Positivt tänkande

Jag är i form.

Rund är en form.

Kaffetåren den bästa är

På ett café är det oundvikligt med kaffekannor, även om det numera är så populärt att bara gå in och beställa en kopp cappuccino, caffe latte eller espresso och allt vad det heter.

Den första kannan har tillhört min mor. Hon hade både mat och kaffeservis i samma mönster. Det är Rörstrands modell Riviera som tillverkades mellan 1939 och 1952. Den mellersta kannan har varit min farmors. I botten finns en stämpel som visar att den kommer från Lidköpings porslinsfabrik och när jag  kollar in stämpeln på nätet så kan jag se att den är gjord mellan åren 1932-1943. Var kaffeservisen tagit vägen har jag ingen aning om. Den sista kannan kommer från min svärmors föräldrahem. Ingen av dem vågar jag använda utan de står som prydnad i mitt vitrinskåp.





När jag var barn fick jag ibland moccakoppar i present. Jag drack inte kaffe, men man kände sig ändå lite som en fin dam, när man satt och smuttade på saft ur dem.

Miniatyrer av alla slag har jag alltid gillat. De här kopparna är endast mellan 3 och 4 cm höga. Koppen med drottning Elizabeth på köpte jag när jag var i London och hon firade 50 år på tronen.

Min dockservis finns fortfarande  kvar. Den är väl använd och det syns. Jag har limmat den otaliga gånger. Trots det vill jag ha den kvar för den är ett kärt minne.

Dockskåpsserviser har jag ett antal av och de får också stå i mitt vitrinskåp. Jag tycker speciellt om dem som står samlade på en liten bricka.

När jag är ute och reser brukar jag se om jag hittar lite annorlunda serviser. Det måste var något speciellt så att jag verkligen fastnar för dem. De små bägarna på fot har jag plockat från vinflaskor. Egentligen är det helt onödiga prylar att spara på, men ibland måste man få behålla sådana saker också. De lockar fram många roliga minnen och det gör att jag mår bra.

Förvillande statistik

Bröllop blir mer och mer populärt. Det märks på alla de bröllopsmagasin som finns att köpa och på alla dessa bröllopsmässor som anordnas lite varstans. På TV har jag sett en del amerikanska program om Bridezillas, en slags blivandebrudmonster. Det måste inte gå till överdrift bara för att man vill ha ett fint bröllop. En av de blivande brudarna sa, att hon brydde sig inte så mycket om vilken klänningsmodell det blev....huvudsaken var att hon fick den dyraste de hade i affären. Då kan man undra vilket som var viktigast...den blivande maken eller klänningen. Det  som visas är naturligtvis alltid extremfallen. De flesta bröllop är nog helt vanliga och underbara.

Så klart måste det finnas statistik på bröllop också. I fjor var det 131 personer som gifte sig i Åstorp, 70 kvinnor och 61 män. Men nu blir jag lite konfunderad. Hur kan detta stämma? Hur man än vänder och vrider på det så måste det väl ändå vara två stycken som gifter sig. Jag har i varje fall inte hört talas om något månggifte i Åstorp. Sen slog det mig att någon har klart hittat en "utsocknes" person att vandra fram till altaret med. Det finns trevliga personer utanför Åstorps kommungräns också......har jag hört.

Sportlovskul

Tänk vad det här sportlovet har gått snabbt. Skollov precis som semestrar har en tendens att försvinna i raketfart. Nu är det bara helgen kvar sen är allt som vanligt igen. Lovet inleddes med att vi blev bjudna av Rasmus och hans föräldrar att åka med till Helsingborg och se installationerna till Drömljus. Det var mycket tjusigt. Förhoppningsvis kommer en del att visas igen, kanske till julskyltningen. Min favorit var den stora lampan som Rasmus står framför.

 När vi tittat klart gick vi till en amerikansk restaurang och åt. Tallrikarna var i storleken soptunnelock. Jag tänkte på min dietsköterska som talat om för mig att det bästa var att servera maten på en assiett. Då fick det inte plats så mycket mat, och man skulle bara ta upp en gång, men musiken var så högljudd där så eventuella samvetsröster gick inte att höra. På väg till bilen gick vi förbi en chokladaffär. Nej, det stämmer inte...vi gick inte förbi...vi gick in i den...och handlade. Det var rena himmelriket för en godis och bakelseälskande Pantertant. Det är ju bara sportlov en gång om året.

