Att bevara minnen

Det var inte helt fel med en "jobbepaus". Jag hade tid att ligga och tänka ut saker som jag planerar att göra lite längre fram. Det är bra med lite framförhållning. Dessutom har jag hunnit sortera och få ordning på en del papper som låg i en enda röra. Jag är makalös på att riva ut recept, mönster, citat, roliga idéer och mycket mer, som jag hittar i tidningar. Först samlar jag allt i en hög och sen när jag tycker jag har tid och lust sorterar jag in det utrivna i olika fack. Det är bara det att utrivningslusten och sorteringslusten går lite i otakt.

Katarina hade en bra idé på syselsättning åt mig, eftersom jag fick hålla mig till stillsammare aktiviteter. Hon tyckte att jag skulle börja skriva mina memoarer. Det låter väldigt pretentiöst men egentligen är det bara att jag skriver ner lite vad jag minns från min barndom. Hennes förslag var att jag skulle göra det i bokform och ge till barnbarnen när jag var klar. Jag älskar att skriva så jag nappade direkt på idéen. När man börjar tänka på vad som hände förr, så dyker fler och fler minnen upp. Då är det bra att få det nerskrivet innan det glöms bort igen. Jag märker när jag läser bakåt i min blogg hur mycket av det jag berättat om där som redan försvunnit från minneskontoret.

Min farmor var en fantastisk berättare. Vi barnbarn samlades alltid runt henne och kunde lyssna hur länge som helst på hennes historier om hur det var förr. Jag tror kanske inte att allt var sant, men det var som hon uppfattade saker och ting. Hon var väldigt vidskeplig och jag undrar om det kan vara hennes berättelser om "lyktegubbar" och varulvar som fått mig att bli så intresserad av spännande och lite skrämmande filmer. Hon hade passat som manusförfattare till skräckfilmer.

I hissen

Livet är som en hiss. Ibland måste du stanna den och släppa av en del människor.

Ingen vill väl vara alldeles ensam, men det betyder inte att alla man känner gör tillvaron ljusare. Det finns ibland de som suger musten ur en totalt. Varför man fortsätter att umgås är egentligen konstigt. I början brukar det alltid gå bra, men efter ett tag inser man att man har inte så mycket gemensamt, och då är det bästa att sluta umgås. 

Mannen på taket

Göran envisades med att klättra upp på taket och göra rent och måla den plåt som behövde göras vid.  Givetvis är det enklare att ta sig upp dit innan plasttaket är lagt, så i och för sig förstår jag hans syn på det hela. Det är inget fel i att sträva efter att komma högre och högre, men jag tycker det är överkurs när en 75-åring ger sig upp på taket.

Jag var inne och höll på med mitt men hade altandörren öppen så jag skulle höra ifall han dråsade ner.  Rasmus förslag om att sätta en studsmatta på altanen funkade inte eftersom jag inte känner någon som har en sådan. Jag hade laddat upp med plåster och värktabletter om utifall att...Nu var det inga problem, för Göran klättrade hur enkelt som helst upp till taknocken och fick gjort klart den där plåten.

Under tiden har jag hunnit bli mitt gamla vanliga jag, så nu kan jag agera hjälpreda när skivorna ska upp. Givetvis ska jag inte lyfta i något utan bara hålla i skivan så den håller sig på plats tills den är helt fastskruvad. Det kan inte vara så svårt. Jag har redan testat att klättra på stegar när jag satte upp gardiner och det var inga problem. Jag tror inte man ska vara alldeles för försiktig, för då tar det nog längre tid innan man blir frisk. Det är klart väldigt individuellt.

Djurplågeri

När jag nu ändå är igång och spyr galla över TV-reklamen kan jag lika gärna fortsätta. Den här gången gäller det reklamen om kaffe. Jag har alltid tyckt det varit kul att titta på reklam med djur och småbarn, för de är så naturliga och gör sig aldrig löjliga. I den här kaffereklamen står en liten silkyterrier på båtdäcket och helt plötsligt sprutas det en massa vatten mot honom. Givetvis ska det föreställa att båten går på grund. Någon lyfter på det här "däcket" som den lille vovven står på och han springer för livet för att komma längre fram men rasar ner över kanten. Någon står klart där påpassligt och tar emot honom, men har de tänkt på hur rädd den här lille krabaten måste ha varit? Han kan omöjligt ha en susning om att han är med i en reklamfilm för kaffe. Han dricker ju inte ens kaffe.

