Bekymmer

Bankerna ska väl vara en slags serviceinrättning, kan jag tycka. Om de får den stora äran att ta hand om mina pengar så vill jag också att de ger mig bästa service i retur. Räntan är nu nere på mikroskopiska summor. Förr var det en morot att spara lite för att få igen sen som tack för lånet. Jag anlitar Volvofinans för där får man åtminstone lite ränta. Nu har t.o.m. denna banken börjat dra åt svångremmen. Räntan är sänkt sen ett bra tag tillbaka och för några dagar sen fick jag ett brev om ännu en försämring. Nu får man bara ta ut högst 500 000 kr per dag. Vill man ta ut mer så går det givetvis, men då måste man ringa banken först. Dålig service, tycker jag. Jag menar 500 000 är väl en lagom nätt liten summa som man tar ut allt som oftast?

Jag tänkte snacka lite skit

Inte så lite egentligen. För några dagar sedan mötte jag en man som var ute och rastade sin lille hund. På en sträcka på ca 300 m hade han räknat till 35 hundlortar. Då ska det tilläggas att på samma sträcka är det uppsatt två stycken lådor som är avsedda för just detta. Jag förvånas varje gång jag är ute och promenerar över att det finns så många stelopererade hundägare. Det kan inte finnas nån annan förklaring till varför promenadstigarna här annars ser ut som rena svinstian. Det är inte det att det ligger bajs inne vid kanterna......nejdå......stora pladuskor mitt på gångstigen...nästan i storlek med hästbladdor. Till saken hör också att det ligger en lekplats precis i anslutning till stigarna och en stor fotbollsplats. Jag vet inte hur många gånger jag halkat i hundskit när Rasmus och jag spelat fotboll där.

När jag hälsar på Zoé finns det bara vissa lekplatser vi kan gå till eftersom det inte är tillåtet att ha hundar med på alla. Det är inte lika hårda krav här, utan det finns tunnor att slänga den lilla svarta påsen i på alla lekplatser jag besökt. Eftersom hunden inte gör sina behov i flygande fläng, så måste den som var med ha varit tvungen att stå kvar och vänta. Trodde personen att hunden bara satte sig på huk för att vila, eller hur gick tankarna? Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sin hund? Jag har upptäckt nu sen Santos flyttade hit att i alla mina jackfickor eller byxfickor ligger det små svarta plastpåsar. För hundägare är det den absolut viktigaste accessoaren, tycker jag.

Det borde finnas nåt liknande körkort för att få gå ut med sin hund på allmän plats liksom det finns körkort för att få köra bil. Innan man fick köpa en hund skulle man vara tvungen att gå en kurs där man fick lära sig hur man tar hand om sin lille vän på bästa sätt...något i stil med föräldrakurserna för blivande föräldrar. Där skulle också läras ut när och var hundar får gå utan koppel, för det är det många hundägare som inte har en susning om. Dessutom skulle man plugga in vad vissa skyltar betyder, träna ryggböjningar och samtidigt kunna plocka upp saker från marken med hjälp av en plastpåse och till sist slå en knut på den......

..... och framför allt veta vad det här är för något. Den som inte kände igen den här anordningen skulle bli underkänd direkt. Inte katten klarar man en uppkörning ifall man inte känner igen en stoppskylt t.ex. Kanske det är lite väl hårda krav, men när det visar sig att så många hundägare inte är utrustade med sunt förnuft är det nog tyvärr nödvändigt.

Det är de små, små detaljerna som gör det

Jag har länge gått och känt mig väldigt trött. Energin har lyst med sin frånvaro, så jag har fått tvinga mig till det mesta jag skulle göra. När jag jobbade vet jag att jag ofta tog en vitaminkur av nåt slag på vårkanten, eftersom jag alltid kände mig ur spår då. Det är minst lika viktigt att var pigg och alert när man är pensionär, så jag stegade iväg till Apoteket och inhandlade pigghetspiller. Faktum är att jag tycker de har hjälpt. En del menar nog att det är bara som jag själv inbillar mig...men vadå? Jag struntar väl i om det är på riktigt eller det bara är inbillning. Jag mår bra och det var det som var det önskade resultatet.

Jag har hållit på lite smått i köket och ändra om på en del saker. Jag gillar att byta gardiner t.ex. och det gör jag ganska ofta i köket. Gardinerna har hängt med några år, men jag försöker ändra någon liten detalj på dem varje år och likadant med sakerna jag ställer på fönsterbrädan. Nu har jag hängt upp blommiga gardiner och som omtag har jag mellanspets som min farmor har virkat. Jag har metervis med mellanspets som jag fått av henne. Hon var jätteduktig på att virka både spetsar och dukar och det är lite synd att inte använda det. Min mor och svärmor var också väldigt skickliga virkerskor. Mor virkade löpare och min svärmor smådukar i färger som passade till mina köksgardiner, och nu var det dags att ta fram allt i ljusturkos.