Några dagar har Rasmus varit med sin kompis, men när jag kom dit igår, så ville han åka med hit och sova över. Han skulle lära mig spela dataspel. Jag tycker nog jag är ganska snabb i fingrarna. Ibland kanske lite för snabb när jag skriver på datorn. Bokstäverna kommer lite hur som helst. Fingrarna är snabbare än hjärnan. Spelet gick ut på att en gubbe skulle hoppa över bommar och springa på tågtak. Dessutom skulle han hoppa mellan tre spår. Rasmus berättade hur jag skulle göra, och jag gjorde exakt så, men det blev helt fel. "Jag hoppade ju över bommen som du sa", klagade jag. "Ja", sa Rasmus, "men jag sa aldrig att du skulle hoppa rakt in i betongväggen." Kopplingen mellan fingrarna och hjärnan fungerade tydligen inte vid dataspel.

I morse vaknade vi vid 8-snåret och dukade en frukostbricka och bar in i TV-rummet. Det är mysigt att sitta framför TV:n och äta ibland. Nu är det inte renodlade barnprogram som är poppis, utan det går lite mer över mot ungdomsprogram. Rasmus och jag har samma sorts humor och det finns många program som är riktigt kul. Det är inte bara våld som visas som det ofta klagas på. Jag vet inte ifall de som klagar har sett alla program, eller de bara klagar för klagandets skull.

Efter frukost gick vi upp till "Planen". Ett stort grönområde med fotbollsplan, bandyplan och lekplats. Det var inte skottat där, men Rasmus ville ändå spela bandy. Planen var alldeles hålig efter alla som gått tvärs över i snön. Jag fick vara målvakt. Ibland fångade jag lyra och när jag kastade ut bandybollen lyckades jag med bravaden att göra hole-in-one ett antal gånger. Så på den korta tid vi var där utövades både bandy, brännboll och golf. Ett bra avslut på sportlovet.

Det blir snart bättre

Jag har känt mig lite av banan de sista två veckorna och det har varit jobbigt. Det är så frustrerande när man inte kan göra det man normalt klarar av. Det började med en onormal trötthet och efter ett tag blev det jättesvårt att andas och paniken var inte långt borta. Internet är bra ibland, men när man är sjuk är det inte alltid så lämpligt att söka information där. Jag googlade på andningssvårigheter, och milda makter så dåligt jag mådde sen.

Eftersom jag är bättre på att ge råd än att själv följa dem, så blev det klart inget läkarbesök förrän idag. Nu trodde inte ens jag att jag skulle bli frisk utan läkarhjälp. Min husläkare var på semester, men jag blev undersökt av en annan läkare som jag kände förtroende för med en gång. Det togs en massa prover och gjordes tester och allt var ok. Hur katten kunde jag då må så dåligt? Läkaren trodde att jag hade fått en släng av influensa eftersom jag även haft huvudvärk och muskelvärk. Vilken tur att jag vaccinerade mig i höstas, annars hade kanske inte symptomen blivit så här pass lindriga. Jag fick utskrivet en inhalator som jag ska använda när det blir för jobbigt att andas, och läkaren hör av sig till mig om en vecka. Han tyckte att jag borde vara frisk vid det laget. Det tycker jag också.

Jag lovade att höra av mig till mina barn när jag kom hem och Rasmus undrade klart också hur det hade gått. När jag nu säkert var frisk om en vecka tyckte han att vi två kunde hitta på nåt kul tillsammans i morgon eftersom han har skollov. Ingen av oss visste riktigt vad vi skulle göra, men vi kom överens om att tänka båda två tills i morgon och pratas vid då. "Jag har frukost mellan halv 7 och 7", sa han, "och sen har jag telefontid fram till kl.8, så du kan ringa mig då." Det är nog bäst att jag ställer väckarklockan på ringning så jag inte missar telefontiden i morgon.

