tisdag 30 november 2010

Håller ångan uppe


Ja, det är något som man är helt tvingad att göra nu när temperaturen sjunker under nollan. Idag har jag gjort det bokstavligt talat. Jag hade nämligen ett berg av stryktvätt som inte var av denna världen. Kände pressen att ta mig an den. Att stoppa in tvätten i tvättmaskinen och sen in i torktumlaren fodrar ingen större kraftansträngning, men sen vet jag inte riktigt vad som händer. Efter att ha retat mig i flera år på droppande ångstrykjärn så köpte jag mig en ångstrykstation. Den är suverän. Jag kan t.o.m. låta järnet stå kvar på samma ställe en bra stund utan att det ger brännmärken. Inte för att jag har gjort det än, men man vet aldrig när förvirringen slår till.

Jag trodde att jag skulle få väldigt gott om tid när jag slutade jobba. Av någon underlig anledning har det inte blivit så. I och med att jag inte har några jobbtider att passa så har jag i stället skaffat mig andra sysselsättningar, som oftast också innebär att jag måste passa en tid. Den stora skillnaden är ändå att om jag vill, så kan jag själv ändra på tiden utan att bekymra mig om någon vikarie. Jag skulle faktiskt inte vilja ha det annorliunda. Så trist det måste vara att inte veta vad man ska fördriva tiden med. Jag tror aldrig att jag kommer att hamna i den situationen. Det finns alldeles för mycket ideér som snurrar runt i mitt huvud. Det gäller att fylla strykjärnet med vatten och hjärnan med ideér för att "hålla ångan uppe".

måndag 29 november 2010

Bio eller TV




Hur blir man egentligen filmrecensent? Finns det kurser för det yrket? Alla tycker ju så olika, så jag tycker egentligen att det är en onödig sysselsättning. Det är möjligt att jag har konstig smak, men det är ytterst sällan jag håller med filmrecensenterna. Jag tycker att var och en ska bilda sig en egen uppfattning. Går man i biografen så är det kanske inte så kul om man inte gillar filmen, men det är ju faktiskt tillåtet att gå därifrån. Sitter man hemma i soffan och kollar på TV eller video är det klart bekvämare. Antingen slår man över till en annan kanal eller sätter i en ny video.

Ett av mina favoritprogram på TV är Medium. Serien baseras på en bok skriven av Allison DuBois. Den ska visst till stor del handla om hennes liv och hennes mediala förmågor. Huvudrollen spelas av Patricia Arquette och likheten är slående. För min del spelar det inte så stor roll hur stor sanningshalt det är i filmen. Jag gillar när det är lite overkligt. Mycket i filmen kan jag väl tycka är lite löjligt, men det är egentligen petitesser. Som det där att när hon drömmer så vaknar hon med ett ryck och reser sig upp. Är det så i verkligheten också? Jag hade gjort mig olycklig på en person som väckte mig så abrupt.  En annan sak som irriterar mig är telefonen. När hon vaknar (vilken tid på dygnet som helst) så slänger hon sig över sin man och tar telefonen. Vad jag kan se så är det en trådlös telefon. Varför lägger hon inte den på sitt eget sängbord i stället? Inte i något avsnitt har jag sett att Joe, hennes man, har tagit telefonluren för att ringa någonstans mitt i natten.

Jag ser även på en australiensisk serie som heter Sensing Murder. Den är mer som en dokumentär. Det handlar om verkliga ouppklarade brott, där olika medium försöker få fram så mycket information som möjligt från "andra sidan". Förvånansvärt ofta så har de rätt i det de säger sig få veta. Polisen får ta del av de nya uppgifter som kommer fram och fortsätter utredningen. Hade varit kul att veta vad slutresultatet blivit, eftersom mördarens namn ibland har nämnts.

