Räkna med bråk

Det får jag göra varje år när Aroniabären är mogna och jag närmar mig busken med en seckatör i handen. Då "anfaller" koltrastarna från alla håll och kanter. De tycks tro att vi planterat busken enbart för deras skull. Busken är rejält hög och bred, så den behöver tuktas. I annat fall är det svårt att gå runt den. Jag har provat olika sorters recept med Aroniabär, men vi har inte fastnat för något av dem. Lavendia berättade då att hon gjorde glass av saften. Det lät så gott och annorlunda, så det tänkte jag testa. Jag började med att klippa av grenar som spretade rakt ut och jag var även tvungen att ta en del på höjden. Där hade jag som tur var hjälp av en förlängningsbar grensax. Egentligen fattar jag inte varför koltrastarna var så irriterade på mig. Det finns massvis med bär kvar till dem.

Vi har en hel del maskrosor i gräsmattan och när jag gick runt och stack upp dem hade jag en "svans" av koltrastar efter mig, som riste i varje tuva jag hade vänt på. Det är riktigt kul att jobba i trädgården, för de springer efter oss som små valpar och verkar inte alls skygga. Det är en hel del som ska tas om hand nu inför hösten. Vi har en Röd Kornell som jag klippte av lite grenar på. Jag tog av alla blad och grenarna ska jag använda till pyssel i vinter. De är redan rödfärgade, så målningsmomentet slipper jag ifrån. Jag ska ha tag på en Gul Kornell också, tänkte jag.

Jag är en stor godisälskare, tyvärr. Det är inte bara smaken jag är förtjust i, jag tycker det doftar så gott med. Sist jag var i trädgårdsbutiken så fann jag en lakritsmynta, och den fick följa med hem. De sålde även en Chokladblomma. Den kunde jag bara inte motstå. Den både doftar himmelskt och är vacker att se på. Nu tror jag inte...eller rättare sagt jag vet....att jag inte kommer att nöja mig med att bara lukta på de här växterna. Jag vill ha nåt att bita i också. Vilken tur då, att jag läste om en ny forskning i tidningen idag. Det har visat sig att det är inte bara mörk choklad som skyddar mot stroke, utan det går lika bra med ljus. Underbart!!!!! Jag har alltid sagt att forskningsresultat kan man inte lita på, men jag är inte sämre än att jag kan ändra uppfattning. När jag fortsatte att läsa såg jag att det gällde om man åt 60 g choklad i veckan. I veckan!!!!!! Det är det jag alltid har sagt....forskningsresultat kan man inte lita på.

Efterlysning!

Jag måste nog plocka bort en del saker som inte används längre.
Babysängen gapar tomt hur många gånger jag än kikar ner i den. Fotbollen ligger utanför dörren...alldeles still och Santos vattenskål står tom på golvet ute i köket. Det ekar i mitt hus. Här är så tomt och tyst så det är nästan kusligt. Det är definitivt något som fattas här.

BARNBARNEN!!!!!!!!

Rasmus har börjat i tredje klass nu, och går lite längre i skolan om eftermiddagarna. Sen är han ju på Fritids till hans föräldrar hämtar honom. Det är betydligt mer läxor i år och två gånger i veckan är det fotbollsträning. Däremellan hoppas jag han kan klämma in en stund med mig. Han är väldigt mån om att ringa och berätta allt nytt som har hänt, och vi har inte så lång väg att åka till varandra som tur är. Det är lite värre med Santos och Zoé. Jag ska åka ner och hälsa på dem om lite mer än en månad, men till dess får jag nöja mig med att titta på foton av dem. Och när det känns som om det inte räcker med foton, så får jag titta på videosnuttar i stället.

Äkta vara

Jag var med på en bilorientering för snart tre år sedan, och slutmålet var Stenestad Park. Utöver förädling av olika fruktsorter, så har de även viss försäljning av växter och sylt och marmelad. Jag köpte en Chizandraplanta mest på skoj. Det pratades vitt och brett om hur bra det skulle vara att dricka ChiSan ifall man var trött. Naturligtvis testade jag det, och jag vet inte om jag blev så mycket piggare av det, men inte heller tröttare, så resultatet kan man nog säga blev plus minus noll. Plantan var inte speciellt stor, och jag fick veta att det skulle dröja ett tag innan den började växa, men sen skulle det ta fart rejält. Det stämde. Plantan har i stort sett stått still i två års tid, men i år har den skjutit iväg.

