Julen närmar sig

Det är jobbigt att gå i affärer den här tiden på året, tycker jag. Alla verkar så stressade. Överallt är det fullt med människor och det är svårt att komma fram och titta på de varor man är intresserad av. För att slippa trängseln har jag beställt en hel del på nätet. Vi slutade att köpa julklappar till de vuxna för många år sedan, men jag har fyra barnbarn, som jag tycker det är kul att handla till. 

I år kommer alla dessutom att fira julen i Ängelholm, så det blir något extra. Senast vi samlades alla var för fyra år sedan, så jag ser så fram emot denna julen.

Alla julsaker står på golvet i mitt sovrum, för jag ska börja pynta denna veckan. Jag har kollat så alla ljus och lampor fungerar när jag ska tända dem på söndag. I en del fönster lyser redan adventsstakarna, men jag brukar ha den första advent som startdatum. Detta är en helg det verkligen lönar sig att pynta till. Det kan stå framme över en månad. 

                  

Det kom ett rejält snöoväder en dag i förra veckan och naturligtvis blev det trafikkaos. Alla kör som om det var sommarväglag året om i Skåne. Visserligen har vi inte så mycket snö, men vi slipper definitivt inte ifrån halkan, och till det behövs ingen snö…bara kyla och våta vägbanor. 

Julen är nog årets största tradition för de flesta. Ofta firas den på nästan samma vis år efter år, och det känns ganska tryggt. Men det piggar alltid upp med lite nya saker, och det blir det automatiskt när barnen gifter sig. Deras respektive har firat julen på sitt vis och det är intresant att se hur det skiljer sig. Eftersom både Katarina och Peter bor utomlands har de tagit upp lite av det nya hemlandets firande. Helgdagarna skiljer sig en hel del från de svenska. I USA delas julklapparna ut på juldagen, men de år som julen firas i Sverige har varken Daniel eller Hanna något emot att öppna julklapparna en dag tidigare. Barn har lätt för att anpassa sig.

Red Bull ger dig vingar

 

I går morse lagade jag kaffe med Red Bull i stället för vatten.

När jag var halvvägs till ICA kom jag på att jag hade glömt rollatorn hemma.

Ett energiknippe

 

I söndags var jag på Konserthuset i Helsingborg och lyssnade på La Gayla Frazier. Hennes show hette Tina och jag och handlade givetvis mycket om Tina Turner, som jag alltid har gillat.

Jag måste erkänna att jag kände inte till mycket om den här artisten mer än namnet. Hon är född i Miami 1961, men åldern var inget hinder för det här energiknippet. Hon sjöng och dansade i 2 1/2 timme och var lika energisk hela tiden. Hon flyttade till Sverige år 2001 för att hon fått ett musikengagemang här. Då träffade hon en man och flyttade till Norrland. Även om kärleken tog slut valde hon att stanna i Sverige eftersom hon tyckte att synen på färgade och kvinnor var humanare här.

Melodifestivalen har hon uppträtt i två gånger och hon har även turnerat med både Robert Wells och Putte Wickman. 2010 fick hon årets Anita O`Day-pris på jazzens museum. Hon sjunger både jazz, rock, soul och schlager. Repertoaren är stor. När hon var barn lärde hon sig att spela piano och då var det klassisk musik som gällde. I skolan utbildade hon sig även inom klassisk sång och hon gav prov på att hon kunde sjunga opera. En fantastisk röst!

Showen handlade dels om hennes eget liv och när hon fick träffa Tuna Turner som tonåring. Efter det, berättade hon, var hon ett stort Tina Turner-fan. Vi fick höra många av Tinas både kända och mindre kända låtar. Mellan låtarna berättade hon om sitt liv och jämförde lite med Tinas. Det fanns tyvärr en del likheter, men båda var och är starka kvinnor och klarade sig genom allt. 

