Oproffsigt bemötande

Jag går två gånger i veckan och får omlagt såret på mitt ben. Det upptäcktes en knuta vid sidan om och idag var det dags för läkaren att inspektera. Han visste inte vad det var utan skrev en remiss för biopsi. Det blir troligtvis inom det snaraste. Sen sa det nötet (ursäkta, men jag kan inte komma på nåt bättre namn): -"Ja, sen får vi hoppas att det inte är något fanskap, på ren svenska.” Säger man så till en orolig patient? Han kanske trodde han var rolig, men där misstog han sig grovt. Jag brukar kunna se det komiska i det mesta, men inte denna gången. Jag blev bara orolig och aningen chockad. Det var inget jag hade förväntat mig att få höra.

Så fort jag fått svar på biopsin ska jag byta VC. Detta var droppen. Han har tidigare skrivit ut medicin till mig som det står i journalen att jag är allergisk mot. Det gäller att vara uppmärksam. I julas satte han ut en medicin jag tagit i över ett år utan att tala om för mig att jag måste trappa ner sakta. När jag började må dåligt läste jag på nätet att man fick absolut inte sluta tvärt med just denna medicinen, för då kunde man få nåt liknande abstinensbesvär. Dessutom rekommenderades medicinen definitivt inte till äldre patienter.

Det går inte att ha förtroende för en sådan läkare. Han är lika gammal som jag så han borde vara pensionerad för länge sen. Det finns många äldre som är helskärpta,  men det finns också många som definitivt inte borde få fortsätta jobba. Som läkare måste man vara extremt kunnig och känna till alla nyheter inom området. Dessutom är det helt nödvändigt med social kompetens. Ett bra bemötande på en vårdcentral är A och O. Man går dit för att man är orolig för sin hälsa och vill då inte höra några skrämselprofetior. En läkare ska bara berätta fakta och inte slänga ur sig antaganden som en slags spågubbe.

Konstaterande

Jag är alldeles för ung för att vara så här gammal.

Den känslan har jag haft länge.

Torsdagsblogg

Nu har det tyvärr blivit en oplanerad paus igen. Jag gillar inte sånt. Det är bäst när allt flyter på som vanligt. VC skickade iväg mig till ett ”hjärtligt” besök på akuten. Där tillbringade jag många timmar på en smal, hård brits. Varför måste de vara så smala? Det går ju inte ens att vända sig på sidan utan att man far i golvet. Det påminner lite om att ligga i en hängmatta. Jag blev grundligt undersökt och det togs många prover. Till sist kom de fram till att jag kunde få åka hem. 

I morgon ska jag till ögonläkaren och nu hoppas jag att allt är bra så jag äntligen kan beställa tid hos en optiker. Jag är så trött på denna ”Londondimma”. Jag fixar att gå ut och promenera för jag ser var jag går, men jag kan inte läsa något. Mina gamla glasögon har inte den styrkan som passar min syn nu efter operationen. Det är egentligen bara min iPad som jag kan läsa något på.

Det blir problem när jag går och handlar. Jag kan inte läsa vad det står på paketen, så jag får hålla mig till de varor jag känner igen. Ofta kan jag inte laga till det jag planerat eftersom jag fått fel ingredienser med mig hem.

Vi har riktigt mänskligt väder just nu. Vilken skillnad några grader upp eller ner kan göra. När man ser på video eller film går det ju att ”frysa” bilden. Jag önskar man kunde göra likadant med vädret som vi har nu.

Akutbesök

För någon månad sedan märkte jag att jag hade en liten hård knöl på benet, men eftersom jag inte hade något besvär av den, så glömde jag bort det. Jag märkte förstås att den blev lite större efter en tid. Förra veckan satte den fart att växa något enormt på bara några dagar. Det blev som en liten bula. Det såg ut som jag hade en kulformad knapp där och den var röd och öm. Jag ringde VC och fick en tid till igår eftermiddag.

Även om det bara är en kort promenad dit kände jag mig helt utmattad när jag kom fram på grund av värmen. Det var onödigt varmt. Inne på VC var det däremot svalt och skönt. Det talas mycket om återvinning och att man inte ska slänga saker i onödan. Det hade VC verkligen tagit till sig. Jag valde en tidning från tidningsstället och satte mig för att läsa medan jag väntade. Den var från december i fjor. Det kändes riktigt svalkande att läsa om julpyssel och julmat.

Läkaren tog bara en snabb blick på mitt ben innan han konstaterade att det var en böld. Antibiotika skrevs ut som jag ska ta i tio dagar. Han sa, att hade jag tur så skulle det räcka med medicinen för att bölden skulle försvinna. Annars skulle han bli tvungen att skära i den. Måtte det vara en dunderkur han skrivit ut till mig!

I balkonglådan

Rasmus berättade att det är mer än 1 år sedan han flyttade in i sin lägenhet. Tiden går verkligen fort. Han har själv renoverat den och har en del småsaker kvar att göra. Det är fördelen med en bostadsrätt. Jag får inte ändra på någonting i min lya, och jag hade inte klarat av det heller för den delen. Jag får hålla mig till att möblera om här. 