 Den har t.o.m. blommat. Några bär blev det tyvärr inte. Annars inbillar jag mig att de är betydligt nyttigare än ChiSandrycken. Den är säkerligen utblandad med så mycket annat. Bären är ju äkta vara rakt igenom. Plantan slingrar sig i en ganska stor blomsterbåge, och min förhoppning är att den ska täcka den helt. Men då får den banne mig sätta sprätt om det ska ske i min livstid. Fast det kvittar nog hur mycket sprätt den sätter, det tar ändå sin lilla tid. Så idag ställde jag kosan mot Stenestad Park igen för att inhandla ännu en planta. Den jag fick tag på var betydligt större än den förra så min förhoppning om en alldeles igenfylld blomsterbåge är nog inte långt borta nu. 

Jag beundrade den Chizandraplantan som växer på ena gaveln hos ägarna. Det är så här jag vill att min blomsterbåge ska se ut.

Den hemlighetsfulla trädgården

När jag var runt 10 år fick jag boken Den hemlighetsfulla trädgården. Jag tyckte den var så spännande, och båda mina flickor har läst den och vi har även sett filmen. Den handlar om en föräldralös flicka som tillsammans med två pojkar hittar en undangömd, låst trädgård i en slottsträdgård.

Det är ju lite som trädgårdsmodet är nu...att det ska finnas lite smårum på olika platser...eller i varje fall olika ställen där man kan sitta och filosofera. Det är bekvämt om man kan ha nånstans att sitta lite här och var, och gärna så man kan få krypa in i skuggan när det behövs. Vi har ordnat så vi har möblemang på olika platser i trädgården. Då blir det av att man utnyttjar varje tillfälle som ges att fika ute.

Idag startade vi med att gräva upp två rhodedendronbuskar som skulle flyttas. Jag började och Göran slutförde. Min ork sträckte sig inte hela vägen. Första busken var det inget konstigt med, men den andra  gjorde mig lite fundersam. När jag satte spaden i jorden så nästan försvann den. Det var ett jättestort hål under buskens rötter. Det sträckte sig vad vi kunde se in under altanen. Vi misstänkte då att det var kaniner som hade grävt där. För många år sen så hade vi kaniner som bodde under vår altan. Det var så gulligt att se deras små ungar när de kom skuttande. De återkom flera år i rad och var tydligen väldigt tacksamma för att de fick bo gratis. De gick nämligen in till grannarna och åt och sen kom de hem till oss och sov.

De här buskarna skulle vi sen plantera på ett annat ställe i trädgården. Många av växterna är jättehöga och de står väldigt tätt nu efter så många år. En del var vi tvungna att gräva upp och slänga, för de liknade jag vet inte vad. När allt var utsorterat hade det helt plötsligt blivit ett litet hemligt rum inne bland växterna. Man kan inte se det om man inte går in en bit bland de höga buskarna. Nu har jag en hemlig trädgård i min trädgård. Tänk så kul för barnbarnen att leka där sen. Det finns t.o.m. plats att sätta ett litet möblemang till dem där. I morgon ska jag fundera ut hur vi ska fixa till en enkel men ändå dold ingång. Det måste vara lite spännande.

Nu är sommarlovet slut

Idag börjar skolorna här i kommunen igen. Trots att det är två år sedan jag slutade jobba, så räknar jag fortfarande året som ett skolår med jul och sommarlov och smålov däremellan. Till stor del beror det så klart på att Rasmus är hos mig under loven de dagar hans föräldrar inte kan ta ledigt. I sommar har vi haft fem veckor på oss att hitta på kul saker och dessutom har jag haft chansen att passa Zoé en hel vecka. Alltså har jag haft ett toppensommarlov.

Men nu är det dags att återgå till vardagen. I trädgården finns massor att göra nu. Jag ska ge mig iväg och handla en del nya perenner som jag har spanat in. Vi måste flytta en del buskar, och då blir det plats över för att plantera nya. Några buskar ska sågas ner längs med fotknölarna, och där är vi inte riktigt klara med planeringen om hur det ska se ut sen. Jag vill gärna ändra om nåt lite varje år i trädgården. På så vis blir man alltid överraskad när det börjar växa upp på våren. Det är lite svalare nu, så det är ett perfekt trädgårdsväder att jobba i.