I mitt största köksfönster satte jag två beige krukor, tre keramikigelkottar, som jag gjort för åratal sen, och några andra små keramikfigurer som har hängt med hela tiden vi varit gifta. Jag var inte riktigt nöjd med krukorna. De såg så intetsägande ut, så jag letade upp spets med hålbård där jag kunde trä ett brunt sidenband genom och knyta rosett fram. Det blev genast bättre.

Mitt lilla köksfönster är placerat ovanför diskhon och här har jag bra utsikt över fågelfröautomaterna. Här är det full aktivtet dagligen.

För att ta upp spetstemat här också så limmade jag spets på två glasflaskor och knöt sidenband runt den tredje. 

Det gamla paret fick jag i present när jag fyllde 10 år. Det är täljt i trä och gubben har haft en pipa i munnen, men den är puts väck. Paret påminner mig om min farmor och farfar och då passar det så bra att farmors mellanspets också är med på ett hörn.

Tiden är ur led

Min första väckarklocka var en stor bamseklocka i koppar, med två "tallrikar" som en liten hammare slog emot när det var dags att stiga upp. Man måste höra väldigt illa för att inte bli väckt av den. Det räckte att en person i huset hade en sådan klocka, för den hördes lång väg. Den här klockan följde med mig när jag flyttade till min första lägenhet också. Tyvärr är det inte min klocka på bilden utan den är från en auktionsaffär. Vad som hände med min väckarklocka minns jag inte, men jag har haft flera mindre varianter i olika färger. När det blev populärt med klockradio köpte jag mig naturligtvis en sådan. Men att bli väckt av musik var inte riktigt min melodi. Jag gillar musik, men inte tidigt på morgonen. Min klocka var alltid inställd på ringsignal i stället.

Göran och jag har var sin klockradio på våra nattduksbord, eftersom vi alltid börjat jobba på olika tider. De sista åren har våra klockor ringt väldigt sällan. När det någon gång hänt hoppar man nästan högt i sängen, för man känner inte igen ljudet. Jag vet inte om våra klockor har "gaddat ihop" sig och börjat demonstrera, men nåt skumt är det i varje fall. På Görans klocka har siffrorna sjunkit ner så de syns nästan bara till hälften och min bara står och blinkar hela tiden precis som när det varit strömavbrott. Det kan möjligtvis bero på att när jag städar sovrummet och ska torka golvet där, har det allt som oftast hänt att jag vält ner klockorna. De har ändå fungerat efter varje fall, men nu har de kanske blivit "stötta" och vill visa det.

I morse vaknade jag av ett konstigt ljud. Först fattade jag inte vad det var, men sen kom jag på att det var mobilen som ringde. -"Vem katten ringer vid denna tiden?" hann jag tänka lite småsurt. När jag i mörkret äntligen hittat mobilen och fått kraxat fram ett: -"Hallå!" blev jag ännu surare. Det var ingen som svarade. Ibland händer det att någon ringer och sen bara lägger på. Det är väl inte för mycket begärt att man då ber om ursäkt ifall man råkat slå fel nummer? Något okynnesringande har jag aldrig varit utsatt för, men det kanske var det nu. Det bara fortsatte att ringa mig i örat. Men just då började hjärncellerna anlända till kontoret och påminde mig om att jag kvällen innan ställt in klockan i mobilen på alarm. Jag stängde av det omedelbart och kröp ner under täcket igen. Vilket obehagligt sätt att bli väckt på! Jag tror att jag köper mig en alldeles vanlig gammaldags väckarklocka i morgon.

Vad har vi för årstid nu?

Är det vårvinter med lite gröna blad.....

....eller kanske höstvinter med orange blad....

....eller bara helt normal vinter?

Svaret är nog så enkelt som att just nu är det Skånevinter med dis och dimma, regn och allt annat eländigt väder som man kan tänka sig. Snön är så gott som försvunnen och ersatt av en lervälling som vi nu halkar runt i på våra promenader. Uttrycket: Det finns inget dåligt väder osv.....stämmer inte alls. Jag har ordentliga kläder som tål både blåst, regn och kyla, men vädret är likförbenat dåligt.

Men idag upptäckte jag något som piggade upp. En sten med två hjärtan. Snart är det Alla Hjärtans Dag så det var väldigt passande, och då är vi inne i februari och sen är det snart vår.