Bossiga typer

Man kan nästan jämföra en REA-dag i shoppingcenrat med en dag vid fågelbordet. Det vimlar av bossiga typer som armbågar sig fram överallt. I affären är det folk med vassa armbågar, men vid fågelbordet är det koltrastar. De har väl knappast några vassa armbågar, men de delar ut tjuvnyp lite här och där. Trots att jag serverar rikligt med mat, så har de lite svårt för att dela med sig till de övriga gästerna.

De kan verkligen konsten att lägga beslag på det som serveras.

Men ibland visar de vanligt fågelhyfs och samsas om maten. Det kanske är så att koltrastarna fått för sig att det är deras trädgård. På vår och sommar bygger flera par bo lite runt om i trädgården. De följer oss gärna när vi är ute och jobbar och verkar inte alls rädda. De tycker kanske bara att vi är ett pikant inslag i "deras trädgård."

Fotoutmaning

Fotoutmaningen vänner emellan hos Edith och jag och Mamma med ambitioner har denna gången temat: Bortglömd.

På grund av det trista vädret så har jag tillbringat mer tid inomhus än jag vanligtvis gör. Då har jag passat på att sortera bland lådorna i mina hobbyrum. Där hittade jag massor av saker som jag glömt bort. Jag skriver alltid utanpå lådorna vad som finns i annars har jag inte en chans att komma ihåg det. På en låda hade jag skrivit Påbörjat. När jag drog fram den hittade jag massor av handarbeten som var påbörjade....det som nu kallas för UFOn (UnFinsihed Objects). Det var en hel armada. Jag hittade inte bara sånt som jag börjat på och lagt undan igen för att jag tyckte det var trist att göra, det fanns också helt nya handarbeten som fortfarande låg i sin plastförpackning. Jag hittade bl.a. den här julvepan.

Det kan mycket väl hända att jag köpte den nån gång i slutet på förra seklet, för då hade jag en period när jag broderade väldigt mycket. Det blev tydligen för mycket, eftersom den här aldrig ens blev påbörjad. Nu har jag åtminstone plockat den ur sin förpackning. Kanske den blir klar så jag kan hänga upp den julen 2013?

Vill du se fler foton på temat Bortglömd så kika in här.

Post i olika former

Jag såg på en fotoutmaning att ett av deras teman var Filmtitel. Den här bilden tycker jag gör bra reklam för filmen You´ve got mail med Meg Ryan och Tom Hanks.

Tänk så mycket post och mail man får som är helt onödigt. Det är gratistidningar och reklam om än det ena än det andra. När jag var barn var det oftast dörrförsäljare som kom och ringde på. De sålde dammsugare, böcker och tavlor i regel. Jag minns särskilt en bokförsäljare som ville sälja ungdomsböcker där det var insprängt lite engelska ord här och där. Det skulle vara så bra för de elever som precis börjat läsa engelska påstod han. Min far sa att han kunde komma tillbaka senare i veckan, för han ville först höra vad min lärare tyckte. Läraren dömde ut böckerna totalt, och det visste nog den här försäljaren om sen tidigare, för han dök aldrig upp mer. 

Visserligen var det inte jag som tog hand om posten när jag var barn, men jag har inget minne av att det var en sån massa reklam. Mycket av det som kommer hit bär jag direkt från postlådan till tidningsfacket i soptunnan. Vilket slöseri! Jag skulle ju kunna sätta upp en dekal med texten Ingen reklam, men en del av reklamen är inlagd i dagstidningen, så det gör inte mycket nytta. Det drösslar in ännu mer reklam på datorn, men där är det enkelt att bara klicka på deleteknappen så hoppar det själv direkt till papperskorgen. 

Det är sällan man får ett vanligt brev numera. Jag kan inte påstå att jag själv är så flitig med att skicka brev. Det blir mest mail på datorn. Billigt och snabbt. De enda brev jag får är i regel räkningar eller påminnelser om en läkartid, tandläkartid eller bilbesiktning. Häromdagen fick jag däremot kul post. Det var ett litet brunt paket. Jag visste med en gång att en räkning kunde det i varje fall inte vara. När jag såg avsändaren visste jag direkt vad det var. För ett tag sen var jag med i en bokutlottning hos Raija och jag hade en sån tur att jag vann. Jag har börjat på att läsa den och den verkar bra så här långt. Tack Raija för boken!

