Skönhetsideal.

Kvinnor och i lika hög grad män har alltid varit intresserade av sitt utseende. Förr var det kanske mer de som hade det gott ställt ekonomiskt. Idag kan i stort sett alla följa modets växlingar om de vill. Man försökte på alla sätt även förr att förbättra sitt utseende....man sotade ögonfransarna, hade peruk, bar korsetter som var så hårt åtdragna att inälvorna tog skada och mycket annat. Jag undrar när det egentligen började att människan ansåg att hon inte dög som hon var skapad.

Även om man experimenterad förr också, så tror jag inte det var i den utsträckningen och definitivt inte så långt ner i åldrarna som nu. Att piffa till håret, lägga make up och bära moderiktiga kläder är ganska harmlöst i jämförelse med kirurgiska ingrepp, implantat och insprutningar både här och där. Det är tur att kosmetisk kirurgi finns så att alla de männislor kan få hjälp som p.g.a. sjukdom, eldsvådor eller andra olyckor har fått sitt utseende fördärvat. Det är en mänsklig rättighet. Jag är väl lite mer tveksam när det gäller rena skönhetsoperationer. En operation är aldrig riskfri, och jag skulle inte utsätta mig för det om det inte var absolut livsviktigt.

När min syster och jag var yngre tävlade vi ibland om vem som kunde äta en vaniljbulle med socker utan att slicka sig om munnen. Det var jättesvårt. Man satt och trutade med läpparna på ett konstigt sätt för att de inte skulle mötas, för av nån skum anledning for alltid tungan ut då. Det såg ut som om man hade en Kajsa Anka-näbb. När jag ser en del kvinnor som sprutat in botox i läpparna så påminner det faktiskt om anknäbbar. Tänk att "sockerläppar" är på modet nu.