Foto: Ulrika M

Hon var en väldigt generös artist. Alla musiker presenterades och gjorde soloframträdanden. Två tjejer var med och sjöng och dansade. Den ena av dem kom från Skåne och den andra från Norrland. Båda två fick ensamma sjunga till musiken och hon pratade väldigt varmt om dem båda. Dessutom berättade hon att hon varit i kontakt med en gymnasieskola i Helsingborg och där valt ut två tjejer som presenterades på scenen. De fick sjunga tillsammans med La Gayla och hennes gäng. Vilken upplevelse det måste ha varit för dem...uppträda på hemmaplan för ett fullsatt Konserthus...och dessutom sjunga tillsammans med La Gayla. Under en sång vinkade hon till de andra i gruppen att sjunga och spela lägre, så till sist hördes bara de här två helsingborgstjejerna. De lät som fullfjädrade artister, vilket de kanske också kommer att bli en dag.

Foto: Ulrika M

Vi hade väldigt bra platser...längst fram och med bra plats för att kunna sträcka ut benen. Det var väldigt svårt att fotografera för strålkastarljuset var mycket starkt. Det skiftade i färg och svängde lite hit och dit ibland. Däremellan kom det lite rök, men Ulrika lyckades ändå få några bra bilder. Showen avslutades med att hon sjöng Tinas berömda låt The Best till stående ovationer. Det var en jättebra föreställning. Sånt här behövs att bryta av vardagen med. 

Änglavakt

 Jag brukar själv fixa att byta gardiner. Här har jag ju bara ett fönster där jag gör så och eftersom jag sätter stolar längs med fönstret är det nästan som att gå på ett upphöjt golv. Jag behöver bara komma upp på stolarna med hjälp av en hushållsstege. Det känns skönt att inte behöva be om hjälp för minsta lilla sak. Men…..då blir man tyvärr lite stöddig och tror man fixar allt. I varje fall får jag den känslan. 

Jag har kommit på en superbra idé, tycker jag själv, om hur jag ska kunna utnyttja hobbyrummet så det mer påminner om de två rum jag hade till mitt förfogande i huset. Då blir jag nu tvungen att flytta om lite i garderober och skåp i de andra rummen. I torsdags kväll var det dags för överskåpen i sovrummet. För att nå upp fick jag använda hushållsstegen. Det flöt på ganska bra, men sen sträckte jag mig efter en sak och vinglade till. För att inte ramla grep jag tag om en hylla, och då for den i golvet…….och jag efter. 

-"Milda makter!", hann jag tänka, "nu bryter jag säkert en arm eller ett ben." Jag kunde inte resa mig direkt från golvet, för så vig är jag inte, utan jag fick krypa fram till sängen och dra mig upp. Benen var ok, för jag kunde stå på dem utan problem. Jag skakade lite på armarna och försökte lyfta saker med dem och det fungerade. Då måste de vara hela. Jag hade inte ont någonstans utom i axeln och handleden, men det var ju inget nytt. Tydligen hade jag klarat mig helskinnad från olyckan. Jag befarade att jag skulle se ut som en smurf eftersom jag tar blodförtunnande medicin, men enda minnet av bravaden är två pyttesmå blåmärken.

Katarina sa, att det var inte konstigt om jag hade änglavakt eftersom jag bor ihop med så många änglar. Hon har nog rätt. Jag har änglar i alla rum i lägenheten.

På golvspegeln i hallen har jag limmat fast en tapetbård med änglar högst upp.

I köket vaktar de här små änglarna fruktfatet.

I vardagsrummet huserar bl.a. bokängeln.

I hobbyrummet har jag sällskap av en liten ängel när jag bloggar.

I sovrummet sitter passande nog en sömnig ängel.

Det bor änglar t.o.m. inne på toaletten.

I det skåpet jag höll på att sortera står en stor låda med änglar som plockas fram nu till jul. Det är alltså ett stort antal vingförsedda varelser i min lägenhet. Jag kom och tänka på att ifall vi delade på hyran så skulle jag bo väldigt billigt.

Nostalgi

 Förr var allting mycket mer spännande. Vi svarade i telefon utan att veta vem som ringde.

