Nu har det hänt

För första gången i världshistorien har en pelargonplanta överlevt vintern i vårt hus. Det beror antagligen på att jag inte varit i närheten av den. Jag har en otrolig förmåga att få levande blommor att helt tappa livslusten. Jag är mer eternelltypen. De är inte så kinkiga med vattningen.

Min farmor hade massor av gamla och stora pelargonior, och hon nämnde aldrig nåt om att det skulle vara svårt att övervintra dem. Även mina föräldrar hade samma blommor år efter år. Hela vintern var garaget fullt av halvdöda och vissna pelargonplantor. I februari började de klippa bort allt skräp och sen hux flux hade de massvis av blommande växter i uterummet. Så ville jag med ha det när vi flyttade hit till vårt då nybyggda hus, och jag började investera i pelargonior. Tyvärr upptäckte jag ganska snabbt att den där pelargongenen hade hoppat över en generation. Efter ett antal år med missväxt gav jag upp. Det var lika bra att erkänna sig besegrad.

Det har ändå alltid retat mig att jag måste köpa nya blommor varje år. I fjor sa Göran att han skulle göra ett försök med en planta. "Jaha. Lycka till," tänkte jag, helt övertygad om att han inte skulle lyckas bättre än vad jag gjort. Inte vet jag vad han gjorde för hokuspokus med plantan, men när han plockade fram den i februari, så kunde man skymta nåt pyttelitet grönt på den.

 Den levde!!!! 

Nu är den stor och ståtlig och blommar så vackert. Görans dolda talang måste tas till vara så jag for som ett jehu iväg till blomsteraffären och inhandlade tre nya pelargonior i olika färger. Det ska visst finnas 10 000 olika sorter så vi är på god väg nu. Jag funderade på om vi skulle ansöka om medlemsskap i Pelargonsällskapet, men det är kanske till att vara optimistisk i överkant.  På deras hemsida hittade jag inget om vilka inträdeskraven var. Jag gissar att det inte räcker med en övervintrad planta och tre nyköpta. Kanske om några år......