En skitbagatell

Ibland är fantasilådan tom. Jag hade inget speciellt på lager som jag tyckte var värt att skriva om. Då finns räddningen i form av dagstidningen. Där hittar jag alltid små notiser om saker som man ibland undrar om de verkligen är sanna. Jag brukar skriva ner det jag läst, för att ha som uppslag längre fram. Alla sådana här små ideér samlar jag i en låda och sen är det bara att dra en lapp och förundras över hur tokigt livet är ibland.

Att en del tycker om att ta tidningen (här antar jag att det duger med vilken tidning som helst) med sig på toa är inget unikt. Nu menar jag så klart att ta med den för att läsa den. För ganska länge sedan läste jag att många danskar tar mobilen med sig in på toa när de åker tåg och sitter där och surfar!!!!!!! Jag tror förstås inte att det bara gäller danskar. Att ha en tidning som sällskap är kanske inte så ovanligt, för det tar inte evigheter att läsa ut den. Men att sitta och surfa verkar riskabelt. Tänk bara så lätt några timmar försvinner när man sitter framför datorn! Det stod visserligen inte om toasurfandet var mest vanligt på långresor. Risken är annars att man glömmer gå av när man kommer till sin avstigningsplats. Dessutom måste det vara väldigt obekvämt att sitta där så länge. I framtiden kommer det att behövas toastolar med vadderade sitsar för Internetnödiga resenärer.

Min syn på saken

I lördags kom de första snöflingorna hos oss. Det såg lite skumt ut när vi satte oss i bilen för det liknande inte bara regndroppar på rutan. Mycket riktigt så visade det sig vara snöblandat regn. Senare blev det lite större flingor, men inte så många. "Snöstormen" är över för länge sen och det ser lika grått och trist ut som tidigare. En ljusglimt tycker jag ändå det är att vintertiden kommit tillbaka. Nu blir morgnarna lite ljusare igen. Det är så svårt att vakna när det är beckmörkt i hela huset. Så fort jag stigit upp tänder jag alla lampor....även i de rum som jag inte behöver gå in i. I morse behövde jag inte göra det och det gjorde att jag kände mig pigg "på riktigt".

Jag har nu hämtat ut mina läsglasögon. När jag beställde mina progressiva diskuterade optikern och jag att det kunde vara praktiskt med ett par läsglasögon också, speciellt när jag handarbetade eller satt vid datorn. Jag har aldrig kunnat ligga och läsa med progressiva glasögon även om jag alltid valt att ha det bästa glaset med det största synfältet. Hela tiden har jag fått vrida och vända på huvudet för att få in skärpan på texten och det har tagit bort lusten att läsa helt. Nu kan jag bara lägga huvudet på kudden och hålla upp bok eller tidning och läsa utan besvär.

Den butiken jag handlat i har erbjudande om att köper man ett par nya glasögon, så behöver man bara betala halva priset för ett extra par. Naturligtvis nappade jag på det erbjudandet. När jag provläste med mina nya brillor kunde jag t.o.m. läsa den allra minsta texten....den som jag annars tycker liknar flugskit. Enligt optikern var det en synskärpa på 120%...med andra ord falkblick. Det är inte mycket som kommer att undgå mig i fortsättningen.

Irriterande

Jag hänger inte upp mig på småsaker, men detta är enormt irriterande. Jag har hört från ett par av mina bloggvänner att det är problem med att kommentera hos mig. Antingen visas en massa bilder som ska klickas i eller också så far kommentaren bara iväg ut i rymden...det kanske den ska också....men den ska också landa hos mig så småningom, vilket den inte gör. Jag har inte ändrat något i mina inställningar, så för mig är detta helt obegripligt. För något år sedan hände samma sak, men som tur var så ändrade det sig själv så det blev som vanligt. Kan jag hoppas på att det blir samma denna gången? Annars vet jag inte riktigt vad jag ska ändra på. Har alla samma problem att skriva hos mig?

Det finns andra saker också som kan irritera. Allt som oftast får jag mail från personer jag inte känner. De senaste veckorna är det Erik som har stått för korrespondensen. Första gången erbjöd han mig en mobil om jag bara klickade i att jag ville ha den hemskickad. Som alla andra gånger så struntade jag i det. Efter bara några dagar kom en påminnelse om det här erbjudandet. Ingen reaktion från min sida. Efter ytterligare några dagar skrev han att: nu hade han skrivit till mig flera gånger och han fattade inte varför jag inte bekräftade det. Hoppsan! Där fick jag mig en tillrättavisning. När inte heller det funkade så la han ner projektet.....trodde jag.

Men han ger sig tydligen inte. Jag fick ännu ett mail att jag är i final i en tävling och erbjuds ett alldeles nytt kylskåp. Rubriken på mailet är: Varför kan vi inte leverera det sprillans nya kylskåpet till Gunnel?Ja, antagligen för att jag inte vill ha det. Men jag är nog lite för misstänksam. Jag skulle kanske kunna få bytt ut alla mina köksgrejor, och sen fortsätta med mobil, kamera, dator och TV. När det var fixat har jag en del i källaren som behöver förnyas. Min mangel, t.ex. är 45 år gammal och lägger kanske av vilken dag som helst. Jag får nog tipsa Erik om det.