När det så småningom är någorlunda klart...för helt klart blir det aldrig....i trädgården, så finns ju alltid nåt som kan förändras och förbättras inomhus. Så härligt att man aldrig blir riktigt färdig varken ute eller inne. Det finns alltid nåt man kan planera och fantisera om. Vi har sedan länge bestämt oss för att göra om i kök och badrum, och i höst ska det bli av.

Det är oftast jag som kommer med inredningsidéer (ibland helt ogenomförbara, enligt maken), men häromdagen blev det ändring på det. Jag kom med en knasig idé och min man kontrade med en som han kanske tyckte ännu knasigare idé. Men det var det absolut inte. Det var en TOPPENIDÉ! Och jag nappade på den direkt. Så när vi gjort klart allt som är nödvändigt, ska den här braiga idén också förverkligas. Jag kommer att berätta mer om den senare. Det retar mig ändå lite att det inte var jag som kom på den.

Storstädning på altanen

Det har inte regnat här på flera veckor och det har varit så varmt vissa dagar så man suttit och gapat som en fisk. Då är det skönt att ha en trädgård att gå ut i. Där finns alltid skugga någonstans och luften känns lite friskare. Vi har inte suttit ute på altanen alls i sommar, men nu när det börjar dra sig mot slutet av augusti, så tänkte jag att det kanske var på sin plats med en översyn. Där kan vi ju sitta till långt fram på hösten oberoende av vädret.

Även om vi inte själva suttit i altanmöblerna, så har de ändå använts. 

Något som däremot inte använts är fågelboet uppe under taket. De valde att bo på annat håll i år.

Ett annat bo som jag upptäckte nu och är väldigt glad för att det inte använts, var det här getingboet. Det åkte all världens väg, precis som fågelboet. Vi har pratat om att ändra om lite både på och runtikring altanen, och då var det en hel del som inte ingick i de inredningsplanerna.

Som den här spindelväven t.ex. Visserligen har jag tänkt hänga upp nåt som skydd mot solen, men då vill jag nog ha väv i en kraftigare kvalité.

En vimsig brevduva från Svalöv tog sig en vilopaus, men nu är den förhoppningsvis hemma i sitt eget duvslag igen. När allt var bortskyfflat och altan och möbler renskrubbade så fick jag syn på nåt annat, som inte brukar finnas på vår altan: En sovande bebis!

Hon får gärna stanna kvar.

Fotoutmaning-Huvudsaken

Jag deltar för första gången i en fotoutmaning hos Edith och jag. Temat är Huvudsaken.

Barnbarnsbilder har jag massor av och själv kan jag sitta och titta på dem hur länge som helst. Den lille vite, lurvige, sömnige godingen i soffan är mitt första "barnbarn". Han heter Santos och är min dotters hund. Han börjar bli lite till åren kommen nu, men är fortfarande med på allt bus. Han har varit Rasmus enda "kusin" i många år och de har haft väldigt kul ihop. På bilden tar de igen sig efter ett arbetspass. Den ene "brandmannen" tar sig en lur, men huvudsaken är ju att de båda har hjälm på huvudet och är redo att rycka ut om det blir larm.

Andra som visar bilder på temat hittar du här.

Onyttig tårta

Nu är kalaset över och allt har återgått till det gamla vanliga. Det var mycket enkelt att ordna fest den här gången. Jag tror faktiskt jag ska fortsätta vara så bekväm av mig alltid. Kall mat är räddningen om man inte vill bosätta sig framför spisen i flera timmar. Tårtan förberedde jag dagen innan, så jag tog det faktiskt väldigt lugnt igår. Den här tårtan var aningen mer kaloririk än den förra jag "bakade". Den mesta mat man köper nu har ju en tabell där man kan se näringsvärdet per 100 gram. För denna tårtan ser den tabellen ut ungefär så här:

Kcal: Det vill ni inte veta
Protein: Antagligen
Kolhydrater: Oräkneliga
Fett: Massvis

Jag hade frosting runt hela tårtan, men sen brydde jag mig inte om mer dekorering. Jag tänkte mig den som ett träd nämligen. Det yttersta man såg var barken...fick väl bli en björk då eftersom det var vitt.