Idag läste jag att da Vinci koden var en värdelös film (enl. recensenten). Inte enligt min smak, men jag tycker att boken var bättre. Han rekommenderade däremot kvällens film Vera Drake. Det gör INTE jag. Jag såg den för flera år sedan och den var så himla lååååångtråkig. Det hände nästan ingenting. Det enda jag minns från den filmen är att Vera Drake var och varannan minut sa: "Take off your nickers, love." Hon utförde illegala aborter stup i kvarten. Nej, tacka vet jag Medium, som också visas i kväll. Trots att Allison säkert kommer att skrämma vettet ur sin man i kväll också.

söndag 28 november 2010

1:a advent


Den här kommande tiden gillar jag. Även om det är kallt och snöigt ute ibland, så kan jag stå ut med det. Helt plötsligt blir det lite ljusare och varmare igen, känns det som. Troligtvis bara inbillning, men vad spelar det för roll. Nu är det fritt fram att pynta och pyssla så mycket man vill. Hela december månad är fylld av förberedelser, både när det gäller mat och andra saker. Det finns faktiskt några månader till på året som är acceptabla, nämligen maj, juni, juli och augusti. Resten av året kan man skrota. Vädret är i regel uruselt och det finns inte så mycket kul helger att fira.

Det var jättekallt i Helsingör igår. Det blåste och snöade hela tiden, så det blev till att snabbt springa mellan affärerna. Tyvärr hittade vi ingen vinteroverall, men en hel massa andra fina kläder, så resan var inte förgäves. Även om valutakursen inte är den bästa ur svensk synvinkel sedd, så går det faktiskt att fynda en hel del. En av fördelarna med att handla kläder där, är ju att man inte sen springer på minst 10 personer till med samma plagg. Bara det kan vara värt att betala lite extra för.

Inför varje jul plockar affärerna fram massor av nytt julpynt. För vart år är det en ny färg som är modern. Jag håller mig mest till julrött ändå, för det blir aldrig omodernt. Det som är roligt tycker jag är alla julgranskulor i olika modeller. De finns ju som tåg och skor och allt möjligt. Jag hittade faktiskt ett miniänglaspel utan pling nu i veckan. Tyvärr så snurrar det inte hela tiden, utan gör små pauser då och då. Är det fel på mitt änglaspel eller det ska vara så? Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag trodde så klart att jag skulle kunna sitta och njuta av tystnaden och titta på änglarna som flaxade förbi.

torsdag 25 november 2010

Stor, större eller vadå?


I förrgår köpte jag en bävernylonoverall till Rasmus. Jag visste vad det var för storlek i den gamla, så naturligtvis tog jag en storlek större nu. När jag kom hem och mätte så visade det sig att den här nya, större overallen var både smalare och kortare än den gamla. Det är inte första gången jag har råkat ut för detta. Nog ska man kunna handla kläder utan att behöva ha barnet med sig.

Har alla klädmärken ett eget storlekssystem, för det är mycket sällan det stämmer överens. Jag tror säkert att det finnas något system som alla skulle kunna använda. Detta gäller inte bara barnkläder. Vuxenmodellerna är lika omöjliga. Förr kunde man se efter vad det var för storlek och vara helt säker på att plagget passade. Idag vågar man nästan inte köpa något utan att prova först. Så himla kul är det ju faktiskt inte att åka iväg och byta varje gång. Jag vet inte om det bara är de svenska fabrikanterna som har ett sådant underligt system, för åker jag till Danmark har jag inga problem att hitta kläder, både till barn och vuxna. Där stämmer alltid storlekesbeteckningen med den jag är van vid sedan tidigare.

På lördag bär det av till Helsingör. Jag gillar deras gammaldags julskyltning. Den påminner om den som fanns när jag var barn. Hoppas att de fortsätter i den stilen. Även om man inte är på jakt efter något speciellt, så lyckas man alltid hitta något man bara måste köpa. Dotter och barnbarn ska också åka med, och har vi tur så hittar vi kanske en fin vinteroverall. Den tanken är ju inget som vi har nämnt för Rasmus. Han är inte alls pigg på att prova kläder när vi är och handlar. Är det något som ligger i generna hos killar/karlar? Själv tycker jag det är väldigt kul att gå runt i affärer och kolla på kläder och prova (de man kommer i). Det finns en del väldigt roliga leksaksaffärer i Helsingör, så jag misstänker att vi kommer att besöka dem också.

onsdag 24 november 2010

Brev eller mail?