Det finns bara en av mig

Det bästa med mig är att jag är en unik utgåva. Det finns inga kopior.

Jag kan tycka det känns väldigt bra att vi alla är olika. Det är alltid roligt att bli överraskad när man träffar nya människor. Dessutom kan man bli inspirerad att intressera sig för saker man aldrig funderat över tidigare. 

Rasmus och Amanda

Mitt första barnbarn har namnsdag idag. Det är egentligen lite kul det här med namn. Vissa perioder är en del namn väldigt populära och då döps nästan alla barn efter det modet. Det kan bli lite problem i skolan när en 4-5 stycken reagerar om man säger ett visst namn. När jag gick i skolan hade jag 3 stycken i min klass som hette Ingrid. Vi fick hålla isär dem genom att kalla dem för Ingrid A, Ingrid O och Lilla-Ingrid. Kanske inte så kul för dem, men en stor hjälp för vår "fröken". 

Man påverkas i viss mån till att antingen tycka om eller kanske direkt avsky ett namn. Visst är det så att om man träffar på ett barn eller en vuxen person som man gillar, så tycker man om namnet också och samma gäller på andra hållet. När jag väntade mitt första barn jobbade jag på Barnsjukhuset i Helsingborg och där passade jag två små för tidigt födda flickor som hette Ulrika och Hanna. När min flicka var född och det blev tal om namn så hade jag allt redan klart för mig. Men föräldrarna ska ju helst vara överens. Ulrika godkände min man med en gång. Hans mormor, som jag aldrig träffat, hade hetat Ulrika, men Hanna gillade han inte. Ulrika föddes den 5 jan och gissa vem som har namnsdag den dagen.....Hanna! Där fick jag in en fullträff. Det visade sig att min svärmor hette Hanna som andra namn, men eftersom hon inte tyckte om namnet, så hade jag aldrig hört något om det. Vi fick komma överens om ett namn till och det blev Magdalena. 

Min andra flicka ville jag döpa till Anna Viktoria eftersom jag gillar gamla namn, och för att min farmor hette Anna och min morfar hette Viktor. Göran är inte lika förtjust i alla gamla namn så det fick istället bli Katarina Viktoria. Min son tyckte jag vi kunde döpa till Kristoffer, mest p.g.a. att jag kände en liten pojke med det namnet och som jag tyckte var så gullig, men Göran tyckte bättre om Peter. Vi enades då om Peter Daniel. Daniel efter en liten kille jag hade som dagbarn. Jag har valt att ha så enkel stavning som möjligt på deras namn. Inga extra bokstäver någonstans. 

När Ulrika var liten fick hon en docka som hette Amanda, och hon sa alltid att om hon fick en flicka skulle hon döpa henne till Amanda. Hon var också väldigt glad för Rasmus Nalle eller Rasmus Klump som seriefiguren heter i Danmark där han kommer ifrån. Hon fick ju en liten Rasmus för 15 år sedan och det är ganska kul att både Rasmus och Amanda har namnsdag samma dag.

Zoé  får fira namnsdag samtidigt med sin mamma i fruntimmersveckan när det är Katarinas dag. Hennes andranamn är Katarina.

När Peter fick en son ville han och hans fru att det skulle vara ett namn som var lätt att säga både på svenska och engelska. Daniel var ett utmärkt val, och nu delar han och hans pappa namnsdag.

Även lilla Hannas namn är lätt att uttala på båda språken. Nu har jag två Hannaflickor att fira den 5 januari.

Jakten på skatt

Nu är det snart dags för mig att betala min restskatt. Den 12 november är slutdatum. Det är kanske ingen fantasisumma, men jag tycker ändå att 1400 kr är i mesta laget. De pengarna hade gjort stor nytta hemma hos mig. Som överbetald pensionär betalar jag redan hög skatt. Men man måste klart vara solidarisk och betala så alla sparkade chefer kan få sina avgångsvederlag och jag vet inte allt. Om jag är bitter? Inte det minsta. Jag är ARG!

Hemma-hos-reportage

Jag tycker att Skype och Face time är perfekt. Nu kan jag prata helt gratis med mina barn och barnbarn var de än befinner sig i världen. Eftersom det är personer som jag känner väl, så känns det helt naturligt att vi ser varandra när vi pratar. Det blir ungefär som när man träffas i verkligheten. Inte någon gång har jag funderat på om jag var särskilt välkammad eller sminkad. För det mesta blir jag uppringd när jag sitter vid datorn, och inte katten springer jag ifrån då och börjar lägga make up innan jag klickar på luren. Jag blir så glad när någon ringer och svarar givetvis med en gång.

