Hälften robot?

För fem år sedan skrev jag ett inlägg på min blogg om att jag var så irriterad på alla koder och lösenord jag måste hålla reda på. Det är inte det lättaste när man har en förvirrad hjärna. Visserligen har jag allt uppskrivet i ett litet anteckningshäfte, men det kan jag inte dra med mig överallt....dessutom är det inte speciellt säkert.

Jag funderade då på om det inte hade varit smart att ha ett chip inopererat i armen. Det var bara en tokig idé som dök upp i huvudet och absolut inget som jag tänkte skulle bli verklighet. För några dagar sedan läste jag om en man som hade fått opererat in ett chip i handen. Det var stort som ett riskorn och syntes som en liten upphöjning av huden. Det går t.o.m. att beställa hem ett paket och själv operera in ett chip. Snart kan man nog gå till sin vanliga butik och köpa ett sådant paket precis som man köper för att färga håret eller bleka tänderna. Det låter onekligen makabert. Hur man över huvud taget kan komma på idén att göra en operation på sig själv övergår mitt förstånd. Det är minst lika läskigt om inte läskigare än det vi gjorde när jag var ung, nämligen stack hål i öronsnibben med en stoppnål så det gick att sätta i örhängen. Jag vågade mig naturligtvis aldrig på något sådant utan jag gick till en guldsmedsaffär och fick det gjort av ett proffs.

Det finns många som är emot detta nya, och jag sällar mig till dem. Det kan inte vara livsnödvändigt med en sådan grej. De som vänder sig emot det, trodde att det kanske gick att få in virus och sabotera chipet precis som det finns risk för med en dator. Hemska tanke! Det låter nästan som en science fiction-historia. Den här personen som hade ett chip inopererat kunde låsa upp sin mobil eller dator med hjälp av det. Jag kan göra exakt samma saker....utan chip, och det är ärligt talat inte så besvärligt.

Det finns redan tekniska reservdelar som används, nämligen pacemaker och konstgjorda leder bl.a. så i framtiden kommer kanske det här chipet att vara något bra och nödvändigt och inte bara som jag tycker det är nu....en plojgrej.

Allt klär en skönhet

Uttrycket "Allt klär en skönhet och inget missklär en ful" har jag hört sen jag var barn. Jag tycker inte att det stämmer riktigt. Även en vacker person kan ha missklädsamma kläder. Det är bara att titta på alla kändisar som promenerar fram på röda mattan vid Oscarsutdelningar och dylika evenemang. Ibland har jag undrat ifall de haft så bråttom att de glömt titta sig i spegeln innan de gav sig av hemifrån. Det ser rent ut sagt inte klokt ut. Tydligen ska man visa så lite tyg och så mycket hud som möjligt. Givetvis blir de här kändisarna fotografernas älsklingsobjekt. Men det är klart inte för klädernas skull...snarare bristen på kläder.

Det går inte att kalla de som åstadkommer det här fula för modeskapare, utan snarare modeförstörare.  Man säger att kläderna gör mannen och det stämmer i allra högsta grad in på kvinnor också. Är klänningen tjusig behöver den som bär den inte vara någon extrem skönhet. Det räcker så bra med att se helt vanlig ut, som jag t.ex.

Enda gången jag kan tycka att uttrycket passar in är när jag tittar på bilden här ovan. Endast en stor liten skönhet klär i påsklämmor i all världens färger.

Snart blir det kalas

I lördags vaknade jag till ett inte så värst trevligt väder.....mulet och blåsigt. Lite senare på förmiddagen kom regnet också. Vilken tur att vi varit så flitiga i trädgården tidigare i veckan. Eftersom det var helt uteslutet med pysslande bland växterna, så bestämde jag mig för att åka iväg och uträtta lite ärenden. Det är en hel del som ska ordnas och handlas hem innan vårt hem fylls med barn och barnbarn om knappt två veckor.

När jag kört bara en kort bit hemifrån hamnade en stor fågellort på min framruta. Det skvätte över hela rutan, så det såg nästan ut som om jag körde i snöstorm. Jag tänkte med en gång på att man alltid säger att sådant betyder tur. Med tanke på den mängd som satt på min framruta så borde jag vara väldigt nära en högvinst. Tyvärr var det snudd på trafikfarligt att köra med så dålig sikt, så jag var tvungen att sätta på både spolare och vindrutetorkare. Jag kunde riktigt se hur alla miljonerna viftades bort.