Grattis på 1-årsdagen

Idag fyller vår lilla prinsessa 1 år. Hon är nummer två i ordningen av mina barnbarn och den enda flickan. Hon döptes till Zoé, Alexandra, Katarina. Alla tre namnen härstammar från grekiskan och Zoé betyder liv. Eftersom Zoé bor i Luxemburg är det praktiskt att namnet går att uttala på de språk som talas där; nämligen luxemburgiska, tyska, franska och engelska. Än så länge har hon ett eget språk, men på hennes dagis pratas det franska, så hon kommer naturligtvis att snappa upp en del franska ord och uttryck. Hemma hör hon bara svenska så det kommer säkert att bli lite blandad kompott. Det ska bli spännande att höra när hon börjar prata "på riktigt" om det första ordet blir på svenska eller franska.

Jag har inte haft nån energi idag......

....men jag tycker ändå det är väldigt viktigt att göra det man har planerat.

Caféflytt

Det blev ingen större tillströmning till det nya matstället jag öppnade på baksidan i trädgården. Bara ett fåtal fåglar flög dit. De flesta envisades med att besöka stamfiket utanför köksfönstret. I och för sig är det bättre ur fotograferingssynpunkt. När jag äter frukost har jag alltid kameran beredd i fönsterkarmen. Jag bestämde mig alltså för att flytta alla godsakerna till det gamla matstället.

Där satt redan en hel del på kö och väntade när jag levererade bakverken.

Det dröjde inte länge innan både rödhake och talgoxe lät sig väl smaka av jordnötskottarna.

För första gången på länge kom även en stenknäck på besök och högg in på tårtan. Ibland liknade den en gräddtårta, så då fick jag gå ut och borsta bort lite snö.

På torsdag är det Alla Hjärtans Dag, men det är väl tveksamt om det här hjärtat räcker så länge. 

Koltrastarna brukar hålla sig på marken och äta av det som hamnar där, men de var väldigt nyfikna på kottarna. Det såg så kul ut när de skulle smaka på dem. De är ju aningen tyngre än de andra cafégästerna, så när de satte sig på spireagrenarna så gungade de betänkligt. Det tog lite tid innan de fick in balansen, men sen var de flitiga besökare bland häckkottarna. Både herr och fru Koltrast verkade gilla dem, så det receptet kan jag säkerligen fortsätta med.

Rasmushelg

Rasmus har sovit över här två helger på rad. Han kunde inte förstå varför jag inte såg på Melodifestivalen. Enligt honom är det ett måste. Det gjorde jag alltid förr, men när TV ändrade om och började med alla dessa deltävlingar före den riktiga finalen, så tröttnade jag. Sååååå  väldigt många låtar tyckte jag inte de lyckades få fram, så att det kunde fylla ut fyra deltävlingar. Ska jag vara helt ärligt så tycker jag inte alltid att det är nån vidare klass på finalbidragen heller. Men smaken är helt klart olika. De här två sista helgerna har jag däremot sett samtliga bidrag. Än har jag inte hittat nån favorit, men det är ju två tävlingar kvar. De två programledarna tycker jag däremot sköter jobbet helt perfekt.

När jag var liten åkte jag ofta till min farmor och farfar och det roligaste jag visste var att få sova över hos dem utan föräldrar. Mina egna barn har i alla år åkt till sin mormor och morfar, och tyckt att det varit toppen. Det är riktigt roligt att Rasmus är inne på samma linje och gillar att vara hos oss. Jag tror alla barn mår bra av kontakten med någon från en äldre generation, som då har all tid i världen att ägna sig åt dem. Speciellt idag i vår stressiga tid.