När man skar/sågade i den kunde man se årsringarna. Jag kunde bara åstadkomma 7 färger så det fick bli decenniumringar i stället.

Födelsedag igen

När min man nollade senast så hade vi först tänkt att vi skulle åka till vår son och fira hans dag där. Peter bodde då i San Diego. Jag minns inte vad det var som kom emellan men vi valde att skjuta på resan till nyåret i stället. San Diegos äldsta delar kallas Old Town och där är bevarat många gamla byggnader. Nästan allt är Mexicoinspirerat. Det är ju inte så långt från gränsen, så det är ganska naturligt. Där finns massvis med butiker och restauranger på området. På en av restaurangerna serverade de San Diegos största Margharita. Glaset liknade en liten guldfiskskål på fot. Jag tror aldrig jag har sett ett så stort glas förut. Och det rymdes en hel del Margharita i glaset.....märkte jag.

När vi nu skulle ha kalaset hemma, så tänkte jag att det skulle vara kul att ändå ha ett Old Town-tema. Jag målade en skylt och spikade upp på altanen och hängde färgglada girlanger i taket. Tidigare hade jag fotat alla som var bjudna till kalaset och klippt ut bara ansiktet. På nätet hittade jag klippdockskläder; till herrarna blev det spanjorkläder med sombrero och till damerna spanska klänningar med mantilla. När jag fått ansiktet på plats limmade jag allt på en knappform, så det gick att ställa. Nu hade jag placeringskorten klara.

I morgon är det dags för kalas igen, men den här gången blir det i mindre skala. Våra döttrar med familjer kommer hit och vi får prata med Peter och hans fru via Skype. Maten har jag förenklat så mycket det bara går. Jag har köpt färdig potatisgratäng som bara ska in i ugnen, kalkonkasslern och rostbiffen ska skivas i en inlånad skärmaskin och till det serverar jag olika slags meloner, physalis och sharonfrukter. 

Det enda som jag ska göra alldeles själv från början och till slut är tårtan. Har plockat fram alla ingredienserna nu och ska ge mig på att vispa. Frosting har jag aldrig testat att göra förut, men nån gång ska vara den första. Jag är ingen mästerbagerska, men jag är en stor optimist.

Så var det dags

för utvärdering av ännu en optimistisk idé. Det är väl egentligen bra att man är optimistisk, men ibland hade jag nog önskat att jag var lite mer realistisk. I fjor höst bestämde min man och jag att vi skulle gå en motionsrunda i skogen varje dag. Den som hoppade över fick böta 10 kr. I början är man ju alltid energisk och den där spargrisen höll på att svälta ihjäl. Sen kom det lite strödagar då den blev utfodrad. Vi hade som mål att hålla på fram t.o.m. juli månad i år, eftersom vi båda fyller år i augusti. Bötessumman skulle vi festa upp då, var det tänkt. Det är ju alltid kul att gå på restaurang och lyxa till det, men önskescenariot var helt klart att det bara skulle räcka till en korv med bröd vid närmaste korvkiosk.

Tyvärr blev min man sjuk och kunde inte fortsätta med att promenera. Jag försökte faktiskt hålla igång själv, även om det inte var lika kul. Det var då jag valde att "låtsasgå" till Luxemburg. Det känns lite lättare när man har ett mål. Men sista tiden har jag tappat lusten helt. Det är inget kul när man måste tvinga sig iväg ut. På nåt sätt måste jag motivera mig att komma igång igen. Jag vet ju att jag mår så mycket bättre då.

Eftersom vi fick avsluta vårt planerade gående i förtid, så hann inte bötessumman bli så stor, men den bör räcka för oss två att gå ut och äta kinamat. Alltid något.

Bloggetik

Jag började blogga för lite mer än två år sedan. Till en början var det bara min familj och mina arbetskompisar som läste den, men med tiden har den skaran utökats rejält. Jag tycker det är jättekul att skriva om lite av varje, som händer här kring mig. Min humor är åt det sjuka hållet, men jag hoppas verkligen att ingen har tagit illa upp nån gång. Det har aldrig varit min mening. Jag försöker skriva så ingen ska känna sig sårad.

