?

                     

Rasmus började i första klass när jag slutade jobba och då blev det automatiskt så att jag hämtade honom på skolan när han slutade de dagar han inte följde med en kompis hem. Ibland ville han att någon skulle följa med hem till honom och då stannade jag kvar där och fixade mellis till dem. Väldigt ofta blev det dock att vi åkte hem till mig. Han gillade att snickra och morfars snickarrum hade allt han kunde önska sig.

Han gillade att pyssla över huvud taget och eftersom vi hade skogen så nära hittade vi mycket material där. 

Sport var också ett stort intresse och han provade på lite av varje.....tennis, hockey och fotboll. Jag fick ofta agera fotbollsspelare och var med på alla träningspass uppe på gräsplanen en bit från vårt hus. På den tiden var jag ganska vig. Det är kanske men efter skadorna från min fotbollskarriär som jag får dras med nu. Jag har så många roliga minnen från alla år med Rasmus. Eftersom han är det enda barnbarnet som bott nära mig har vi träffats väldigt ofta.

Nu har han en köpt sin första lägenhet. Han fick tag på en tvåa med balkong i Klippan...ett litet samhälle ett par mil från Ängelholm och han flyttade in förra veckan.

Jag kan fortfarande inte fatta att den lille parveln, som ringde mig nästan varje fredagkväll och sa:-" Hej, mormor! Kan jag boka in mig hos dig över helgen?", nu är en ung man på 22 år. Nu får det kanske bli jag som ringer till Klippan och hör om jag kan boka in mig över helgen.  

Vilket liv!

Jag tittade på Å, vilket liv! i lördags och det dök upp många kända personer som ville hylla Christer Lindarw. Jag har alltid gillat honom och hans shower och har sett honom uppträda ett par gånger i Helsingborg. Han är förutom artist även en duktig designer som sytt scenkläder till många andra artister.

När jag gick på Tillskärarakademin i Köpenhamn såg jag att de även hade en utbildning där man lärde sig rita och sy teaterkläder. Det lät väldigt lockande men jag nöjde mig med den vanliga designutbildningen.

Christer har verkligen fått leva ut lusten att skapa fantasifulla kreationer med massor av glitter och glamour.

Så kul att drottning Silvia kom dit och överlämnade en ros. En väldigt fin gest, tycker jag. Att hon fortfarande kan bära sin klänning sen 50 år tillbaka är för mig en gåta. 

Jag har kvar min brudklänning, och det är 57 år sen jag använde den. Den passar definitivt inte längre.

Jag har faktiskt ännu en klänning som är betydligt äldre. Den sydde jag när jag var 14 år och jag var mager som en sticka. Ulrika fick klänningen för hon gillade tyget. När hon försökte sätta den på sin provdocka kunde hon inte dra upp blixtlåset i ryggen. Hennes provdocka är minsta modellen som går att köpa, men jag var tydligen extremt smal. Nåja, det har ändrats under årens lopp. 

Populär klubb

 

Jag har gått med i en nystartad bokklubb där vi fokuserar på att läsa kortare texter. 

Just nu studerar vi vinetiketter.

Svindlande höjder

Ända sedan jag flyttade hit har det varit show på taket till hyreshuset mittemot. Det började med att det flög en massa stora fåglar runt skorstenarna. De sätts visst dit varje år för att skrämma bort fiskmåsar. Det lyckas inte alls. Fiskmåsarna flyger runt de här fåglarna och skränar skadeglatt.

I fjor sommar började det synas en del arbetare på taket. Det var  kupfönstren som skulle bytas. I år är det dags för takarbete igen. För det mesta är det endast en ensam kille som springer runt högst upp på taket. Ja, han nästintill springer och jag står där och tittar med hjärtat i halsgropen. Det ser livsfarligt ut. Jag hoppas han är fäst med en säkerhetslina även om jag inte kan se någon. Rasmus lugnade mig med att det finns en gång längst upp på taket som är helt ok att gå på. Men det fodras en enorm balans, kan jag tänka mig. 