Efter detta vådliga äventyr dyker han och "husse" upp i en pool på en ö. Då är pälsen dyngsur och han ser precis ut som min Milou gjorde när jag hade badat honom. Men jag lyfte min hund försiktigt upp i badkaret och duschade honom med ljummet vatten. Hur mycket jag än pratade lugnande med honom så darrade han som ett asplöv. När han kom upp på "torra land" igen och jag virat badlakanet runt honom snirklade han sig snabbt därifrån och rusade runt i huset och torkade sig på mattorna i stället. Det var ingen nådig blick jag fick direkt efteråt, men han var tack och lov inte långsint.

Jag undrar så vems hund det är som är med i reklamen. Aldrig i livet att jag hade utsatt min lille Milou för något sådant....inte för alla pengar världen.

Jag har svaret

Det visas fotboll på TV i stort sett varje kväll nu. Att damfotbollen blivit populär tycker jag ändå är bra. Framför allt för att lagen aldrig består av en massa gnällspikar. Tittar man på en herrfotbollsmatch är det överskott på den typen av spelare. Om en motspelare bara springer förbi dem så ramlar de omkull av vinddraget och skadar sig något fruktansvärt. De ligger och grimaserar och rullar runt och det enda som fattas är att tårarna strilar längs kinderna på dem. Jag sitter alltid och väntar på att helikoptern från MASH ska landa på planen och åka iväg med den stackaren hem till hans mamma så hon kan blåsa på det onda. Tjejer tacklas precis lika fult som killar, men de verkar tåla hårdare tag.

En normal match varar 2x45 min...det blir en och en halv timme och så måste man räkna in halvtidsvilan också, men det bör räcka med 2 timmar. Inte om TV-folket får bestämma! Nej då drar de till med en expertpanel som ska hinna med försnack, mellansnack och dösnack...jag menar eftersnack.

När det äntligen tar slut och de riktigt intellektuella programmen som deckare och sådant sätter igång dyker nästa irritationsmoment upp. TV-REKLAMEN!!!!! Programmen hackas itu i småbitar och det är samma reklam som visas i alla pauser. Trots det sitter jag och säkerligen många med mig tålmodigt kvar och väntar. Det kanske TV-ledningen vet om så det är därför de inte drar sig för de många avbrotten.

I en fotbollsmatch är det aldrig avbrott för någon reklam och nu förstår jag varför. En deckare är jättespännande och den slutar man inte att titta på förrän man vet vem som är mördaren. Fotboll är så ointressant så hade det varit reklampauser i matchen hade garanterat ingen suttit kvar och väntat på fortsättningen.

Zzzzzzzzzz

Jag har haft gott om tid att läsa tidningen sista tiden, och det är fantastiskt så mycket tokigt man kan läsa om. På IKEA i Shanghai händer det saker minsann. Under sommaren när utetemperaturen stiger upp emot 37 grader vallfärdar människor till IKEA´s luftkonditionerade lokaler. Man skulle tycka att det vore bra för affärerna, men de ger sig inte direkt dit för att köpa något. Lite här och där syns både barn och vuxna slumra i sängarna på bäddavdelningen eller sitta och småslöa i sofforna där.

Jag tycker att IKEA-maten är billig, men i Shanghai tar folk trots det egen mat med sig och dukar upp inte inne i restaurangavdelningen utan vid köksmöblerna som står uppställda för visning. Det är då ingen brist på fantasi.

Detta har företagsledningen ändå ignorerat, men en sak har de satt stopp för, nämligen dejtingen i ett av deras caféer. Det är inte helt stopp, men det har införts vissa krav. Man får inte slå sig ner där utan att först ha beställt nåt från serveringen. Caféerna har nämligen blivit populära bland äldre änklingar, änkor och frånskilda. Här samlas de i hopp om att hitta en ny partner.

Ifall man vill lära känna en ny person, tycker jag det måste vara trevligare att göra det med en kopp kaffe (eller vad man nu dricker i Shanghai) framför sig. Det verkar mer naturligt. Så sköna är faktiskt inte IKEA-stolarna så man kan sitta på dem i evigheter och bara prata. De duger så länge man har något att äta eller dricka, men sen lämnar jag i varje fall stället snabbt.

