Mord på menyn...TV-menyn

Min kvällsrutin är alltid att avrunda med lite mord. Det är inte så farligt som det låter. Jag brukar slötitta på Mord och inga visor. Den serien spelades in mellan 1984 och 1996 med Angela Lansbury i huvudrollen som deckarförfattarinnan Jessica Fletcher. Det är en ganska harmlös serie....förutom morden då förståss. Men det är inget större våld och jag slipper se en massa obduktioner.

De har visats på TV tidigare men nu kan jag se dem igen varje måndag-torsdag kväll. De startar kl 22.00 och slutar vid midnatt. Det visas alltid två avsnitt direkt efter varnadra. En del gamla avsnitt minns jag från tidigare och då brukar jag slå över till en annan kanal. Vi den tiden på kvällen är det ganska lätt att hitta en deckarserie. Det verkar som om alla spännande filmer visas så sent som möjligt på kvällen och gärna samtidigt på alla kanalerna, så man känner sig aningen splittrad. Jag har aldrig märkt att det görs på samma vis med sportprogrammen, för Göran kan se på sina favoritprogram i normal tid och det brukar sällan kollidera med något annat program....förutom med något som jag gillar. Då gäller det att kunna argumentera för sin sak. Vi skulle klart kunnat skaffa en extra-TV, men jag tycker det är lite onödigt. Så väldigt ofta händer det inte att vi vill se på olika program och det går att se en del på datorn också, så det brukar lösa sig utan någon större dramatik.

Efter midnatt är det fortfarande deckartid och det har faktiskt hänt att jag suttit kvar framför TV:n ganska länge. Idag gör det inte så mycket, eftersom jag aldrig behöver bli väckt av en väckarklocka. Jag sover tills jag slår upp mina ljusblå helt frivilligt. Vad klockan då hunnit bli har ingen större betydelse. Det är en av pensionärslivets förmåner.

Dejligt och mindre dejligt

Vi kom iväg till Helsingör i fredags och hade riktig tur med vädret. Solen sken hela dagen och det syntes ingen snö. Det enda som påminde om att det varit snöväder där tidigare var att det drösade ner istappar från taket på de höga husen. Lite otäckt var det allt när det kom farande en massa snö och is och dunsade i marken alldeles intill oss. Vi hade sån tur att vi blev inte träffade.

Strax bredvid färjeterminalen ligger Blomstertorget. Jag vet inte om det heter så, men det är alltid fullt med blommor och andra växter. Jag köpte inget, utan jag väntar fram till våren. Då brukar jag köpa med mig rosenbuketter som jag torkar och använder som dekoration i köket.

Vi strosade runt på huvudgatan och tittade i skyltfönstren. Det är alltid lite annorlunda mot hemma. Några klädinköp blev det inte. Däremot fick jag många tips och idéer från det som visades i butikerna.
                                             

Något som jag inte tycker om är trasiga jeans. Att man själv sliter ut dem är en sak, men att någon medvetet köper ett par jeans som är så trasiga att de knappast hänger ihop är för mig en gåta. Visserligen är det väl tufft och kanske i viss mån modernt. När t.o.m. damer och herrar i övre medelåldern går klädda på det viset så måste jag ändå få protestera. För mig liknar det lite åldersnoja. Den här butiken hade uppgraderat sina trasiga jeans och lappat dem med paljetttyg och sytt på paljetter lite här och där på byxbenen. Det fick inte mig att ändra uppfattning. Jag tycker fortfarande att det är fult.

När det började lida mot lunchdags tänkte vi besöka vårt vanliga matställe. De har alltid så goda hamburgare och personalen är så trevlig, men vi kände inte riktigt igen oss när vi steg in. Det var ny personal och vi fick den uppfattningen att det även var ny ägare. Vi beställda alla tre var sin kycklingburgare och läsk. Det tog lite tid innan det kom på bordet, men vi hade ingen brådska. När vi fick maten tittade vi bara på varandra. Det såg lite underligt ut. Längst ner låg en stor skiva rostat bröd och ovanpå den fanns ganska många megastora salladsblad. Inte ens det vita tjocka nertill på salladsbladet var bortskuret. Sen kom det en drös med persilja som hade säkert fem cm långa stjälkar. Här skulle tydligen inget gå till spillo. Nåja, de hade i varje fall plockat bort rötterna. 

På detta gröna hade placerats två kycklingfiléer och sen var det ännu ett tjockt täcke med gröna saker. Allra överst var ett stort fyrkantigt lock av bröd. Jag vet inte om de hade fyrkantiga bullar som de skurit av ovandelen på. Det var också rostat. Vid sidan låg lite förskrämda pommes frites tillsammans med en klick majonnäs. 