Jobbintervjuer via datorn är tydligen inte helt ovanligt idag. Det tycker inte jag låter kul alls. Det är ju nästan som om de skulle göra ett hemma hos-reportage. Då gäller det att verkligen ha städat runt ikring sig. Åtminstone det som kan synas via datorn, så man inte framstår som en som inte kan hålla ordning. Samma sak gäller personen själv. En bra idé är nog att öva framför spegeln på olika poser som passar. Sen gäller det att sitta ordentligt också. Skrivbordsstolar är ofta sköna att sitta i och ibland händer det väl att man sjunker ner i dem som en hösäck. Har man ett långt skohorn är det bra att sätta ner det baktill under tröjan så är det problemet löst. Det är noga med ljussättningen i rummet också, så man inte får mörka ringar under ögonen och ser ut som världens partynisse. Ifall det blir mer och mer vanligt med den här typen av intervjuer så kommer vi att behöva en ny arbetsgrupp: jobbsökarstylister. De kan då fixa till den arbetssökande och gärna göra en provfilmning. Dessutom måste klart datarummet stylas precis som hus och lägenheter innan försäljning.

Det är skönt att inte behöva bekymra sig om sådana saker. 

Förvirrad

Igår började dagen helt fel. Jag hade skrivit upp i min kalender att jag skulle vara på fotvård på onsdag, men jag hade inte skrivit vilken tid. Därför ringde jag kvart i nio på morgonen för att få reda på det. Det visade sig att jag skulle vara där kl 9 samma dag! Jag sprang kvickt ut i bilen och körde iväg. Vilken tur att det inte var så långt att köra. Eftersom jag inte var förberedd på detta, så hade jag naturligtvis inga kontanter hemma. Efter behandlingen körde jag till OJ för att handla. Min tanke var att jag kunde ta ut pengar där. Dagen hade börjat rörigt och det fortsatte den med. Jag vet inte hur jag tänkte, men jag lyckades med konststycket att ta ut för lite pengar. Suck! Det är väl bara att konstatera att det är så här jag är.....totalt förvirrad.....har alltid varit och kommer alltid att förbli. För det mesta är det ganska skönt att inte ta allt så högtidligt, men det finns tillfällen då jag önskar att jag var lite mer strukturerad. 

Som tur är så kom jag i varje fall ihåg att åka och hämta min favoritkille Rasmus när han slutat skolan. Det är så härligt med honom. Han struntar blankt i om jag är förvirrad eller inte. 

Skogspromenad

Jag brukar ta en promenad i skogen så ofta jag hinner. Jag bor på Söderåsen och har skogen på 5 minuters avstånd. Det finns otaliga vandringsstigar där och man ser nya saker varje gång. När mina barn var små gick vi ofta där och plockade kottar, ek- och bokollon, löv och allt mellan himmel och jord. Det förvarade vi i källaren och plockade fram på höst och vinter och satt och pysslade om kvällarna. Jag plockar fortfarande med mig saker hem från skogen. Det finns så mycket man kan använda som dekoration. Det är bara fantasin som sätter gränser. Dessutom får jag frisk luft och motion på kuppen. 

I somras gick jag förbi en nyponbuske och tänkte att de nyponen ska jag ha. För ett tag sedan tog jag en kasse med mig och gick för att plocka. Det är bara en negativ sak med att plocka nypon.....de vassa taggarna som man fastnar i hela tiden. Man ser ut som om man blivit riven av en katt. Det kan kanske tyckas att det är ett onödigt jobb, men vi tycker att hemmalagad nyponsoppa är godare än färdigköpt och dessutom plockar jag inte hinkvis med nypon. Jag plockar så länge jag tycker det är kul.

 Det är bara själva plockningen som är lite besvärlig....att rensa och torka dem går lätt som en plätt. 

Det brukar alltid bli lite nyponsoppa över, och då använder jag den som degspad och bakar nyponbullar. Mmmmmm! Smaskens! De är inte bara goda, de håller sig ganska länge utan att bli torra. De går givetvis att frysa in. 

Man lär så länge man lever

Jag har lärt så mycket av mina misstag, så jag funderar på att göra fler.

Det överensstämmer inte helt med mina tankebanor. Misstag behöver man inte planera in...de kommer marscherande helt på egen hand. 

Och inget öga var torrt

Jo, det vänstra...det högre forsade som ett vattenfall. I tisdags kväll höll jag på att rensa ogräs bland de höga buskarna ute vid gatan. Då upptäckte jag ett ogräs i asfalten, och naturligtvis böjde jag mig för att dra upp det. Jag kom lite väl nära en cypress för barren smög in under mina glasögon och for in i ögat. Det gjorde fruktansvärt ont och ögat började rinna. Jag fick avsluta rensningen och gå in och badda ögat i stället. Det dröjde länge innan det kändes något sånär.