Tidigare hade jag skrivit en kom-ihåg-lapp och jag kom faktiskt ihåg att ta den med mig också när jag gav mig iväg. Det är ingen självklarhet när det gäller mig. Först var det en del saker jag behövde till kalaset och nu är snart allt inhandlat till det. Sen behövdes både kyl och frys fyllas på, för det var väldigt tomt på hyllorna. Att handla mat är ganska tråkigt. Därför storhandlar jag en gång i månaden och behöver bara komplettera med lite från affären i veckorna.

Det var mer än jag som hade kört iväg för att handla i busvädret, för det var inte det lättaste att hitta en parkeringsplats. Jag har två stora köpcenter på väldigt nära håll, och det är praktiskt. Det är bara att ställa bilen på parkeringen och sen strosa runt inomhus oberoende av väderleken. I lördags var det en helt perfekt shoppingdag. Att gå runt på varuhus är minst lika jobbigt som att arbeta i trädgården, så när jag kom hem och fått stuvat undan allt jag handlat placerade jag mig i TV-soffan och slötittade på något helt ointressant program. Det behövdes för att rensa hjärnan från alla intryck. Fram emot kvällen piggnade jag till och var helt vaken när det var dags för en deckare.

Världen surrar runt mig

Om det är ett surr så måste det vara något som surrar, och den enda meningen med att surra, som jag kan tänka mig är för att man är ett bi, och den enda meningen med att vara ett bi, som jag vet, är att göra honung, och den enda meningen med att göra honung är att jag ska äta den.

Nalle Puh konstrar inte till saker och ting. Han har enkla förklaringar på allt. Jag läste i tidningen att den här kalla sommaren har gjort att många bin och getingar dragit sig inomhus och byggt bon i skjul, garage och lekstugor. Vi hade ett getingbo i våra rhodedendronbuskar för något år sedan och det var inget kul. Anticimex kom hit och vräkte dem och tack och lov så har vi inte sett till dem mer. Jag gillar honung, men jag nöjer mig med att köpa den i affären. Jag känner inget behov av att få hembesök av leverantörerna, och hade inte alls blivit lika nöjd som Nalle Puh ifall jag hört något som surrade.

Energigivande

Under sommarmånaderna sparar jag in en hel del pengar, för då slipper jag ta piggelinpiller. Rasmus sover över här på vardagarna så han inte ska behöva gå upp så tidigt om morgnarna när hans föräldrar åker till jobb. Han tycker det är trist att vara ensam hemma hela dagen, så han har valt att bo här de veckor som återstår innan det är dags för semester igen. Ibland har jag skjutsat honom till en kompis, men många av dem är iväg på semester eller är hos mor eller farföräldrar i omgångar så det blir lite tunnsått med det. Vi har ändå kunnat komma på många saker som vi har sysselsatt oss med.

Ibland blir det lite sena kvällar, för vi har ju ingen bestämd tid vi måste stiga upp på morgonen. Ganska skönt! I tisdags blev det en sen kväll, men vi bestämde ändå att vi skulle gå upp vid 8-tiden dagen efter. Rasmus ville att jag skulle väcka honom kvart över åtta, men han verkade inte speciellt intresserad av att stiga upp när jag kallade på honom, och jag tyckte att det spelade ingen roll ifall det blev sovmorgon för honom. Jag gick ut i köket och satte på kaffekokaren och satt och läste tidningen när min mobil ringde. När jag svarade hördes en sömnig röst:"Hej! Jag ville bara säga att jag ligger och drar mig en stund till, men det är kanske bäst att jag ringer och tröttanmäler mig ifall du undrar."

Framåt förmiddagen märktes inget av tröttheten utan det var full rulle. Rasmus är väldigt hjälpsam och vi var ute i trädgården en bra stund och jobbade. Jag har en Studentnejlika eller Brinnande kärlek som växten också heter.

I år har den växt och blivit jättehög. Rasmus är 155 cm lång och vi testade för att se vem som var längst.

I fjor fick jag ett aktivitetssarmband när jag fyllde år, och det är en stor hjälp. Jag är nämligen ganska lat men nu går det inte att fuska längre. Jag ser med en gång om jag varit aktiv eller inte. 10 000 steg är målet att nå upp till varje dag, men det kan jag sanningsenligt säga att det gör jag då rakt inte. Det händer, men tyvärr allt för sällan. När Rasmus är här går det betydligt lättare, för då följer han med på en kvällsrunda i skogen. Vi har lite olika stil när vi går där.