Jag ska snart ge mig ut och leta efter en ny säng, men jag åker inte till IKEA...i varje fall inte i Shanghai. Givetvis måste jag provligga den så jag vet att den känns skön. Risken att jag ska somna är minimal. Då måste jag nog i den här småkalla sommaren först be om ett duntäcke att dra över mig så jag inte ligger och huttrar.

Hemtjänsten fungerar perfekt

De senaste veckorna har varit lite annorlunda här hos oss. Både Göran och jag är i stort sett aldrig sjuka och när det någon gång händer så drabbar det oss inte samtidigt, som tur är. Det är en fördel om åtminstone en i familjen kan hålla sig på benen. Att alla sysslor som normalt hinns med får ligga och vänta ett tag är ingen större katastrof, men en del saker som städning, tvätt och matlagning är lite svårare att hoppa över. Det är då hemtjänsten rycker in. Vi behövde inte ens ansöka om att få hjälp, utan vi fick helt enkelt bara en förfrågan och naturligtvis tackade vi ja.

Det finns sådana där armband man kan ha runt handleden och trycka på när man behöver hjälp med något.....trygghetslarm.Vad jag har hört är de inte alltid så "trygga". Många gånger går inte signalen fram och den som har larmat får ligga och vänta länge. Jag fick lyckligtvis tag på något som fungerade till 100%......nämligen Rasmus.  Han bodde här på vardagarna och jag behövde inte vänta länge efter att jag "larmat" innan han stod bredvid sängen. Precis som anden i lampan så uppfyllde han mina önskningar. Dessutom var han inte så snål så jag bara fick tre önskningar utan det var obegränsat antal. Ibland tyckte han jag behövde livas upp lite och då satte han sig och berättade roliga historier. Tyvärr fick jag be honom sluta efter ett tag, för jag skrattade så jag fick ännu mer ont i ryggen.

Efter jobb kom Ulrika hit och lagade middag och tog hand om tvätt och städning. På så vis kunde Göran fortsätta med altanjobbet. Vädret har inte varit det bästa, och det har nästan blivit varannandagsjobb där ute, men någon gång blir den klar och vi har ingen brådska. Inomhus har allt således flutit på som normalt. Det är mest trädgården som fått känna sig lite åsidosatt. Den klarar sig utan någon större tillsyn några veckor eftersom växterna står så tätt.....ogräset har inte en chans. Det enda som såg riktigt anskrämligt ut var häckarna, men de förbarmade Bo sig över, så nu är de nyklippta och fina.

Tack och lov går jag nu obehindrat utan kryckor. Jag måste bara tänka på att inte lyfta något tungt och helst vila lite då och då. De här veckorna har varit rejält tålamodsprövande. Jag, som normalt kan göra i stort sett vad jag känner för, har fått känna på hur annorlunda allt blir när inte kroppen fungerar som den ska. Man får sig en tankeställare. Det finns ett uttryck som passar väldigt bra in.

Den friske har många önskningar, men den sjuke bara en.

Trädgårdsdags

Den filosof som kom fram till att ett väl utfört arbete aldrig behöver göras om hade nog aldrig haft en trädgård.  

Vi har ändrat om i vår trädgård femtioelva gånger på de här 44 åren vi bott här. Der beror lika mycket på att vi ändrat uppfattning om hur den ska se ut som att växterna växt och blivit alldeles för stora....eller inte växt alls. När barnen var små hade jag en stor köksträdgård. Den är nu väldigt minimerad och består av ett plommonträd, en rabarberplanta och några bärbuskar. En del år drabbas jag av överskottsenergi och anordnar en liten kryddträdgård. Varje år försöker vi ändra om på något i trädgården och det tycker jag är tjusningen med det hela. Det får inte se likadant ut år efter år. Man ska kunna bli överraskad även hemmavid. 

Prinsessan på ärten

Lite så känner jag mig nu. Innan jag fick ont i ryggen hade jag kikat runt lite på olika sängar, eftersom jag tyckte det var dags att byta, men jag hade lite svårt att bestämma mig. Det är jag väldigt tacksam för idag. Nu är det ingen tvekan om vilken slags säng jag ska köpa. Det ska vara en höj-och sänkbar modell. En sådan hade varit helt perfekt för min rygg just nu.