Ömhetsbevis

En del bryr sig om väldigt mycket. Jag tror det kallas kärlek.

Ett litet modelejon i orange

Orange är en väldigt bra färg. Jag syns på långt håll, så mina föräldrar kan aldrig tappa bort mig.

Jag blir nästan självlysande i mörker.

Ända sedan jag var liten baby har jag klätt mig eller kanske snarare klätts i orange.

Jag tycker själv att jag klär väldigt bra i den färgen.

Det är min farmors älsklingsfärg.

Hon har berättat för mig att man behöver inte klä sig helt i orange utan ibland räcker det bra med bara en liten detalj på plagget som går i orange...... 

...eller en liten accessoar som en boll eller nåt liknande.

Det stämmer att orange är en glad färg. Man kan väl inte bli annat än glad när man kommer till affären och det står massvis med orange kundvagnar och väntar på att bli fyllda med leksaker.

Skönhetsideal.

Kvinnor och i lika hög grad män har alltid varit intresserade av sitt utseende. Förr var det kanske mer de som hade det gott ställt ekonomiskt. Idag kan i stort sett alla följa modets växlingar om de vill. Man försökte på alla sätt även förr att förbättra sitt utseende....man sotade ögonfransarna, hade peruk, bar korsetter som var så hårt åtdragna att inälvorna tog skada och mycket annat. Jag undrar när det egentligen började att människan ansåg att hon inte dög som hon var skapad.

Även om man experimenterad förr också, så tror jag inte det var i den utsträckningen och definitivt inte så långt ner i åldrarna som nu. Att piffa till håret, lägga make up och bära moderiktiga kläder är ganska harmlöst i jämförelse med kirurgiska ingrepp, implantat och insprutningar både här och där. Det är tur att kosmetisk kirurgi finns så att alla de männislor kan få hjälp som p.g.a. sjukdom, eldsvådor eller andra olyckor har fått sitt utseende fördärvat. Det är en mänsklig rättighet. Jag är väl lite mer tveksam när det gäller rena skönhetsoperationer. En operation är aldrig riskfri, och jag skulle inte utsätta mig för det om det inte var absolut livsviktigt.

När min syster och jag var yngre tävlade vi ibland om vem som kunde äta en vaniljbulle med socker utan att slicka sig om munnen. Det var jättesvårt. Man satt och trutade med läpparna på ett konstigt sätt för att de inte skulle mötas, för av nån skum anledning for alltid tungan ut då. Det såg ut som om man hade en Kajsa Anka-näbb. När jag ser en del kvinnor som sprutat in botox i läpparna så påminner det faktiskt om anknäbbar. Tänk att "sockerläppar" är på modet nu.

Och julen vara skall till påska

Den textraden har jag sjungit många gånger utan att egentligen fundera så mycket över den. För mig är julen slut efter Trettonhelgen och då städas julpyntet bort. En del brukar jag tyvärr glömma, men det försvinner efter hand som jag hittar det.

Julgranen är alltid den som blir avklädd först och nerklippt och utslängd. Jag har under många års tid köpt lite nya julgransprydnader inför varje jul, och då har det automatiskt blivit så att en del gammalt inte fått plats. Det har jag lagt i pyssellådorna, så det kommer till användning ändå. Jag har inte bara kulor i granen utan även olika slags figurer och inte bara sådana som har direkt med julen att göra. Jag kan fastna för en pryl som ibland när jag kommer hem med den verkar helt omöjlig att placera, men jag lyckas nästan alltid hitta någon plats för den.

Inför denna julen hängde jag tre julprydnader i ett beslag som tidigare suttit på en väggvepa. Det var en guldfärgad klänning, en handväska och en guldsko med röd sula i bästa Loubotinstil. Jag hängde dem över skobyrån som jag har i hallen, för de passade bättre där än i granen, tyckte jag. Det ser inte alls juligt ut, så de får faktiskt hänga kvar...i varje fall ett tag framöver.

Förra julen fick jag en stor målad glaskula. Min sonhustru vet att jag gillar allt som har med mode att göra så hon köpte den här julkulan till mig. Det fantastiska är att den är handmålad från insidan genom ett pyttelitet hål upptill. Det är en kinesisk konstform som är väldigt gammal.

Motivet är en flicka som varit och julhandlat i Paris, för man ser både Eiffeltornet och Triumfbågen...och ett mysigt café. Jag fick även ett ställ, som jag kan hänga upp kulan i. Den kommer aldrig att få hänga i min julgran utan den har en hedersplats i vitrinskåpet.