Rasmus springer för glatta livet även om det så är uppförsbacke. Sen vänder han och springer och möter mig igen. Ungefär så gör han nästan hela tiden, så ska man räkna noga slutar det med att han avverkar en avsevärt längre runda än vad jag gör. Trots det är jag nöjd att jag orkat ta mig runt. Jag är faktiskt 58 år äldre, så jag anser att jag slipper springa. Det är jobbigt nog att promenera i den kuperade terrängen.

En dag på jobbet för Kurre

Jag tar mitt jobb som utkastare på största allvar. Min chef och jag har kommit överens om vilka gäster som får komma in på caféet och jag är benhård. Här slinker inga huliganer in.

Nu tyckte jag att jag hörde något.

Jag får luta mig ut över kanten så jag ser bättre. Nej, det syns inget.

Kan ljudet ha kommit från andra hållet, tro?

Det var nog bara falskt alarm, så jag fortsätter med det jag gjorde tidigare...nämligen att äta jordnötter.

Förväntan

Fastän det är väldigt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den som är nästan ännu bättre.

Det ligger en hel del sanning i det, för visst är förväntan och planering minst lika kul som när man kommer fram till målet. Ibland sitter jag och dagdrömmer....jag har gott om tid för det numera.....och det är så spännande att fantisera ihop vad jag ska göra när lusten infinner sig. Ibland blir det inte ens av att jag börjar på något av de här projekten som jag tänker ut, men jag har väldigt kul under tiden jag planerar.

En vanlig dag

Vi har många väldigt seglivade växter i vår trädgård, men den mest seglivade av alla måste vara den här lilla violen. Den växer i enbart singel. I fjor planterade jag påskliljor och blå violer i en liten kruka och satte på trappan. När de var utblommade kastade jag dem, men på nåt konstigt vis, så måste det hamnat nåt från violen bland de små stenarna. I våras såg jag något grönt som började spira där. Jag trodde det var ett ogräs, men jag är inte så petig att jag rensar med en gång. Det fick stå kvar ett tag, och helt plötsligt började "ogräset" blomma och håller på fortfarande. Jag ska låta det vara kvar och se ifall det kommer upp nästa vår med.

Denna veckan har det varit bra trädgårdsväder, så jag har försökt göra klart så mycket jag hunnit och orkat. Emellanåt så har jag suttit under plommonträdet och filosoferat. Jag har inte som tjuren Ferdinand suttit och luktat på blommor, utan jag har studerat fåglar.

Det är så rogivande att sitta och titta på dem när de hoppar runt på gräsmattan. De är inte speciellt rädda av sig. Idag kom först en liten sädesärleunge, men bara en kort stund efter dök en av föräldrarna upp.

Helt plötsligt syntes en hel flock med lite större flygfän på himlen. 

Göran brukar åka iväg några mil med brevduvorna och släppa iväg dem så de får flygträna lite. Det behövs inför tävlingarna. Hela flocken brukar följas åt, och sen landar de på duvslaget.

Där satt de i drygt 20 minuter och väntade på att Göran skulle komma hem och ge dem mat. Jag antar att duvorna hade struntat högaktningsfullt i hastighetsbegränsningen. Det är troligtvis andra regler som gäller för luftrummet.

Min frisyr

Så hette en tidning som jag ofta köpte när jag var tonåring. Hela tidningen innehöll bilder på olika frisyrer och instruktioner på hur man skulle rulla upp sitt hår på spolar för att bli just så tjusig. Tänk så mycket jobb man la ner för att rulla upp sitt hår på ibland rena tortyrredskap. Jag minns de där hemska plastspolarna med piggar runtom. På dagen gick det väl an, men ibland hände det att jag rullade upp håret på kvällen när det var vått och sen sov jag med de här hemskheterna hela natten. Att det över huvud taget gick att somna fattar jag inte. Men det var kanske som akupunktur så man blev avslappnad...jag minns inte.