Jag gillar att hålla hamburgaren i handen och äta men det var helt omöjligt. Jag fick i stället plocka isär den, för det gick inte att skära genom allt. Det rostade brödet var ganska hårt. Ulrikas bröd var svartbränt och det var filéerna också så hon sa till ägaren. Han tog ut tallriken och lovade att hon skulle få nytt väldigt snabbt. Det tog en kvart. OK. Brödet var inte bränt, men kycklingen var inte riktigt genomstekt. Dessutom hade de nog slut på alla kryddor på det här matstället för det smakade "rätt ud å väret" som min farmor sa när något var helt smaklöst. När vi skulle betala "bjöd" ägaren på en läsk till Ulrika eftersom hennes mat inte hade varit till belåtenhet. Skulle en läsk vara kompensation för oätlig mat????? USELT! USELT! USELT! Det kommer inte att bli några fler besök av oss på det här stället. 

Jag vill precis som meterologerna gör ibland sända ut en 

VARNING

Om ni är i Helsingör och blir sugna på lite att äta så gå för allt i världen inte till Vanessa på Stengade. Maten där är inte bara oaptitlig, den är snudd på oätlig.

Motion

Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.

Motion är alltid bra och det är egentligen mer nödvändigt ju äldre man blir. Musklerna behöver hållas igång, och man mår allmänt bättre ifall man rör på sig. Då är det ganska konstigt att det inte görs mer reklam för att locka pensionärer och äldre till alla gym som finns. Jag vet att en del läkare skriver ut motion på recept och det är en bra början. Ännu bättre hade det varit om de skrev ut recept på en personlig tränare, som hjälpte till och visade vad just jag behövde träna upp. Det kan inte vara svårare än att skriva ut hostmedicin.

Helsingör nästa?

Den här tjusiga klänningen stod som en reklampelare utanför en blomsterbutik. Väldigt passande! Fast jag tyckte nog att det var en lite omodern modell. Julgranar var modernt för två månader sedan. Nu vill vi ha vårblommigt.

Vi har haft nästan vår i ett par dagar, men nu varnas för det där årliga bakslaget med snö och blåst. Egentligen borde man inte bli förvånad eftersom det alltid blir så. Trots det så är det svårt att acceptera. Jag hade planerat åka till Helsingör idag och strosa runt lite. Det är länge sen jag var inne i tygaffären där och när jag var i Luxemburg i helgen hittade jag en ponchomodell som jag gillade skarpt. Jag planerade att leta efter ett snyggt tyg i Helsingör, men med tanke på att väderexperterna utlovat busväder med snö och annat elände så får jag kanske hålla mig på hemmaplan.

Färjeturen på 20 minuter till Helsingör brukar vara behaglig även om det blåser en aning. Endast en gång har jag tyckt det kändes lite oroligt. Då gungade båten från sida till sida och man fick hålla sig i stolen man satt på. En kvinna som kom körande med en städvagn ställde den ifrån sig en kort stund och då smet vagnen iväg. Hon fick springa och jaga den. Det var på den tiden när jag gick på Tillskärarakademin i Köpenhamn, så jag hade inget val utan var tvungen att ta mig hem på kvällen.  Jag är definitivt ingen båtmänniska, men det är närmaste vägen till Helsingör, och då är det bara att bita ihop och hoppas på lugnt väder.

Livsfarligt

Det är otroligt att en del yrkesförare är så usla bilförare. Sist vi körde från Malmö så blev jag nästan livrädd. En bit norr om Malmö låg fem lastbilar på rad. De körde ganska snabbt, men det som var ännu värre tyckte jag var att de lekte tafatt eller vad de nu gjorde. Först körde en av bilarna om den som var framför och sen gjorde nästa likadant. Så höll de på ett bra tag, så i slutändan hade de nog samma placering som de hade från början.

Jag kom att tänka på Nils Holgerssons underbara resa. Där flyger vildgässen i V-formation och för att inte bli helt uttröttade så byter de plats efter ett tag. Hade bara vägbanan haft fler filer så är jag helt övertygad om att de här förståndsbefriade individerna hade gjort likadant. Övriga bilister fick hålla sig efter dem, för  ingen hade en chans att komma förbi. Det var rena turen att det inte inträffade en olycka. Detta var ingen engångsföreteelse utan jag har upplevt detta åtskilliga gånger på den här sträckan. Chansen är alltså stor att polisen hade fått jackpot ganska snabbt.

Det förvånar mig att inte vuxna människor har mer vett innanför pannbenet. Äldre människor kollas upp ifall de har tillräckligt bra syn, så de får behålla sitt körkort. Det borde finnas någon kontroll som gav utslag på trafikvettskunskap hos yrkeschaufförer. Men de kan givetvis ljuga vid en sån kontroll. Det enda som hjälper är nog att polisen kör de här utsatta sträckorna lite då och då i civila bilar och ser med egna ögon hur det går till. Tänk så mycket bötespengar och så många indragna körkort det kunde ha blivit.