På morgonen när jag vaknade hade jag ont igen och ögat rann så jag kunde inte se med det. Jag började åter att badda det med kallt vatten och efter lång tid så kändes det ganska ok. Senare på eftermiddagen var det färdigt igen. Det gjorde så ont när jag blinkade och det kändes som om det satt något under ögonlocket. Jag ringde min läkarcentral, men där blev jag bara hänvisad till sjukvårdsupplysningen. Jag tänkte att jag kunde nog vänta till nästa morgon och ringa min vårdcentral då. Det gick inte, för jag fick mer och mer ont, så det blev ett samtal till sjukvårdsupplysningen.

Där fick jag prata med en väldigt förstående sjuksköterska som trodde att jag nog hade fått ett sår på hornhinnan, för det brukade göra väldigt ont. Hon föreslog att jag skulle ringa till kvällsmottagningen på lasarettet, vilket jag gjorde. Jag kom fram väldigt snabbt och fick en tid en timme senare. Läkaren undersökte mitt öga och kunde konstatera att det satt inget fast under ögonlocket, men jag hade precis som sköterskan trodde fått ett sår på hornhinnan. Hon skrev ut en antibiotikasalva som jag nu måste ta 3 gånger om dagen i ungefär en vecka.

Jag vet att Göran har skyddsglasögon liggande nånstans. De ska jag leta upp nu och använda i trädgården. I fortsättningen kommer jag att tänka mig för mer än en gång innan jag böjer mig ner för att dra upp ett ogräs.

Härliga trädgårdsdagar

Efter att vi sått gräs i "sandbunkern" plockade vi fram bärnätet vi köpt. Fåglarna är och sprätter överallt, så vi ville hindra dem från att förstöra vår blivande gräsmatta. Det var inte det lättaste att få nätet på plats. Vi höll i var sin ände och drog ut det och sen skulle det fästas med en tegelstenar så det låg kvar. Nätet levde sitt eget liv. Jag har aldrig varit med om ett så tålamodsprövande bärnät. Det var elastiskt som ett gummiband. Till sist lyckades vi ändå få det på plats och då var det nästan helt mörkt ute. Det är så konstigt för det skymmer inte så där normalt, som en dimmer t.ex. utan det var som om någon bara tryckte på en knapp och så var det beckmörkt. Jag tänkte att jag skulle gå upp tidigt nästa morgon och fixa resten innan fåglarna vaknat. Nu blev det inte så för jag tog sovmorgon...och det gjorde visst fåglarna också som tur var.

Det är inte så mycket färger i trädgården längre, men höstastern lyser lila och en stackars rudbeckia hittade jag bland en ljusgrå perenn som jag inte minns namnet på. Ölandstoken har blommat hela sommaren och ser ut att vilja fortsätta ännu ett tag.

När jag gick till baksidan av trädgården hördes ett väldigt kvittrande. Vi har flyttat fågelbordet så det nu står framför en hög thuja i stället för att ha det utanför köksfönstret. Här är småfåglarna mer ostörda. Jag brukar sätta ut en stol och sitta och kika på dem emellanåt.

Igår när jag satt där ställde jag in kameran så att fågelbordet var i centrum, och sen var det bara att vänta.

Det dröjde inte länge förrän en hungrig blåmes dök upp. Den nonchalerade mig helt och jag kunde knäppa den ena bilden efter den andra. Jag hoppas att alla fåglarna ska bli lika orädda som koltrasten alltid har varit. Den brukar följa med oss när vi gräver eller räfsar i hopp om att det skall dyka upp några godsaker.

Hårresande vikt

Den mesta reklamen är helt obegriplig. Det har hänt många gånger att jag inte alls förstått vad det gjordes reklam för. Både reklamen i TV och i tidningar är lika irriterande. Mycket kommer hem i brevlådan och då har jag lagt märke till att bantningsmedel har något gemensamt vilket medel det än gäller. Det visas alltid ett foto på personen i fråga före och efter att medlet har använts, och det kan klart vara kul och se vad man kan förvänta sig för resultat.

Det är lite skillnad på om säljaren vänder sig till en man eller en kvinna. När det gäller en man så är det ett helt vanligt foto på honom när han börjar sin viktresa, och ett lika vanligt foto när han gått i mål. När det gäller en kvinna däremot krånglas det till något enormt. Den första bilden visar alltid en kvinna i bredrandig tröja, gärna tvärrandig, så hon ser riktigt tjock ut, inget eller minimalt med smink och håret är alltid hårt åtstramat i nacken. Inte katten ser personen ut så här dagligdags. Bara för att man är överviktig så betyder väl inte det att man struntar i sitt utseende totalt? När det sen ska tas den andra bilden är det helt annorlunda. Då är tjejen eller kvinnan uppsnofsad till tänderna, sminkad och håret är jättestort. Är det så att kilona har flyttat upp i håret, eller vad har hänt? I så fall ska jag anmäla mig till det institutet med en gång. Med alla de överflödskilon jag vill bli av med kommer jag att få ett långt, böljande hårsvall.