Så småningom fick jag en hårtork som liknade den som fanns hos frissan. Min var till att skruva fast runt en bordskiva och ibland hade jag inte fäst den ordentligt, så rätt som det var så ramlade hela huven ner över ögonen. Det fanns en snodd som gick att dra i så det gick att välja ifall man ville att det skulle blåsa kallt eller varmt.

Det är betydligt enklare nu med fön och värmeborste. Men det fodras klart ändå lite handlag eller en bra klippning för att det ska bli bra. Nere i samhället har vi något så ovanligt som en frisörkorsning. Jag tror i varje fall att det är väldigt ovanligt. I varje hörn ligger en frisersalong och så har det varit i ganska många år. Jag har faktiskt testat alla fyra.

De två första var jag inte så där väldans nöjd med. Det var toupering och spray som gällde där så jag trodde jag var tillbaks till 50-talet när jag var tonåring. Den tredje frissan har jag gått hos i många år och varit mycket nöjd med. En gång hon hade semester testade jag den fjärde frisören och blev helt övertygad om att här skulle jag fortsätta. Hon färgade mitt hår i en mellanbrun nyans med kopparinslag och lite tunna ljusare slingor lite här och där. Det gör att jag knappast ser när mitt hår börjar växa ut. Annars brukar det bli en så markant linje, och jag tycker det är så fult.

Igår hade jag en tid hos henne igen och fick en tjusig, lättskött frisyr. Nu behöver jag inte bekymra mig om mitt hår mer i sommar. Det är bara att ruska på huvudet och ta i lite vax.

Gamla godingar

Det finns en del växter i vår trädgård som varit med ganska länge som t.ex. våra rhodedendronbuskar. Jag har skrivit om dem och visat bilder på dem otaliga gånger. Det är nog de växter som jag gillar allra bäst. Först och främst för att de har stått här ända sedan huset var nybyggt, och för att de sköter sig i stort sett helt själv. Vi har aldrig "daltat" med dem som att ge dem gödning eller extra vatten när det varit extremt torrt. De har klarat sig ändå och blommat rikligt i alla år. Jag undrar hur höga de hade varit nu om vi aldrig klippt dem. En del av rhodedendronbuskarna på Sofiero är jättehöga, för jag tror aldrig att de klipps på höjden.

Astilben som vi flyttade från sin undanskymda plats bland cypresserna klarar sig lika bra sen den kom ut i ljuset och planterades vid fågelbadet. När vi planterade cypresserna ut mot gatan för över 20 år sedan så var det lite mellanrum mellan dem och de var inte så höga. För att fylla ut lite satte jag perenner mellan dem. Cypresserna trängde med tiden ut de här små växterna, men astilben lyckades hålla sig kvar. Den blev helt gömd till slut, men den gav trots det inte upp utan fortsatte att växa och blomma.

Jag fick en rabarberplanta av min mans moster för drygt 40 år sedan. Det är samma planta som fortfarande ger riklig skörd. Vi har delat den och skänkt bort rotknölar till höger och vänster, men vi har ändå en stor planta kvar. I år har vi bestämt att minska ner den rejält, för annars får jag skaffa en extra frys till alla rabarberbitar jag fryser in. Visst är det gott med rabarberpaj, men så länge det inte uppfunnits en diet där man ska äta enbart rabarber, får jag nog dra ner lite på infrysningen.

Jag har en liten dunge av ormbunkar, som bara växer och blir fler och högre för vart år som går. 

Min mor tog frö från i stort sett alla växter hon hade. Bl.a. plockade hon frön från en thujabuske och la i frysen. Efter en tid planterades de här fröna och hon fortsatte att sköta om dem och planterade i större krukor efter hand som plantorna växte. Efter 3 år var de så pass stora att Göran fick två plantor som han grävde ner framför duvslaget. De växte och blev jättehöga. Den ena har vi sågat ner, för vi behövde plats för lite bärbuskar. Den som är kvar är jag väldigt glad för. Den påminner mig om  mors trädgårdsintresse och skicklighet med växter över huvud taget.

Skuggbräckan är också en växt som ursprungligen kommer från mors trädgård. Jag fick ett par plantor, och nu efter ett antal decennier har jag delat och delat och delat så jag har skuggbräcka som kantväxt överallt där solen inte och gassar som värst.

Ett begripligt språk

Det är roligare att prata med någon som inte använder långa, svåra ord, utan korta, lätta ord som :" Vad sägs om lite lunch?"

