Fartfyllt hjärta

 

Jag har haft besvär med hjärtflimmer från och till i snart tre år, men det har varit borta nästan ett helt år nu. I torsdags natt vaknade jag vid tvåtiden av att hjärtat dunkade …inte i 190 men i 150. Det var inget skönt uppvaknande. Jag försökte andas som jag lärt mig på yogan, för ibland har det hjälpt, men inte denna gången. Till sist steg jag upp och tände i alla rum och öppnade TV:n. Jag blir lite nojjig när jag är ensam och det händer på natten. Efter fyra timmar tog jag en tablett för att förhoppningsvis få ner pulsen, men det gav inget resultat.

Jag visste att Ulrika var ledig den här dagen så jag chansade på att hon var vaken och skickade ett SMS till henne. Det var ok att jag gick dit så jag fick lite sällskap. Jag kunde t.o.m. sova där ett par timmar, men flimret höll fortfarande på och det kändes jobbigt att andas. Vid middagstid tyckte Ulrika att vi borde åka till akuten, men jag ville först gå hem och byta om och plocka ihop lite grejer ifall jag behövde stanna kvar nån längre tid.

Under tiden jag höll på med det började hjärtat sakta ner. Äntligen! Jag kände mig ganska urlakad efter 10 timmar med ett spurtande hjärta. Nu var det inte lika angeläget att åka till akuten. I stället gick jag och la mig och somnade. När jag precis vaknat kom Ulrika och undrade om jag ville ha kaffe. Det lät inte alls dumt. Dessutom hade hon bakat kakor som hon tagit med sig. Det blev en trevlig avslutning på en jobbig dag. 

Det jobbigaste nu efteråt är den enorma tröttheten, och oron för att jag ska vakna med flimmer igen. Efter första flimret för tre år sen upptäckte jag att det kändes bättre om jag hade ljud runt ikring mig innan jag somnade, så jag började ligga och sjunga för mig själv. Tyvärr sjunger jag så falskt så jag blev klarvaken istället. Då kom jag på att jag kunde lyssna på musik på mobilen. Det fungerar mycket bättre med Tom Jones och Cher.

Kastanjetider

 Det finns inte mycket jag saknar från Åstorp förutom mina hobbyrum och skogen. Det tog mig bara fem minuter att promenera dit och det gjorde jag nästan varje dag. Jag har alltid gillat att pyssla och dekorera och här hade jag världens största hobbybutik alldeles runt knuten. Mina barn hade skogen som en stor lekplats och så småningom blev de också intresserade av att plocka hem material därifrån som vi kunde använda till pyssel. Även grannbarnen gillade det och ofta samlades vi i vårt kök och plockade fram allt vi hittat och gjorde riktiga konstverk. Jag jobbade inte på skolloven, så det var helt naturligt att pysslandet skedde hemma hos oss. Dessutom hade jag ett stort förråd av lite av varje, som vi kunde plocka fram och använda.

Det fins saker att hitta här i Ängelholm också även om det inte är lika nära som tidigare och heller inte samlat på samma plats. Nu har jag bott här i tre år och jag tyckte det var på tiden att jag började göra som tidigare. När jag var på bropromenad senast såg jag ett jättestort kastanjeträd och tänkte att när det blir dags ska jag plocka dem. Nu börjar de ramla ner och Ulrika och jag gav oss iväg för att se om vi kunde få tag på några fina kastanjer..

Det visade sig vara helt rätt tidpunkt. Det låg massor av kastanjer på marken och när vi  gick där och plockade så smällde det till väldigt ofta. Det var kastanjer som ramlade ner på gatan och hoppade ur sitt skal. Man hade nästan behövt skyddshjälm för det duggade tätt. Vi fick ihop en stor kasse med kastanjer. Det var lite som att gå och handla. Jag placerade varorna i ”kundvagnen” (rollatorn). Precis som "butiken" i Åstorp så blev det ingen avstämning utan jag bara rullade hemåt med mina varor.

Slutresultatet blev ett stort äggakagefat med två ljus omgivna av kastanjer. Ulrika hade även plockat en del kastanjer som fortfarande var kvar i sitt skal och det satte extra piff på det hela. Det ska pryda mitt köksbord nu i höst. Nästa gång ska vi iväg och plocka ekollon och bokollon. Sådana promenader får mig att må så bra.

Sevärt

Igår var jag hos optikern och fick provat ut nya glasögon. Det är något som jag har längtat efter länge. Bågar hade jag ju valt ut sen tidigare så nu var det bara att få rätt styrka på glasen. Jag kom först in till en optiker som gjorde en del undersökningar och ställde en massa frågor. Jag tyckte inte jag såg nåt bättre med de glas jag provade och humöret sjönk en aning. Han tyckte jag skulle träffa hans kollega som hade tillgång till andra apparater, men då fick jag vänta en timme eller komma dagen efter. Jag tyckte det var lika bra att få allt ordnat när jag nu var på plats.