Det var riktigt nervkittlande.

Höst inomhus

Att hösten är här går inte att ta miste på. Löven har gulnat och många har ramlat av. Det ligger bok-och ekollon lite varstans längs med stigarna nere vid ån. Jag har plockat en del som jag tänkte göra lite pynt av. Det är aldrig fel med gratismaterial. Jag har ju under flera decennier hämtat material från skogen, och det fortsatte jag med även när både barn och barnbarn blev äldre. Det är nästan så jag får abstinens om jag inte  kan plocka lite grejer från naturen och ta med mig hem. 

Något som jag också fortfarande håller vid liv är gardinbyte. Jag älskar att byta gardiner efter årstid och då passar jag på att plocka fram pynt som passar till just den årstiden i den mån det går. Jag har förenklat det lite för numera är det bara i köksfönstret jag ändrar om. Nu var det dags för gardinerna med kopparsaker. De tar upp höstfärgerna, som jag gillar, orange blommor och en krans med höstlov...sen var köksfönstret klart.

Pumpor hör hösten till och speciellt till Halloween dyker de upp överallt. Jag letade fram lite garn och virkade pumpor som jag tänkte ha som dekoration på köksbordet. Pumporna blev en besvikelse. Jag hade inget mönster utan virkade på måfå, så de blev alldeles för stora. Jag flyttade runt dem lite och till sist fick de stå på min höga kökshylla. 

Tyvärr blev det bara plats för två stycken där, och jag hade ännu en pumpa kvar. Den står nu på micron.

Problemet med något på köksbordet var kvar. Jag letade upp "sammetspumpor" i olika färger och storlekar och la på ett tårtfat där jag tidigare tejpat fast höstlöv runt kanten. I mellanrummen bland pumporna petade jag ner minikottar och gul/röda bär. 

Nu njuter jag av en pumpatårta på köksbordet.

Butternutpumpa har jag använt några gånger i matlagning och det är inte alls dumt. Något som är supergott är pumpapaj. Första gången jag smakade det var när jag besökte Dallas vid Thanksgiving. Anne hade lagat en typisk amerikans middag med en megastor kalkon och alla smårätter som hörde till. Efterrätten bestod av två olika sorters pajer, varav den ena var en pumpapaj. För de som är lite bekväma finns det pumpapuré på burk att köpa här hemma. Sånt gillar jag.

Ännu några veckor framöver är mitt kök orangefärgat, men snart bytar det färg som en kameleont och blir röd/grönt.

Mode i miniformat

När jag besökte Bryssel var det helt givet att jag skulle leta upp Manneken Pis. Jag visste var statyn stod, men trots det tog det faktiskt en stund innan jag fick syn på den kissande pojken. Det var verkligen ingen stor staty. Legenderna om pojken är många. En av dem berättar om en liten pojke som en gång släckte en eld genom att kissa på den och därmed räddade Bryssel från att ödeläggas.

Manneken Pis har en officiell påklädare. Han heter Nicolas Edelmann. Det är en tjänst inom Bryssel stads kulturnämnd, och ämbetet har funnits sedan 1700-ralet. Edelmann är den trettonde i ordningen.

Statyn har 400 år på nacken. År 1965 blev pojken stulen men hittades i kanalen som går genom Bryssel. Sedan dess är originalet i tryggt förvar på stadsmuséet och det är en kopia som visas för allmänheten. Varje månad kommer det in förfrågningar från föreningar och utländska ambassader, som vill att Manneken Pis ska bära just deras dräkt. Edelman reserverar datum och gör upp ett schema. Omkring 160 påklädningar blir det varje år. 

Hittills har 1094 kostymer donerats och förvaras på museum.

Naturligtvis bär den kissande pojken svensk dräkt den 6 juni. 

Det finns en Manneken Pis-kopia i Ängelholm. Storleken kan nog stämma in på den belgiska statyn, men denna har en helt annan färg…illrosa. Han står i skyltfönstret till en städfirma och vad den pojken och städning har gemensamt har jag ingen aning om.