Gruppresa med reseledare

När vi åkte hem från Luxemburg i söndags kväll följde Katarina och Zoé också med. Katarina hade en del ärenden att uträtta i Sverige och eftersom det är sportlov i Luxemburg också denna veckan precis som i Sverige så passade det bra. Då blev det en kusinträff igen några dagar.

Zoe hade packat sin kabinväska med Rosie, favoritdockan, och en del plastmat. Vi var alla lite undrande inför hennes val, men hon verkade nöjd och det var huvudsaken. När vi landat i Köpenhamn och skulle gå genom terminalen till utgången var det Zoé som tog täten. Hon spatserade före oss med bestämda steg för hon skulle visa oss "how to go". Det var noga i vilken ordning vi gick. Zoé först naturligtvis och sen skulle mormor komma tätt efter och därefter mamma. Morfar skulle gå sist. Ibland blev han lite på efterkälken och då stoppade hon oss genom att sätta upp handen och säga med bestämd röst: "Vi måste vänta på morfar". Det känns tryggt med så omtänksamma reseledare.

Bo väntade på oss vid utgången, för vi landade ganska sent och det tar lite tid att åka de där milen hem. Zoé somnade nästan genast, men när vi svängde av in emot Åstorp vaknade hon och började prata med en gång. Hon frågade genast efter Rasmus. Huvudsyftet med resan, enligt Zoés sätt att se, var givetvis att få träffa kusinen.

Det var bättre förr

Köpenhamn har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det är den närmaste huvudstaden för min del. En tur med färja och tåg tog förr ca en timme. Färjorna går var 20:e minut och tåget från Helsingör till Köpenhamn gick också lika ofta. Sen blev det ändrat till två gånger i timmen, men det var fortfarande acceptabelt. När man bara skulle till huvudstaden så var det en behaglig tur med inga byten, utan man satte sig tillrätta på tåget i Helsingör och steg av på Hovedbanegarden i Köpenhamn. Ströget ligger bara några minuters promenad därifrån och även smågatorna är värda ett besök.

När vi var på väg längre ut i världen steg vi inte av i Köpenhamn utan åkte bara vidare till Kastrup. Det kunde inte vara enklare. Efter att inresekontrollen infördes så var vi tvungna att gå av tåget i Köpenhamn, men det kom ett annat tåg en fem minuter senare och på samma perrong som tog oss till flygplatsen. Det var inte besvärligare än man kunde stå ut med det. 

När jag nu kollade efter färje och tågavgångar som passade till flygtiderna så höll jag på att gå upp i limningen. Jag hade planerat att be en granne skjutsa oss till stationen, eftersom taxi i Åstorp inte tar emot beställningar som bara är inom Åstorps kommun. Varför ska det då finnas taxi här? Mycket onödigt, enligt min mening. Bussen till Helsingborg går vid två-tiden på eftermiddagen och när vi kommer till Helsingborg  har vi tre kvart på oss innan färjan till Danmark seglar iväg. Då hinner vi köpa biljett för vidare färd. Sen börjar eländet.

Det är inte alla avgångar som kör ända fram till Köpenhamn och hoppar man av på en tidigare station, så kan det dröja innan man kommer med ett tåg som kör vidare. Endast en gång i timmen finns ett tåg där man slipper byta. Nåväl, det får väl ordna sig. Men vi kommer bara till Köpenhamn, sen får vi byta tåg där till ett som tar oss hela vägen till Kastrup. Om allt klaffar ska vi då vara framme strax efter fem; alltså en krånglig resa på drygt tre timmar. Här passar det och säga att det var bättre förr. Det går att åka på den svenska sidan, men det är en massa kontroller och väntetid där med, så det är lika illa. 

Jag var irriterad och lite småsur när jag äntligen fått alla tider nerskrivna. Det var nästan så jag skulle kunnat strunta i att resa helt. Väl framme hade vi två och en halv timme på oss innan flyget skulle gå, så allt som allt hade vi då varit på väg i fem och en halv timme innan vi kunde sjunka ner i flygfåtöljerna. 

Då hände något humörhöjande. Bo, min svärson, fick höra vilket strul det var med att komma till flygplatsen, så han erbjöd sig att sluta sitt jobb tidigare, komma och hämta oss och skjutsa oss till Kastrup. Vi kom iväg till Luxemburg i fredags precis som förr i tiden utan en massa fördröjningar. Det blir en extra stor guldstjärna i Svärmorsboken. 

Viktig information

Om ingen ser det du äter innehåller det inga kalorier.

Om det ändå vore så väl. Då hade jag suttit i ett hörn och mumsat i mig lakrits hela dagen. Något godare finns inte. Jag har alltid älskat lakrits. Det var väldigt populärt med lakritscigaretter när jag var barn. Först låtsasrökte man några bloss, sen rev man av pappret runt "cigaretten" och tuggade i sig den. Jag minns inte riktigt när det blev förbjudet att sälja den sortens godis, men jag vet att det diskuterades att det var inte bra om barn lärde sig "röka". Tror faktiskt inte att så många lärde sig röka för att man köpte lakritscigaretter. Jag kände i varje fall inget behov av att börja göra så. Flera år efter att cigaretterna drogs in kunde man köpa lakritspipor. Mycket underligt. Det är väl lika farligt att röka pipa som cigaretter? Nu verkar det som om även piporna har försvunnit från godishyllorna. Nästa godis som kommer att bannlysas blir nog snusklubborna.