Jag är så imponerad av de som har förmågan att skriva romaner eller småberättelser med för den delen. Vilken fantasi de måste ha, och ordförråd. Tänk att kunna berätta en historia så att en annan människa kan se den framför sig. Alla uppfattar ju inte saker och ting på samma sätt, så det är nog därför man har lite för stora förväntningar när man ser en film efter det att man läst boken. Jag gillar att skriva, men jag skulle aldrig kunna få ihop något som liknar en längre berättelse. Jag håller mig till mail och blogg.

Brevvänner skaffade jag mig ganska tidigt. Datorn var ju inget som alla hade när jag var tonåring, så det fick bli att skriva på brevpapper och gå till posten och köpa frimärke och skicka iväg. På den tiden fanns det postkontor. Så fort jag lärt mig någorlunda engelska började jag leta efter brevvänner från utlandet. Så spännande det var att se om man fått något brev när man kom hem från skolan. Så småningom ebbade intresset ut och brevskrivandet stannade av.

Många, många år senare började jag maila i stället. Jag bestämde mig för att försöka hitta vänner från så många länder som möjligt. Då upptäckte jag att det är ganska svårt att hitta personer i min ålder som vill skriva på engelska. I sydeuropa och i många afrikanska länder är det inte självklart att de kan engelska. Det är en helt annan sak när det gäller ungdomar. Där finns inte den begränsningen. Jag lyckades ändå få ihop en hel hög med mailvänner. Vi var ganska flitiga i nästan 10 år, sen blev det längre och längre mellan mailen tills det var helt stopp.

Det är nu Facebook kommer in i bilden. Jag har lyckats få kontakt med några av mina gamla vänner. Denna veckan har jag spårat upp två stycken, en från Brasilien och en från Canada. Här kan man bara skriva en liten kommentar om man känner för det, och behöver inte tänka ut något längre mail. Mycket bekvämt. Dessutom finns ju den möjligheten att man kan chatta, om inte tidsskillnaden sätter käppar i hjulet förståss. Men eftersom de flesta är i min ålder så är vi ju LEDIGA och kan sitta uppe hela natten om vi skulle vilja.

tisdag 23 november 2010

Ljusare tider

När nu köket är färdigskrubbat och nästan helt adventspyntat också, är det tid att ta sig an resten av huset. Det är tur att det är en sådan här megahelg åtminstone en gång om året, för då kommer mina storstädningstalanger fram. Jag får chansen att vända upp och ner på hela huset och möblera om där det finns möjlighet. Köket är lite svårt att ändra om i, förutom skåp och lådor då så klart. Men jag har kommit på en sak som går att ändra. Taklampan! Det är inget fel på den jag har i köket, utan den som hänger över matbordet i ett annat rum. Det är en gammaldags fotogenlampa med bruna och ljusblå blommor på. Den är i och för sig tjusig, men när jag dukar vill jag ha lite kul och annorlunda servetter. Gärna hela dukningen i ett tema. Det är nästan omöjligt att hitta nåt som passar till de där evinnerliga blommorna. Jag har fått blunda för dem i så många år, så nu tänkte jag göra slag i saken och ändra om.

Så härligt det är att få sätta fram ljusstakar överallt. Det behövs verkligen med extra ljus nu. Levande ljus har en avstressande effekt, tycker jag. Inget hindrar ju att man har levande ljus året om, men julen är en given tid för det. Vissa ljusstakar passar bara vid juletid, som adventsstakar och änglaspel. Jag minns änglaspelet från när jag var barn, så det måste ha funnits väldigt länge. Det är så fint......så länge inte ljusen är tända. Sen börjar oväsendet!!!! Jag kan ALDRIG vänja mig vid det där eviga plingandet. Något år har jag plockat bort de där pinnarna som hänger ner och slår till. Nu såg jag på nätet att det finns ett änglaspel utan pling. Toppen! Ett sånt vill jag ha. Jag monterade ner mitt gamla änglaspel, men behöll alla smådelar i bra-att-ha-lådan. Det går kanske att fixa till ett "ickeplingande" änglaspel av det. Det kommer att bli mitt nästa projekt.

fredag 19 november 2010

Jag har alltid undrat




.......hur man skriver femtioelva med siffror. Nu vet jag det. Enligt Trafikverket ska det skrivas 50-11. Kan vara bra att veta. En projektledare intervjuades, inte om det femtioelfte projektet, utan om ett projekt som kallades för 50-11. Ganska smart tänkt egentligen, när man läste vad det handlade om. Åter kunde man läsa om Snögeneralen och hans funktion. Han ska tydligen ha hand om all slags kaos, inte bara det som är kopplat till snön. Säkert en tuff uppgift.