Det önskar man ofta att politikerna kunde ta efter. Jag tror aldrig jag hört någon politiker svara direkt på en fråga. De slingrar sig som den värsta orm och använder så många ord de nånsin kan komma på. Här är det ofta tal om kvantitet före kvalitet. När de äntligen tystnar och man ska försöka sammanfatta allt de sa blir svaret ofta: Jaså?!?!? Tänk så många väljare de hade värvat på att prata begriplig svenska. 

Samma sak är det med alla papper som kommer från myndigheter eller försäkringsbolag eller liknande. Det som de erbjuder brukar oftast vara skrivet med stor stil och ganska begripligt....men sen kommer vi då till slutet....det finstilta. Nu kan deras dator helt plötsligt inte skriva varken begripligt eller med samma storlek på bokstäverna. Nej, nu är det omändrat till typsnittet Mindre flugskit och språket är rena rotvälskan. 

Att prioritera

Det är väldigt olika vad man prioriterar. Någon väljer jobbet, någon annan kanske fritiden eller vad som helst. Det är mycket individuellt. Huvudsaken är ju att man trivs med det valet man gjort, och helst ska ju inte någon annan bli lidande på grund av det. En svår balansgång.

Det är mycket med att man ska förverkliga sig själv som det så vackert heter. Det är ju egentligen bara det att man ska göra sådant man mår bra av. Människan har mått bra av att leva så sedan långt tillbaka, så det är inga nyheter. Bara nya ord på det. Tyvärr funkar det inte alltid. Om alla levde så skulle världen bara bestå av egoister. Det gäller väl att ge och ta, och det är inte helt fel att ibland "glömma bort" sig själv för att hjälpa någon annan. Med det menar jag inte att man måste utplåna sig själv helt.

Bara för att jag inte förvärvsarbetar längre betyder det inte att jag inte har något att göra om dagarna...tvärtom. Nu när inte jobbet inkräktar på min fritid mer, så känns det mycket enklare att planera tillvaron. Jag gör väl inte upp något veckoschema direkt, men det finns oftast en del saker inplanerade. Kommer jag på något skoj, så ändrar jag kvickt om i planeringen utan problem. Men det ska vara på mina villkor. Något jag absolut inte gillar är när någon säger åt mig vad jag bör göra. Jag vill själv välja vad jag vill göra, vem jag vill träffa och när utan att behöva tala om varför. Kanske är jag ändå lite egoistisk.

Läskiga djur

3. Mördarsniglar

Mördarsniglarna och jag påminner lite om varandra. Vi dyker upp i trädgården fram emot kvällen och då ofta för att äta. Den största skillnaden är dock att jag tar egen mat med mig. Det är ljuvligt att sitta ute i trädgården och äta när det svalnat av. Mattiderna har flyttats fram ganska rejält. Ingen är hungrig när det är så varmt, så det finns ingen anledning att laga till något. Det räcker med lite kallt att dricka eller någon fruktkräm eller något liknande.

Jag försökte mig på att göra lite nytta bland rabatterna häromdagen. Det blev många pauser under plommonträdet där jag placerat en korg med husnycklar ( det är tyvärr väldigt mycket inbrott i samhället, så vi vågar aldrig gå ut i trädgården utan att låsa ytterdörren), kamera (ifall det skulle dyka upp något intressant medan jag håller på att jobba), mobil (så jag inte missar några viktiga samtal från Rasmus) och en stor bägare med lock och sugrör som jag hällt vatten och isbitar i. Den fylls på allt som oftast.

I rabatten runt fågelbadet har sniglarna ätit upp en buske helt, så den var bara att slänga. Det känns inte särskilt lockande att ge sig iväg till en plantskola för att köpa nytt. Då kan man lika gärna slänga pengarna direkt i trädgårdstunnan. In emellan de höga växterna ut mot gatan har det växt en astilbe i många år. Den har stått väldigt inklämd så den har knappt synts. Trots sin något undanskymda plats, så har den växt och blommat med stora vita vippor varje år. Växten är nu drygt 1,5 m. Igår grävde vi upp den och planterade den på den nu lediga platsen vid fågelbordet. Skulle sniglarna ge sig på den, så är det inte så allvarligt. Vi har ju ändå inte sett den här astilben de senaste 10-15 åren, så överlever den är det bara en bonus. 

