Snart är det dags

Igår strålade solen från en klarblå himmel hela dagen. Ingrid berättade om på sin blogg att hon varit ute i sin trädgård och jobbat och jag blev lite avundsjuk. Då var det grått och regnigt hos mig och det fanns inte en chans att göra någon nytta utomhus. Nu däremot är jag så sugen på att sätta igång. Jag var tvungen att gå en inspektionsrunda och kolla upp vad som skett än så länge.

Den röda och gula kornellen har fortfarande inte fått några löv, men de är väl så vackra med sina färgglada grenar.

Ormhasseln ser lika rufsigt okammad ut som vanligt. Det enda som lyser upp där är de gula hängen som finns överallt. De här tre växterna tycker jag egentligen är vackrast utan löv, för då ser man grenarna, och det är dem som står för charmen.

Jag har pallkragar som jag sår lite grönsaker i och persiljan har stått fin hela vintern. I den ena satte jag i fjor vitlök, som jag sen glömde bort. Det blev en glad överraskning när jag såg att de växt en hel del. Ogräsrensningen får ändå vänta ett tag, för det är så blött.

Våra rabarber brukar visa sig väldigt tidigt, och de skymtar redan även om de inte är så höga än. Jag får göra rabarberpaj på de stjälkar jag har i frysen så länge.

Runt apelträdet lyser det både lila och gult av krokus.

Vi satte nät runt altanen eftersom det var ett mellanrum där som kaninerna gillade. De hade bo där i flera år och visst var ungarna jättegulliga att titta på. Som tack för att de fick bo hos oss så hoppade de in till grannarna och käkade, så vi hade inget att klaga på. Tyvärr kom det gott om katter som lurpassade på de här små ungarna och det var inget kul att se när de fångade dem. Därför beslöt vi att sätta stopp för boendet. 

Jag spraymålade nätet i samma färg som altanen, men det blev ändå inte riktigt bra. I fjor planterade jag murgröna där, som jag inbillar mig kommer att växa med raketfart och dölja nätet helt. 

Förvillande syn

Man ser det man vill se eller det man tror sig se. Den här bilden hittade jag på nätet. Ser ni hav, himmel och stjärnor har ni antingen ett konstnärligt sinne eller är i behov av nya glasögon.

Jag måste erkänna att för mig är det en kvällsbild vid havet, men så var inte fallet. Alltså var det dags för mig att beställa tid hos optikern. Jag har märkt sista tiden att det blivit svårare att se riktigt klart. De progressiva glasögon jag har nu är två år gamla, och för drygt ett år sen skaffade jag mig separata läsglasögon. Det är perfekt när jag handarbetar eller läser.

Igår var jag och och fick provat synen. Optikern menade på att det var bara en liten försämring, men mina glas var slitna och lite repade, så med nya glasögon skulle jag med all säkerhet kunna se bra. Jag litar på henne. Hon trodde att jag nog ändå skulle behöva läsglasögon när jag syr eller sitter vid datorn, men det kan jag fixa lite senare. 

Ögonundersökningen är det enklaste. Sen kommer det stora problemet....att välja bågar. Jag provade och provade och provade. En del bågar passade jag inte alls i utseendemässigt och några kändes inte behagliga att ha på sig. Eftersom jag alltid bär glasögon måste allt stämma. Till sist hittade jag ett par i mörkt olivgrönt. De både satt bra och var riktigt snygga. Färgen är viktig, för de ska passa till kläder i alla färger och helst av allt till orange. Med de här nya glasögonbågarna blir det inga problem. Om 14 dagar ska de vara klara för avhämtning och sen kommer jag att se på världen med andra ögon.

Jag glömde berätta vad bilden föreställer. Det är nederkanten på en bildörr som behöver lagas. 

Gemensamma intressen

Nu har vi återgått till vanliga dagar igen. Rasmus tog sitt pick och pack och flyttade hem till helgen. Det har varit så kul att ha honom här och vi har haft stor hjälp av honom. Varken Göran eller jag är lika viga som för några år sedan. Jag tror jag har växt en hel del för det känns som det är väldigt långt ner till golvet. Golvlisterna runt spaljén till trappan ner till källaren behövde fixas till och det erbjöd sig Rasmus att ta hand om. Han har alltid gillat snickeriarbeten och har dykt upp här i alla år med sin verktygslåda och fixat allehanda saker.

