När man är en glad pensionär

När jag åker iväg och handlar, speciellt kläder och saker till hemmet, vill jag helst åka ensam. Göran har aldrig klagat över det, men när han ska köpa kläder vill han gärna ha mig med som smakråd. Matinköpen är det jag som står för. Det händer att han följer med, om vi ska in i andra affärer också. Däremot tror jag aldrig att han har varit inne i en tyg eller sybehörsaffär. Jag är raka motsatsen. Jag tycker det är väldigt kul och gå runt i byggbutiker. Det finns mycket saker där som faktiskt även jag kan ha nytta av eller varje fall inbillar jag mig det.

Häromdagen hade vi en del ärenden att uträtta på Väla och eftersom Biltema ligger alldeles inpå, så tog vi en sväng inom där med. Den butiken innehåller mycket och inte bara saker till bilen. Göran hade en lång lista på saker som skulle köpas. När vi gick där och letade kom vi förbi en vägg där det hängde olika grävverktyg. Mina ögon föll genast på en långsmal spade och sen var det kört. Jag började skratta så tårarna rann, för jag kom och tänka på en historia Rasmus berättade för mig för en del år sen om just en sådan här dikesgrävarspade. Jag vet att jag har berättat den tidigare men här kommer den i repris.

Två män gick efter varandra i ett dike. Den förste grävde upp jord och den andre la tillbaka jorden. En förbipasserande undrade naturligtvis vad de höll på med. -Vi lägger ner rör", sa den förste mannen. -"Egentligen skulle vi vara tre, men han som skulle gå i mitten och lägga ner rören är sjuk." Antagligen har jag ett väldigt suspekt sinne för humor, för varje gång jag hör historien eller ser en långsmal spade känner jag hur det börjar rycka i mungiporna.

Jag försökte skärpa mig och vi gick vidare. Det finns många underliga namn på verktygen och ibland läste jag fel eller associerade med helt tokiga grejer, så jag fick ställa mig i ett hörn och skratta klart. Jag drog några djupa andetag och gick vidare, men det dröjde inte länge förrän jag kände hur skrattet ville ut. Göran fattade inte vad som var så roligt. Det var det nog bara jag som gjorde. Det slutade med att han gick långt före mig och jag lufsade efter bitandes i underläppen.

Om jag varit tonåring tror jag ingen hade reagerat för de brukar var fnittriga. Tyvärr har jag alltid fått skrattanfall lite då och då och oftast när det inte är så lämpligt. Det är banne mig svårt att hålla masken när man är lättroad.

Det behövs ett skyddsombud

Trädgårdsarbete är inte helt riskfritt. I dagens tidning stod att läsa om alla farligheter man kan råka ut för. Det gällde förstås när det var maskiner inblandade, men så är det många gånger när man jobbar i trädgården. Först och främst gäller det gräsklippningen. Visserligen är det inte jag som har hand om den utan det är Rasmus som fixar det åt oss. Naturligtvis fodras rejäla skor på fötterna för och undvika att halka och komma in under knivarna.

Ett annat farligt jobb i trädgården är häckklippningen. Man skulle klä sig i handskar och skyddsglasögon. Vis av skadan så har jag faktiskt skyddsglasögon på mig numera när jag jobbar i närheten av växter med yviga grenar. När jag i fjor böjde mig ner för att dra upp ett ogräs, fick jag en liten gren från häcken in i ögat, och det revs upp ett sår på hornhinnan. Det är läkt nu, men det tog drygt 6 månader.

Att klättra på stegar är inte heller riskfritt. Jag brukar se till att jag kan kila in stegen mellan några stadiga grenar när jag ska klippa höga buskar. Om jag ändå skulle ramla ner så hamnar jag bara i en grenklyka och sen får jag väl hänga där och dingla tills någon hjälper mig ner. Finns inget runt ikring att fästa stegen i ordnar jag alltid så att någon stark person håller i den.

