Så var det dags

för utvärdering av ännu en optimistisk idé. Det är väl egentligen bra att man är optimistisk, men ibland hade jag nog önskat att jag var lite mer realistisk. I fjor höst bestämde min man och jag att vi skulle gå en motionsrunda i skogen varje dag. Den som hoppade över fick böta 10 kr. I början är man ju alltid energisk och den där spargrisen höll på att svälta ihjäl. Sen kom det lite strödagar då den blev utfodrad. Vi hade som mål att hålla på fram t.o.m. juli månad i år, eftersom vi båda fyller år i augusti. Bötessumman skulle vi festa upp då, var det tänkt. Det är ju alltid kul att gå på restaurang och lyxa till det, men önskescenariot var helt klart att det bara skulle räcka till en korv med bröd vid närmaste korvkiosk.

Tyvärr blev min man sjuk och kunde inte fortsätta med att promenera. Jag försökte faktiskt hålla igång själv, även om det inte var lika kul. Det var då jag valde att "låtsasgå" till Luxemburg. Det känns lite lättare när man har ett mål. Men sista tiden har jag tappat lusten helt. Det är inget kul när man måste tvinga sig iväg ut. På nåt sätt måste jag motivera mig att komma igång igen. Jag vet ju att jag mår så mycket bättre då.

Eftersom vi fick avsluta vårt planerade gående i förtid, så hann inte bötessumman bli så stor, men den bör räcka för oss två att gå ut och äta kinamat. Alltid något.