Energigivande

Under sommarmånaderna sparar jag in en hel del pengar, för då slipper jag ta piggelinpiller. Rasmus sover över här på vardagarna så han inte ska behöva gå upp så tidigt om morgnarna när hans föräldrar åker till jobb. Han tycker det är trist att vara ensam hemma hela dagen, så han har valt att bo här de veckor som återstår innan det är dags för semester igen. Ibland har jag skjutsat honom till en kompis, men många av dem är iväg på semester eller är hos mor eller farföräldrar i omgångar så det blir lite tunnsått med det. Vi har ändå kunnat komma på många saker som vi har sysselsatt oss med.

Ibland blir det lite sena kvällar, för vi har ju ingen bestämd tid vi måste stiga upp på morgonen. Ganska skönt! I tisdags blev det en sen kväll, men vi bestämde ändå att vi skulle gå upp vid 8-tiden dagen efter. Rasmus ville att jag skulle väcka honom kvart över åtta, men han verkade inte speciellt intresserad av att stiga upp när jag kallade på honom, och jag tyckte att det spelade ingen roll ifall det blev sovmorgon för honom. Jag gick ut i köket och satte på kaffekokaren och satt och läste tidningen när min mobil ringde. När jag svarade hördes en sömnig röst:"Hej! Jag ville bara säga att jag ligger och drar mig en stund till, men det är kanske bäst att jag ringer och tröttanmäler mig ifall du undrar."

Framåt förmiddagen märktes inget av tröttheten utan det var full rulle. Rasmus är väldigt hjälpsam och vi var ute i trädgården en bra stund och jobbade. Jag har en Studentnejlika eller Brinnande kärlek som växten också heter.

I år har den växt och blivit jättehög. Rasmus är 155 cm lång och vi testade för att se vem som var längst.

I fjor fick jag ett aktivitetssarmband när jag fyllde år, och det är en stor hjälp. Jag är nämligen ganska lat men nu går det inte att fuska längre. Jag ser med en gång om jag varit aktiv eller inte. 10 000 steg är målet att nå upp till varje dag, men det kan jag sanningsenligt säga att det gör jag då rakt inte. Det händer, men tyvärr allt för sällan. När Rasmus är här går det betydligt lättare, för då följer han med på en kvällsrunda i skogen. Vi har lite olika stil när vi går där.

Rasmus springer för glatta livet även om det så är uppförsbacke. Sen vänder han och springer och möter mig igen. Ungefär så gör han nästan hela tiden, så ska man räkna noga slutar det med att han avverkar en avsevärt längre runda än vad jag gör. Trots det är jag nöjd att jag orkat ta mig runt. Jag är faktiskt 58 år äldre, så jag anser att jag slipper springa. Det är jobbigt nog att promenera i den kuperade terrängen.