I avsaknad av en sådan säng fick jag improvisera lite. Den sängen jag har är ganska låg och det var helt omöjligt att komma så långt ner utan att det gjorde jätteont. Det känns ungefär som när tandläkaren borrar och kommer åt en nerv. För att det skulle bli lättare att komma i sängen fick jag hjälp att lägga kuddar i massor så det såg ut som en skidbacke och ovanpå allt detta ännu en madrass. Det blev rejält högt, så jag behövde nästan inte böja mig alls för att sätta mig på sängkanten.

Nästa moment var att få hela mig upp i sängen. Först fick jag lägga mig på sidan och sen lyfta upp benen ett i taget. Det var enkelt, för jag tog ett rejält tag om byxbenet och lyfte. Efter det var jag tvungen att pusta ut lite. Nu gällde det att träna på att komma ur sängen också. Det var inte det lättaste eftersom jag inte kunde vrida ryggen och resa mig samtidigt. Det enda som fungerade var om jag reste mig rakt upp. Men då skulle jag vara tvungen att svänga ett kvarts varv för att hamna i rätt position. Först funderade jag på om jag skulle ta hjälp av den där serveringsbrickan jag har som går att snurra. Fast det är väl tveksamt om den hållit för min tyngd. Jag väger lite mer än det jag annars brukar servera på snurrebrickan. Den är inte så dyr på IKEA så jag skulle mycket väl kunnat köpt en ny om det hade behövts, men jag provade att svänga för egen maskin och det lyckades.

Prinsessan i sagan var öm och hade så ont i ryggen fastän hon låg på massor av madrasser. Jag, som lever i verkligheten, har bara två madrasser och en massa kuddar att ligga på, men jag har minst lika ont. Det behövs ingen ärta för att man ska få ryggbesvär. Det går lika bra med diskbråck.

Jag är inte en i gänget

Jag tänker givetvis på superhjältegänget. Att jag är stark är ingen hemlighet. Det har jag bevisat många gånger när jag flyttat möbler eller grävt upp buskar i trädgården. Några stora muskler som syns har jag däremot inte. Det är nog mer viljestyrka eller envishet kanske.....och ibland dumhet. För det var otroligt korkat att lyfta upp de där jordsäckarna. När ryggen efter några dagar inte kändes så stel fortsatte jag som vanligt. Jag tyckte inte det verkade så tungt att dra loss plastskivorna på altantaket, men det tyckte tydligen min rygg. Den höll sig lugn ett par dagar, men i tisdags kväll satte den stopp för vidare aktiviteter.

Jag hade suttit och tittat på TV en bra stund och när jag skulle resa mig gjorde det fruktansvärt ont i ryggslutet. För många år sen fick jag gjort en magnetröntgen och det konstaterades då att jag hade ett diskbråck. Det läkte och jag har klarat mig ganska bra hittills. Någon enstaka gång har jag märkt av stelhet, men då har jag tagit det lite lugnare, och det har gått bra. Den här gången gick det inte lika bra. Jag tog ett par steg, och helt plötsligt kunde jag inte lyfta fötterna. Rasmus hämtade kryckorna till mig och sen fick jag hasa mig fram. Gångstilen påminde inte det minsta om John Cleese när han gör sin "silly walk", utan det lutade mer åt Frankensteinhållet.

Jag har fått hålla mig i sängen snart en hel vecka. Sitta fungerar inte alls, för då gör det ännu mer ont. Det är tur att jag har en iPad så jag kan läsa bloggar och själv skriva inlägg. Det är det enda jag kan fördriva tiden med.

Man känner sig inte särskilt fräsch när man tillbringar så mycket tid i sängen. Frisyren är en katastrof. Håret pekar åt alla väderstreck. De få gånger jag går upp och försöker ta mig till ett annat rum brukar jag slänga lite käckt med huvudet så hårtestarna visar vilket håll jag tänkt svänga på...som färdriktningsvisare på gamla bilar. Jag vill inte att någon ska kollidera med mig eftersom jag redan är skadad. Det är svårt och acceptera att jag Inte är någon superkvinna med omänskliga krafter .

Strålande

Var inte rädd för att glänsa. Kom ihåg att solen struntar i att den bländar dig.