Jag har kommit i kontakt med otroligt många trevliga personer tack vare bloggen. Det konstiga är att efter en tid känns det som man är gamla bekanta....även om vi aldrig träffats på riktigt. Jag läser många bloggar och kommenterar när jag tycker jag har nåt att tillföra det som står i inlägget. I annat fall låter jag bli. Därför händer det ibland att jag bara läser och inte skriver något. Det betyder inte att inlägget var tråkigt, utan bara att jag inte visste vad jag skulle skriva. Nån gång kanske jag bara skriver en liten hälsning, men det ska kännas att det kommer från hjärtat då, annars är det bara falskt.

Samma händer i mina bloggar har jag märkt. Om jag räknar antalet kommentarer per dag och jämför med de som besökt min blogg, så stämmer det aldrig. Det finns helt klart många som läser min blogg utan att kommentera en endaste gång, och jag tycker det är helt i sin ordning. Det är inget tvång att kommentera. Då blir det så konstlat, tycker jag.

Detta är ju mina åsikter om bloggandet, men jag har förstått att det inte gäller för alla. En bloggare har retat upp sig rejält på mig. Först blev jag uppläxad för att jag inte kommenterade ofta nog, och det verkade som det var väldigt viktigt vem som hade kommenterat senast. Sånt har jag aldrig hållit koll på. Det händer att någon skriver i min blogg flera gånger innan jag skriver nåt tillbaka. Det finns också de bloggar där jag skriver kanske en gång och aldrig mer. Det ska väl ändå vara frivilligt om man vill sända ett meddelande? Det är ju inget jobb man har. Jag fick så nog av alla måsten under tiden jag jobbade, så när jag nu är Lyxlirare så tar jag mig vilka friheter som helst.

Jag fick en trist kommentar av den här bloggaren, som jag plockade bort. Därefter klickade jag i så jag måste godkänna alla kommentarer innan de kommer in på bloggen (ifall ni undrar varför det har blivit lite annorlunda). Då fick jag följande kommentar:

"Tack för att mina kommentarer raderas hos dig.

Har förstått att du går i samma fotspår som vissa andra Och jag saknar dej inte "

Eftersom jag lagt till kommentarsgranskning, så hamnade den ju i min inbox. Jag valde att inte publicera den, för jag tyckte inte det var nåt intressant för de som följer min blogg att läsa. Tyvärr retade det upp den här personen ännu mer, och lite senare kom nästa "trevliga" kommentar:

"Knäppkärringar som raderar kommentarer hela tiden är inte värda att kommentera hos. Ha det bra i din lilla värld" 

Ja, vad ska man säga? Jag väljer att bara skratta åt alltihop och lägger det bakom mig. Jag kommer att skriva i min blogg det jag känner för att skriva om just nu och kommentera i andras bloggar om jag tycker jag har nåt av värde att skriva där. Bloggen har jag för att det är kul, så jag tänker inte slösa energi på att bry mig om sådana här påhopp.

Jag önskar ALLA en trevlig söndag.

Behöver ni hjälp med något?

Efter att ha lyckats sätta ihop en videobänk som innehöll hundratals (tror jag) smådelar så är jag helt övertygad om att jag klarar av vad som helst. Vi får hem en ny större TV idag, så jag var tvungen att åka iväg och köpa en annan TV-bänk igår. Den nya bänken är inte alls så klumpig som den gamla. När jag var yngre tyckte jag det var jättekul att skruva ihop möbler efter ritningar, men med åren så har den där monteringslusten försvunnit. Nu fanns det tyvärr inget val, eftersom affären inte sålde färdigmonterade möbler. Det är inte bara IKEA som kör med den principen......Jysk har också anammat den. Jag tänkte att det kan väl inte var så omöjligt att få ihop en liten bänk, så jag köpte en som jag tyckte såg bra ut. Kanske skulle jag ha tittat på monteringsanvisningarna också innan jag bestämde mig.