Snickarlinjen, som han går på, är helt perfekt för honom. Morfars snickarrum är favoritrummet i vårt hus numera.

Jag har ett barnbarn till med snickargener; nämligen Daniel. Han kommer hit om 3 veckor så då blir det kanske trångt bland snickerimaskinerna.






Naturligtvis kan flickor också vara bra på att snickra, men flickkusinerna är mer inne på prinsesstemat. Ingen av deras föräldrar har vurmat för att de skulle leka med dockor eller klä sig i rosa, utan det är deras eget val. Då tycker jag man ska acceptera det och inte försöka ändra på det vad än alla genuspedagoger säger.







Den första prinsessan som Zoé var förtjust i hette Sofia och då var hon cirka 3 år.....lika gammal som Hanna är nu. Hon tycker om Elsa från filmen Frost och det har varit en av Zoés favoriter med. Prinsessorna har varierat genom åren, men tiarorna och de långa klänningarna har alltid varit aktuella. Vi ska ha kalas för Hanna när hon kommer hit, och jag undrar vad klädkoden kommer att bli......prinsessklänningar och snickarbyxor, kanske? Jag får kolla vad jag har i garderoben så jag smälter in i sällskapet.

Bara att nonchalera

Varför lyssnar jag på kritik från människor som jag aldrig skulle be om ett gott råd? 

Det är konstigt att negativ kritik ofta dröjer kvar i ens minne längre än positiv sådan. Det finns ingen anledning att ta åt sig av vad människor som inte är ens vänner har för åsikter. 

Ännu en 20-minutersresa

Rasmus har sportlov denna veckan och har varit här sen i helgen. Igår bestämde vi oss för att ta en tur till Helsingör. Meningen var att han åter skulle besöka den minililla och röriga fotbollsbutiken, som fanns gömd inne i en gränd. Det är några år sedan vi var där senast, och vi blev både snopna och besvikna när vi kom fram. Butiken hade flyttat och det fanns ingen hänvisning till vart. Vi letade på nätet och såg att det var en bra bit att promenera dit, så vi struntade i det.

I stället gick vi och handlade danskt grovbröd och lite gott pålägg till lunchen när vi kom hem igen. Det hade öppnats en del nya butiker sen jag var där senast och jag tittade lite i deras skyltfönster. Rasmus var väldigt omtänksam och undrade ifall jag ville gå in i någon affär, men jag var inte riktigt upplagd för att prova kläder. Det var ändå gulligt av honom att fråga, tyckte jag.

Både Göran och Rasmus är väldigt sportintresserade och de häckar framför TV:n om kvällarna. Det är inget för mig. I stället har jag plockat fram en gammal bok, som jag inte läst tidigare. Den har stått i min bokhylla i många år och av någon anledning så har den fått stå orörd. Jag tog med den på flyget till Zoé och började läsa. Vilken tur att det var dagsljus hela resan, för handlingen i boken är rejält kuslig. Boken är skriven av Stephen King och heter Staden som försvann. Jag hann bara läsa några kapitel när jag åkte ner, så jag fortsatte på hemresan. Det varnades för att det kunde bli lite skumpigt p.g.a. blåsten, men jag märkte ingenting.

Helt plötsligt plingade det till och visade att vi skulle ta på säkerhetsbältena igen. OK, tänkte jag, då är det väl dags för lite skumpande nu och jag var helt säker på vad piloten skulle berätta när det rasslade till i högtalaren. Men, så fel jag hade! Han berättade att vi skulle snart landa. Jag hade varit så inne i bokläsandet så jag hade inte märkt hur snabbt tiden gått.

Jag har många sidor kvar att läsa och det är betydligt mer spännande än det som visas på TV. Det känns ändå bra att ha lite sällskap när jag sitter där med min bok framför TV:n, för jag har livlig fantasi och är aningen mörkrädd.

20-minutersetapper

Jag åkte till Luxemburg i fredags och den resan går nästan att dela in i 20-minutersetapper...i varje fall första delen. Det tar mig 20 minuter att komma till Helsingborg där jag går på färjan till Helsingör som seglar var 20:e minut. Färden över sundet tar 20 minuter. Därefter blir det tåg till Köpenhamn. Tåget avgår var 20:e minut, men resan tar lite längre tid...drygt en timme. När jag kommit in i flygterminalen fick jag vänta 20 minuter innan incheckningsdisken öppnades. Det var ovanligt lite resande den här eftermiddagen, så säkerhetskontrollen avverkades på rekordtid. Jag brukar köpa med mig en baguette och något att dricka och bege mig direkt till gaten. Det känns bra att vara på plats i god tid.