Jag hör det mesta

Jag har efter alla år med jobb inom skola och barnomsorg inte superhörsel längre, men jag klarar mig i varje fall bra utan hjälpmedel. För en del år sen blev jag sjuk i influensa och tappade hörseln totalt. Jag har nog aldrig varit så skärrad i hela mitt liv. Det var hemskt! Ungefär som att titta på TV och skruva ner ljudet helt...fast nu hade jag inte gjort det frivilligt. Läkaren sa, att de som varit "öronbarn" som små kunde få de här problemen, men det skulle gå över inom en vecka. Det var den längsta vecka jag upplevt. Jag har alltid ansett att synen var det viktigaste av våra fem sinnen, men nu upptäckte jag att det är ett lika stort handikapp att inte höra.

Det var då jag bestämde mig för att om jag börjar höra dåligt igen så ska jag skaffa mig hörapparat bums. Strunt samma hur de ser ut. En del backar kanske så fort de hör talas om hörapparater. Men det är ju inga stora hörlurar det är tal om. De blir mindre och mindre. Jag minns den apparaten min svärmor hade. Den var väl inte bland de mest diskreta, men den fyllde sin funktion. När batteriet började ta slut tjöt den som en brandvarnare, annars var det nog inga större klagomål på den. Jag vet att det finns små apparater som går att sätta fast på glasögonskalmarna och det tycker jag låter smart. Idag går det kanske att bygga in dem i skalmarna så de inte syns över huvud taget. Jag är inte så uppdaterad i ämnet. Med tiden kanske glasögonbågarna säljs med inbyggd hörapparat, och det enda man behöver göra är att logga in på nätet och aktivera den, när man känner att det är så dags. Ungefär som när man beställer nya TV-kanaler.

De flesta går med en grej i örat och pratar rakt ut i vädret och numera är det ingen som reagerar. I början blev man lite fundersam och trodde att man blev tilltalad. Men personen som pratade hade blicken riktad i fjärran och var inte alls intresserad av någon pratstund. De liknar en slags robotar med reservdelarna utanpå. Ingen tycker det är "skämmigt" att gå med en sån grej fastlimmad i ansiktet, men slår bakut om det gäller en liten hörapparat. Ifall man utformade hörapparaten så den liknade de här "hands free" så tror jag det hade tilltalat många. Att höra bra är viktigt så man inte går miste om något. Jag har alltid sagt att det vore katastrof om någon sa: "Vill du ha kladdkaka med vispgrädde?" och jag inte hörde det.

Körskola

Livet är som bilkörning. Om du tittar för mycket i backspegeln hinner du inte uppfatta vad som finns framför dig. Se framåt!

Om man ska se bakåt bör det vara på allt positivt man varit med om. Att älta gamla oförrätter gagnar ingen. Då är det betydligt roligare att planera framåt och ha något att längta efter. 

Oumbärliga saker

Jag har tidigare skrivit om olika maskiner jag tycker är helt livsviktiga att ha i ett hushåll idag, som t.ex. diskmaskin, assistent, dammsugare, tvättmaskin m.m. Det skulle säkerligen gå att klara sig utan dem precis som man gjorde förr i tiden. Men vad skulle det vara bra för? Någon har ju uppfunnit dem för att de ska användas. Dessutom är livsstilen helt annorlunda nu, och då förutsätter man ju att hushållsarbetet inte ska ta lika lång tid som förr. Vem har tid med det efter att ha jobbat en hel dag? Inte ens som pensionär har jag varken tid eller lust att ägna hela dagen åt den slags sysselsättning. Det finns roligare saker att göra. 

Det finns så klart vissa maskiner som jag är lite skeptisk till ifall de verkligen behövs. Bakmaskinen som var så populär för en del år sedan har jag aldrig förstått vitsen med. Hushållsassistenten däremot skulle vara inmonterad i ett köksskåp, så den alltid kom med när man köpte inredningen. Jag fick en potatisskalare i present en gång. En sån där behållare som man lägger potatisen i och sen bara vevar. Nypotatis har ju inte så tjockt skal, så den skulle var jättebra för det ändamålet fick jag veta. Potatisen var alldeles knottrig när den var "färdigskalad". Såg ut som små vita kastanjer med skal på. Den maskinen for iväg till tippen. 

När äppelklyftaren var en nyhet köpte jag den och använde på Fritids. Den var helt ok när man skulle dela äpplen till ett antal barn vid mellis. I hemmet vet jag inte om den är så oumbärlig. Äppelskapare annonseras det om med jämna mellanrum. Den mojängen kärnar ur, skalar och skivar äpplet på 8 sek stod det i annonsen. Jag blev lite nyfiken på hur lång tid det annars skulle ta, så jag plockade fram min gamla äppelurkärnare (som jag köpt för en tia) och en liten skalkniv. Nu var både jag och tidtagaruret redo. Utan att stressa klarade jag det på 37 sek! Tänk om jag hade haft den där skalaren. Då hade jag tjänat in 29 sek. Tid är pengar. 