I morse när jag vaknade så snöade det. Inte så att det vräkte ner, men tillräckligt för att mitt humör skulle sjunka några grader. Jag HATAR snö. I varje fall "Skånesnön". Den är bara vit och liknar gammaldags snö så länge den är uppe i luften. Så fort den nått marken förvandlas den till en blöt, skitig gegga. Sverige tycks ju annars ha patent på ordet "lagom", men det gäller tydligen inte när det är tal om vädret. Då är det aldrig eller sällan lagom. Det ser så mysigt ut när man tittar på vinterbilder med snö på taken och rosenkindade barn som åker skidor och pulka. Hur ofta händer det här i Skåne? Antingen är det blötsnö eller så vräker det ner massor så man kommer inte fram någonstans. Tredje alternativet är inte mycket bättre: ingen snö alls. Hur ska man då veta att det är vinter?

Det är inte lätt att vara alla till lags. Men ibland känner jag mig så där elakt irriterad, och då är det skönt att få spy galla över något som inte kan försvara sig. Det känns redan bättre. Nu är jag mitt gamla vanliga milda och snälla JAG igen........tills jag hittar något annat att gnälla på.

torsdag 18 november 2010

Julförberedelser


Om fem veckor är det jul. Varför blir man lika överraskad varje år? Julafton firas ju alltid den 24 dec, men trots det så verkar det alltid komma som en mindre chock att det är så kort tid kvar till julen. Det beror nog i stor utsträckning på att man är så dålig på att planera. Men det ska var lite stressigt innan jul, det hör liksom till. Då är det fullt legitimt att gnälla över att man har så mycket att göra och inte hinner med allt man vill. I och för sig tror jag att jag hade haft lika bråttom inför julen även om jag börjat planera den redan efter Midsommar. Ju mer tid man har, desto mer funderar man ut att man kan göra.

Den här mörka årstiden inbjuder verkligen till pysselaktiviteter. Pärmar med tips och ideér åker fram och sen är det bara att leta efter material. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bara köpa färdiga dekorationer. Det är fusk. Man måste julpyssla, annars är det ingen riktig jul. Det är lika viktigt som att göra eget julgodis.

Nu är det tid för en annan sorts säsongsarbetare än bär och svampplockare. Det är Tomtens tid nu. Arbetsförmedlingen har en del annonser på sin sida där de söker Tomtar. Äldre, runda män gärna med eget skägg ligger bra till. Det är inte ofta som högre ålder är ett plus i jobbsökarsammanhang. Jag tycker det är lite orättvist att de bara riktar sig till manliga sökande. Tomtemor kunde säkerligen göra ett lika bra jobb. Men jämställdheten har kanske inte nått fram till Tomteland än.

onsdag 17 november 2010

Var finns alla saker?


Eftersom jag är hemma på dagarna, så tänkte jag att jag skulle vara flitig och sortera i mina köksskåp. Då kunde jag ju få städat där med på samma gång. Vissa saker står i skåpen år efter år och används aldrig. Nu tänkte jag rensa bort dem för gott. Varför i all världen samlar man på så mycket onödiga prylar? Jag hittade saker som jag inte ens kunde fundera ut vad de skulle användas till. Har jag verkligen köpt dem? Nu har jag jättefint i alla skåpen. Allt står lättöverskådligt och alla oanvändbara saker har lämnats till loppis. Det är bara ett krux nu. Jag vet inte var jag har ställt allt. Även om det kanske var lite rörigt tidigare, så visste jag exakt i vilket skåp eller vilken låda jag kunde hitta slevar, skålar och annat. Nu tar det sin lilla tid innan jag kommer ihåg den nya ordningen.