Det var mysigt att få träffa Zoé igen och när hennes mamma undrat vad hon ville göra på sin födelsedag svarade hon bestämt: "Leka med dockor med mormor." Hon hade även andra förslag, som att leka skönhetssalong. Jag fick först manikyr och sen målades mina naglar med ett orange glitterlack. När det var klart var det dags för make up. Det blev både rouge, läppstift och ögonskugga. Jag kände mig nästan som jag var med i ett avsnitt av TV:s Gör-om-mig.

På lördagen var det dags för presentutdelning och Ulrika och jag hade köpt en del kläder till Zoé. Hon gillar rosa, tyll, glitter och fluffiga tröjor, så det var enkelt att hitta sånt som passade. Hon hade även önskat sig en American doll, men eftersom hon visste att den var lite dyr hade hon accepterat att den kunde hon inte få. Lyckligtvis hittade Katarina en sådan docka till humant pris som hon utan Zoés vetskap packade ner i bagaget när de åkte upp till Sverige i julas. Under ett par veckors tid har jag varit upptagen med ett rita mönster och sy upp en vår och sommarkollektion.







Eftersom Zoé fick en rosa fluffig tröja med silverpaljettstjärna på magen och rosa långbyxor, sydde jag samma kläder till hennes docka. När vi gick till lekparken var de likadant klädda.

Jag använde upp små stuvbitar och garner som jag sparat på sen tidigare.

Accessoarer är viktigt även för dockor. Det blev armband, halsband och väska.

 Jeans och kofta trivs nog alla i. På hobbymässan köpte jag en enda sak; nämligen en guldglittrig ryggsäck som skulle hängas på en väska som ett smycke. När jag såg den tänkte jag direkt på att den skulle passa bra som skolväska till Zoés docka. Jag plockade bort fästanordningen och sydde dit axelremmar i stället. Storleken var helt perfekt.

Eftersom det aldrig kan bli för mycket glitter och paljetter måste dockan naturligtvis ha en festklädsel med blus och sammetskjol. Något lite blir det nog plats till i silverväskan.

Jag kom hem igår kväll. Vissa helger går alldeles för fort.

En tänkare

Man måste tänka på vad man äter. Just nu tänker jag på semla.

Det går klart lika bra att tänka på choklad eller nåt annat smaskigt.

Är det jobbigt att vara vänlig?

Det tycker inte jag, men jag undrar lite över Vänliga veckan. För ett antal år sedan skrevs det alltid om den här veckan långt i förväg. Det gavs tips på vad man kunde göra för att visa vänlighet mot någon annan. Egentligen skulle det inte behövas en sådan påminnelse och det är lite snålt med bara en vecka. Alla dagar borde vara "medmänsklighetsdagar" men då är det klart några som behövde jobba rejält för att inte falla ur ramen.

Vänliga veckan är en gammal svensk tradition. Det startade redan 1946. Anledningen till det hela är att en trafikräknare berättade att under sitt arbetspass såg han 12 människor som log, 15 som såg nöjda ut men däremot 8569 som såg ut som om de sålt smöret och tappat pengarna. Det fick Harry Lindquist, som grundade Läkarmissionen, att instifta en årligt återkommande Vänlig vecka. Ursprungligen firades den i november. Kanske som en liten försiktig början på att var snäll inför julen. Tidigare delades även ut pris till Årets vänligaste svensk, men det upphörde 1999. Då bröts också traditionen med själva firandet. Inte förrän 2014 lanserade Läkarmissionen åter Vänliga veckan. Denna gången placerades den i vecka 7 i samband med Alla hjärtans dag.

Idag är det alltså Alla hjärtans dag. Inom den katolska kyrkan tros den dagen ha firats sen 400-talet. Kopplingen till romantik och kärlek kom först på medeltiden i England och Frankrike. I Sverige har firandet inte förekommit i någon större utsträckning förrän på 1960-talet. Redan 1956 försökte NK lansera årets Skottdag, den 24 februari, som Alla hjärtans dag, då kvinnor skulle ge en present till mannen de älskade. Året därpå flyttade NK firandet till Valentindagen, efter amerikanskt mönster.