Det dröjde inte mer än en halvtimme innan jag fick träffa nästa optiker. Han berättade att efter en starroperation brukar man se väldigt bra direkt efter men sen kan det bli sämre igen. Just så har jag också upplevt det. Jag kan fortfarande se på TV utan problem, men det är svårare att läsa texten. Han konstaterade att jag hade 20% syn på höger öga och 40% på vänster. Nu gällde det bara att hitta glas som passade mina ögon. Det tog ganska lång tid, och det gick inte att få full synstyrka. Det är gula fläcken som är boven i dramat. Till sist provade jag glas som gav 50% synstyrka på höger öga och 70% på vänster. Optikern tyckte inte det var så illa. Jag får vara nöjd med det och när jag tittar med båda ögonen samtidigt är jag uppe i 120%.

Det är nästan som en falk med glasögon.

På den gamla goda tiden

 

Förr i världen innan Internet fanns visste man inte hur många idioter det fanns i världen.

Idag går det inte att räkna dem alla.

Snart lättar dimman

Båda ögonoperationerna gick bra, men tyvärr fick jag sen inflammation i ena ögat och det har varit drygt. I förra veckan var jag på besök igen och nu tyckte läkaren det var ok att prova ut nya glasögon. Det har jag längtat efter länge. Det har klart inte hindrat mig från att kolla runt vad det finns för olika bågar. Jag har bestämt mig för att köpa ett par bågar i rose’guld. Då blir jag inte så låst när det gäller klädfärger. Det finns fyra optiker på samma gata här i Ängelholm, så det är bara till att välja och vraka.

De flesta byggnader på Storgatan är gamla och definitivt inte handikappvänliga om man vill ta sig in där, men de är väldigt charmiga. Alla butiker behöver inte ha stora glasdörrar som öppnas automatiskt bara man går förbi dem. Det gör inte att jag känner mig mer välkommen för det. Personalen i butikerna som är lite svåra att ta sig in i är väldigt hjälpsamma. De ser med en gång när jag försöker lyfta upp rollatorn på trappstegen och då kommer de och öppnar dörren och hjälper mig. Servicen i de här små butikerna är suverän.

Jag har redan varit hos två optiker och letat efter bågar och igår var det dags för butik nr. 3. Tredje gången gillt sägs det ju och det stämmer, för här hittade jag ett par som jag fastnade för direkt. Ulrika följde med som smakråd och det var egentligen hon som fick syn på dem först. Jag provade en hel del andra modeller också, men jag trivdes bäst med de jag provade först. De var i rose’guld med mönster på skalmarna. På måndag är det dags för undersökning och sen dröjer det förhoppningsvis inte så länge innan jag har falksyn.

Efter optikerbesöket gick vi till Ostbutiken i Soso och åt lunch. Det serverades morotssoppa med linser och till det små bitar av chorizo och syrad grädde. Till soppan fick vi även knäckebröd med en liten bit ost, som jag glömt namnet på, men den var jättegod. Det var ett perfekt avslut på en runda på sta’n. 

Jag tänkte snacka lite skit

Inte så lite egentligen. Jag förvånar mig ständigt över att det finns en del stelopererade hundägare. Det kan inte finnas nån annan förklaring till varför promenadstigarna annars ser ut som rena svinstian ibland. Eftersom hunden inte gör sina behov i flygande fläng, så måste den som varit med ha varit tvungen att stå kvar och vänta. Trodde personen att hunden bara satte sig på huk för att vila, eller hur gick tankarna? Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sin hund. Naturligtvis finns det många som sköter det här alldeles utmärkt, men det borde vara fler som följde deras exempel. Det finns ju hundlatriner uppsatta lite varstans. För en hundägare är en hundbajspåse en nödvändig accessoar.

Tyvärr kan man se samma fenomen på en del trottoarer. Häromkvällen när jag gick hem var det lite halvskumt och det är väl inte alltid jag tittar så noga på trottoaren när jag går. Tack och lov gjorde jag det denna gången och upptäckte nåt mörkt längre fram. Min syn är inte den bästa så jag kunde inte urskilja vad det var förrän jag var riktigt nära. En stor hundlort! Nu kunde jag tack och lov gå ut i cykelbanan för att inte trampa i den. 

Det ska väl inte behövas ett slags körkort för att få gå ut med sin hund på allmän plats utan sunt förnuft borde räcka. De som övningskör med bil blir automatiskt underkända om de missar en stoppskylt. Samma borde gälla för hundägare som nonchalerar en sådan här anordning.

Att vara ägare till en hund är en stor förmån och innebär ett stort ansvar. Jag tror inte alla klarar av att ha och fostra en hund och det är hunden som blir lidande. Det finns inget mysigare än att ha en liten lurvig kompis. Jag saknar fortfarande både Milou och Santos.

Vilodag

 

Idag är det inte mycket som står på agendan.

Det passar mig alldeles utmärkt.