Jag har läst en hel del om mördarsniglarna. De kan visst bli mellan 8-13 cm långa. Det är ju jättelikt!!!! Att de kan skifta i färg och t.o.m. vara orange gjorde dem inte mer populära hos mig. Jag har inte själv sett någon mördarsnigel, men Göran har hittat ett antal som han tagit kål på. Det är inte många om man jämför med vad en del andra plockat, men det kan klart bero på att vi inte är några bra snigeljägare. Jag har läst att de kan komma upp genom gräsmattan så att stå på gräset en kväll och kika efter sådana läskigheter är inget för mig. Tänk om de krupit upp på skorna! Då hade jag fått stå på en hög stege....men då är jag så högt upp att jag som redan ser lite dåligt knappast hade skymtat dem utan kikare och pannlampa. Fast den synen kanske hade skrämt iväg mördarsniglarna.

Giftdag

Kvicksilver är ett miljögift som är förbjudet i Sverige sedan 2009, men det är också namnet på den 47-åriga bröllopsdagen. Just idag firar vi den. Tänk så mycket som har hänt under de här åren. Mycket har jag glömt, men det finns alltid vissa minnen som etsar sig fast. Jag vet inte vad det är som gör det, men det tycks alltid vara mest roliga händelser som man minns. Visst dyker det upp en och annan trist historia också, men det verkar som om tiden har tagit udden av det värsta och det blir mer hanterbart. I dag blir det som en helt vanlig måndag. Vi väntar med den stora festen till nästa månad när alla våra barn med familjer samlas här. Då ska vi fira .....inte i dagarna tre kanske men en hel dag från morgon till kväll, i varje fall.

Livsviktigt

En dag utan en vän är som en burk utan den minsta droppe honung.

Med andra ord tom och innehållslös. 

Fortfarande VIP-status

Rasmus föräldrar har semester denna veckan också, men jag fick ändå en övernattningsgäst i tisdags kväll. Vi hade ju inte träffats på över en vecka så jag hade nästan lite abstinenskänningar. Det är så mysigt att Rasmus ringer och säger godnatt varje kväll. Jag undrar hur länge han kommer att hålla på med det. Någon gång kommer det så klart att bli annat som är viktigare än mormor, men det gäller att njuta så länge man är populär.

Idag har Rasmus med familj varit på en endagsutflykt, och när jag pratade med Ulrika ikväll, berättade hon att han hade en kompis hos sig som skulle sova över. I morgon ska de iväg och fiska, för hans kompis är också väldigt intresserad av det. De brukar åka till hamnen i Helsingborg och har haft ganska stor tur med att få napp där. Då blir det så klart genast roligare.

Jag tänkte att då blir det inget kvällssamtal när hans kompis är där. Men helt plötsligt ringde mobilen och i displayen stod det "Stimulerande Rasmus". Det är Rasmus som har lagt in det i min telefon så jag ska veta att det är han som ringer. Det kom sig av att jag sa, att det vars så kul att han ringde. -"Tycker du det är stimulerande att prata med mig?" undrade han. Det tycker jag verkligen att det är. Vi har alltid så mycket att prata om....ja, i varje fall så har Rasmus det. Det är sällan jag får en syl i vädret. När jag svarade ikväll sa han:"Jag ville bara säga hej." För mig är det inte så bara.

Maffiafasoner

En skatfamilj har börjat komma hit och försökt ta över mitt café. Det är nästan som man ser i filmer när affärsidkare tvingas betala för beskydd. Så lättskrämd är jag nu inte. Jag tänker inte ge mig utan jag ska jaga iväg de här fulingarna.

Jag har ett litet fågelbord med bara en smal kant runt om och där får de inte fotfäste tack och lov. Korgen som jag hängt vid sidan om har ett tak av en gammal bricka så den bara glider de av när de hoppar ner på den. Jag flätade ståltråd runt korgen en bit upp för att bara småfåglarna skulle få plats att sitta på kanten, men de där förbenade skatorna lyckades sätta sig där ändå och lutade sig över ståltråden för att smaska i sig maten. Det blev till att plocka fram ståltråden igen och nu flätade jag ganska högt upp. Det hjälpte! Ställningen är nu 1-0 till mig.