Precis som vanligt så har Vänliga veckan gått nästan obemärkt förbi, medan däremot Alla hjärtans dag säkert kommer att firas rejält. Jag tror inte att Vänliga veckan existerar i USA....jag är nästan säker på det.....för i så fall hade vi firat den med pompa och ståt.

Jag missade en bal på slottet

....eller i varje fall ett prinsesskalas i Dallas. Mitt yngsta barnbarn Hanna fyllde 3 år i lördags. Är man prinsessa måste man klart klä sig som en sådan också med lång klänning, tiara och spira.

Hanna är en företagsam prinsessa som klarar av det mesta. Naturligtvis ville hon dekorera tårtan, som var rejält hög.

Det ser läckert ut när man skär i den. Då kommer alla de olika färglagren fram.

Lite trist var det allt att inte kunna vara med på kalaset. Det fick bli lite Skypeprat i stället, men nästa månad kommer hon hit med sin familj, och då får vi ha ett "svenskt" kalas med prinsesstårta och presentutdelning. 

Hon hade kalas för en del av sina amerikanska kusiner och när de satt vid bordet gled hon nerför trappan i äkta prinsesstil.

Rena rama sanningen

En bekant säger det du vill höra, men en riktig vän säger sanningen.

En riktig vän säger sanningen på ett sätt så man känner att det handlar om omtanke.

OJ, så oLIDLigt!

Vi har två relativt stora matbutiker i samhället. Lidl har funnits här i några år nu. Förra året fick samtlig personal ett slags headset, tror jag det kallas. Det liknar de där mikrofonerna alla popartister har nu när de uppträder. Antagligen var det avsett för att de enkelt skulle kunna få kontakt med någon kollega i butiken utan att behöva gå och leta efter personen. I så fall är det ju ett utmärkt hjälpmedel, men så fungerar det inte i Åstorpsbutiken. Det är inget "jobbsnack" utan det är rent personliga saker som avhandlas inför kunderna. Ibland känns det nästan som man stör dem när man behöver fråga om något. Värst av allt tycker jag det är när kassapersonalen sitter och pratar under tiden de scannar varorna. Många gånger har de inte ens tid att säga hej till den kund som står på tur att betala. Det är ett serviceyrke och då ska man som kund kunna begära att bli vänligt bemött. Det hör väl ändå till god ton att intressera sig för den som står på tur för att få hjälp och inte diskutera med en kompis vad som ska ske till helgen?

I vilket annat jobb kan man sitta och prata privatsamtal på arbetstid? Sånt får väl göras på raster eller efter jobbet? Att affärsföreståndaren tillåter detta är för mig en gåta. I stället kunde personalen ägnat tiden åt att lägga in i kassaregistret de varor som är prissänkta, för det stämmer aldrig. Jag tror inte jag har köpt en vara där någon gång till nersatt pris där det har stämt när jag kommit till kassan. Jag kollar alltid kvittot och 9 av 10 gånger får jag säga till att de tagit för mycket betalt. Mycket dåligt!

Den andra butiken, som heter OJ, har funnits här i väldigt många år. Där går inte personalen runt med några "headset" utan behöver de ta kontakt med någon tar de upp sin mobil och det fungerar alldeles utmärkt. Det märks att de är där för kundernas skull och de är väldigt hjälpsamma. Hur bra sortimentet i butiken än är, så är det ändå personalen som är ansiktet utåt. Är man så ointresserad av att betjäna kunder borde det kanske sättas upp en skylt utanför butiken med texten: STÖR EJ!

Höst, vinter eller vår

Det är väldigt förvirrande vilken årstid som gäller för tillfället. Vi har ingen vinter här i Skåne.

Vi har inte ens "halvvinter",

Jag vet faktiskt inte vad vi ska kalla den här "nya" årstiden. Den är snart en blandning av allt förutom sommar. Det regnar och är grått den mesta tiden, och sen någon dag däremellan skiner solen och det känns som vår. Det är inte bara vi människor som blir konfunderade......även djur och växter har svårt att hänga med i svängarna.

Häromdagen läste jag i tidningen någon som tyckte att vi i Skåne borde börja rensa ogräs redan nu. Det var visst någon fördel med det för övriga växter antar jag. Nog för att det skulle behövas, för ogräset växer och frodas, men jag tror ändå att jag avvaktar ett tag.