Jag vet inte om det är något typiskt svenskt att man inte ska berömma sig själv. Det är inte skryt för att man talar om vad man är bra på. När man söker ett jobb måste arbetsgivaren få veta vad man kan. Hur ska det annars gå att välja ut vem som ska få den lediga platsen? Det gäller samma i vardagslivet. Om jag berättar vad jag kan kanske någon hör det och ber om min hjälp och när jag sen berättar vad jag inte kan så kanske någon annan erbjuder mig sin hjälp. Alla blir glada för beröm och det får man om man gjort något bra. Varför då inte sola sig i glansen av berömmet så länge man kan?

Ombyte förnöjer

Jag fick tag på snygga ljusturkos tallrikar på IKEA, och nu gällde det att få plats till dem i skåpen. Det var en utmärkt anledning för mig att möblera om i alla köksskåp och lådor. Det var mycket som jag kunde slänga både för att det var naggat i kanten och för att jag inte använt sakerna senaste året. Då behöver det inte vara kvar och ta upp plats.

Jag vet inte hur jag bar mig åt, men jag fick plats till mycket fler saker nu och det är så bekvämt och smart ordnat så jag tror knappast jag behöver göra fler omändringar i de skåpen.....men det är det bara jag som tror. Efter varje omändring brukar jag ha svårt att komma ihåg vilka nya platser redskap och servis har fått. Så är det inte denna gången. Jag har full koll på varenda pinal, för deras nya placeringar är så självklara. Det tycker tydligen inte alla för när Göran och Rasmus hjälptes åt en kväll att laga middag kom de och frågade mig med jämna mellanrum var kastruller och vispar och allt möjligt fanns. Middagen lyckades de däremot utmärkt med utan min hjälp.

Jakt utan licens

Jag har en stor, bred säng i mitt datarum så att långväga gäster kan sova över. För det mesta är det Rasmus som sover i den. Ibland lägger han sig innan jag hunnit skriva klart på datorn och så var det härom kvällen också. Han låg och tittade på sin iPad och jag läste bloggar. Helt plötsligt ropar Rasmus:"En spindel!" Jag for upp från datastolen och hjärtat bultade i 190. -"Var då?" undrade jag. Rasmus pekade upp emot taklisten och där satt en äcklig, svart  spindel. Halva kroppen var gömd bakom listen, men det räckte mer än väl med den halvan jag såg.

Den ena idéen efter den andra for genom mitt huvud på hur jag skulle få bort den. Om jag tog en dammvippa skulle den bara försvinna in helt bakom listen och sen kanske komma fram igen en annan gång. Jag måste komma på ett sätt att få bort den från taket. Då kom jag att tänka på dammsugaren. Jag sprang efter den och tog bort munstycket på den så jag bara hade det långa röret kvar och tryckte igång den. Sen smög jag försiktigt fram med dammsugarröret i högsta hugg och spindeln for in i det. En lyckad operation! Jag band en plastpåse om röret så den inte skulle kunna klättra ut igen.

-"Är du med i Ghostbusters?" undrade Rasmus. Ja det kan man kanske tro. I filmen Ghostbusters så använder spökjägarna något som liknar en dammsugare. -"Det går visst lika bra att jaga spindlar med den," konstaterade Rasmus.

Rymdödlor

Jag läste en liten notis i tidningen som fick mig att undra om det var ett försenat aprilskämt. Det stod att USA skulle sätta av en hel del pengar för att forska om hur man skulle skydda sig mot faror från yttre rymden. Är det tro en invasion i stil med den man ser i filmen V som amerikanarna är rädda för? Jag minns att många satt som klistrade framför TV:n varje gång det visades ett nytt avsnitt i den serien. Själv såg jag de första avsnitten, men efter hand som det kom fram vad det var för sorts varelser som landat på jorden, så avtog mitt intresse. Ödlor som käkar möss är inget jag vill se varken i verkligheten eller på TV. Skräckfilmer i all ära, men detta var för läskigt. Det var inte spännande...det var bara äckligt!

Jag kan tycka att det måste finnas många andra projekt att lägga pengar på än "hotet från rymden". Miljöproblemen är något som nog inte hade skadat att man lagt ner lite mer energi på, liksom att se till att alla människor behandlas lika och har samma rättigheter. Detta är givetvis inget som bara USA borde tänka på, utan det gäller för alla länder. Om samtliga ledare i världen kommit bättre överens hade det kanske inte varit så svårt att hindra "ödlor" från att invadera vår jord.