Varför är det så ont om Z?

 Det finns nyckelringar i olika utföranden där man har satt fast en stor bokstav. Jag tänkte att jag skulle köpa ett Z till Zoé. Nu tror jag inte hon ståtar med egen nyckel, men hon har en skolväska och där kunde hon hängt bokstaven i kläppen på blixtlåset. När jag var och handlade på Familia idag så gick jag in i en bokhandel och letade. Där hängde massor av bokstäver i olika material och färger......men inga Z! Underligt! Det finns många namn som börjar på Z både flick-och pojknamn som Zoé, Zanna, Zack osv. Dessutom är det många som har ett efternamn med Z som begynnelsebokstav. Att inte Å, Ä och Ö finns med har jag full förståelse för. Den där extra utsmyckningen på toppen är kanske inte lika lätt att fixa till....fast det går att få som berlocker så det kan inte vara helt omöjligt. Jag hade nog bara hamnat i en anti-Z butik.

Det här köpcentret ligger bara knappt en mil från Åstorp och öppnades för drygt 10 år sedan. Redan då var det många som undrade varför någon satsade på det. Cirka en mil längre bort ligger Väla som är ett jättestort köpcenter. Det tillhör de större i Sverige. Det är lite ruljangs på butikerna där också men det går inte att jämföra med den karuselleffekt som är på Familia. Den ena butiken efter den andra snurrar iväg bort och in snurrar en annan...ibland. Idag när jag gick runt och tittade så var det otroligt många tomma skyltfönster där. Det var även väldigt mörkt i gångarna. Tycker ledningen kanske att det behöver inte vara upplyst när det inte finns affärer längs gången eller de ville bara spara el så där i största allmänhet?

Jag behöver fylla på tålamodsförrådet

Jag har sett att en del har övergått att skriva sin blogg i wordpress i stället och jag undrar om inte jag också ska fundera på det nu. Det ena strulet efter det andra dyker upp på blogspot och hjälpen man får är plus minus noll. Det är länge sedan det började med att en del av mina följare inte kunde kommentera hos mig. Mycket trist, eftersom det var följare som det alltid kändes kul att få en liten hälsning ifrån. Efter ett tag visade det sig även att jag inte kunde kommentera hos en del bloggare och då oftast de som hade adressen blogspot. När jag ändrade till mitt Facebook-konto gick det någorlunda. Inte ska man behöva komma ihåg vilket konto man ska skriva från på olika bloggar! Det tar bort all spontanitet.

När jag idag skulle ändra i gadgeten som berättar lite om vem jag är, så var det helt kört. Det gick inte att komma in på den och ändra. Jag måste naturligtvis uppdatera den med att jag även är farmor till Hanna, men det kom inte upp någon ruta att skriva på. Jag tog då först bort hela gadgeten och sen la jag till den igen, för jag tänkte att börjar jag om från början så måste det fungera. I Helsefyr heller!!!!! Till sist gav jag upp och satte dit en helt ny gadget. Det får duga så länge. Jag är så frustrerad så jag vet snart inte vad jag gör. Det är nu jag hade behövt det där tålamodet som jag läst att några skrivit om. Hos mig är det helt obefintligt för tillfället. Jag sympatiserar med den person som i sin bön tillfogade:" Snälla, gör mig tålmodig, men låt det gå snabbt."

5-års jubileum

Grattis!

 Idag för 5 år sedan föddes en liten flicka i Luxemburg.

Hon döptes till Zoé, Katarina, Alexandra.

Även om det är mer än 100 mil mellan oss så har vi försökt att resa och hälsa på varandra så ofta vi någonsin kunnat.

Det är bra med mycket böcker så det finns något att välja mellan när dockan vill höra en saga.

 Zoé gillar att sjunga och dansa, och då är en spegel bra, så hon ser att koreografi och ansiktsuttryck blir rätt.

Kanske en blivande världsstjärna?

Det är något visst med prinsessor, och en prinsessa har givetvis alltid diadem på huvudet......även om det gäller att hjälpa till i köket.

När dagistiden var slut firades den med en stor fest. Alla blivande skolbarn bar gula kappor och hattar och fick diplom.

Det var en förväntansfull blivande skolflicka, som stod beredd med ryggsäcken på ryggen i god tid på morgonen den första skoldagen.

