Hej igen!

Tusen tack för alla omtänksamma kommentarer, sms, mail, peppande telefonsamtal och paket under min bloggpaus. Det har gjort mig mig väldigt glad. Det är längesen jag gjorde en uppdatering här på bloggen. Jag har inte mått särskilt bra en längre tid. För det mesta tycker jag det går att hitta ljuspunkter överallt och lite humor räddar det mesta, men jag har inte lyckats få fram den känslan riktigt. Det jobbigaste har nog ändå varit att jag varit så enormt trött. Det spelade ingen roll hur mycket jag sov.....jag var lika trött ändå. Till sist vågade jag knappast lägga mig en stund på dagen för att vila utan att först sätta alarm på mobilen, så inte hela dagen försvann till ingen nytta.

Det har varit några tuffa år och jag har i och för sig känt mig trött och lite underlig ganska länge och märkt av att jag klarade av stress sämre. Att ha många bollar i luften har tidigare varit min melodi, för det blir mindre långtråkigt. Förr inbillade jag mig att jag var en i gänget runt Stålmannen, men det blev jag varse nu att det stämde inte. Jag är ingen Superkvinna......jag är bara en gammal vanlig Pantertant. Att jag är förvirrad och glömsk har jag accepterat som att det är sån jag är och inte mycket att göra åt. Men jag blev faktiskt skraj en dag när jag stod och letade efter en sak i en låda. Jag rotade och rotade och helt plötsligt kom jag på:"Vad är det jag letar efter egentligen?" Det var givetvis ingen mening att fortsätta. Jag har fortfarande inte kommit på vad det var jag skulle ha tag på. Då kan det inte ha varit så viktigt tröstar jag mig med, men jag fick mig en liten tankeställare. Det vore kanske idé att dra ner på takten lite? 

Att Göran blev sämre och måste läggas in på lasarettet igen gjorde naturligtvis inte tillvaron ljusare. Jag blir helt handlingsförlamad i sådana situationer. Denna gången fick jag åtminstone komma in och hälsa på, så det gjorde jag varje dag. Tyvärr känns det inte tryggt att vara inlagd på sjukhus. Jag skickade med en medicinlista som jag alltid gör, men trots det struntade de i att ge Göran ett par sorters medicin som han måste ta dagligen, precis som förra gången han var inlagd. När jag frågade varför kunde de inte svara på det. Hur svårt kan det vara att läsa innantill? Om det var något oklart hade det ju gått att ringa mig.

Jag har lagt alla måsten på hyllan och gör bara det som är absolut livsviktigt...resten får vänta till en annan dag. Jag älskar att skriva lappar och anteckna allt jag planerar att göra. Det kan givetvis vara ett stressmoment i sig. Hade jag varit smart kunde jag skrivit in VILA som en punkt på listan med jämna mellanrum, men jag känner mig själv ganska bra och vet att jag inte gör uppgifterna i turordning. Jag insåg dock att en del saker var jag tvungen att sätta på väntelistan. Bloggen hamnade tyvärr i den kategorin. Trist! Jag älskar att skriva och läsa andras bloggar. Till det fodras förstås en hel del tid och fantasin var inte heller på topp. Ibland kändes det som om jag hade sirap i hjärnan. Det fanns något där men inget som gick att tänka med. Mitt närminne levde verkligen upp till att vara nära i tiden. Efter ca 10 minuter var allt som hänt bortblåst. Minsta motgång kändes som om världens undergång var nära. Då är det en fördel att var gift med en man som inte stressar upp sig i onödan. Det tog udden av den värsta hispigheten hos mig.

Humör och energi har åkt upp och ner som en jojo, och när det varit en bra dag har jag snabbt som ögat gjort något som jag tyckte var skoj. Det gäller att ta vara på alla tillfällen. Efter en sådan dag känns livet värt att leva igen. Det är precis som med en bil. För att kunna köra vidare måste man tanka energi. Så småningom ska jag nog vara mig själv igen. Det är jag helt övertygad om. Bloggvärlden är fantastisk. Här har jag blivit bekant med en person som Anne på Grönkulla kallade för "kindred spirit".....själsfrände..... nämligen Tove i Karlstad. Hon har under lång tid när jag tyckt att allt varit nattsvart peppat mig. Det har varit en ovärderlig hjälp. Att ha  en sådan vän är guld värt. Tusen tack, Tove!