Ibland undrar jag om det inte redan smugit in en del utomjordingar lite här och där. Man ser ofta bilder på varelser med kisande ögon och plutande munnar precis som ödlor och det de har att säga är ljusår från vanligt mänskligt sunt förnuft. Vi behöver inte bekymra oss om att det ska bli som i filmen V. Alla hemska saker som händer idag slår den tidens händelser med hästlängder. Man skulle kunna tro att vi redan lever i en värld där V:et blivit uppgraderat till W.

Kaffetåren den bästa är

Min kaffekokare har verkat lite slö på sista tiden, men den har ändå fungerat. Det är inte länge sen jag avkalkade den, så jag var helt säker på att det var inte det som var problemet. Så länge den puttrade igång när jag tryckte på knappen tyckte jag det var ok och den fick stå kvar. Men sen helt plötsligt en dag strejkade den helt. Naturligtvis precis när jag var riktigt kaffesugen och inte hade druckit något kaffe på hela dagen.

Innan jag skaffade kaffekokare gick det att brygga kaffe genom att sätta en melittabryggare över en kaffekanna och hälla vattnet över bönorna för hand. Det är givetvis många år sen, så jag har hunnit bli aningen bekväm när det gäller kaffekokning. Nu fanns inget val utan jag tog fram en kanna och plockade melittahållaren ur kaffekokaren, eftersom det var den enda melittahållare som fanns i huset. I med bönor och kokande vatten ....och ingenting hände. Vattnet blev kvar i melittahållaren och jag kunde inte begripa varför. Till sist gick det upp ett ljus. Min kaffekokare var utrustad med droppspärr. Ifall inte något tryckte upp en plopp undertill på hållaren så rann inte vattnet genom. Mycket praktiskt ifall jag någon gång satte dit kannan lite på sned. Det var alltså inget fel på melittahållaren. Det var bara själva kaffekokaren som var krasslig.

Det kändes lite irriterande att behöva leta efter en kaffekokare nu, för det ingick inte alls i mina shoppingplaner. Dagen efter maskinen gått hädan kom Bo, min svärson, hit med en sprillans ny kaffekokare. Kaffeproblemet löst!

Äntligen!

Jag vet inte hur många år vi pratat om att plocka ner altantaket och lägga nytt. Nu har det äntligen blivit av. Göran klättrade upp och skruvade av alla skruvar. Han har själv lagt taket en gång för sådär en 40 år sen, så jag tänkte att han vill klart plocka ner det själv också. Jag agerade hantlangare i stället, och höll mig på marken den mesta tiden. Det var bara någon enstaka gång som jag var tvungen att klättra upp och dra i skivorna så att de lossnade. När allt var nästan klart la batteriet i skruvdragaren av och jag fick springa ner i källaren och hämta ett nytt. Då var jag sen tvungen att klättra ända upp på taket för att ge det till Göran. Vilken utsikt!

Vi rullade ihop plasttaket och körde iväg med det till tippen. Nu återstår en hel del jobb för Göran. Vissa reglar behöver bytas och en del måste laseras på nytt. I vinkeln på själva hustaket behövs det också målas. Jag föreslog att vi skulle skaffa ett sånt där förlängbart handtag som man kan fästa på först en skurborste och sen en målarpensel. Det måste klart göras rent innan det går att måla. Jag har sett reklam på TV om en kille som förlänger och förlänger skaftet på sin målarpensel och i bakgrunden skymtar Eiffeltornet. Kan det räcka upp att måla det tornet så räcker det alla gånger upp till taknocken på vårt hus. Göran har för sig att han ska klättra upp på hustaket och skrubba och måla. I katten heller! Det går jag aldrig med på.

Rasmus hade ett bättre förslag. Han tyckte att vi kunde låna en studsmatta och sätta på altanen. Ifall morfar då ramlade ner så borde han snabbt studsa upp igen och kunna fortsätta med sitt jobb.

Spegel, spegel på väggen där

Speglar ljuger inte och lyckligtvis skrattar de inte heller.

Det är väl en sanning med modifikation, för besöker man Lustiga huset på ett tivoli så hoppas jag verkligen att speglarna ljuger. Den bild jag ser där stämmer aldrig in på den bild jag har av mig själv. Om speglar skrattar så är det naturligtvis för att de är glada över att kunna reflektera en sån tjusig spegelbild. I hallen har jag en stor golvspegel, som tidigare stått på en gästgivaregård. Den är perfekt att slänga en blick i innan jag ger mig iväg. Där syns hela jag och jag får svart på vitt om kläderna sitter som de ska. I mitt syrum har jag också en stor väggspegel och en som står på hjul. Den är bra att plocka fram när jag vill se både fram och baksida samtidigt...precis som i ett provrum i klädbutiken. 