Rovfåglarna är väldigt intresserade och när de nu inte kan skrämma några andra fåglar passar de på att övervaka takjobbet i stället.

Jag har inte den blekaste aning om vad arbetet går ut på. Just nu är det nerstucket en massa rör i skorstenarna. Det ser ut som stora planteringskrukor med vissna blommor som ingen orkat ta bort..

Rasmus är också van att jobba på höga höjder. Han är ju plåtslagare och hans företag jobbar mycket med att lägga koppartak på kyrkor. Det byggs ställningar runt tornet så det ska vara säkert att jobba där, för det är rejält högt upp. En dag hade det kommit en glada flygande förbi. -"Vet du hur stor den är?" undrade Rasmus. Från marken ser den megastor ut så jag kan tänka mig att den var enorm när den flaxade förbi. Jag läste att vingspannet är 170-185 cm. Då föredrar jag småfåglarna som sitter och kvittrar i träden nere vid ån.

Mors dag

Jag firar bara våra gamla vanliga svenska helger, för jag tycker det räcker så bra. Ja, födelsedagar får man så klart inte missa. Halloween är en helg som jag bara uppmärksammade när Rasmus var liten. Visserligen är det en helg med chans att dekorera mycket i orange, men den har ändå inte lockat mig. Det har inte varken Fars dag eller Mors dag heller gjort. Jag tycker var och en själv ska bestämma vad och när man vill fira.

För en del år sedan firade jag faktiskt Mors dag dubbelt upp. Vi åkte till Dallas för Hanna skulle döpas, och just den dagen var det Mors dag i USA. Efter dopet åkte vi till en restaurang. Det var många familjer där. När maten serverades fick alla mammor en röd ros av servitören. En mycket trevlig gest.

Vi åkte hem senare i veckan och när vi kommit hem inföll Mors dag i Sverige på söndagen. Den dagen var jag fullt upptagen med att packa upp, tvätta kläder och packa på nytt. Veckan därpå skulle jag nämligen åka till Luxemburg för att passa Zoé en vecka. Katarina var tvungen att delta i en kurs som hölls i Belgien. 

Jag åkte ner på fredagkvällen och på söndagen var vi på ett shoppingcenter och strosade runt. Den här dagen var det Mors dag i Luxemburg. Vi gick in i en parfymbutik och där fick alla kvinnor som handlade en röd sidenblomma. Den var betydligt hållbarare än Dallasrosen. 

I söndags var det åter igen Mors dag och då följde jag med Ulrika och hennes familj till Hillesgården. Det är ett mycket trevligt utflyktsmål en bit från Ängelholm. Det är beläget mitt ute i Ingenstans, och man måste ha GPS för att hitta dit. Det är en stiftelse som äger det här stället och alla som jobbar där gör det helt gratis. De har t.o.m. på egen hand byggt till en del byggnader. Det finns en stor sal där jag varit flera gånger på föredrag, stå upp förställningar och annat. Många kända artister har besökt Hillesgården som t.ex. Arja Saijonmaa, Sven Bertil Taube, Pernilla Wahlgren, Siw Malmkvist och Robert Gustavsson.

Det finns även butiker på området och en trädgård där man kan sitta ute och fika. Det har vi planerat in till sommaren. Denna gången var det inomhusrestaurangen som gällde. Eva välkomnade oss när vi anlände och sen gick hon runt bland borden och småpratade och tog ut en och annan tallrik i köket. Hon var precis lika sprallig som hon brukar vara på scen. Hon hade något att prata med alla om och kunde vrida till det som sades så det blev så tokigt. Här hade hon inget manus att gå efter, men hon var snabbtänkt och det blev många glada skratt. 

Ewa Rydberg är en slags ambassadör för gården och det finns massvis med bilder från hennes föreställningar uppsatta. På en vägg hänger de kläder hon hade på sig i den sketchen där hon spelade strippa. Det var en mycket trevlig Mors dag.

Att vara flexibel

 Jag tänkte uppföra mig helt normalt idag, men så dök det upp så många andra möjligheter.