När jag kom hem och hade öppnat paketet så funderade jag först på om jag skulle kolla att allt fanns med. Men jag gillar ju spänning så jag struntade i det och bara kastade mig över delarna. Det stod i den medföljande beskrivningen att det skulle ta ca 120 min att få alla delar på plats. Till en början flöt det på ganska bra, men det kommer ju till slut alltid dithän att det blir totalstopp. Så hände även igår. Det var några idiotiska skruvar som inte passade. Då kom maken som en räddande ängel och tog över. Han har jobbat som byggnadssnickare och har även snickrat en hel del möbler, så han har ju vanan inne. Jag degraderades från Förste skruvare till hantlangare. Göran tog över monteringen och jag läste ritningen och räckte fram material. Till slut kunde vi stolt konstatera att vi nu hade en ny TV-bänk. Jag glömde trycka igång tidtagaruret när jag startade, så jag har ingen aning om ifall vi klarade kvalgränsen på 2 timmar.

Hemmagym

Jag är inte den typen som gillar att gå på gym. Nog för att jag hade behövt det, men jag är lite för bekväm för den sortens aktiviteter. Jag tycker det är bättre att motionera hemmavid i min egen takt och med sånt jag gillar. Motionscykel köpte jag för många år sen, och den används flitigt....ibland. Promenera gör jag så ofta jag hinner, ids eller tycker är roligt.

Idag läste jag att det gjorts en undersökning bland 32 000 män som lyft skrot en halvtimme fem dagar i veckan. Där hade risken för typ 2 diabetes minskat med runt 30%. Jag vet inte om det gäller samma för kvinnor. Men lyfta skrot tänker jag  INTE göra. Jag tycker det ska var lite klass på det man lyfter, så de här tre sista dagarna har jag tränat att lyfta en 8-kilos guldklimp. Zoés föräldrar åkte på en barn-och hundfri minisemester, så Zoé checkade in på Mormors hotell i måndags förmiddag. Rasmus har tagit hand om Santos, för som han sa: "Du ska väl inte passa Santos? Du som inte ens kan sätta hundselen på honom". Och han har faktiskt rätt. Man måste vara minst ingenjör för att klura ut hur den konstruktionen fungerar.

Det har varit tre intensiva men jättekul dagar. Zoé var tydligen nöjd med servicen för hon har redan bokat in sig för nästa sommar också. Det fattas bara ett intyg från målsman.

Nu igen?

Det är kris på hjärnkontoret hos mig inne på Minnesavdelningen. Det har varit så mycket nu som jag skulle göra klart inför dopet, så min hjärna la helt enkelt av. Jag steg upp tidigt i morse och kontrollerade att allt som jag skulle ha med var fixat och satte mig för att äta frukost. Då kom min man och överlämnade kort och paket. Javisst!!!!! Jag fyller ju år idag. Tycker inte det var så länge sen sist, men så är det ju när man har roligt jämt.....tiden bara flyger iväg. Nu undrar ni kanske hur många är jag fyller. Det gör jag med. Nej, skämt åsido så kommer jag faktiskt ihåg det av nån underlig anledning, men jag tycker inte det har så stor betydelse.  Jag är så gammal som jag känner mig just för tillfället.

Zoé döptes i ett litet kapell i Mölle. Rasmus fick stolt hälla i vattnet i dopfunten. Efter dopet åt vi lunch på Grand i Mölle och då blev både Zoé och jag firade med presenter. Av Göran fick jag en högklackad sko. När jag sorterade bland mina smycken upptäckte jag nämligen att jag hade inget bra ställe att förvara mina ringar på. Jag hade då sett att det fanns en sko att köpa, som var inredd så man kunde sätta fast ringar på den.

Nu har jag ordning på en del av dem. Det går bara att sätta fast ringar som är lite smalare. Överst har jag satt en ring som jag fick när jag blev konfirmerad. Det är min morfars förlovningsring och en filligramsknapp som min farmor haft på en finklänning, som smälts ihop till en ring. Därunder är den första ringen jag fick av Göran och sen kommer min förlovningsring och min vigselring, som är i vitt guld med ametister. Till sist en ring som min mor har haft. Det finns plats för tre ringar till i skon. Ska tipsa Göran om det.

Nyttig tårta

I morgon ska  Zoé döpas, så jag passade på att baka en tårta. Den är garanterat kalorifri. Jag började med att plocka fram alla ingredienser och lägga på köksbordet. Det var 100 st blöjor, 8 små och en stor nalle, 4 par strumpor och lite dekorationsband.