Ögondroppar för alla

Rasmus är allergisk mot pollen; speciellt gräspollen. Han nyser väldigt och hans ögon rinner och kliar. Som tur är så har han medicin han kan ta. Tyvärr hjälper den inte fullt ut. Jag har fått hjälpa honom med ögondropparna när han har varit här, men den andra medicinen tar han själv hand om. Allergi är ett elände. Det spelar ingen roll vad man är allergisk mot. Att hela tiden komma ihåg att försöka undvika vissa saker är inte det lättaste.

När min dotter Katarina var liten blev hon en sommar allergisk mot de jordgubbar vi odlade i vår trädgård. Så fort hon ätit en jordgubbe fick hon fullt med nässelutslag. Det underliga var att ifall vi köpte jordgubbar i affären så kunde hon äta dem utan problem. Inte ens läkaren kunde komma på en vettig förklaring till det hela. Det gällde bara en sommar, sen var jordgubbar inte med på allergilistan mer. Nu kom det i stället pollen in i bilden, och det hänger tyvärr med fortfarande. Precis som Rasmus så tar hon näsdroppar och ögondroppar för att hålla det i schack.

Katarina klarar själv av att droppa sina ögon, och det har hon gjort sen hon var tonåring. Jag måste också droppa mina ögon, men det beror inte på någon allergi. Mina ögon är väldigt torra och ögonläkaren sa, att det kunde göra att jag såg lite sämre. Jag har fått konstaterat starr på båda ögonen, men eftersom det var så lite, så var det inte aktuellt med någon operation än. Det kunde försämras väldigt snabbt eller också kunde det dröja väldigt länge. Det kunde jag inte få något besked om. Jag, som är livrädd för all slags nålstick och läkarbehandling, hoppas givetvis att det ska dröja väldigt länge innan det blir riktigt dåligt. Av läkaren fick jag rådet att använda ögondroppar, för det skulle göra att jag såg aningen klarare. Det hjälper faktiskt, och jag försöker komma ihåg att droppa ögonen minst två gånger per dag. Ja, jag gör det inte själv, utan det är Göran som står för det. De gånger jag själv har provat så hamnade dropparna på kinden i stället för i ögat. Jag har försökt åtskilliga gånger, men det är för mig en omöjlighet att pricka rätt.

Igår kväll kom Göran in med en av sina duvor och undrade ifall jag kunde droppa ögonen på den. Vi vet inte riktigt vad som hänt med ögat, men förhoppningsvis så ska dropparna hjälpa. Synen är lika viktig för både djur och människor.

Bröllopsdag

Idag är det vår bröllopsdag. Vi har varit gifta i 49 år, men det blir inget storfirande. Det får vänta tills nästa år. I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet spreds en tradition i Sverige att mannen skulle ge kvinnan en present av samma slag som bröllopsdagens symbol. Något år senare blev det även vanligt att kvinnan gjorde samma gentemot mannen. Det kallas Aluminiumbröllop när man varit gift i 49 år. Jag tycker inte det låter särskilt festligt. Vad i all världen ska man hitta på för något att ge i aluminium? Det får bli en presentlös bröllopsdag, tror jag. Nästa år blir det betydligt lättare.

Extrahjälp

Det är tydligen inte bara i Sverige som polisen har det tufft. I Dubai har man tagit till så drastiska åtgärder att man anställt en robot. Den ska bl.a. hjälpa till med att identifiera efterlysta brottslingar. Det låter som en bra idé. Robotar har redan tagit över många av jobben som förr utfördes av levande personer. Jag tycker det är helt ok när det gäller tunga och farliga jobb där människor förr kom till skada. Faran är klart att många blir överflödiga på sina jobb och det var väl inte så man tänkte sig från början. Det är meningen att det nya ska hjälpa och inte stjälpa.

Jag vet inte hur många kvinnliga poliser det finns i Dubai, men det måste finnas en del, annars hade inte teknikchefen där kunnat uttala sig så korkat som han gjorde. Någon gång måste han ha stött på den här sortens "problem" som han beskriver. Han lovordade nämligen den nya roboten och sa att den kom varken att be om semester, sjukledighet eller mammaledighet. Den kan kanske t.o.m. jobba som teknikchef utan att be om varken hög lön eller fallskärm.