Trots att jag kanske kommer att bli en aning ( ganska rejält egentligen) irriterad för att jag inte hittar allt med en gång, så känner jag mig väldigt nöjd. Jag har bestämt mig för att rensa i hela huset och bara behålla det absolut nödvändigaste. Finns ingen anledning att ha kvar saker som bara måste flyttas runt när man städar. Att jag inte har tänkt på det tidigare! Men jag har alltid varit en hamster och gillat bra-och-ha-grejer. Enda stället i huset där det passar in med den attityden är i mina hobbyrum. Där har jag verkligen många bra-och-ha-grejer. Jag vet att det uppskattas väldigt mycket av Rasmus, så där tänker jag behålla i stort sett allt. Han är väldigt noga med att samla pappersrullar, kapsyler, lådor och allt vad man kan tänka sig.

 -"Det kan du ha i hobbyrummet", säger han och ser så nöjd ut.

Man kan ju bara inte tacka nej till ett sådant generöst erbjudande. Faktum är att jag är glad att jag samlar på så många olika "onödiga" saker. Helt plötsligt behöver man en "onödig" pryl och då är det bra att ha ett förråd att leta i.

tisdag 16 november 2010

Tider att passa


Numera har jag inga tider jag måste passa......utom en förståss. Jag ska vara i Kvidinge varje vardag kl.13.00 och hämta Rasmus vid skolan. Det är inget betungande alls. Snarare är det en tid jag ser fram emot. Det är ju det som är vitsen med att vara ledig. Man passar bara de tider man själv vill......och det blir inte många. Jag vägrar ha några tider att passa där jag sen måste prestera någonting. Det har jag gjort tillräckligt många år. Jag kan sträcka mig så långt som till att passa tiden hos "frissan". Att passa en bio eller teatertid är ju inte heller så ansträngande. Jag skulle inte kunna tänka mig att börja arbeta igen och ha ett jobb, som inkräktade på min fritid. Det enda företag jag vet som inte är så noga med tiderna är SJ. Fast det gäller nog inte för de anställda.

I somras läste jag att en Snögeneral hade utsetts som skulle se till att allt skulle bli så mycket bättre kommande vinter. Ett Växjöföretag har haft kurs med anställda från SJ och Trafikverket om hur man ska hantera ett tänkt snökaos. Åtgärdsprogram har gjorts upp och de ansvariga påstår att det ska inte bli samma kaos som i fjor. Kan vi känna oss lugna nu? Tveksamt. Det pratas redan om förseningar och trubbel eftersom det finns för lite pengar till underhåll, och då nämns inte ens snön.

Jag är så lyckligt lottad att jag inte behöver anlita SJ:s tjänster så ofta. Det är en enorm frihet att kunna sätta sig i sin bil och köra iväg precis när man vill och komma ända fram dit man vill utan byte och förseningar. Dessutom kan man göra små avstickare från den tänkta rutten ifall man känner för det. Behövs ingen räls för det, bara en någorlunda körbar väg.

söndag 14 november 2010

Stackars barn


Jag har sett reklamen för den nya såpan om bortskämda ungdomar, men det verkade så löjligt så jag har bojkottat det helt. Min grej är i stället deckare och mordfilmer. Förstår bara inte varför de ska visas så sent på kvällen. Det kan vara ruskigt att titta på dem i dagsljus med, så det hade inte alls fördärvat stämningen om de visats på normal kvällstid. Mycket av det som visas på bästa sändningstid är inte alltid så oskyldigt.

En kväll nu i veckan satt jag som vanligt och spanade efter mördare och precis när det är som mest spännande så blir det klart reklam. Tala om att hålla spänningen vid liv! För att slippa se samma förståndsbefriade reklamsnutt gång på gång så slog jag över på de andra kanalerna, och kom in mitt i programmet om bortskämda ungdomar. Det kunde lika gärna ha varit en science fiction-film. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att unga vuxna kan vara så barnsliga och hjälplösa. Naturligtvis kan de inte själva rå för att det har blivit så. Det är ju helt och hållet föräldrarnas fel. Så klart ska man hjälpa sina barn så mycket man kan, men detta var mer att stjälpa. Barnen ska väl ändå uppfostras till att bli självständigt tänkande personer som kan ta hand om sig själva.