Det var inte ens Alla hjärtans dag

Mitt omdöme om en affär beror inte enbart på varusortiment och pris, utan det handlar lika mycket om bemötandet från personalen. Det är nästan det som väger tyngst ibland. Här i samhället har vi två mataffärer som jag brukar handla i. Den ena är en ICA affär och ICA har ju som regel att om det blir något fel prismässigt, så ska det rättas till (givetvis) och kunden ska också ha 25 kr som kompensation. Det fungerar fullt ut i de flesta affärer utom den i Åstorp. Ja, numera går det nästan med automatik, men det dröjde väldigt länge innan det blev accepterat. När det blev fel i kassan fick man varje gång själv säga till om den här 25-kronan. Det fanns t.o.m. expediter som började diskutera med kunderna om det. Inte alls smart! Har huvudkontoret satt en sådan regel, så ska givetvis affärerna rätta sig efter den.

Det är mycket rån i Åstorp dygnet runt i stort sett. För inte så länge sen var det en man som skulle ta ut pengar i en automat mitt inne i samhället mitt på tjusa dagen. Då tycker man det skulle vara helt ofarligt. Tyvärr var det inte så, för en kille kom fram och hotade honom med en kniv. Den här mannan var snabbtänkt och gav rånaren en smocka så det blev inget byte den gången. Jag tror inte jag hade varit lika modig. Men det gör ju att jag aldrig tar ut pengar i en uttagsautomat. Rånrisken är mycket stor eftersom polisen i vårt samhälle är helt osynlig. Det är så bra att då kunna ta ut pengar i kassan när man betalar med sitt kort. Naturligtvis går det inte att göra så i den här ICA-affären. Det hade jag inte förväntat mig heller.

Tack och lov har vi en mataffär till i samhället. Här är personalen hjälpsam och vänlig. Om man undrar var en vara finns går de ibland med och visar eller pekar och förklarar väldigt ingående. I den andra affären skulle det aldrig hända. Här får man ett vresigt svar och ibland pekar de lite vagt åt ett håll och sen får man klara sig själv. Ofta har man mer hjälp av andra kunder. Idag behövde jag ta ut 700 kr och det bad jag om i kassan när jag skulle betala. Tyvärr fick de bara betala ut 500 kr åt gången, men då tog kassörskan tillbaka en vara och gav mig först en femhundring, och sen slog hon in den ensamma varan vilket gjorde att jag då kunde få ut 200 kr till. Så glad man blir när man träffar på så trevlig personal. Det bemötandet får man där alla dagar och inte bara när det är Alla hjärtans dag.

Målningsdag

I fredags var jag hos frissan och fick lite färg i håret. Det var välbehövligt. Hon klippte en snygg frisyr också så jag känner mig mycket nöjd. Normalt sett brukar jag gå var 8:e vecka och få imålat det som växt ut, men av någon underlig anledning så har det dragit ut på tiden. Nu hade mitt hår växt så det syntes en bred grå kant längst in mot huvudbotten, och resten var brunt med lite slingor. Det närmast huvudet kunde inte kallas för slingor...det liknade mer damm. Jag tycker om att ändra hårfärg lite då och då. Det gör att jag känner mig lite piggare.

Jag har fått många gliringar om att det är bara yngre personer som färgar håret. Det håller jag inte alls med om. När man är ung är man naturligt snygg. Ju äldre jag blir desto mer tycker jag att jag behöver liva upp håret med lite extra färg. Det är inget fel att synas. Eftersom jag färgat mitt hår sen jag var tonåring, så känns det inte riktigt som att det är jag ifall jag inte har en klatschig färg i håret. Lite har jag ändå fått tänka om. Det går inte att färga det alldeles för rödorange numera. Det klär jag inte i. Men när jag ska välja frisyr, så fastnar jag alltid för de modeller som visas på kvinnor med skrikande orange hår.

Det går alldeles utmärkt att vara både mormor och farmor om man har grått, svart, brunt, orange eller gredelint hår. Det är inte hårfärgen som avgör hur man är. Det är så mycket annat som spelar in.

Pengar

Jag ska lösa mina ekonomiska problem genom att öppna ett gemensamt konto....med någon som har väldigt gott om pengar.

Jag undrar om det kommer att bli svårt att hitta en sådan person. 

En liten Dallastös

Jag brukar lägga mig runt halv 1 på natten. Då har jag hunnit se de deckarserier jag är intresserad av. Så gjorde jag igår natt också, och hade precis somnat in när jag väcktes av ett pling från mobilen. Jag fick krypa ur sängen, ta på mig glasögonen och gå ut i köket så jag kunde tända taklampan. Det var min son Peter som skickat sms:et. Anne och han var på sjukhuset och läkaren hade sagt att det tog nog inte så många timmar innan förlossningen var över. Jag blev klarvaken med en gång. Vi hann att skicka några sms till varandra när jag helt plötsligt fick ett med texten:"Babyn är här!" Det gick väldigt snabbt.