Han gillar att snoka runt i mina hobbyrum och Görans snickarrum. "Ert hus är så kul", brukar han säga. Antagligen för att vi har plats att spara på en massa saker, som alltid kommer till nytta någon gång. Varje gång hittar han nåt material han kan tillverka något av. Den här helgen blev det ett visir. Jag hade lagt undan en gammal ostkupa, som inte alls var så praktisk som jag trodde när jag köpte den. Plastkupan passade perfekt framför ansiktet. Sen var det bara att mäta lite gummiband och tejpa fast med silvertejp. Ifall hans föräldrar är lika roade av allt han plockar med sig hem, vet jag förståss inte. Men jag tycker det är väldigt bra när det blir lite ruljans bland mina bra-och-ha-grejer.

Om en vecka är det sportlov här i Skåne och då har Rasmus bokat in sig hos mig i några dagar. Förhoppningsvis får vi behålla den lilla snö vi har över lovet. Det är betydligt roligare att vara ute då. I förmiddags tog vi en tur i skogen och pulsade runt i snön innan han skulle åka hem. Man hinner med en hel del de gånger han sover över, för han är väldigt morgonpigg. Jag har helt kommit ifrån det där med att vakna på beställning, men det känns helt ok när Rasmus är här. Det gäller att utnyttja tiden så mycket som möjligt. Och i morgon är det måndag och skoldag igen och då kan jag sova så länge jag vill.

Utefika

Så här mycket snö har vi inte nu och har inte haft på hela vintern heller. Den här bilden tog jag för något år sedan. Rasmus sitter och väntar på en mugg varm choklad. Det är mysigt med vinterfika. Det är det säkert många som tycker....fåglarna t.ex. Vi har en hel del som kommer och äter hos oss, men det är mestadels pilfinkar och koltrastar. Rasmus och jag bestämde oss för att ställa till med eftermiddagsfika för de flygande gästerna nu i helgen. Det var mycket enkelt. Man smälte kokosfett och blandade i fågelfröblandning. Sen skulle det bara hällas i formar för att stelna.

Vi "bakade" en rejält stor kaka, för vi visste ju inte hur många som kom på kalaset.

För säkerhets skull gjorde vi ett par i hjärtformar med och det viktigaste av allt...... Rasmus specialare. Det är grankottar som han brer jordnötssmör på och rullar i fågelfrö. Väldigt populärt har vi märkt. Smöret och pålägget räckte även till tre torra brödskivor.

Framför duvhuset växer en stor thuja och i den hängde vi upp hjärtan, kottar och äpplen. Det påminde lite om en julgran. Framför satte vi cafébordet och där placerades tårtan och det som inte fick plats att hänga. Nu hoppas vi bara på att det ska spridas från näbb till näbb att det är gratis fika på Mormors café.

Vad har hänt?

Jag har tyvärr inte varit så flitig med att promenera de sista dagarna. Men det betyder inte att jag har legat i soffan och käkat praliner......eller lakrits då i mitt fall. Det är det godaste jag vet. Vi har haft barmark några dagar och det har varit ett ljuvligt väder, men i natt kom det mer snö. Bilen var alldeles täckt av snö i morse när jag tittade ut. Solen sken från en klar himmel och det blev nästan lite julkortsaktigt. Jag kände hur jag längtade ut i skogen, så jag plockade på mig ytterkläderna, snörade på gåskorna och gav mig iväg. Oj, vad det kändes tungt! Det brukar alltid ta emot lite mer när man pulsar i snön, men inte så här mycket. Och såååååå mycket snö har det inte kommit. Inte kan väl kondisen försämras bara på några dagar? Kanske jag har en infektion som ligger och lurar nånstans i kroppen? Jag ångrade att jag inte tagit stavarna med idag, för jag hade verkligen behövt något att stötta mig på. Det blev en minimal spatsertur. När jag släpat mig hem var det bara sängen som hägrade. Jag hoppas det bara är en tillfällig svacka, en sån som de stora sportstjärnorna hamnar i ibland.

Ikväll kommer Rasmus, för han tyckte att han kunde sova över här. Då dröjer det nog inte länge innan jag är kurerad. Barnbarn är som fetvadd. Mjuka, varma och goa och hjälper mot alla krämpor.