Hur i all världen är de föräldrar funtade som servar barnen med allt? Det är en gåta att de har lärt sig att äta och klä på sig själv. Hur har de klarat sin skolgång? I skolan ställs rimliga krav, men det kan dessa barn aldrig ha klarat av. Inte utan föräldrarnas hjälp. En av mammorna sa, att de hade nog ingen aning om pengars värde. NOG!!!!! Det är ingen överdrift att säga att de har inte en susning om pengars värde. Det är klart att kan man bara låna någon annans Visa-kort och handla för, så behöver man ju inte bry sig.

Egentligen är det synd om dessa ungdomar som visas upp i TV. Det hade varit bättre att göra en dokumentär om föräldrarna. Det är säkert många som undrar hur de har tänkt en gång i tiden.

tisdag 9 november 2010

Skynda att fynda


Nu gäller det att shoppa som en besatt. Jag menar inte här i närheten, utan i USA. Dollarn är ju nere på en mycket rimlig nivå, och ska tydligen sjunka ännu mer. Ibland har man tur. Tror knappast jag åker dit, men jag tänkte kolla runt vad mina favoritaffärer har att erbjuda. Det blir klart mycket hobbysaker och böcker och tidningar i massor. Sen är det bara att maila över önskelistan till son och svärdotter i Dallas och hoppas på att de tar allt med sig när de kommer hit nästa gång. Hittills har det funkat jättebra.

Första gången Ulrika och jag var i San Diego var kursen på dollarn inte alls shoppingvänlig. Trots det köpte vi en hel del, eftersom många av sakerna inte gick att få tag på här hemma. Böcker köpte vi massvis av, för det var billigt ändå i jämförelse med att köpa böcker i Sverige. Vi hittade en stor bokhandel som vi besökte varje dag. Det är så kul att gå i bokhandlar där, för det var utsatt fåtöljer lite här och var i affären så man kunde slå sig ner med en bok. Det var fritt fram att titta och läsa i alla böcker. Nästan som på ett bibliotek, och inte som här där man knappt ens vågar vända ett ynka blad i en veckotidning när man handlar på OJ. Jag tror faktiskt det säljs fler böcker om man får möjlighet att först bläddra i dem. Upptäcker man att det är en bra bok, vill man så klart ha den med sig hem. Särskilt om det är en faktabok, som man kan läsa om och om igen. 

För något år sedan åkte vi till New York och då gick vi bl.a. till Macy´s. Det var en affär helt i min smak. Jättestor och fylld med allt vad man kunde önska sig. Tursamt nog hade dollarn sjunkit och jag hade råd att handla i stort sett vad jag ville. Det händer verkligen inte så ofta att det stör. Michael´s är en affär som känns som rena paradiset för en "hobbytok". Om man ska jämföra så blir nog Panduro då mer som en liten servicebutik. 

Jag kanske skulle ha is i magen och vänta med att skicka iväg beställningen ett tag. Åtminstone några dagar så dollarn hinner sjunka lite till. 

måndag 8 november 2010

Bilar och annat elände


Ibland undrar jag om det inte var bättre förr. Det verkar så bekvämt med Fred Flintas bil. Jag tror aldrig jag har sett eller hört att han behövt lämna in den för reparation. Dessutom verkar den vara väldigt billig i drift. Det går kanske åt några par skor, men det kan man ju köpa 3 par och betala för 2 hos Skopunkten.

När jag hade varit en sväng på Familia idag och var på väg hem, så "dog" min bil helt plötsligt. Den hade inte visat några sjukdomssymtom tidigare, så jag blev helt ställd. Jag fick in bilen till kanten och stannade. Det snurrade många kommentarer i mitt huvud som inte lämpar sig för publicering. Jag drog ett djupt andetag och vred om nyckeln på nytt. Döm om min förvåning när bilskrället startade på första försöket!!!! Jag vet ingenting om bilar och detta fattade jag inte alls. Min kunskap om bilar sträcker sig bara så långt som till att tanka och köra dem. För min del är det tillräckligt. Nu blir jag tvungen att lämna in den för genomgång, så jag kan våga ge mig ut på långturer igen.