Det stämmer nog att julen inte är slut än. I varje fall så står tomten fortfarande kvar utan för ett hus och tittar på de som går förbi, upptäckte Santos och jag idag på vår promenad.

...och det var inte sant, och det var inte sant, för däremellan kommer Fastan, sjunger vi vidare i visan. Affärerna har redan börjat sälja semlor eller fastlagsbullar, som jag kallar dem. Jag har inte ätit någon än, men jag virkade en igår...helt kalorifri. Det är viktigt att de svenska traditionerna hålls vid liv när man bor utomlands, så den kommer att hamna i Luxemburg så småningom.

Fågelfoto

Det är bland det svåraste, tycker jag, att få ett tydligt och bra foto på fåglar. De sitter ju inte precis snällt kvar och väntar tills man tagit bilden. Trots det ser jag många bloggare som visar otroligt fina bilder med bra skärpa. Jag förstår att jag måste träna mer.

Häromdagen när jag stod vid diskbänken såg jag att många fåglar hoppade runt bland grenarna på ett konstigt sätt. Till sist upptäckte jag att det satt en liten fågel i mitten. Det var ingen jag kände igen, och jag förstod att pilfinkarna och talgoxarna var lika undrande och nyfikna som jag på vem det kunde vara. Det liknade en nötväcka, men den var mycket mindre. Jag gick ut för att kanske få en bild på den lille gynnaren. Han satt kvar så jag kunde titta noga på honom, men när jag höjde kameran så försvann han som en oljad blixt. Fågeln var ganska liten, med lite längre näbb, brunaktig med ljust bröst som var lite brunprickigt. När jag letade i fågelboken tyckte jag det påminde väldigt mycket om en trädgårdsträdkrypare. Det är en fågel jag aldrig träffat på tidigare, men jag hoppas verkligen den kommer hit igen, så jag får studera den lite närmare.

När jag letade i mitt bildarkiv hittade jag ändå en del fågelbilder som jag är nöjd med. 

Koltrastarna bygger varje sommar bo i vår trädgård antingen på altanen eller i någon av buskarna. Vi försöker se när de börjar flyga in på altanen och då stänger vi till där. Det är trots allt inte så kul sen när ungarna ska lämna boet. Det blir en hel del att städa bort.

När ungarna väl är kläckta så blir det en hektisk tid för föräldrarna.

Med lite övertalning ger sig ungarna slutligen ut från sin trygga plats.

Efter allt jobb kan jag förstå om koltrasten känner sig som en rugguggla.

Då kan det vara skönt med ett bad....

...och sen bara få ligga i solen och slöa.

Lagom är bäst

Nånting känns konstigt. Jag måste ha tänkt för mycket.

Jag har fått löneökning

Idag är jag extra glad. Jag fick hem brev från Pensionsmyndigheten om min nya pension. Det var oliiiidligt spännande att öppna kuvertet. Senaste tiden har jag kunnat läsa om den ena stadsrådspensionen efter den andra, och det var inga dåliga summor de kunde lösa ut. Nu är jag klart inget stadsråd, men nog skulle jag väl kunna få en liten löneökning ändå, kan man tycka. Och det fick jag!!!!!!

5 kronor

 Idag är det jag som ger mig av till det stora shoppingcentrat och shoppar loss. Men vänta nu......pengarna räcker ju bara till att stoppa i låset på en kundvagn. Attans också! Men jag kan i varje fall köra rally med kundvagnen på parkeringen. Man måste tänka positivt. 

I blåsväder

Vädret är ett populärt samtalsämne. Det finns många vädertyper och jag ska villigt erkänna att jag gillar inte alla. Men det finns också många olika variationer av samma sorts väder.

Blåsväder.......har vi här idag. Det är inte uppe i stormstyrka, men det räcker så bra med de här fuktiga iskalla vindarna. Jag gick och småhuttrade i morse när Santos och jag tog vår morgonpromenad.

Regnväder.......är det ofta den här årstiden i Skåne. Man skulle kunna säga att vi har inte vinter här i söder utan vi har en regnperiod.

Snöväder.......det borde det vara under vintern, men de sista åren har snön börjat falla nån gång i februari här hos oss, och kan den inte komma tidigare behöver den inte komma alls.

Åskväder.......är något som brukar höra sommaren till.

Hundväder.......är en sammanslagning av allt otäckt väder som tänkas kan. Det är absolut inget som Santos gillar.

Vårväder.......är något som både Santos och jag längtar efter nu. Tänk att kunna gå inne i skogen och lyssna på fågelkvitter och se löven spricka ut och allt annat som börjar växa upp.

Solsken.....är grädden på moset. Det heter inte solväder, men det är trots allt Vädret med stort V.