Okänd

 

Vem är den där Måtta som alla säger jag måste äta och dricka med?

Det finns ingen i min bekantskapskrets med det namnet.

Fel kvinna på fel plats

 Jag försöker att veckohandla, men ibland blir det ändå så att jag får ge mig iväg efter något som jag glömt. Tack och lov är min butik inte så långt bort. Personalen där är väldigt trevlig och hjälpsam. Så är det faktiskt i vilken butik jag än har besökt här i sta´n. Jag har mina favoritbutiker så klart, men det beror mer på vad de säljer för varor och har inget med personalen att göra. Över lag tycker jag det är ett väldigt vänligt klimat i den här staden. 

I utkanten av Ängelholm finns ett mindre köppcenter där en del butiker samlats. Det är inte som Väla så allt finns under ett tak, men det är i stort sett samma butiksutbud; som t.ex. Jysk, Ö&B, Rusta m.m. En del matbutiker finns här med som Maxi, Willys och Lidl och dessutom sportbutiker och möbelaffärer. Det är ganska långt att promenera dit, men jag har börjat träna så smått. Mitt mål är att kunna gå hela vägen dit och shoppa lite vad jag känner för och sen sätta mig på något av fiken eller restaurangerna och ta igen mig innan jag går hem. I söndags gick jag en etapp och hade en sådan tur att det fanns en bänk placerad väldigt  lämpligt när jag kände att nu orkar jag inte ta ett steg till. Jag har kollat upp så det finns bänkar utplacerade lite här och var, så jag ska nog kunna ta mig dit så småningom. I värsta fall kan jag ta seniortaxi hem med alla mina inköp. 

Det borde vara en självklarhet att de som jobbar inom ett serviceyrka ska vara vänliga. Tyvärr råkade jag ut för något som är ett praktexempel på hur det inte får gå till i en butik. Det hände för något år sedan på Väla. Det var REA i en hobbybutik och jag gick in för att kanske hitta något jag behövde. En person gick runt i butiken och inventerade, och tre andra satt på var sin pall framme vid kassan. De såg väldigt upptagna ut med att prata med varandra. Man visste inte riktigt om man vågade störa dem för att betala sina varor. 

Reapriset skulle dras av i kassan, men det var något fel så det stämde inte. Detta visste kassörskan om och berättade det för sina medarbetare. Det kunde ha räckt, tycker jag. Men nu berättade hon högt och tydligt att igår var det minsann en kund som hade sagt till henne när hon slog in priset, att "det kostar faktiskt bara 6 kr". Det är mycket möjligt att kunden sa så, men jag tvivlar på att hon använde den "gnällspiksrösten" som kassörskan härmade. Det ingår väl ändå inte i utbildningen på gymnasiets Handelsprogram att man ska göra narr av kunderna, och dessutom inför andra kunder. Jag undrar om jag sa eller gjorde nåt som expediten gjorde sig rolig över när jag gått därifrån. Den butiken är definitivt inte med på listan över mina favoritbutiker.

Det har jag alltid vetat om

 Min dotter Katarina brukar skicka över bilder, roliga historier och annat matnyttigt hon finner på nätet. Vi har samma slags humor, så det är alltid sånt som jag gillar. Häromdagen hade hon hittat en förklaring på vem som har rätt. Det låter ju spännande. Det stod:

I vår värld finns det endast tre slags människor som alltid har rätt.

                                                         1. Kvinnor

                                                         2. Förstfödda döttrar

                                                         3. Förstfödda barnbarn om de är flickor

Katarina tyckte det stämde bra in på mig, och jag kunde bara hålla med.

För det första är jag kvinna.

För det andra är jag den äldsta dottern. Min syster är nästan 2 år yngre.

För det tredje är jag min mormors äldsta barnbarn. Min mormor gifte sig ganska ung med en man som var 22 år äldre. Hon fick 7 barn, varav min mor, Sigrid, var äldst. Efter henne kom 6 pojkar. När min mor fyllt 12 år dog min morfar och mormor blev lämnad ensam med 7 barn där yngsta barnet var 6 mån. Vilket hårt liv hon hade! På den tiden fanns inte det skyddsnät som vi har idag. 

Jag uppfyller alltså alla kriterier för en person som alltid har rätt, så jag kan med bestämdhet säga: 

Jag kan ha fel, men det är högst osannolikt.

Nu får det vara nog!

 Jag har inte problem med temperamentet. Jag har problem med temperaturen.

Jag vill ha vår!!!!!!

En favoritdesigner

 

Det är många år sedan jag bläddrade i en veckotidning som jag själv köpt. Numera blir det någon enstaka gång i väntrummet hos tandläkaren eller doktorn. Dagstidningen läser jag på nätet och det är väldigt praktiskt att inte samla på sig en massa papper som måste slängas. För ett tag sedan fick jag ett erbjudande om att prenumerera på Hemmets Journal till ett rabatterat pris och dessutom ingick en gåva. Det var en Björn Winblad-vas. 