Mitt i allt det gråa så finns det en del ljuspunkter. Forsythian har gott om knoppar och en del är halvt utslagna.

Även krokusarna börjar blomma så smått. Än så länge är det endast de gula som visar sig, men de lila kommer säkert inom det snaraste. 

Nu är en perfekt tid att fundera på ändringar i trädgården och börja förbereda så smått. Helt plötsligt är det dags att sätta igång med trädgårdsarbetet och då gäller det att veta var man ska börja. Vi diskuterade redan i höstas en del större saker som borde göras. Det finns alltid något man kan ändra på. Jag vill inte att trädgården ska se likadan ut varje år. Jag älskar att möblera om inomhus och det går jättebra att överföra det intresset till att gälla utomhus också.

Årets första hobbymässa

I lördags ställde vi kosan mot Köpenhamn och hobbymässan i Rödovre. Det ligger i utkanten av Köpenhamn. I år var det tredje gången vi besökte mässan. Det är mest tyg och garn och allt man kan göra av de materialen. Som vanligt var där väldigt mycket besökare...mestadels kvinnor. De enda män jag såg där var de som demonstrerade symaskiner. Så brukar det alltid vara och jag har alltid undrat över det. Är män inte lika kreativa som kvinnor? Det tror jag faktiskt att de är, men på nåt vis så verkar det som om allt som har med tyg och garn att göra räknas inte som lika "fint" som annan hobbyverksamhet. Men tänk på alla berömda modeskapare som mestadels är män och Kaffe Fassett som gör så fantastiska broderi och stickmönster.

Det fanns givetvis mycket smyckematerial till försäljning och papper och annat som hör till scrapbooking. Det är något som intresserar Ulrika väldigt mycket. I en monter beundrade vi tovade smycken och småfigurer. Tomtar eller vättar är alltid gångbart.

Det fanns även får i all världens färger.

 Stickade och virkade plagg hängde i långa rader. Att få stå där och titta på alla modeller och känna på garnkvalitén är rena terapin. Jag fick verkligen behärska mig för att inte falla för frestelsen och köpa hem mer garn. Det fördes långa och hårda förhandlingar inne i mitt huvud. Denna gången vann förnuftet.

En av utställarna bar ett halsband som var väldigt annorlunda och enkelt att göra. Det var en lång remsa som stickats i slätstickning i olika färger. Längden kan man själv bestämma. Vid varannat färgbyte slogs en knut på arbetet och ändarna syddes slutligen samman. Sen var det bara att vira hela härligheten runt halsen några varv. Tänk så mycket restgarner som kan användas upp på detta viset.

Jag fastnade för den här lilla väskan som hänger på ställningen. Det liknar en liten handväska, men när den öppnas blir den till en bärkasse. Den står uppvikt under väskorna och jag imponerades över hur mycket som fick plats i den.

Tyg fanns där givetvis i massor, men jag har bestämt mig för att först måste jag åtminstone halvera mitt lager här hemma innan jag ens kan börja tänka på att köpa mer. Det blir lätt så att jag ser ett tyg som jag blir så förtjust i, men när jag sen kommer hem med det är det inte alltid tiden räcker till att sy med en gång. Ganska snart glöms det bort och blir liggande och värmer hyllorna.

Något som inte var till salu, men som slog allt annat med hästlängder var den här lilla godingen.

En äldre dam körde runt med en barnvagn och vi tänkte först när vi mötte henne att hon antagligen passade sitt barnbarn. När vi tittade ner i vagnen möttes vi av två pigga ögon i ett lurvigt "ansikte". Den lilla hunden ställde sig upp och viftade på svansen och verkade väldigt glad över uppmärksamheten. Här satt den tryggt och säkert för om den skulle sprungit runt på golvet hade risken varit stor att den blivit nertrampad.

När vi gått ett varv runt mässan satte vi oss och fikade. Då kollade vi genom våra foton och ritade upp mönster på det vi gillat bäst. Det är bättre att göra det med en gång innan det försvinner i hjärnvirvlingarna. Några saker hade vi redan hunnit glömma så då fick det bli en tur till den montern igen för att friska upp minnet. Efter ett antal timmar var vi ganska trötta. Det var varmt och trångt och kändes riktigt skönt att komma ut i friska luften. 

När jag kom hem kunde jag bocka av en sak på min att-göra-lista. Det blev ingen överstrykning, för jag räknar med att det blir fler hobbymässor i år.