Första dagen på påsklovet.

Vi gick ut starkt redan från början. Rasmus kom hit i söndags kväll och vi bestämde oss snabbt för att ta en rejäl långtur inne i skogen redan på måndagen. Det finns en motionsrunda som vi alltid gick när hans mamma, moster och morbror var i hans ålder. Vi har pratat många gånger om att gå den igen, men jag har dragit mig lite för det eftersom jag ansåg att min kondition troligtvis var för dålig. Vad som flög i mig igår vet jag inte, men hur som helst så snörade vi på oss gåskorna och gav oss iväg.

Den första biten av slingan har vi gått tillsammans många gånger, så den kände han igen. Nu såg jag att det var ganska så rikligt med vitsippor. Det har jag längtat efter att se.

Bara en liten bit därifrån växte några tussilagon. Då känns det att det är vår på riktigt.

Lärkträd finns det gott om längs stigen och de var överfulla med kottar. Träden är jättehöga, men som tur var låg en del träd längs med vägen, så jag kunde plocka och fylla på mitt pysselförråd. 

Det kan jag nog till viss del tacka den här mannen för. Han körde med en maskin inne bland träden och gallrade. Det görs med jämna mellanrum och då gäller det att passa på. Hela skogen är som ett stort hobbylager....och allt är gratis. 

När vi gått lite mer än en timme började det kännas aningen motigt. Det var tur att jag inte gick ensam, för det är ganska trist. Nu kunde vi småprata under tiden och vi hade riktigt kul. Det kändes aldrig så där outhärdligt att gå så långt, och det är en liten väg som man följer hela tiden. Väldigt skönt att slippa ta sig fram på små stigar och skutta över stock och sten. Nu är det bara till att gå helt normalt. Det finns t.o.m. vägskyltar inne i skogen. 

Vi gick Pedrohallvägen, tjusigt namn på en skogsväg, och nästa gång vi kom till en korsning kunde vi välja att antingen gå mot Rävastenen eller till Tingvalla. Vi valde Rävastenen. Rasmus hade inte varit där sen han var ca 4 år, så han mindes inte mycket av den.

Det är en megastor sten som förts dit med inlandsisen. Det berättas om att rävar haft sitt gryt under den här stenen. Något sådant syns inte till nu längre, men det springer rävar kring i skogen ibland. Jag letade bland gamla foton och hittade ett som jag tagit på Rasmus när vi var där för snart 10 år sedan. Han har växt en del sen sist. 

Nu började det kännas inte bara i fötterna utan även i ryggen att vi gått långt. Vi hade tack och lov inte så långt kvar och när vi låste upp ytterdörren visade klockan att vi promenerat i två timmar och femton minuter. Idag blir det inget promenerande alls.