Det enda trädgårdsarbete som är nästan helt riskfritt är nog grävning och ogräsrensning. Grävning är kanske aningen osäkert, för har man otur så tar ryggen stryk, men att ligga på knä och rensa ogräs är enbart avkopplande. Jag hackar aldrig upp ogräset, för jag tycker det är så svårt att få bort allt då. När jag räfsar efteråt står det alltid ett irriterande ogräs kvar. Det är enklare att ta på de vadderade knäskydden och plocka otyget för hand. De här knäskydden är de absolut bästa hjälpmedel jag införskaffat. Tidigare när jag någon gång la mig på knä, fick jag krypa iväg till något stabilt så jag kunde hasa mig upp. Nu nästan hoppar jag upp och känner mig vig som en cirkusartist.

Jag borde nog ha de här knäskydden på mig när jag sover, för det blir då inga hopp här på morgonkvisten. Jag känner mig absolut inte som en vig cirkusartist när jag försöker slänga benen över sängkanten och hasa mig upp till sittande ställning.

Lösningen på problemet

Jag har "vadvardet" som lösenord, för det är det första jag tänker när jag ska fylla i det.

Tyvärr ska man inte ha samma lösenord överallt, annars hade det varit det mest bekväma. Ibland fodras bara bokstäver, ibland endast siffror och ofta en blandning av allt och för att förvilla ännu mer så begärs det både stora och små bokstäver. Det inbjuder helt klart till att jag glömmer bort det på en sekund. Om jag inte skrivit upp alla lösenord i en liten bok hade jag aldrig klarat mig. De enda koder som sitter som berget är de till min mobil och mitt VISAkort, men det är givetvis för att jag använder dem ofta.

Viktkoll

Jag läste i tidningen att det gamla "världskilot" ska om inte skrotas så i varje fall inte användas som mall mer. I fjor bestämde ett 60-tal länder att det var dags att gå över till en ny mätmetod. Det fanns risk för att det gamla skulle kunna förstöras och då stod vi där kanske en vacker dag utan att veta hur mycket ett kilo var. Man använder redan ljusets hastighet för att definiera metern och nu blir det samma för de andra måttenheterna. Det var en hel massa annat också som skulle vara med i bestämningen av kilot nämligen elektrisk ström, längd, tid, temperatur, ljusstyrka och något som hette substansmängd. Vad det är för något vet jag inte. I vilket fall som helst så skulle allt detta tillsammans definiera kilot.

Det är inget som kommer att påverka oss något nämnvärt. När vi handlar och ska köpa t.ex. frukt eller grönsaker, så är det bara att väga varan som vanligt och betala. Samma blir det när jag ställer mig på vågen. Det känns faktiskt betryggande att trots ändringen så kan jag ändå se när jag står där i spänd förväntan på morgonen att jag väger fortfarande.....

....för många kilon. 

Fullbokat

Snart kan jag nog hänga upp skylten Inga lediga rum i trädgården. Förutom fyra duvpar och ett koltrastpar har det nu flyttat in ett igelkottspar. Först såg vi dem när de lunkade över gräsmattan och när jag senare var ute och gjorde vid i rabatterna så hittade jag deras myshörna. De låg på var sin sida om den röda kornallen och sov så djupt. Jag smög kvickt in efter kameran för att ta några bilder. 

Den ena hade rullat ihop sig totalt och och låg vänd in mot häcken så jag kunde bara se taggarna.

Den andra däremot gick det att urskilja en del av huvudet på. Det såg ut som pälsbräm det som stack fram under taggarna. Ingen av dem tog notis om mig.

För många år sedan när min lille Milou fortfarande levde hade vi också stickiga hyresgäster. En kväll när vi gick en runda i trädgården började Milou skälla och sprang i cirklar runt något som låg på gräsmattan. Jag gick bort för att se vad det var. Han fick sådana ryck ibland så jag tänkte det är väl bara en grästuva eller något. Men det var något annat. Hoprullade på gräset låg fyra små nålbollar. De var inte större än en tennisboll, men de kunde fräsa rejält. 

Framför våra källarfönster har vi ljusgårdar och där ramlar ibland ner mer än löv. En gång ropade barnen på mig att det var något i en av dem. När jag tittade efter låg en liten igelkott där och snarkade ljudligt. Vi fick ta en skyffel och lyfta upp den så den kunde springa iväg. 

