Nöjesnytt

Halloween är en helg, som jag inte firat så mycket. Det var bara några år när Rasmus var mindre. Jag tycker det räcker så bra med våra gamla vanliga svenska högtider. I Ängelholm staplades det upp höbalar som dekorerats med orange pumpor lite varstans och det piggar klart upp i höstmörkret. De är faktiskt väldigt bra på att pynta och göra lite annorlunda utsmyckningar här. Jag ser verkligen fram emot alla ljusinstallationer till jul. Hoppas det blir lika mycket som i fjor.

Nu är julen nära. Det märks inte bara ute  butikerna. Även TV har hakat på trenden. De började visa sina evinnerliga julfilmer redan i oktober. Jag minns så spännande det var när jag var barn speciellt inför julskyltningssöndagen. Då sattes brunt papper framför fönstren på lördagen och inte förrän dagen efter fick man se vad butiken hade pyntat med. Ofta var det hela jullandskap, som inte hade något att göra med vad man kunde handla där. Jag tycker nästan det börjar bli lite urvattnat idag.  Julkänslan infinner sig inte hos mig redan i oktober. Det var bättre förr.

 

För några veckor sen var jag och lyssnade på Jonas Gardell på Jarl Kullescenen här i Ängelholm. Föreställningen hette: "Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är hela grejen" och temat var hur det är att bli gammal. Han har själv fyllt 60. Jag tycker inte det är speciellt gammalt, men det beror klart på vad man jämför med. Han fick publiken med sig från början och det var en jättekul föreställning. Emellanåt pratade han om allvarligare saker och det är en konst att kunna blanda humor och allvar så det blir intressant. Det är han verkligen expert på. Annars hade han klart inte fortsatt att vara i ropet under så många år. Jag ser fram emot fler bra föreställningar på den scenen. Det är så bekvämt att kunna promenera dit utan att behöva bekymra sig om ifall det finns en parkeringsplats i närheten.

Det har hela tiden sen jag flyttade hit förvånat mig att så många går med rollator här. Det är nästan som ett lämmeltåg. Ängelholm är en väldigt äldrevänlig stad, det märks på mycket här; både att man åker gratis buss och subventionerad taxi plus en massa andra förmåner. Jag antog att medelåldern i stan borde vara ganska hög, och det stämde. I Ängelholm är medelåldern 43,7 år jämfört med hela landet där siffran är 41,4 år. Det måste vara alla vi rollatorförarae som höjer den siffran.

På tal om att vara gammal. Ett år fick jag en brosch när jag fyllde år med texten: "Jag är inte gammal om man jämför med pyramiderna". Det kändes väldigt uppmuntrande.      

Tillbaka från bloggpausen

Det blev en ganska lång paus, men jag tror den var välbehövlig. De här två sista åren har varit tuffa och jag har inte känt mig som vanligt. Eftersom jag alltid varit frisk som en nötkärna, har det varit svårt att acceptera alla krämpor. Jag kan väl inte påstå att jag accepterat det fullt ut än....det är jag lite väl envis för, men jag tycker ändå jag har börjat få in en ganska bra rutin nu.

Alla kommentarer, sms, mobilsamtal och mail under pausen har gjort mig på väldigt gott humör och fått mig att längta tillbaka till bloggen. Tack för det! Nu har jag en helt ny plats att upptäcka och jag ser fram emot att skriva om Ängelholm och visa foton från den här fina staden.

Givetvis har det hänt många kul saker också de här åren och det är dem som jag försöker tänka på mest. Sedan jag flyttade hit har mycket förenklats. Först och främst har jag mindre yta att städa, och det är ett stort plus. Det enda jag egentligen saknar från huset i Åstorp är mina två hobbyrum. Men det fungerar utmärkt med ett rum för det här. Jag har bara fått fundera ut andra lösningar för förvaring. Här har jag ett kombinerat sy/datarum och det är egentligen ganska bra. Datorn och symaskinen står på ett långt arbetsbord, så jag kan bara flytta mig någon meter om jag tröttnar på att sy och istället vill blogga. 

Jag har bott i lägenheten ett år nu, men fortfarande inte träffat alla hyresgäster fastän det bara är en trappuppgång. Under två månaders tid har det gjorts en del uppfräschningar av huset. Det byggdes en ställning ända upp till fjärde våningen för fasaden skulle målas. Då var de tvungna att sätta plast framför fönstren och under tre veckors tid gick det inte att se ut. Jag fick nästan cellskräck. 

När plasten försvann drog jag en suck av lättnad. Ställningarna var fortfarande kvar och en eftermiddag jag satt och tittade på TV dök det plötsligt upp en kille utanför mitt fönster och vinkade till mig. Det är inget som händer varje dag eftersom jag bor på tredje våningen. Det var dags att måla fönsterbågarna och han ville att jag skulle öppna upp fönstret. 

Byggställningarna är nu borta, men jag tycker det är synd att de inte putsade fönstren till oss när de ändå var i gång med att fräscha upp allt. Nu får jag be min svärson göra det i stället.