Det behövs ett skyddsombud

Trädgårdsarbete är inte helt riskfritt. I dagens tidning stod att läsa om alla farligheter man kan råka ut för. Det gällde förstås när det var maskiner inblandade, men så är det många gånger när man jobbar i trädgården. Först och främst gäller det gräsklippningen. Visserligen är det inte jag som har hand om den utan det är Rasmus som fixar det åt oss. Naturligtvis fodras rejäla skor på fötterna för och undvika att halka och komma in under knivarna.

Ett annat farligt jobb i trädgården är häckklippningen. Man skulle klä sig i handskar och skyddsglasögon. Vis av skadan så har jag faktiskt skyddsglasögon på mig numera när jag jobbar i närheten av växter med yviga grenar. När jag i fjor böjde mig ner för att dra upp ett ogräs, fick jag en liten gren från häcken in i ögat, och det revs upp ett sår på hornhinnan. Det är läkt nu, men det tog drygt 6 månader.

Att klättra på stegar är inte heller riskfritt. Jag brukar se till att jag kan kila in stegen mellan några stadiga grenar när jag ska klippa höga buskar. Om jag ändå skulle ramla ner så hamnar jag bara i en grenklyka och sen får jag väl hänga där och dingla tills någon hjälper mig ner. Finns inget runt ikring att fästa stegen i ordnar jag alltid så att någon stark person håller i den.

Det enda trädgårdsarbete som är nästan helt riskfritt är nog grävning och ogräsrensning. Grävning är kanske aningen osäkert, för har man otur så tar ryggen stryk, men att ligga på knä och rensa ogräs är enbart avkopplande. Jag hackar aldrig upp ogräset, för jag tycker det är så svårt att få bort allt då. När jag räfsar efteråt står det alltid ett irriterande ogräs kvar. Det är enklare att ta på de vadderade knäskydden och plocka otyget för hand. De här knäskydden är de absolut bästa hjälpmedel jag införskaffat. Tidigare när jag någon gång la mig på knä, fick jag krypa iväg till något stabilt så jag kunde hasa mig upp. Nu nästan hoppar jag upp och känner mig vig som en cirkusartist.

Jag borde nog ha de här knäskydden på mig när jag sover, för det blir då inga hopp här på morgonkvisten. Jag känner mig absolut inte som en vig cirkusartist när jag försöker slänga benen över sängkanten och hasa mig upp till sittande ställning.