Det sägs betyda tur om man har igelkottar i sin trädgård och det hoppas jag stämmer.

Må-bra-tips

Man kanske ska fylla almanackan med lugn och ro först, så får inte det stressiga plats.

Lugn och ro är inte liktydigt med att ligga i hängmattan och dåsa, utan det kan vara att man pysslar med något man gillar. Huvudsaken jag känner att det här gör jag för min egen skull. Sen försöker jag naturligtvis klämma in lite "måsten" också i kalendern. Sånt hör till.

Kvinnan, det starka könet

Att kvinnan är det starka könet är i och för sig ingen nyhet. Det fick jag bekräftat med råge igår när jag var och handlade. En av butikerna sålde fem säckar jord för 99 kr. Varje säck innehöll 50 liter och det gick att välja mellan trädgårdsjord, barkmull, täckbark osv. När jag rensat klart rabatterna på våren lägger jag alltid ut barkmull, för jag tycker det ser snyggt ut. Dessutom verkar växterna gilla det, och jag slipper ifrån en massa ogräsrensning under sommaren. Jag hade inte planerat att köpa några jordsäckar igår, eftersom vi redan har några stycken på lager, men när jag nu var i butiken tänkte jag om. Fast 50 liter bär respekt med sig, och jag tyckte det kändes onödigt att åka hem och hämta Göran för att få bärhjälp. Det ordnar sig nog ändå, tänkte jag.

Jag tog en kundvagn och begav mig av till pallarna med jordsäckar. Det stod en truck där och en tjej som ställde i ordning allt. Jag frågade henne var barkmullen fanns och hon visade mig det, men kommenterade att säckarna var tunga. Hon var så snäll och erbjöd sig att hjälpa mig, och det var jag innerligt tacksam för. Säckarna var rejält tunga och det var inte det lättaste att få ner fem stycken i en vanlig kundvagn. De fick ställas på högkant för att få plats. -"Detta är inget kvinnojobb," sa hon. Det höll jag med om.

På väg ut till parkeringen tänkte jag att det hade varit bra om jag stött på en lika vänlig och hjälpsam person där. Jag såg flera män som stod vid sina bilar och lastade i varor så det skulle säkert inte vara några problem. När de ser mig kånka på säckarna kommer de springande i vild galopp, tänkte jag. Så fel jag hade! Jag lyckades få upp två säckar från kundvagnen och in i kofferten, sen var jag tvungen att pausa. Under den tiden passerade ett tiotal karlar förbi mig. Det kan säkert vara så att de hade svaga ryggar och inte fick lyfta tungt, men det är högst osannolikt att det gällde för alla.

När jag stod där och pustade kom en dam i min ålder fram och undrade om jag ville ha hjälp. Jag skulle kunnat krama om henne så glad jag blev. Där stod sen vi två 70+-damer och lyfte tre tunga jordsäckar medan ett antal svaga män gick förbi. Även denna damen konstaterade att det vi höll på med inte var kvinnogöra direkt. Än en gång kunde jag bara instämma.

Vänskapens blomma

Jag såg i ett reklamblad från Blomsterlandet att de sålde Alströmeria. Den beskrevs som en väldigt hållbar snittblomma från Sydamerika och sägs symbolisera vänskap. Den finns i ett 50-tal olika färgvarianter och däribland orange.

Jag har sett den i vitt och i rosa när jag hälsade på min son och hans familj i Dallas. Där var det inte fråga om någon liten snittblomma utan två jättehöga träd. De stod vid deras pool och gav skön skugga på eftermiddagen.

De var överfulla med små blommor på nästan alla grenar, speciellt det med vita blommor. 

Blomman har fått sitt namn efter Claes Alströmer, som var son till Jonas Alströmer. Claes var en av Linnés lärljungar och på sina resor skickade han hem frön till Linné och som tack fick han ge namn åt den här växten. Jag tyckte det var lite kul att Peter i sin amerikanska trädgård har ett träd som fått namn efter en svensk. Fast där kallas den för Alstromeria. De är lite snåla med prickarna i USA. 

Träden är perfekta klätterträd.