Rasmus lägenhet är en tvårummare med klädkammare och stor balkong. Han skickade en bild för att visa att han tillverkat en balkonglåda i koppar på sitt jobb. Jag blev lite konfunderad när jag såg vad han planterat i den. Gräs! Nu var det inte vilket slags gräs som helst. Det var en kvadratdecimeter av gräsmattan från HIF: s hemmaarena Olympia i Helsingborg.

Efter 15 år hade nu bestämts att fotbollsplanen skulle få en hybridgräsmatta i stället. Ledande personer tyckte det var en bra idé att låta fansen få ett litet minne med sig hem. Gräsmattan delades in i bitar om 10x10 cm och paketerades i plastpåsar med en lapp om hur den skulle skötas.

Det var många som nappade på erbjudandet och efter sista hemmamatchen ringlade kön lång med ”gräsfantaster”. Rasmus berättade att han vattnar den varje dag, och det kan behövas i denna värmen. Den växer mycket och en grässax har inhandlats för att klippa den varannan dag.  Det ska bli riktigt spännande att se vad det blir av det här HIF-gräset. Om Rasmus i framtiden skaffar sig ett eget hus med trädgård har han ju redan nu början till en gräsmatta.

V.I.P.

Alla kan inte vara superstjärnor.

Några måste stå vid sidan och hurra och vinka när jag åker förbi.

Den som spar han har

När min son var liten ville han ha en hamster. Det fick han och han döpte den till Piff efter Piff och Puff i Kalle Anka-avsnittet med julgranen. Piff bodde i en liten bur och Peter tyckte det var kul att tita på när han stoppade in frön i kinderna så de blev som ballonger. Det fanns alltid gott om mat i buren, så egentligen behövde den lille hamstern inte samla på sig så mycket och gömma undan. Det är väl därifrån vi fått ordet hamstra. 

På TV har jag sett några avsnitt som visar personer som verkligen hamstrar saker. Det är inte så att de har en hobby så det bara är en sorts grejer de plockar hem. Nej, de samlar på i stort sett allting, och ingenting som finns kvar i huset sen åratal tillbaka slängs. Här är det inte samlarmani det handlar om utan det är en sorts sjukdom. I regel bor de här personerna på landet eller i mindre samhällen och de har nästan alltid ett eget hus. Det är nog förutsättningen för att man ska kunna samla som de gör. Alla rum från källaren och upp är belamrade. Ibland har de t.o.m. svårt att ta sig fram till sin säng. Köket brukar vara en sanitär olägenhet. 

TV-teamet ställer upp med psykolog och personer som kan hjälpa till att plocka bort saker och de sätter sätter också dit containrar. Det är inte det lättaste jobbet för dem. I regel är den de är där för att hjälpa inte alltid med på noterna. Anhöriga, som tidigare försökt förbättra för sin släkting, ställer upp även nu. Efter långa förhandlingar brukar det ändå sluta med att huset töms och det går inte att känna igen från första gången man såg det.

Jag är nog själv lite av en hamster. Jag har under årens lopp samlat på en hel del olika saker som miniserviser, fingerborgar, miniskor och plåtburkar. Burkar i alla storlekar och former är perfekta att förvara mindre saker i. Det blir som att jag förenar nytta med nöje. I mitt syrum har jag en hel del plåtburkar som jag samlat på mig under åren. 

I den största burken har jag vita skoband, som jag använder till när jag syr babyskor. De två andra innehåller öljetter i olika färger och storlekar.

De här "rokokoburkarna" gömmer träpärlor och osorterade knappar.

Rosita Wachtmeisters målningar har jag alltid tyckt om och jag kunde inte låta bli att köpa den här kattburken när jag såg den på en loppis.

Jag var tonåring i slutet av 50-talet och början på 60-talet, så burken med James Dean väcker många kul minnen till livs. Väskan har innehållit godis, men nu har jag fyllt den med skärpspännen.

En gång fick jag en flaska champagne i en mycket tjusig förpackning. Champagnen är slut men burken finns kvar. Den lilla dockburken rymmer strassnitar.

 Jag gillar den annorlunda formen på dessa två burkar och motiven påminner om gammaldags bokmärken.

Två av burkarna har samma motiv men olika storlek. Den art-deco-inspirerade saknar lock. men kommer ändå till användning som förvaring för rundstickor.

Den här asken är så långt från plåt man kan komma, men jag måste ta med den ändå. Det är en pappförpackning som har innehållit nylonstrumpor. Nylonstrumpor var ett dyrt kapitel förr. När jag flyttade till Åstorp för drygt 65 år sen fanns en manufakturaffär, som det så fint hette, i samhället. Damen som ägde affären tog emot nylonstrumpor för "uppmaskning". Eftersom strumporna var så dyra, så var det vanligt att lämna in dem för lagning. Jag minns hur min mor ibland gick dit med strumpor när det "hade gått en maska". Lagningen var så skickligt gjord så strumporna såg ut som nya efteråt.