Jag gillar dammsugare

Både de man kan äta och de tvåbenta som man kan krama om. Däremot gillar jag inte dammsugning. Tyvärr blir jag ändå tvungen att göra det lite då och då. Jag misstänker att Rasmus har packat in sin gamla dammsugare han använde när han var liten, och sugstyrkan i den var nog inte maximal heller. Daniel kan hantera en stor dammsugare, men det tar en sån evinnerlig tid innan han kan komma hit, så dammtussarna hinner ta över hela huset ifall jag ska vänta på honom. Jag har inget val utan måste göra jobbet själv.

Häromdagen såg jag en annons om en batteridammsugare. Det var inte en sån där pyttig sak som man har till bilen eller suger upp smulor på bordet med. Nej, det var en rejäl sak. Den liknade de där stående dammsugarna i stil med de amerikanska. Jag har testat en sådan en gång och den var ganska tung att bära runt på. Dessutom slapp jag inte sladden.

Nog är det konstigt att det funnits batteridrivna redskap för i stort sett allt hur länge som helst, men inte för en så nödvändig sak som att dammsuga golv. Kan det bero på att det oftast var män som använde borrmaskiner, skruvdragare, häcksaxar osv. förr. Idag är det inte så längre. Hade det räknats som "karlgöra" att dammsuga kan jag garantera att vi haft batteridrivna dammsugare för länge sen. 

Jag vet inte hur tung den här nya dammsugaren är eller vad den kostar, men det ska jag snabbt ta reda på. Det har funnits liknande apparater tidigare, men förhoppningsvis är den här nya både lättare och har ett batteri som varar så man kan dammsuga hela huset på en gång. En sådan står högt upp på min önskelista.

Återbesök

Häromdagen när jag var ute och jobbade i trädgården hörde jag ett väldigt flaxande från en av de höga cypresserna. Den är så tät så jag kunde inte se något där inne bland grenarna. Det flaxade och flaxade länge och till sist skymtade jag en fågel där. Det var en duva. Jag trodde att den hade fastnat med vingarna och försökte komma loss, men helt plötsligt flög den iväg. Det dröjde bara en liten stund så var den där och flaxade igen. Jag tänkte att den måste var dum som en gås om den inte kom ihåg hur den fastnade sist.

När jag berättade det för Göran sa han att den flaxade inte för att den satt fast, utan det måste vara en duvunge som kallade på sina föräldrar. Vi har haft duvor som bott inte bara i plommonträdet utan även i den här cypressen i sommar. Jag fick syn på duvan senare och då satt den på en gren helt still. Det var en ringduveunge för den hade ingen vit fläck på halsen, som föräldrarna har. Det har jag fått veta från expertishåll.

Senare på dagen satt ungen på en gren utanför köksfönstret och då såg jag tydligt hur den satt och viftade med vingarna. Helt plötsligt kom en av föräldrarna och satte sig bredvid. Göran berättade att ungarna sitter och flaxar så när de vill ha mat. När jag berättade det för Rasmus tyckte han det lät så kul. -" Jag ska också sitta på mitt rum och flaxa med armarna, så får jag se om mamma kommer med mat till mig", sa han.

Ett par dagar senare såg jag att det var inte bara en utan två ungar som höll till vid cypressen. De hade sällskap utav en av föräldrarna.

Jag blir avlyssnad

Det beror inte på att någon misstänker mig för spionage eller terrorverksamhet, utan det är av en helt annan orsak. Mitt hjärta slår för sakta, enligt läkaren. För ett år sen var jag på lasarettet och fick en massa attiraljer tejpade på mig. Det här långtids-EKG:et skulle jag ha på mig i 24 timmar. Inga förhållningsregler gällde utan jag kunde göra det jag brukade göra under dagarna. Det visade sig att min puls var extremt låg när jag sov, men eftersom jag inte har några besvär av det hela under dagtid, så tyckte inte doktern det var aktuellt med pacemaker. Jag måste säga att jag blev jätteglad över att höra det.

Det skall följas upp varje år och nu var det dags igen. Den här gången blev jag kallad till ett annat lasarett och det var en hel del nyheter. Först och främst så fick jag en lista där jag skulle fylla i vad jag gjorde under de här 24 timmarna. Jag fick också veta att trädgårdsarbete var inte ok och inte dammsugning heller. Över huvud taget skulle jag inte fäkta för mycket med armarna, för att undersökningen skulle ge bäst resultat. Att promenera var tillåtet, men där fuskade jag lite. Jag promenerade inomhus och då passade jag på att i lugn takt sortera grejer som skulle stuvas in i olika rum. Jag kallade det för lätt städning på listan.