Jag hatar möss

Det spelar ingen roll om de är överdragna med päls eller nåt plastmaterial. De är lika irriterande båda sorterna. Levande möss är dessutom skräckinjagande. Det är inte jag som har stått modell för de där skämtbilderna där en kvinna står uppe på en stol och en liten mus sitter nedanför och tittar på henne.....men det kunde mycket väl ha varit så.

Den musen jag retar mig på mest nu är min datormus. Mitt uppe i allt när jag sitter och skriver så lägger den av. Kopplingen förlorad står det på dataskärmen. Jag öppnade locket på undersidan och kollade....efter vad vet jag egentligen inte, men det var en reflexrörelse. Naturligtvis upptäckte jag inget konstigt, så jag satte fast locket igen. Och nu fungerade den! Vilket datamusgeni jag är! Glädjen blev kortvarig för ganska snart kom samma meddelande upp igen och pilen på skärmen ville inte flytta sig en millimeter hur mycket jag än klickade och körde runt med musen. Till saken hör att jag har tappat den i golvet ett par gånger så det kan vara det som är problemet.

Idag ska jag köpa en ny mus och förhoppningsvis ska den inte strula så. Jag hatar möss, som sagt var. Det enda muspar jag kan acceptera är Musse och Mimmi Pigg, men de lär jag väl aldrig få träffa på i verkligheten. Jag får nöja mig med en liten kopia av Mimmi.

Det är inte det sämsta.

Lätt som en plätt

Allting var lättare förr...jag också.

Det är inte riktigt sant. När det gäller en del saker så kan det nog stämma, men det beror på att förr var jag vig och ung....nu är jag stel och tung. Annars tror jag faktiskt att det beror på att jag glömt bort vilka svårigheterna var förr. Det är nästan bara de positiva minnena som stannat kvar. 

Småkockarna

Det finns en del TV-program som verkligen är värda att se på. Ett av dem är Småkockarna. Jag är imponerad av hur skickliga de här barnen är. 

Rasmus har alltid varit intresserad av matlagning och han ville bli kock för en del år sen. Nu har han tänkt om men matlagning är fortfarande en stor hobby. På lördag är vi bjudna till Kvidinge och det är Rasmus som står för middagen. Det lär bli en egenkomponerad rätt med räkor, en massa kryddor och andra godsaker och till det stekt färsk sparris. Det låter väldigt gott.

Även Zoé är glad för att hjälpa till i köket både med matlagning och disk. Då ska det helst vara hög musik på så hon kan dansa och krydda i takt med musiken. Är man inte så lång så får man ta hjälp av en stol eller som storkusinen stå lite på tå...fast det behöver han inte göra nu.

Daniel gillar också att vara med när det ska lagas mat. Han får testa lite svenska rätter, eftersom hans pappa vill att det ska vara en blandning av svenskt och amerikanskt.

Ett annat program jag också tittar på ibland är Hela Sverige bakar och nu kan man också få se kändisar baka. Jag vet några kändisar som är bra på att baka...

...nämligen Rasmus...

...och Zoé. Hon är svenska även om hon bor i Luxemburg så det bör inte vara några problem att få delta i tävlingen.

Det passar bra med en svensk-amerikansk domare. Hanna har tagit den uppgiften på stort allvar. Det gäller att smaka på allt så hon kan avgöra vem som blir vinnare.

Gladpost

Efter alla Glad Påskhälsningar har det varit lite tunnsått med rolig post i lådan, men idag var det dags igen. Idag fick jag en Glad Posthälsning...från Bosse. Jag vann en tävling inne på hans blogg och idag kom vinsten. Det var en skraplott där man får givna bokstäver och ska skrapa fram ord. Får man 3 ord eller mer ger det vinst. Tyvärr fick jag bara två ord, men jag är nöjd ändå.

Ideligen dyker det upp erbjudanden från Miljonlotteriet, Postkodlotteriet och andra spelbolag. De åker raka vägen ner i soptunnan. De kommer inte ens in i huset. Jag kan tänka mig att någon gång då och då köpa en lott eller spela på hästar eller något liknande. Men då väljer jag själv när och hur ofta jag vill testa lyckan. Några småvinster har det blivit under årens lopp, men inga som gjort några större förändringar i mitt liv och det är inget jag sörjer över.

