måndag 14 september 2015

Jag é en klippare, jag


Det har inte varit något syväder på ett bra tag. Solen har värmt och det gick bara inte att sitta inne. Trädgården däremot har varit perfekt att vistas i. Jag har gått med en sekatör i näven många dagar, så till sist var det nästan så buskarna hukade sig när jag dök upp. Aroniabusken är nu borta med vinden och Göran plockade fram en kedjesåg och sågade ner roten, så den kom under markytan. Först sprutade vi vatten på den så att all jord sköljdes bort. Det liknade en krater i rabatten....rena månlandskapet. Nu har vi fyllt på med ny jord, men någon ny buske kommer det aldrig mer att planteras där. Jag har fått nog av rötter på ett bra tag.


Jag har min farmors gamla bykgryta, som hon alltid värmde vatten i när hon skulle tvätta. Den ska jag skrubba ren och sätta på den plats där aronian stod tidigare. Min tanke är att plantera växter i den efter årstiden. På så sätt kan jag förhoppningsvis alltid ha något där som blommar. Rabatten ska kortas in lite och en del växter ska planteras runt grytan. Vi kommer att få en lite bredare gång på gräsmattan när vi nu ska gå runt huset.


Jag tycker det hade varit bättre att fira Halloween i rötmånaden, för då är det ändå så mycket läskiga kryp i rörelse. I år har jag tack och lov inte haft så stort obehag av detta. Då tycker jag att rotmånaden som är hos oss nu är betydligt jobbigare. Det är alltså inte slut med rötter än. Vi har klippt och sågat ner tre stora thujor på framsidan av huset. Det står andra höga buskar en bit framför och jag kan se inne i mitt huvud vilken fin fikaplats det kan bli där på den tomma platsen. Jag vet att Göran inte heller är intresserad av att plantera fler buskar, så då tycker han säkert att min idé är toppenbra.


Jag har gått metodiskt fram. Först aronian, sen tog jag lite extra klipp på de växter som stod längs min väg tills jag kom till framsidan. När jag svängde om hörnet och skulle gå in hejdade jag mig och tog fram sekatören igen. Buskarna var lite väl breda så de fick dra in magen lite med min hjälp. Till min fasa så står det två höga thujor där som inte går att tukta mer. De är bara gröna på de yttersta 2 centimetrarna. De ska väck! Göran övertalade mig att de skulle få stanna kvar fram till våren. Men då.....

24 kommentarer:

  1. Hu!! Du går fram som ett Jehu!!! Tur att jag inte är där då hade jag blivit ett huvud kortare. Fast magen hade du gärna fått tukta på mej :-) .....................Att börja veckan med ett leende på läpparna är aldrig fel.. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Jag kan se skillnad på människor och buskar, så du behöver inte vara rädd för att komma hit.

      Radera
  2. Oj vad flitig du är!
    Men visst är det roligt när allt är klart och man ser hur fint det blivit :)
    Kan tänka mig att du har en massa vackert där i trädgården!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just nu är det kul att förbereda för nästa vår. Snart är det för kallt och trist att jobba i trädgården.

      Radera
  3. Ni är så flitiga i eran trädgård.
    Men är det något typiskt som många män kör med att "vi gör det till våren", eller "vi gör det till hösten"??
    Jobba lugnt nu!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det verkar vara ett vanligt manligt uttryckssätt. Jag tror egentligen att det betyder: Vi struntar i det. Men vi kvinnor är smartare än så, eller hur?

      Radera
  4. Jag är mycket imponerad av hur flitig du är i trädgården. Men så blir det fint också!
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är med trädgården som inomhus.......jag gillar storstädning, men hatar veckostädning precis som jag gillar stora förändringar och omplantering, men hatar att dra upp ogräs.

      Radera
  5. Så fint du kommer att få det i din trädgård när du är färdig. Man måste gå hårt fram ibland för att det ska bli lite föryngring och förändring.
    Ha en skön start på veckan!
    Kram, Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Till våren hoppas jag på att få se ett resultat som jag är nöjd med.