Man har rätt att ändra sig.

Det flimrar

Jag har sakta men säkert vant mig vid att hjärtat rusar iväg med jämna mellanrum. Det känns väldigt otäckt, men jag blir inte lika skärrad nu längre när det händer. Det finns ju mycket hjälp att få både med medicin och avslappningsövningar. Givetvis hjälper det inta alla, men så är det ju med all slags behandling. Jag har nog tur, för jag drabbas inte av obehaget så ofta.

För några veckor sedan startade flimret och efter några timmar tog jag en tablett, en betablockerare, och pulsen sjönk så småningom. Jag läste om att det är bra att motionera, så jag gav mig ut på en promenad. Det kändes lugnare att ha andra människor runt ikring. Jag tänkte som så, att blir jag sämre och tuppar av eller något så är det väl alltid någon som ringer efter en ambulans. Om jag stannat inomhus hade ingen märkt något sådant. När jag varit ute en bra stund märkte jag att det kändes bättre. Oron kan ställa till mycket problem.

Häromdagen var det dags igen. Jag vaknade mitt i natten av att hjärtat dunkade som det värsta trumsolo. Typiskt! Just den dagen hade jag en tandläkartid. Jag ringde mottagningen och undrade ifall jag ändå kunde få tanden lagad eller det kunde förvärra det hela. Sköterskan sa, att det trodde hon inte att det gjorde, men det var mest om det var obehagligt för mig. För min del är det precis lika obehagligt att gå till tandläkaren, så det kändes som att behöva välja mellan pest och kolera. Hon skulle prata med tandläkaren och höra av sig om jag behövde boka en ny tid. 

Jag fick inget samtal, så jag traskade iväg....inte glad i hågen direkt...men jag tröstade mig med att när tanden var lagad så var åtminstone en obehaglig sak åtgärdad. Lagningen var snabbt avklarad och nu behöver jag förhoppningsvis inte gå dit förrän om ett år.

Promenad längs med ån

Paris har Seine med sina broar och Ängelholm har Rönneå med sina broar. Jag går alltid en bit längs med ån när jag går hem efter att ha handlat på ICA. Vägen dit går jag genom centrum. Mest för att det finns en del trevliga butiker där jag kan fönstershoppa. Jag gillar inte direkt själva gatan, för det är kullerstenar och det känns inte skönt för ryggen.

Det är lite nivåskillnad från centrum och ner till ån. Då är det så fiffigt ordnat att det är byggt en lite slingrig väg där man kan gå med rollator och barnvagn. I stora "tårtbitar" är det planterat växter från toppen och ner till ån. 

När man kommit ner till ån möts man av den här förbudsskylten. Som den laglydiga medborgare jag är, så har jag aldrig ens tänkt tanken.

Underlaget på stigen är väldigt behagligt att gå på och rullatorn rullar lätt även om den är fullpackad med varor. Träden längs med ån är säkerligen väldigt gamla, för de är jättehöga. Båda sidor av ån är omgivna av växtlighet.

Ett av träden fångar alltid min uppmärksamhet. Det hänger ut över ån och löven doppas i vattnet. Man hör talas om fallfärdiga hus, men detta är ett bra exempel på ett fallfärdigt träd. Jag förstår inte hur det kan stå kvar år efter år.

Så småningom är jag framme vid nästa "trappuppgång". Det är lika fint planterat här. Nu har jag bara fem minuters promenad kvar innan jag är hemma. Jag bor i kvarteret bakom det röda hyreshuset.

Jag gillar musik

 

Mitt hjärta sa: Vin och choklad, men mina jeans sa: Ät en sallad!

Just nu sitter jag och nynnar på den gamla Mellolåten Lyssna till ditt hjärta.

Kramdjur

De flesta har nog haft ett gosedjur när de var små, eller något annat som gav tröst. Jag hade en pytteliten nalle som jag fick när jag var två år och den finns fortfarande kvar.