Att Kurre snirklar sig in där har jag inget emot. Han är nämligen anställd som utkastare på mitt café. I morse såg jag honom i aktion. När jag tittade ut genom fönstret fick jag se honom sitta på en gren och vifta energiskt med svansen. En bit längre bort på samma gren satt en skata. Helt plötsligt gör han ett utfall mot skatan och den lyfter och flyger iväg. Kurre har bara precis vänt sig om när den sätter sig på samma gren igen bara lite längre bort. Då brister tålamodet för Kurre och han springer i full galopp mot den här inkräktaren, så den lyfter och flyger iväg från trädgården. Då tycker jag faktiskt att utkastaren är värd lite extra jordnötter. Han tar god tid på sig när han äter, för det är en skånsk ekorre. Han vet att det är viktigt med madaro.

Två jordnötshållare har fått vara ifred för skatorna, för de kan inte sitta på dem...till min stora förtjusning. Jag hängde två talgbollshållare på några grenar, men då satt de på grenen och sträckte på halsen så de nådde bollarna. Efter lite funderande fäste jag ihop jordnöts och talgbollshållarna och jag kände mig väldigt nöjd. Igår såg jag att en av skatorna satt på den där spiralhållaren och käkade för fullt. Hur i all världen kan den få fäste där?

Det är två ungar med i den här familjen och de sitter ofta på grenarna i den stora busken utanför köksfönstret och sover. Jag vet inte om de sover väldigt tungt eller hör dåligt, för ett par gånger när jag kommit ut för att fylla på mat, så sitter de med huvudet under vingen och sover. Jag har kunnat stå kvar en bra stund och tittat på dem innan de reagerat.

Min hjärna arbetar febrilt med att komma på olika sätt att lura skatorna. Det ska bli kul att se vem som är smartast.

Vad är väl en bal på slottet.....

....eller ett kungligt bröllop eller en Nobelfest mot en dagisavslutning i Luxemburg? Absolut ingenting!!!! Jag har varit på århundradets fest i helgen. I fredags kväll landade jag väldigt sent, men Zoé hade hållit sig vaken och var med och mötte mig på flygplatsen. När dörrarna ut mot terminalen öppnades och hon fick syn på mig såg jag ett stort leende och en liten tjej som studsade upp och ner. Sen kom hon springande och kramade om mig. Då blir man glad ända ner i tårna.

Vädret var perfekt och har hållit sig runt 25-27 grader hela helgen. Festen började halv 2 i lördags eftermiddag och det syntes på långt håll var den skulle hållas, för det var fullt med ballonger utanför dagiset. En jättestor giraff välkomnade alla barn och vuxna. Temat för festen var djur och Zoé var med i en grupp med "björnar" som sjöng och dansade. Barnen är från 3 mån och upp till 4 år på det här dagiset och alla var med och uppträdde med någon liten sång eller dans...ibland med hjälp av föräldrar.

Redan när vi kom in i trädgården blev vi serverade champagne, juice eller vatten. Efter uppträdandet var det dags för förtäring. Det stod tre långbord uppdukade med pajer, ost, kex, bullar, mjuka kakor, småkakor, tårtor och allt mellan himmel och jord. Maten hade föräldrarna tagit med sig, men drycken stod dagiset för. Det plockades fram och fylldes på de här borden regelbundet, för det var många med på festen.

Sen var det då dags för de åtta barn som skulle diplomeras att tåga in. Vi placerade oss på pallarna längst fram för att vara säkra på att ha en bra plats när de dök upp.

Äntligen kommer de blivande förskoleleverna nerför trappan och det blir ett väldigt applåderande och fotograferande.

Här kommer Zoé. I just det ögonblicket ångrade jag att jag inte varit lika förutseende som Viktoria när hon väntade på att Estelle skulle tåga in i kyrkan som brudnäbb. En näsduk hade gjort stor nytta. 

Dagisets egen fotograf filmade det hela.

Zoé log hela tiden och tittade på publiken. Jag undrar vad hon och hennes kompisar tänkte när de fick så mycket applåder.

Alla åtta var klädda i gula kappor....

och en väldigt tjusig hatt med tofs.

När alla stod på rad var det dags för diplomutdelning. Zoé lyssnar noga på vad "fröken" säger.

Här har hon fått sitt diplom och ser väldigt nöjd ut.

Översättningen blir ungefär: Dagispersonalen är stolta över att tilldela Zoé detta diplom som ett bevis på att hon slutfört sin dagistid och visat sig mogen att börja i förskolan.