Vi visste ju sen tidigare att det skulle bli en flicka. Nu fick jag veta att hon var 49,5 cm lång och vägde 3 kg. Peter skickade även över två foton på henne när hon är alldeles nyfödd. Hon är jättesöt! Det är den absolut sötaste tjejen i hela Dallas. Hos mig var det väldigt tidig torsdagsmorgon, men p.g.a. tidsskillnaden var det i Dallas onsdag kväll när hon föddes, så hennes födelsedag blir den 8 februari.

Namnen har varit hemliga fram tills nu. Hon ska heta Hanna Lou. Min svärmor hette Hanna och när Ulrika föddes ville jag att hon skulle heta så, men där var Göran och jag inte riktigt överens. Ulrika föddes på Hanna dagen den 5 januari så det kändes som en liten kompensation. Att mitt barnbarn nu får det namnet tycker jag är underbart. Det är lätt att uttala både på svenska och engelska och det är en fördel.

Nu har jag två flickbarnbarn som fyller år i februari...den åttonde och den femtonde och två pojkbarnbarn som fyller år i september...den tredje och den trettonde. Jag kan alltså titulera mig både dubbelmormor och dubbelfarmor.

Utmärkt service hos Miljonlotteriet

Jag har prenumererat på lotter i Miljonlotteriet ganska länge och vunnit en ansenlig summa pengar. De har sparats på mitt vinstkonto, men nu tyckte jag det var dags att handla lite för pengarna. I vinstlistan såg jag en stor resväska som jag blev väldigt förtjust i. Det stod i beskrivningen inte bara mått och färg utan även att det var 7 års garanti på den. Det lät väldigt bra. Jag har haft två resväskor tidigare, men den ena gick sönder, så jag var i behöv av ett nyinköp. En väska beställdes och det tog cirka en vecka, sen hade jag den här hemma.

Det var exakt samma storlek på den som jag redan har. Färgen är väldigt tjusig tycker jag. Det stod att den skulle var rosaguldfärgad, men jag tycker det lutar mer åt brunbeige-hållet, men ingen intetsägande beige färg. Den glittrar verkligen. Märket framtill på väskan och låsanordningen är kopparfärgad. Tjusigt värre!

Jag öppnade väskan och den var indelad i fack precis som min gamla. Garantilapparna var fastsatta vid handtaget, men när jag tittade på dem så blev jag lite konfunderad. Visserligen stod det att det fanns 7 års garanti på väskan, men då fodrades inköpsdatum och stämpel från butiken man köpt den i. Det var blankt här. Jag mailade kundtjänst och fick svar inom ett dygn. Damen där hade kontaktat leverantören och fått veta att om jag bara kunde bevisa att det var en vinst och vilken datum vinsten hämtats ut, så gällde det som garanti. Hon skickade med ett intyg på alla datum och andra uppgifter som behövdes. Det kallar jag för utmärkt service!

Smygande

Smygreklam hör man ofta talas om, men det var inte den sortens smygande jag tänkte på. Jag menar smygmotion. Det stod berättat i en reklamfolder om detta. Ifall man inte har tid att ge sig iväg till gymmet så kan man smygträna hemma. Varför det var så viktigt att smyga förstod jag inte riktigt. Det är väl inget som är förbjudet så det är därför det måste hållas hemligt? I vilket fall som helst så hade de ett tips på hur man skulle göra när man pratade i telefon. Det bästa var att stå upp och det var även viktigt att inte stå stilla. I stället skulle man vandra runt i huset som en osalig ande. Vilken tur att det finns mobiler idag, för de där väggfasta telefonerna kom man inte långt med. Göran och jag har var sin mobil och det kan bli lite knepigt om vi pratar i dem samtidigt. Visserligen är vårt hus ganska stort, men nån gång måste vi ändå mötas under våra "pratpromenader". Då gäller det att ha klart för sig om det är högerregeln som gäller så det inte blir en kollision.

Ett annat tips var att göra en övning varje gång man gick in i köket; som t.ex. 10 benböjningar. Förhoppningsvis har man inget på spisen som håller på att koka över, för då får de där benböjningarna gå i raketfart. Själv brukar jag träna stegklättring.......av den enkla anledningen att jag nog krympt någon cm. Det läggs till år men dras ifrån centimetrar. Jag är alltså inte lång och ståtlig längre....jag är kort och förtjusande. Lite irriterande tyckte jag det var när jag inte nådde upp till översta hyllan i skåpen utan hjälp av en trappstege. När jag läste att det var bra med smygmotion har jag börjat tänka om. Det är säkert en bra balansövning också att klättra upp och ner på stegen, men inte speciellt kul. Jag har gjort det nu ett antal gånger eftersom jag bytat gardiner, vilket jag däremot tycker är kul. Det är bra när det går att förena nytta med nöje.

Nej, se det snöar!