I eftermiddag ska jag åka in till lasarettet och plocka av alla sladdar. Det ska bli skönt, för jag är lite orolig att något ska lossna så jag måste göra om allt igen. Man blir lite nojig när läkarna säger att något inte är riktigt ok. Min puls har alltid varit låg, men när jag för ett år sen fick höra att det var bäst och undersöka det lite närmare, började jag räkna pulsen stup i kvarten. Till sist fick jag ta ett krafttag och behärska mig, annars hade det tagit över helt. Ett år har gått utan att jag tänkt på pulstagning, men när kallelsen kom var det kört. Nu sitter jag här med två fingrar på handleden i tid och otid igen och räknar. Inte katten blir den högre för det. Jag har bestämt mig. Från och med nu är det sluträknat.

Brev från Donald?

Jag fick ett mail från Donald Trump där han klagade över att media inte trodde när han berättade att det var många amerikaner som kom fram till honom med tårar i ögonen och tackade honom för vad han gjorde för landet. Det betyder då att jag sällar mig till mediagruppen Jag har faktiskt högre tankar om de flesta amerikaner.

Nu hade han startat en insamling för att verkligen visa media hur fel de hade. Det var uppritat en tabell på antal dollar man kunde skänka. Det var bara att klicka på en ruta. Man kunde välja på 42, 50, 100 eller 250 dollar. De där 42 dollarna har satt myror i huvudet på mig. Hur kom han fram till just den summan?

Det stod inget om att det gällde andra nationaliteter så jag fattar inte riktigt varför han skickade ett mail till mig. Kan det vara så illa att han tror att Sverige är en delstat i USA? Visserligen är allt amerikanskt väldigt populärt här, men någon måtta får det ändå vara.

Politik är egentligen en allvarlig sak. Det handlar om människors väl och ve. Då borde alla som sysslar med politik verkligen ta det på allvar......sluta ljuga och fiffla och uppföra sig på ett sätt så att de förtjänar väljarnas förtroende.

Ingen är felfri

Om du är bra på att hitta fel hos andra måste du också bli bättre på att rätta till dina egna.

Lite självrannsakan är aldrig fel.

Den ofrivillige golfaren

Strumpor är ett kapitel för sig. Jag tycker en del sockor sitter så hårt kring benet att det känns som när sköterskan fäster ett band runt armen för att stasa. Jag ska inte ta några blodprov i benet så jag behöver inget sådant. En del, som det annonserats om att det var mjuk resår i, fungerade inte alls bättre. De bara kasade ner...inget skönt alls. Då började jag köpa ankelsockor i stället och det fastnade jag för direkt. De blir på plats och jag har inte en röd ring runt benet när jag tar av dem. Nu börjar det bli lite kallare och jag kände igår att jag frös lite, så jag botaniserade bland trädgårdskläderna och hittade ett par knästrumpor, som egentligen var Görans. De var rutiga och liknade golfstrumpor. De "lånade" jag. 

När jag fått bort, som jag trodde, de flesta grästuvorna, räfsade jag till det hela och sen promenerade jag runt, runt tills all jord var tillplattad. Trädgårdstunnan stod en bit bort så jag kunde hiva i skräpet där direkt. Jordplätten påminde lite om en sandbunker på en golfbana. Jag kontrollerade det hela ännu en gång innan jag gick iväg för att hämta jord. Då upptäckte jag en bortglömd grästuva.

Jag greppade min järntrea (klösen med tre spetsiga tänder eller vad det kallas), kavlade upp joggingbyxorna så mina golfstrumpor syntes, ställde mig med fötterna parallellt och lite isär som jag sett golfspelare göra, tog sikte på trädgårdstunnan och drämde till tuvan/bollen så den for iväg.

HOLE IN ONE!!!!!!!

Trädgårdsarbete kan vara både kul och omväxlande.

Affären har upphört

Jag har stängt min perennbutik för gott. Det var inget som lönade sig alls. Av min granne fick jag låna en liten kultivator som jag körde upp gräsmattan med där "perennerna" stått. Så enkelt det var. Det dröjde inte länge innan allt var uppkört. Sen återstod det klart lite efterarbete, men det var skönt att snabbt komma igång. Jag använde en klös för att dra loss grästuvorna och slängde iväg dem. Det var ganska segt. Jag tog en liten bit i taget för att säkert få bort alla rottrådar. Hela tiden som jag jobbade var jag övervakad av två koltrasthonor.

Så fort jag gick ifrån och vilade så var de framme och sprätte. Det verkade nästan som om de skulle kontrollera att jag verkligen gjort rätt. När jag rotade med klösen fann jag att det var liv och rörelse under grästuvorna. Där fanns småinsekter och tjocka larver och maskar....rena delikatessdisken för fåglarna.

Ett par eftermiddagar tog det mig att få bort alla tuvorna. Vädret var tyvärr inte det bästa, så jag fick passa på mellan regnskurarna. Nu är det äntligen klart och jag ska räfsa till det hela. Därefter är det dags att hälla på lite ny jord och jämna till allt. När gräset blivit sått är det antagligen säkrast att lägga ett nät över annars kan jag garantera att koltrastarna är där och sprätter hålor.