Mina tre barn har också haft sina favoriter. Ulrika var väldigt förtjust i en rosa frottégris som min syster sydde till henne. 

Katarinas favorit var en liten kanin, som hon konstigt nog döpte till Ljuse nalle. 

Peter bar runt på en liten svart/vit mjuk hund som fick namnet Fia. Alla tre har sina gosedjur kvar.

När Rasmus var bara några dagar gammal fick han en nalle med en påsydd sparkdräkt. Efter något år var klädseln väldigt sliten och stoppningen började ramla ut. Han blev magrare och magrare. Då åkte han till Mormorsjukhuset och genomgick inte en fettsugning utan motsatsen. Jag fyllde upp med extra vadd och sydde en ny sparkdräkt för att hålla ihop honom. Operationen blev lyckad. 

Rasmus fick många fler nallar under årens lopp, men favoriten var den första som kallades för Gamlenalle.

Min syster skickade en tygdocka till Zoé när hon föddes. Rosie hade långa bruna flätor och hon var Zoés ständiga följeslagare.

Rosie ville naturligtvis likna Zoé så mycket som möjligt, så en gång fick jag en beställning på en "fluffig" sovmask i stil med den som Zoé hade. 

Även om Zoés tröstare var en docka så har hon faktiskt haft ett riktigt livs levande gosedjur, nämligen Santos.

  

När Daniel var liten bar han runt på den figuren som fanns med i filmen Toy Story. Den var klädd i cowboymundering. Eftersom Daniel själv var en liten Dallascowboy passade det perfekt.

Hannas favorit var en figur från ett spel, som jag inte känner till så mycket. Det var en kattliknande figur med namnet Scarfy. Egentligen var det bara ett orange katthuvud, men den var ganska gullig.

Alla de här leksakerna är riktigt kramiga och sånt som är roligt att tänka tillbaka på och minnas. Ingen av barnbarnen har visat intresse för lite annorlunda djur, så jag måste erkänna att jag blev aningen snopen när jag fick följande bilder från Zoé.

Hennes skola hade haft Öppet hus och hon och några andra elever var i biologisalen och visade runt. Skolan har en del egna djur. Varför välja dessa två när det finns så många gulliga djur att välja mellan? Pytonormen kramar visserligen ihjäl sitt byte, så på sätt och vis är den ett kramdjur. Spindeln är bara läskig.

Äntligen!

Det har blivit ett ofrivilligt långt upphåll den här gången. Min rygg har inte varit särskilt samarbetsvillig och jag har inte kunnat sitta på en vanlig stol någon längre stund. Det har fått bli sängen eller min ställbara fåtölj. Jag föredrar att blogga från datorn och det fungerade så klart inte nu. Jag har i stället fått samla på mig lite tips och idéer som jag kan blogga om framöver. Jag har verkligen saknat att skriva. Att läsa bloggar har inte varit några problem, för det kunde jag göra på min iPad, så jag tycker jag är hyfsat uppdaterad. 

Som tur var kunde jag gå kortare promenader i maklig takt, och enligt läkaren var det bra om jag rörde på mig så mycket som möjligt. Nu verkar det värsta vara över och förhoppningsvis kan jag återgå till det gamla vanliga.

Tiden har rullat på som vanligt och påsken bara swishade förbi. Det är i och för sig ingen högtid som jag brukar pynta så mycket inför längre. Det var annorlunda när barnen var små. Nu blir det bara lite påskris och några kycklingar. Ängelholms kommun däremot pyntar lika glatt inför alla helger och jag måste säga att jag uppskattar det. 

Det påstås helt felaktigt att allting är större i Texas, men det stämmer inte. 

I Stadsparken hittade jag två reden med ägg i olika färger. Hönsen i Ängelholm värper mycket större ägg än normalt. 

Längs Storgatan var flera jättestora tjusigt målade ägg utplacerade.

Jag bor i en väldigt omtänksam kommun. De varnade t.o.m. invånarna för lågtflygande påskkärringar. Nu är det bara till att vänta på dekorationerna inför nästa helg.