      Radera
  6. Ja, du är en riktigt klippa du! Va? Blev det fel nu? ;)

    Om tvestjärtar tycker jag inte. Inte alls. Inte ett dugg. Stenåldersdjur som det är omöjligt att ta död på. Det kröp en ovanför diskbänken häromdagen.Trots att den blivit krossad av miljoner gånger sin egen vikt så bara blänger den lite, ruskar på sig och kryper vidare. Blä.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, de inte bara tror de är odödliga. De är det på riktigt.

      Radera
  7. Hej, på tal om kryp tog jag en fästing idag som höll på att krypa in i skinnet på mig...jag fick tag på den helt i misstag då det kliade lite på halsen...den var pytteliten. Nu på kvällen har jag en stor röd svullnad där den bet trots att jag baddade med alsolsprit. Suck. Tvestjärtar, dom är ju helt ofarliga! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ofarliga?!?!?! De är ju jätteläskiga. För mig är det samma sak som farlig.

      Radera
  8. Först... ett Grattis i efterskott till Rasmus... vilken fin tårta... perfekt!
    Du har varit flitig med sekatören... bra jobbat - jag skulle behöva röja lite bland buskarna här också :)
    Jag såg en film om tvestjärtarnas liv... och de är riktigt sympatiska... de skötte om ägg och ungar med stor kärlek och jag blev faktiskt djupt imponerad :)
    Ha det gott!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har varit rädd för tvestjärtar ända sedan jag var barn, och har svårt att se något sympatiskt med dem. Det är inte så att jag vill studera dem nåt närmre.

      Radera
  9. Jag måste också fara fram med sekatören... fast här är det mest trädskott som måste bort. Du är flitig, du och det är inspirerande. Kanske, kanske, gör jag ett ryck idag. Min fd syrenberså borde rotryckas... men det verkar väääääligt jobbigt!
    Vacker färgställning i rabatten vid husväggen - blad ger också färg!
    Jag trodde benhårt på att tvestjärtar kröp in i öronen, tog genom trumhinnan och vidare in i hjärnan - japp, det var en sanning när jag var barn!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så berättade min farmor för mig med. Där har vi kanske orsaken till min rädsla. Vem vill ha ett tvestjärtsbo i hjärnan?

      Radera
  10. Ibland måste man rensa i trädgården.
    Små kryp kan verkligen vara obehagliga.
    Vi har tvestjärtar även i nordligaste Kalifornien. Tycker inte om dessa kryp. De brukade gömma sig i tidningen ibland när jag bodde i Sverige och kunde nypa.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja de kan verkligen nypas så det känns.

      Radera
  11. Rotmånaden var ett nytt begrepp, men det ska jag minnas. Även en del rötter hos mig har fått ge sig - hoppas jag. Mina kivibuskar finns inte längre. 13 år utan en frukt. Nu står det nya kvittenträdet där, det som köptes på Fyn i våras. Och en deutziabuske har fått lämna sin plats för en nyfådd buskpion.
    Tvestjärtar är ett kryp som jag inte gillar. Man hörde att de kröp in i öronen förr. I Skåne kallades de för örnastörta. Att det skulle störta sig in i hörselgångarna är nog en överdrift. / Britt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Örnastörta är också det namn jag minns på odjuren. Min kivibuske är inte så gammal som din, men då tror jag att jag drar upp den redan nu. Har inte du lyckats få någon frukt på den, så finns det inte en chans att det kommer att hända här.

      Radera
  12. Att gå fram med sekatören på allt vildvuxet är nödvändigt, och att forma ett stycke natur är bara kul. Men här hemma är det inte så mycket att klippa, jag får utlopp i sommarstugan där ALLT sly rensas bort. Inga fler träd på den tomten!
    Kramar Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi känner inte heller för att plantera fler buskar, utan försöker hålla efter de vi har så det blir snyggt.

      Radera