Det sägs ju att en olycka sällan kommer ensam, och det stämmer. Jag har fått tid hos tandläkaren i denna veckan. Det är inte så att jag är rädd för att gå dit längre, för nu har jag hittat en mycket mänsklig tandläkare, men det blir ändå alltid en obehaglig upplevelse varje gång. Inte minst för Visakortet.

Att allt detta händer just nu är ju ändå tur i oturen. Det är denna månaden som den retroaktiva löneökningen betalas ut. PUH!!!! Då kan jag andas ut. Jag förutsätter givetvis att den täcker både bil och tandläkarräkning.

söndag 7 november 2010

Halloween


Detta är ingen svensk tradition. Den kom hit på 1990-talet mest för att detaljhandeln var intresserad av den. Jag tror faktiskt att Halloweenfirandet är mer populärt bland barn än bland vuxna. Det säljs massor av Halloweendräkter till barn och det kan jag reagera lite emot. Ganska dyra klädesplagg för att bara användas vid detta tillfälle. Tack och lov finns det många påhittiga föräldrar som själv knåpar ihop dräkter till sina barn. I USA och på Irland bl.a. så firas helgen den 31 okt och har inget samband alls med vårt firande av Alla helgons dag. Jag har absolut inget emot själva firandet. Man ska ta till vara alla festtillfällen som erbjuds. Men måste vi verkligen ta efter allt som finns i USA? Har svenskarna något slags mindervärdighetskomplex? Vi har flera gamla svenska högtider som vi kan fira och det är klart fritt fram att fira vad man vill. Det är bara så synd att handeln tar över all planering. Man måste inte ha dekorationer i massor. Det räcker så bra med de man själv kan tillverka tillsammans med barnen. Dessutom är det ett jättekul sätt att tillbringa några timmar tillsammans.

Denna veckan har barnen varit lediga från skolan och då har Rasmus och jag passat på att göra en del saker som vi skulle ha att dekorerade med på festen igår. Vi firade inte Halloween (det har redan varit) utan vi ordnade en läskig fest med konstig mat. Den här sortens fest går naturligtvis att fira vilken tid på året som helst. Men hösten passar ganska bra, för då är det så mörkt och man behöver något som livar upp tillvaron. Ett stort plus med den här helgen är ju att jag får dekorera så mycket jag vill i ORANGE. Bara det är värt att fira. På Rasmus blogg finns en del bilder på lite av det vi pysslat med under veckan.

torsdag 4 november 2010

Höstlov


Idag har jag blivit vaccinerad mot influensa. I år var det inte samma rusch som i fjor, så jag behövde inte vänta länge på min tur. Nu förutsätter jag att jag kommer att vara kärnfrisk hela vintern. Jag blir ju inte utsatt för bacillangrepp på samma vis nu när jag slutat jobba. Det kan vara på både gott och ont. Men eftersom jag hämtar Rasmus i skolan varje eftermiddag och umgås med honom, så tycker jag att jag borde bli lite immun mot vanlig förkylning. Skulle jag ändå känna mig krasslig, får jag väl ta till någon gammal huskur.

Hösten är knappast någon uppiggande årstid, men trots det så gillar jag den. Nu kan man på allvar börja pyssla på kvällarna. Eftersom det blir mörkt tidigare för varje dag som går, så finns det inte mycket anledning att vara utomhus då. Dessutom är trädgårdsjobb endast kul på våren. Nu är det bara som att städa, fast utomhus.

Om tre veckor är det första advent och då börjar jag julpynta. Allt åker inte fram på en gång, men jag har vissa saker som jag alltid har satt upp till just den helgen. Julen är absolut den mysigaste helgen på hela året. Delvis för att det lönar sig lite att pynta, eftersom julsakerna kan stå kvar så länge. Påsk och Halloween är så kort tid. Men man måste plocka fram dekorationer till de helgerna ändå. Ingen pyntchans får gå till spillo.