Jag började med själva tårtbottnarna. Till den största bottnen gick det åt 48 blöjor, mellanbottnen bestod av 36 st och den översta hade 16st. Blöjorna lades omlott och fästes ihop med ett resårband så det höll ihop ordentligt. Min man sågade till en rund platta och borrade ett hål i mitten. Under plattan limmades fast 4 träkulor och sen placerade jag alla bottnarna på det hela. Till sist stack jag ner en bit av ett kvastskaft genom mitten på alla tre bottnarna och den skruvades fast i själva "tårtfatet".

Nu återstod bara det roligaste, nämligen att dekorera tårtan. Jag fäste ett brett sidenband runt varje botten och ovanpå det ett genomskinligt band med små hjärtan i kanten. På två av våningarna fick fyra smånallar sitta och högst upp tronade "storenallen". Babysockor i rosa och vitt snurrade och vek jag så de skulle påminna om rosor. I mina gömmor hade jag gröna blad som passade bra att lägga under varje "blomma". 

 Så här ser den färdiga blöjtårtan ut. Jag har köpt en tårtspade och fått ingraverat hennes namn och dopdatum på den, för jag tycker det passar bra ihop med tårtan. 

Inför dopet

När jag letade efter mönster på nätet, hittade jag av en slump mönstret till filtarna som kronprinsparet av Danmark hade när de tog hem sina tvillingar. Det var ett flera hundra år gammalt stickmönster från Shetlandsöarna, som stickades i ett tunt ullgarn. Jag tyckte filtarna var jättesöta och bestämde mig genast för att sticka en till Zoés dop. Mönstret var inte speciellt invecklat.......men jag tyckte jag höll på att sticka och sticka och sticka.......och ändå hade jag massor kvar.

När filten äntligen var klar, var allt sånt glömt, och jag har redan köpt garn och ska sticka en likadan till Dallasbebisen. 

I USA har de många kul traditoner som jag tycker vi kunde importera. Bl.a. näsduksmössan. Av en tunn näsduk med spets i kanten, kan man vika en babymössa som bärs på dopet. Efter det plockar man bort de små stygn som behövts för att hålla ihop det hela och den läggs undan tills det är dags för konfirmation, och sen passar den bra som "något gammalt" på bröllopsdagen.  Sen är det ju bara att när nya bebisar kommer återigen vika den till en mössa. 

Utgångsmaterialet är en tunn näsduk. Det visade sig tyvärr vara väldigt svårt att hitta en sådan ute i affärerna. Till sist fann jag en på nätet, men då var det försent att beställa. Jag fick helt enkelt köpa tunt tyg och en bred spets och sätta mig framför symaskinen. 

Det blev dessutom betydligt billigare att själv sy den. Jag hade skrivit ut beskrivning från en amerikansk hobbysida hur man skulle vika den, men antingen fattar jag trögt eller så var den som skrev beskrivningen helt ute och reste. Det blev till att improvisera och kika på bilder hur mössan såg ut när den var klar. Jag tog en bit tyg och provvek. Tygbiten såg nästan plisserad ut innan jag fick kläm på hur jag skulle göra. Lite småstygn behövdes också för att det skulle likna en mössa. Nu är den i varje fall klar, och i eftermiddag ska jag åka och prova den på Zoé så den sitter perfekt på hennes lilla huvud på söndag.

Det fanns en väldigt söt dikt om den här näsduken på engelska, men det gick inte att översätta den rakt av. Det lät så konstigt. Så idag har jag lekt poet och skrivit en egen dikt som jag ska lämna över på dopet. Jag ska dessutom skriva en egen lättfattlig vikbeskrivning och lämna med för framtida behov. 

Mitt diktförsök blev så här:

Den magiska näsduken

På din dopdag du mig bär.

Vikt och sydd med några stygn här och där

en mössa jag är.

När festen är över

du mig inte längre behöver.

Jag göms i en låda hopvikt och platt.

En framtida skatt.

Snart ingen mig minns.

Tills du blivit vuxen och hör att jag finns.

Något gammalt hör till att bruden ska bära. 

Vad vore då bättre än att leta fram mig, min kära?

En helt vanlig näsduk åter jag är.

På din bröllopsdag du mig bär.