Nu blir det vinter i Skåne...säkerligen både idag och i morgon. I går förmiddag började det att snöa. Först såg jag inte riktigt vad det var. Det såg ut ungefär som när Göran städat inne i duvslaget och det flyger runt lite fjädrar i trädgården. Men det var ingen duvstäddag idag, så det måste var något annat. Det var SNÖFLINGOR! Något väldigt exotiskt här numera. Fortsätter det att snöa med samma intensitet så ligger det alla gånger snö på gräsmattan så jag kan krama ihop till en liten snöboll ikväll. Borde kanske lägga den i frysen och ha som minne av vintern 2017?

Jag sörjer inte nämnvärt över den uteblivna vintern. I min kalender har jag antecknat fullt med kul saker som ska ske den närmaste tiden, och då finns ingen tid över till snöskottning och andra störande moment. Det är visst ganska snöfattigt på många ställen i landet i år, så hela Sverige är lite som Skåne då.

Vi har haft rejäla vintrar här, men det är ett antal år sen. När jag var barn kom det alltid snö i massor, och vi firade alltid jularna på Österlen hos farmor. Där snöade det vissa år så mycket att det nådde upp till hustaket. Jag minns ännu hur min syster och jag kravlade oss upp på snöhögarna i trädgården, promenerade över taket och ner på andra sidan huset. Där fick vi åka kana på byxbaken för att komma ner i marknivå. Farfar skottade en gång från ytterdörren till stallet och vidare ut till mjölkbordet. Hur mjölkbilen kunde ta sig fram och hämta alla bönders mjölk förstår jag inte. Det var nog inte lika roligt för de vuxna som för oss barn.

När mina barn var små hade vi rejäla vintrar och även Rasmus har fått uppleva det.

Men oftast ser det ut som på bilden ovan. Då gäller det att vara snabb och utnyttja tiden och byggmaterialet.

Luriga kvitton

Jag har länge undrat över att i en del affärer så frågar kassörskan om jag vill ha kvittot på det jag betalat. Naturligtvis vill jag ha kvitto!!! Det har förvånat mig många gånger att en del kunder sagt att kassörskan kunde slänga det. Litar de så blint på att summan stämmer? Köper man bara en eller två varor så kan jag förstå det, för då har man klart räknat ut i huvudet vad det ska bli. Oftast blir det mer än ett par varor och då är jag inte så säker på att man har full koll. Jag brukar göra en hastig överslagsräkning under tiden jag plockar ner varorna, men jag vill gärna stämma av den summan jag fått fram med den som står på kvittot.

Jag kollar alltid att det stämmer innan jag går ut ur affären och tre gånger den senaste veckan har det vistat sig vara fel. Första gången hade kassörskan slagit in en påse tuggummi som jag inte köpt. Hon hade ingen förklaring till hur det blivit så, men jag fick givetvis tillbaka summan som jag betalat för mycket. Ett par dagar senare var det dags igen, men nu i en annan butik. På kvittot stod att jag köpt vårrullar, och eftersom det är något jag aldrig köper så var jag 100% säker på att det skulle inte vunna ha scannats i kassan. Jag påpekade det för personalen och de kontrollerade vad som låg i min kundvagn.....inga vårrullar så långt ögat nådde. -"Då måste det ha gått in i kassan för en annan vara", sa den som kontrollerat kundvagnen. Jag var envis och berättade att jag sett att alla andra varor fanns med på kvittot men att det stod en vara mer än jag köpt. Efter ännu en genomgång fick han erkänna att det nog blivit något fel i kassan. Nog!?!?!? Här var det inte fråga om nog här var det fråga om fakta.

Idag hände nåt liknande. Mannen före mig i kön hade köpt en flaska saft, men hans kort var spärrat så han fick lämna kvar den. När jag läste genom mitt kvitto visade det sig att jag fått betala hans saft. Kassörskan bad om ursäkt och tyckte det var så förargligt. Ibland lever tydligen kassaapparaterna sitt eget liv ungefär som datorn tycks göra ibland. Misstag kan alltid ske, men när de går att rätta till så har det inte så stor betydelse. Det jag däremot retar mig på är när en del personal agerar som om det är jag som gjort något fel. Då fäller igelkotten ut sina taggar.

Minne

Jag har sett allt, hört allt och gjort allt. Jag kommer bara inte ihåg det.

Just så förvirrad kan jag känna mig ibland. Jag kan se en film t.ex. och vet precis vem som spelar med i den, men namnen på personerna är totalt borta. Det är så irriterande. Likadant är det med saker jag gjort tidigare. Jag minns exakt vad jag gjort och hur jag gjort, men när jag gjorde det kan jag inte komma på. Det bästa är helt klart att släppa tankarna på det glömda för ju mer man tänker desto mer förvirrad blir man. Plötsligt kan den här glömda informationen dyka upp i ett helt annat sammanhang. Strunt samma att man inte har nån nytta av den just då. Det känns bara så bra att komma på det man hade glömt tidigare. Jag vet inte om det varit enklare ifall man haft hjärnan indelad i mappar, och sorterat in minnena i respektive mapp. Risken hade klart varit att man kanske tappade bort en hel mapp i stället för som nu bara enstaka händelser.

