Kalas i Luxemburg

Idag för 7 år sedan föddes mitt första flickbarnbarn, Zoé. Jag minns att jag var ute på min dagliga skogspromenad när min svärson ringde och berättade att jag blivit mormor för andra gången. Vi har olika slags motionsslingor i skogen och just den slingan jag gick då lyder sen dess under namnet Zoéslingan.

Zoé, liksom Rasmus, har inga syskon, så de har alltid räknat sig som lillasyster och storebror. Hennes kompisar har ofta fått höra talas om hennes bror i Sverige och när hon kommer hit på besök är det väldigt viktigt att Rasmus också sover över här. Det är alltid han som får den första kramen.

De flesta barn har alltid ett gosedjur eller något som måste finnas med som tröst. I Zoés fall är det en tygdocka som heter Rosie. Den dockan är väldigt berest. Hon har varit både i USA och Afrika utan både pass och visum.








Hon är mycket intresserad av musik och dans. Långt innan hon kunde gå satt hon på golvet och hoppade fram i takt med musiken.

Prinsessor har alltid stått högt på favoritlistan och hon tycker om att klä ut sig. Diadem hör ofta till vardagsklädseln. Det är nog ingen dum idé och ha ett diadem i beredskap. Det måste ge en trist dag lite extra glans. 

Jag har under alla år åkt till Luxemburg när hon haft födelsedag, och det gör jag i år också. Klockan 20 över 3 i eftermiddag lyfter planet från Köpenhamn och innan jag vet ordet av är jag framme och kan krama om födelsedagsbarnet.

Grattis på 7-årsdagen Zoé.