Inte för att jag hade tackat nej till att vinna en massa pengar, men det är faktiskt roligt att kunna längta efter saker och spara ihop så man kan skaffa sig det man önskar. Det fick jag börja göra redan som barn och det har följt med i alla år. Ibland är det säkert nyttigare att inte ha obegränsat med pengar, för det blir inget slösande. Idag pratas så mycket om att ta tillvara gammalt och återanvända. Så bra att det blivit ett lite vettigare tänk.

Idag har vi väder

Papphammars kommentar om väderkartan stämmer in på hur det är nu. Vi har verkligen väder....all slags väder på en och samma dag. Det är en väldig oordning. Jag vet inte om jag ska brista ut i gråt eller sång. Någon vidare sångröst har jag inte men skulle säkert kunna klara av Hej mitt vinterland varvat med Regniga gatan.

Jag är glad bara jag slipper sjunga som bröderna Herreys om "blixtar och dunder och magiska under".

Förra veckan hade vi sommarväder och blev lite bortskämda. Jag inbillade mig att nu skulle det fortsätta så. Vad jag bedrog mig! Denna veckan har börjat väldigt deprimerande med regn, hagel och blåst. Vi kom överens om att det fick bli inomhusjobb igår. Efter lunch traskade vi ner i källaren...Göran till sitt snickarrum och jag till syrummet. Källaren är en välsignelse. I fjor sommar var det rena paradiset att komma ner och känna lite svalka och även nu är det härligt att kunna gå en våning ner. Här slipper jag se det eländiga vädret vilket det nu än är. Det tycks aldrig bestämma sig för om det ska vara sommar, höst eller vinter.

Egentligen behövs de här ovädersdagarna, för då får jag tid att sortera och städa lite. Jag håller fortfarande på att rensa ut onödiga prylar, men det känns inte så lockande när solen skiner. Då vill jag vara i trädgården. Efter flera timmars jobb kunde jag se mitt hobbybord. Jag känner mig nöjd med dagens arbete och resultatet blev förutom ett skönjbart bord några sopsäckar.

Jag undrar hur det blir idag. Ska jag gå hit eller dit? Ner i källaren eller ut i trädgården? Det bestämmer vädret.

Hotellvärdinna

Jag fuskar lite i hotellbranschen, men det är inte särskilt lönande. Tidigare har jag berättat om duvantagonisterna i vår trädgård. Vi har räknat till tre par som har var sitt bo i cypresserna. De har varit så kloka att de låtit en cypress stå ledig mellan varje bo. Troligtvis har de accepterat varandra som grannar numera, för det är sällan jag ser några slagsmål. Igår när jag räfsade i rabatten hittade jag en del äggskal. Det kan vara så att äggen har börjat kläckas och att de vill föregå med gott exempel inför sina barn.

I plommonträdet bor ett annat par. Kanske är det samma par som bodde där i fjor. De har den vackraste boningen, enligt mig. Plommonträdet blommar för fullt och det är alldeles vitt. Vi kommer säkert att få plocka plommon i massor i sommar. Det brukar bli så vartannat år.

I rhodedendronhäcken är det ett par koltrastar som försvinner in titt som tätt, så jag gissar att de hittat sin "drömlägenhet". Koltrastarna är nästan tama. De följer oss hela tiden när vi jobbar i trädgården. När jag nu har hållit på att rensa ogräs och plantera nya växter är det nästan så de suttit i knäet på mig. Så fort jag reser mig och går en bit bort far de fram och sprätter där jag just grävt. Det ser nästan ut som om de vill hjälpa till, men det är nog mest för att leta mask.

T.o.m. rödhaken vill hjälpa till ibland. 