Ett viktigt kort

Att ha körkort är lite som att ha ett äss i rockärmen. Det går att använda till mycket. Inte bara det att jag har tillåtelse att köra bil.......jag får även köra motorcykel fastän jag aldrig provat på det någon gång. Det fungerar som legitimation när jag ska hämta ut paket och jag visar upp det för polisen när jag tagit en tur över till Danmark och vill komma in i Sverige igen.

Jag tog körkort för 53 år sedan och då var trafiksituationen helt annorlunda mot idag. På den tiden  var det vänstertrafik. Första körlektion minns jag att jag skulle parkera i en uppförsbacke och sen starta och köra därifrån. Att parkera var ingen konst, men att komma därifrån gav mig en del problem. Innan jag fick riktigt kläm på hur jag skulle göra med pedalerna så rullade vi längre och längre ner i backen. Eftersom Åstorp var och fortfarande är en liten kommun så har vi inga ljussignaler här. Därför skedde all övningskörning inne i Helsingborg förutom första lektionen, och då var det alltid start i backe som gällde. Backar finns det nämligen gott om i Åstorp.

Min bilskolelärare var väldigt populär bland eleverna. Han var pedagogisk och hade humor, och blev aldrig nervös hur tokigt man än körde. Jag minns en gång vi stannat i en korsning precis utanför ett konditori, och jag tyckte det kändes lite läskigt att ge mig ut bland alla bilar. Jag stod antagligen lite för länge och väntade, för helt plötsligt öppnade han dörren och sa: "Jag sticker in här och tar en kopp kaffe. Tuta när du ska köra vidare så kommer jag". Hans positiva inställning och humor gjorde att vi elever blev mindre nervösa och det var säkert det som gjorde att de flesta klarade uppkörningen.

Något som jag aldrig fick lära mig under lektionerna var att fickparkera. Jag undrar fortfarande varför det missades. Givetvis så har det inte blivit av att jag tränat på det sen. Motion är inte att förakta, så jag tycker det är helt ok att parkera en bit bort och promenera i stället. Att snirkla mig in bland en massa bilar är inte riktigt min melodi. Det närmaste jag kommer en "fick"parkering idag är när jag tar på mig jackan, stoppar mobilen i fickan och ger mig iväg ut.

Överraskningsmiddag.

Det är svårt att räkna ut exakt hur mycket som går åt till middag. I regel lagar jag alldeles för mycket mat. Jag tycker det är bättre att det räcker och blir över än tvärtom. Det som är för mycket går alltid att frysa in eller om det är väldigt mycket över så kan man äta samma middag två dagar på rad. Då tjänar jag in en matlagningsdag.

Plastlådor med lock passar perfekt till överbliven mat. Ibland är jag tyvärr lite slarvig och märker inte upp burken med innehåll och datum. Så skulle aldrig min mor ha gjort. Hon var så noga med sådant. Jag skriver ibland men oftast tänker jag att det går alltid att lyfta på locket och kika efter vad som finns. Men ibland kan det vara svårt att gissa sig till vad som gömmer sig där....speciellt om det är någon slags gryta jag har fryst in. Vad det är för slags kött ser jag ju, men inte vad för slags kryddor jag använt. Jag gillar grytor av allehanda slag, och det är precis lika gott att ta upp från frysen och äta vid ett senare tillfälle. Det enda man behöver göra då är att koka potatis eller ris att servera till.

Det är inte alltid vi äter samma middag, Göran och jag, för ibland räcker det jag fryst in bara till en person. Igår hade jag biff med lök över från dagen innan som räckte till en person. Jag letade i frysen och hittade en burk utan etikett. En överraskningsmiddag! Jag lyfte på locket och såg att det var ris och grönsaker och något som såg ut som det var inbakat. Jag funderade så på vad det var för ett recept jag hade testat till denna måltiden. Jag kunde inte för mitt liv komma på vad det kunde vara. Jag har aldrig mat infryst så länge, så det kan vara högst två veckor sen vi ätit den här sortens middag. Men mitt minne sträcker sig ibland inte så långt bakåt. Det beror sig helt på vad det gäller.  Det hade varit en helt annan sak om det gällt sömnad eller inredning. Sånt är viktigt!!!

Eftersom Göran inte är så mycket för överraskningar så serverade jag honom biffar och värmde den "hemliga" maten till mig. Nu kom jag ihåg vad det var för något. Jag hade gjort köttfärssås som jag lagt på tortillabröd och rullat ihop. Rulladerna hade jag sedan lagt i en eldfats form och hällt hemmagjord tomatsås och riven ost över. Det fick stå i ugnen en kvart och sen var det klart. Till det hade jag stekt ris och wokgrönsaker. En helt ok överraskningsmiddag.