Fel perenn

Jag brukar flytta om på perenner som jag tycker blir för stora och plantera på andra ställen i trädgården. Så gjorde jag med lammöronen också.....i varje fall så trodde jag att jag gjorde det. I rabatten på baksidan växte lammöron på två ställen och jag tyckte det räckte mer än väl med en planta där. Jag gillar den ljusgrå färgen, för den passar in med vilken annan färg som helst. Bladen är så luddiga och mjuka...precis som riktiga lammöron. På somrarna har den ena plantan blommat med pyttesmå lila blommor som varit ganska oansenliga. Det är egentligen bladen som är det finaste. Jag grävde upp den minsta plantan och satte den vid postlådan ute vid vägen. Den har växt något enormt och är nu väldigt hög. Jag tyckte den växte mycket snyggare än lammöronen på baksidan, för de grenarna la sig mer ner längs marken.

När vi åkte iväg igår hajade jag till för när vi backade ut bilen på gatan, så skymtade det något ceriserött. Vad i all världen var det? Lammöronen vid postlådan blommade med cerise blommor som liknade små nejlikor! Alltså är det inga lammöron. När vi kom hem fick jag gå genom etiketterna med växtnamn men jag kunde inte hitta vilken perenn det var som jag hade flyttat på. Alla andra lappar fanns kvar utom just denna inte-lammöron-lappen. Jag försökte leta på nätet utan resultat. Egentligen spelar det inte så stor roll. Hemliga växter är lika välkomna här. Den ska få stå kvar och lysa, för den pryder verkligen sin plats.

Bättre och bättre dag för dag

Det har blivit några väldigt lugna dagar. Jag fick hålla mig i sängen den mesta tiden tillsammans med vetekudden. Det hjälpte faktiskt en del. Några tabletter vågade jag mig inte på efter att ha mått så illa när jag testade en starkare variant. Jag vet ju sen gammalt att det onda försvinner så småningom. Det är bara det att det kommer alltid så olämpligt. Av läkaren har jag fått veta att det är inte bra att bara ligga hela tiden, utan man tjänar på att gå upp och gå och röra sig lite med jämna mellanrum. Det blev lite småpromenader mellan sängen, soffan och datstolen. Ingen sträcka som fick stegräknaren att hoppa högt av glädje precis.

Efter någon dag kände jag ändå att det hade lättat betydligt i ryggen. Jag var lite stel, men inte värre än att jag kunde sköta lite inomhussysslor. Då steg humöret betydligt. Det är inte så att jag inte gillar att slappa....tvärtom. Det är det bästa jag vet. Men det ska vara självvalt och inte påtvingat.

Det har inte varit något trädgårdsväder de här dagarna och det kändes helt ok för min del. Kan undras hur den här sommaren kommer att bli. Det är mer som om det är sensommar med blåst och svalare väder.  Denna tiden kan man vanligtvis njuta av långa och ljusa sommarkvällar. Någonstans på vägen har det gått galet.

Idag ska vi passa på att uträtta en del ärenden, och vi startar direkt efter frukost. Listan är skriven med affärerna ordnade i turordning efter hur de ligger i förhållande till varandra. Det gäller att vara effektiv. Jag behöver förnya vardagsporslinet, så IKEA är att givet mål. Då passar det utmärkt att äta lunch där också. Jag tror inte att jag är så bra i ryggen att jag kan stå nån längre stund vid spisen idag.

Problemlösning

Storleken på dina problem är ingenting i jämförelse med din förmåga att lösa dem.

Underskatta aldrig dig själv. I regel dyker det upp de mest fantastiska lösningar på i stort sett alla problem. Om man tror på att man ska klara av en uppgift så gör man det i regel också. Ibland kan jag dock tycka att jag nog är lite väl optimistisk, och litar för mycket på min egen förmåga. I och för sig vet jag inte förrän jag har provat på ifall jag klarar av uppgiften eller inte. Det har blivit en del "floppar" under årens lopp, men också många "succéer". Det bästa är att med tiden så bleknar minnet av de där misslyckade försöken och det som fastnar för gott är alla gånger man har lyckats. Det höjer självförtroendet rejält.