Förhoppningen är att det till nästa vår ska finnas en väldigt fin, grön och ogräsfri gräsmatta framför altanen.

Snart ser jag på världen med andra (glas)ögon

Igår var jag hos optikern och fick utprovat nya glasögon. Jag valde ut ett par nya bågar också som är aningen större än de jag har nu och i en rödbrun nyans. Riktigt snyggt om jag får säga det själv. Även om jag inte kommer att se bättre ut så kommer jag i varje fall att se bättre. Mina gamla glasögon skaffade jag för ca 5 år sedan så glasen är inte mycket att hurra för nu. Det är som Londondimma på dem hur mycket jag än putsar. Optikern sa att det var inte konstigt efter så många år. Dessutom skulle jag vara mer noga när jag öppnade ugnsluckan och inte låta värmen komma på glasen, fick jag veta. I fortsättningen ska jag vara mycket mer försiktig. Jag ska inte laga mat över huvud taget, för jag tror inte att matånga är bra för glasögonen.

Vilken massa bågar det finns att välja mellan! Man blir alldeles snurrig. Personalen är väldigt hjälpsam och plockar fram den ena bågen efter den andra. Det är skönt med lite smakråd också, och vissa bågar var både damen som hjälpte mig och jag helt överens om att de passade inte till mig. Butiken har ett eget sortiment av bågar som inte är lika dyra som en del märkesbågar. Eftersom jag köpte progressiva glas, så fick jag bågen på köpet. Jag bryr mig inte så mycket om vilket märke det står på skalmen, för det ser jag ändå bara när jag plockar av glasögonen. För mig är det viktigare att jag kan se omgivningen och läsa utan att behöva använda förstoringsglas.

De skickar ett sms från butiken när jag kan hämta mina nya glasögon. Hoppas det blir snart. Damen kommenterade att färgen på de nya bågarna matchade min hårfärg perfekt. Jag hoppas "frissan" skrev upp vilken färg hon använde sist hon färgade mitt hår. Det blir lite dyrt om jag ska behöva byta för att ha matchande bågar varje gång jag färgar håret.

Sveriges längsta kafferep

Det var kanske mer vanligt förr med kafferep, och då hörde man ofta talas lite nedsättande om "kafferepstanter". Det epitetet passar inte lika bra nu, för Sverige är könlöst så det är bara en massa hen som sitter och kacklar. Förhoppningsvis kommer de fram till något vettigt snart, annars är risken stor att de kommer in i Guiness rekordbok som världens längsta kafferep. Det har varit andra länder också som har velat fram och tillbaka länge om regeringsbildning, men om de också haft kafferep under tiden vet jag inte.

Det blev lite av ett löjets skimmer över det hela när TV visade den ena partiledaren efter den andra sitta i soffan och drick kaffe tillsammans med talmannen. Jag såg inte till några kakor. Att bara hälla i sig den ena koppen kaffe efter den andra kan inte vara nyttigt. Antingen har talmannen plåtmage eller så går han runt och knaprar Novalucol dagarna i ända.

En lille en

Det är ett uttryck man ofta hör människor säga och då är det inte bara danskar jag menar. Lite skämtsamt kallas en sup i Danmark för just en lille en. Min frukost består för det mesta av fil, banan, knäckebröd, kaffe och en lille en. Nu är det inte lika farligt som det låter, för den där "lille" är en ingefära shot. Det sägs att ingefära är bra för immunförsvaret och jag har druckit ett litet glas ingefärablandning länge. Förkylningen har lyst med sin frånvaro, men om det beror på ingefäran eller något annat vet jag inte. Jag brukar inte bli förkyld så ofta, så det är kanske bara inbillning att det hjälper. Hur som helst så blir jag i varje fall inte sjuk av drycken.

Ingefära har fått ett rejält uppsving. Det finns massor av recept där den kryddan ingår. När jag var barn och yngre minns jag mest ingefära ihop med pepparkaksbaket. Ungefär som det har blivit med saffran. Min mor använde bara saffran när hon bakade lussekatter. Jag har det gärna i maträtter också, men jag minns att för en del är sen var det några butiker som endast tog hem den här kryddan vid jultid. Idag går det att få tag på när som helst på året. Det är en extremt dyr krydda, men eftersom det behövs så ytterst lite för att ge både smak och färg, tycker jag det är överkomligt.

Det finns även ingefäratabletter. De importeras från Indonesien. I min affär är de placerade tillsammans med halstabletterna, så jag antog att de skulle vara bra för halsen. De är paketerade med ett papper runtom precis som en kola, och de är sega som en kola också. Smaken är väldigt stark när man tuggat på dem en stund, men inte så jag tycker det är obehagligt...tvärtom. De är supergoda. Jag tycker faktiskt att de hjälper när jag har ont i halsen, så jag ser alltid till att ha ett paket hemma. Ibland tar jag en eller två tabletter/kolor i förebyggande syfte. Man kan aldrig veta när det halsonda slår till.