Det är egentligen konstigt, men jag har fortfarande skoltänket kvar. Jag delar in året i terminer och har full koll på alla lov. Även om jag har lov hela året, så känns det ändå lite speciellt när det är skollov.

tisdag 2 november 2010

Dåligt väder


I dag har jag inte stuckit näsan utanför dörren. Jag gillar inte när det är blåsigt och fuktigt i luften. Det blir så råkallt. Alla höstdagar kan givetvis inte vara soliga, men dåligt väder påverkar mig negativt. Min energi bara blåser bort på något konstigt vis. Inte ens att vi gått tillbaks till normal tid tycks hjälpa upp det. Den där timmen man fick sova extra i helgen räckte inte långt. En timme mer eller mindre är strunt samma. Vi är så vana vid att ändra från sommar till vintertid och tillbaka igen så jag tror ingen reagerar längre. Lite svårt att föreställa sig nu att det blev sådana diskussioner när det skulle införas. Men man vänjer sig vid allt. Nästan. Jag försöker verkligen tänka: "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Det är ju det som barnen alltid får höra från vuxna. Vem försöker vi lura?

VISST FINNS DET DÅLIGT VÄDER!!!!!!

Efter att ha jobbat på Fritids i många år så har jag faktiskt bra kläder för alla väder. Jag tål både regn och snö, men det är blåsten jag inte kan med. Det är inte alls mysigt att promenera när löv och annat krafs blåser upp i ansiktet. Det gäller att ta sig in i skogen så snabbt som möjligt. Där märker man inte av det lika mycket. Fast när höststormarna drar fram är inte skogen en säker plats att vistas i. Efter varje stor höststorm ser skogen bedrövlig ut. För en hel del år sedan rycktes otroligt många träd upp, så det tog lång tid innan man kunde ta sig in till motionsslingorna. 

Egentligen är ju inte lite blåst något att gnälla över. Det finns ju det som är värre. Men ibland känner jag för att gnälla och det kan jag göra här utan bli avbruten. När jag berättar för min son att vädret inte är så bra, brukar han snabbt tala om hur varmt det är där han bor. Den sortens information tycker jag är onödig.

måndag 1 november 2010

Att ha på fötterna


Jaha, då var det dags för leopardmönstrat igen. Åtminstone när det gäller fotbeklädnader. Vilken tur att jag köpte ett par skor med det mönstret för ett antal år sedan. De ser nästan ut som om de var nya, för jag har inte använt dem så mycket. De känns inte sköna att ha på sig. Jag bryr mig inte om när jag får höra att: "vill man vara fin så får man lida pin". Klart jag vill vara fin, men det ska banne mig kännas bekvämt också. Det finns inget värre än skor som klämmer både här och där. De här skorna har aldrig varit särskilt bekväma, bara någorlunda användbara. De införskaffades under en period när jag köpte skor som en galning.

Skor är en viktig detalj när det gäller mode. Synd att det ska vara så svårt att hitta både snygga och bekväma skor. Det finns givetvis i ett fåtal affärer, men till ett rejält högt pris. Tänk om man kunde göra som filmstjärnor och andra rikingar. Gå till sin skomakare, som tog mått på foten och sydde ett par helt unika skor. Det måste kännas som en dröm att gå i sådana skor, och som en mardröm att betala dem. Det närmaste jag kan komma något sådant millimeteranpassat och bekvämt att ha på fötterna är nog om jag köper ett väldigt mjukt garn och stickar mig ett par raggsockor.

Barn är mycket smartare när de ska prova skor. De stoppar ner foten, känner efter så de inte klämmer och springer ett varv i butiken för att se om skorna är "springbra". Det kanske man skulle testa någon gång, i stället för att vara fåfäng och kolla i spegeln hur skon ser ut på foten. Jag undrar vid vilken ålder det vettiga skotänkandet upphör. För det gör det hos alla, tror jag. Kanske någon gång i 10-12 årsåldern? Sen kan det tyvärr sitta i ganska länge. Nu har jag fått tillbaka mitt vettiga skotänk igen, men jag antar att jag får hoppa över springandet.