Jag har varit förtjust i hans alster ända sedan jag var tonåring och när jag skaffade min första lägenhet köpte jag en stor plansch som han designat. Den var 120x180 cm och jag hängde den ovanför min säng. Den hette Vanitas=Fåfängan. Tyvärr blev den förstörd och jag har inte köpt någon ny, mest p.g.a. priset. Jag har ändå alltid tänkt på den här planschen och pratat mycket om den. Ulrika letade till sist upp en bild av den på nätet som hon skrev ut och ramade in till mig. Nu hänger den i min hall, och även om den är betydligt mindre än originalet är jag nöjd md den.

För en del år sedan besökte jag en utställning på Arken i Danmark. Jag har gjort ett inlägg om det tidigare.   Det som gjorde mig mest upprörd på den utställningen var när jag läste hur servisen han designat för Rosenthal behandlats. Shahen av Iran hade beställt den här servisen, men efter att han störtades samlades allt porslin in och slogs sönder. Vi fick en likadan servis när vi gifte oss och namnet på den är Romance, mycket passande. Min servis finns inte heller kvar. Jag packade in samtliga delar i bubbelplast och lade i små flyttlådor för vidare färd till Luxemburg. Förhoppningsvis kommer Zoé att få glädje av den längre fram. 

Jag köpte en liten prydnadssak vid mitt besök på Arken. Dessförinnan hade jag köpt hans månadstavlor och Göran monterade in dem i en av bokhyllorna. 

Gåvan jag skulle få när jag prenumererade kom häromdagen. Som tur var hade jag en blomma som passade precis till vasen. Det ser nästan ut som om damen har grönt, lockigt hår.

Jag har försökt att lägga in en länk snyggt i texten, men det fungerar inte. Hoppas ni hittar till mitt gamla inlägg om Björn Winblad när ni klickar på denna länken.

https://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.com/2016/01/bjorn-winbladh.html

Jag hade ändå tur med vädret

Det är nog det enda positiva jag kan komma på att säga om gårdagen. Solen lyste hela dagen och termometern visade 14 grader. När jag läste om vädret längre fram i veckan såg jag att det varnades för snö till helgen. Det var inritat tre snöflingor och det är nog det antal som kommer falla också. Förr i tiden hade vi fyra årstider i Skåne, men numera finns bara tre kvar, nämligen vår, sommar och höst. Där vintern skulle infinna sig är det bara regn, blåst, enstaka snöflingor, kallt och halka. Det är ingen årstid, det är en onödig tid.

Jag har nog aldrig åkt så mycket taxi i hela mitt liv som sen jag flyttade till Ängelholm. Jag försöker klart gå så mycket som möjligt, men ibland är inte ryggen på humör och då är taxi ett bra alternativ. Här kan jag dessutom åka Seniortaxi alla vardagar mellan 10.00 och 16.00 i hela Ängelholms kommun. Väldigt generöst!

Det är stor skillnad på chaufförerna. En del är väldigt hjälpsamma eftersom jag alltid har rollator med mig, men med en del får jag känslan av att de helst inte vill gå ur bilen utan bara hämta upp mig och köra iväg. Den typen av förare är tack och lov inte så ofta förekommande. Ibland blir jag upphämtad av en slags minibuss. Den är jättehög att kliva in i. När jag äntligen kommit upp och satt mig känner jag mig lika lycklig som jag tror att de gör som bestigit Mount Everest.

Förra veckan fick jag tagit bort stygnen efter operationen. Det blödde ganska rejält och sköterskan satte på ett strips under bandaget. Det skulle sitta kvar till jag kom till min nya fotvårdare. Det var dit jag skulle igår när jag beställde taxi. Återigen var det en minibuss som kom, och jag gjorde mig beredd  att börja klättra. Då tog chauffören fram en liten pall och satte vid dörren. Det blev som en liten trappa och det var hur enkelt som helst att gå in i bilen. Varför är inte detta rutin? Speciellt om det är äldre personer som ska åka. Jag är verkligen inte vig så det stör.

När fotvårdaren tittade på min tå igår tyckte hon inte det såg bra ut. Såret gapade och var lite infekterat. Hon trodde att stygnen tagits bort för tidigt. Det var bara för mig att ringa till VC och beställa en ny tid för undersökning. Jag ska dit i eftermiddag och just nu känns det inte alls kul. Historien med tån verkar bli lång som en följetong.

Universallösning

 Det går inte att köpa lycka för pengar. 

Det är därför vi har kreditkort.