När jag städade altanen en dag tyckte jag det surrade ovanligt mycket getingar i ett hörn. När jag tittade närmare såg jag att de flög in i ett litet hål i panelen. Den slags hyresgäster vill jag inte ha, så det blev en snabb tur till affären för att köpa getingspray. Jag sprayade allt jag kunde så de skulle känna sig mycket ovälkomna. Både bin och getingar är nyttiga insekter, det vet jag, men de behöver inte bo på vår altan. Idag är det så populärt med insektshotell och var och varannan butik säljer sådana. Det är dock inget som jag är intresserad av. Visserligen hyr jag ut till flygande varelser, men precis som en del restauranger så har jag en del krav när det gäller klädkoden. Jag tar endast emot hotellgäster klädda i fjädrar och inte i päls.

Improvisation

Jag har en röd tråd. Den är bara lite ostrukturerad.

När jag planerar in vad jag ska göra är jag väldigt noggrann och skriver upp i vilken ordning saker och ting ska göras. På vägen händer sen en hel del som gör att jag måste ändra om. Då är det en fördel att kunna improvisera. Kan man konsten att hålla masken är det oftast ingen som märker något.

Var ska jag sova i natt?

När jag satt vid datorn och skrev i förrgår kväll kom jag helt plötsligt på att jag glömt lämna in min deklaration. Hur den påminnelsen dök upp i min hjärna just då är för mig en gåta, men det var verkligen i grevens tid. Det måste bo en liten ordningssam figur inne i mig nånstans. Synd att den inte visar sig så ofta.

Nu fick jag plocka fram blanketterna. Skönt att allt kan fixas via datorn. Då kan man göra det när som helst på dygnet. Det var snabbt avklarat med deklarationen och det var egentligen bara till att godkänna och skriva under. Innerst inne ville jag inte godkänna för jag tyckte de hade räknat helt uppåt väggarna fel. Inte ska jag behöva få restskatt på över 800 kr. Kanske ingen större summa kan tyckas, men jag vet mycket som jag skulle kunnat skaffa mig för de pengarna.

Som pensionär har jag inga avdrag att komma med, men jag ska ändå försöka fundera ut något till nästa år. Jag skulle t.ex. kunna ha förrådet som övernattningslägenhet och få lite bidrag för fördyrade levnadskostnader. Jag måste "bo" där i veckan eftersom det är närmare till trädgården där jag "jobbar". Göran är fortfarande ägare till förrådet fastän han inte har några duvor där längre, och efter renoveringen tar han ut en skyhög hyra. Visst låter det trovärdigt?

Isdans

Jag låg och slöade i TV-soffan igår eftermiddag för det var inget trädgårdsväder. Det blåste lite småkallt och jag kände inte för att gå ut. Någon brist på sysselsättning har jag inte inomhus heller men jag tycker inte det är livsviktigt att jag är så flitig varje dag. Att pausa ofta och länge är nyttigt...speciellt i min ålder. Jag är helt säker på att jag läst det nånstans och sådana råd ska man lyssna noga på. När jag satt där kom Göran in i rummet och öppnade TV:n. Det visades en ishockeymatch mellan Sverige och Ryssland. Jag satt så skönt tillbakalutad i soffan och ishockeymatcher kan jag acceptera att titta på. De håller högt tempo och det händer saker hela tiden. Det är stor skillnad mot fotbollsmatcher.

En del spelare visste jag t.o.m. namnen på så jag kände mig lite som en expert. Jag hann se att Sverige gjorde 3 mål, sen svalnade mitt intresse och jag började sitta och spåna på nya idéer i stället. Men helt plötsligt blev jag återkallad till ishockeyn igen. Kommentatorerna pratade om Oliver Ekman Larsson och lovordade honom enormt. Alla var överens om att han var en mycket skicklig spelare. En av dem sa att han rörde sig som en gasell på isen och sa något om hans höfter också, jag minns inte vad det var, men det fick mig att titta upp. Inte för att kolla in Olivers höfter utan för att se om Tony Irwing var inbjuden som expertkommentator.

Med de lovorden borde den här ishockeyspelaren vara en given kandidat till nästa års Let´s dance tävling. Han har varit med om att vinna guld för Sverige två gånger i rad och det kanske blir en tredje gång. I min värld är guld mer värt än brons och nu gäller det vinster som de flesta minns. Jag ska fundera på vilka jag mer vill ha med i Let´s dance nästa omgång. Svenska folket får vara med och rösta. Då borde vi även få vara med och önska vem som ska delta.