lördag 30 juni 2012
Nya arbetsmetoder
En liten flicka tappade bort sin Nalle och hennes företagsamma mamma satte upp en lapp om detta. Polisen hade sett lappen och lade ut efterlysningen på sin Facebook-sida. Jag visste inte ens att Polisen hade en Facebook-sida. Utländska tidningar hade fått nys om det och skrivit artiklar om den här Nallen och Polisens ansträngningar. Nåja, ansträngningar är kanske att ta i.
Är det så här man ska göra numera ifall det händer ett inbrott eller vad som helst som förr anmäldes till Polisen? Man sätter helt sonika upp en lapp på ICA och sen ser Polisen den och skriver om det på Facebook. Då har de ju gjort vad de anser är viktigt, antagligen. När de inte ens ids åka iväg då det varit inbrott, utan i stället säger åt de drabbade att leta efter blodspår, så kan man väl inte begära att de ska krypa runt och leta efter spår när det gäller en bortsprungen Nalle.
Det är lite ett löjets skimmer över Polisverksamheten. Man hoppas ju verkligen att allt som skrivs inte är sant. Men resultaten när det gäller uppklarade brott är inte precis förtroendeingivande. Jag undrar ifall det är lika illa i andra länder. Det finns nog bara en plats här i världen där befolkningen kan känna sig väldigt trygg med Polisens arbete, nämligen i Midsommer. Där hittar Polisen mördaren på 2 timmar. Nästa gång det blir tal om fortbildning inom Poliskåren, hade det kanske varit idé att göra ett studiebesök hos komissarie Barnaby i Midsommer.
torsdag 28 juni 2012
Ett halvt extra, tack!
Det sägs att katter har nio liv. Så bra för dem. Idag känner jag mig halvdöd, så jag hade nöjt mig med ett halvt extra. Men inget blir bättre av att man gnäller eller tycker synd om sig själv. Igår var jag nämligen på Bakken, och det får jag betala för idag. Vi åkte tidigt på förmiddagen och var hemma strax efter 11 på kvällen. Parken är ju enormt stor och vi hann inte gå överallt. Det är en mycket populär gammal park, över 400 år gammal. Jag gillar att så mycket av det gamla har bevarats, och inte som här i Sverige på många ställen, där allt måste vara nytt. Vi åkte tillsammans med Rasmus och hans föräldrar. Det fanns underhållning för alla åldrar där. Rasmus testade de flesta åkattraktionerna som t.ex. Kängurusnurrhopp, Pariserhjul, Radiobil och
Svancykling
Han tog även en tur med en piratbåt där man fick spruta vatten på de andra piraterna.
Det hängde varningsskyltar runt hela "sjön", och jag lovar......
........det var ingen överdrift.
Det blev till att hoppa in i torkskåpet.
Det fanns massor av mysiga restauranger, caféer och barer där, så man behövde inte gå varken hungrig eller törstig. Jag har inte varit på Bakken sen jag var på skolresa där för många Herrans år sen, så det var verkligen kul att återuppleva gamla minnen. Idag har jag däremot inte gjort så mycket, och tänker inte börja nu heller. Jag gör som katterna, kurar ihop mig i soffan. Det är ungefär den energinivå jag kommer upp i just nu.
onsdag 27 juni 2012
Sport är inte nyttigt
Jag läste i tidningen att sport kunde vara hälsovådligt. Det har jag vetat om länge! Det gällde ju så klart de som halvlåg i soffan och såg på sport på TV. Jag garanterar att antalet sporttittare är betydligt fler än antalet utövare, så det är en hel del som lever farligt. Förslag gavs på vad man kunde göra för att förbättra tittandet. Man kunde t.ex. stå upp och titta, låtsasgå under tiden man stod upp och tittade och när det var reklampauser så kunde man passa på att gå och hämta kaffe eller t.o.m. gå en liten runda. Jag har en ännu bättre idé: Öppna inte TV:n alls när det ska visas sport. Om man nu ändå av någon outgrundlig anledning måste följa sportevenemanget, så tycker jag att TV-ledningen borde ta ett större ansvar för sina tittare. Man kunde börja med att skippa all reklam, som ingen ändå är intresserad av, och visa ett minigympapass i stället. Nåt i stil med Träna med TV, som sändes för evigheter sen.
tisdag 26 juni 2012
Äras den som äras bör
Minns ni duvan jag strök för ett tag sen? Jag berättade ju att den kom hem till duvslaget som nr.1 av de som skickades iväg. Inte nog med detta. Den blev även etta i klubben. Som grädde på moset hade hon även den femte bästa flygtiden i Sverige av de 671 brevduvor som flög från Bremen. Resultaten räknas inte bara klubbvis utan även för hela landet. Egentligen är det ju tack vare min insats som det blev ett så bra resultat. Nog tycker jag att det borde uppmärksammas på nåt vis.
Medan jag väntar på att mitt Strykdiplom ska dyka upp, så får jag väl gå ner i källaren och ta hand om min gamla vanliga ointressanta stryktvätt.
måndag 25 juni 2012
Som vanligt
Nu är allt som vanligt igen. Rasmus är hemkommen från sin semester och jag dyker upp som gubben eller gumman ur lådan här på bloggen. Ibland är hjärnkontoret tomt, och då är det lika bra att stänga ner för påfyllning. Rasmus har varit iväg en vecka med sina föräldrar. De hyrde en stuga i Småland och kom hem nu i helgen. Han har visserligen ringt mig varje kväll och berättat vad han gjort, men det är inte riktigt detsamma. Jag behöver lite inspiration på nära håll. Han har alltid så mycket att berätta och så många kul ideér. Då får hjärnan jobba för högtryck, för att sortera allt. Jag tror det är mycket nyttigt, för jag är rädd för att den kan skrumpna ihop och mögla annars om den används för lite.
Det är ganska länge sedan jag började på min Luxemburgpromenad, men nu i helgen har jag kollat upp hur långt jag har kommit. Jag har ca 35 mil kvar. Med andra ord så har jag inte varit så flitig som jag borde. Men nu gäller det att ta det långa benet före. Den 20 oktober ska jag nämligen gå på bröllop i Luxemburg. Det är storhertigens son som ska gifta sig, och det vill jag inte missa. Jag brukar klaga på att det är så svårt att hinna rita av de tjusiga klänningarna när de svassar förbi på TV, så Ina föreslog att jag kom ner och skissade i verkligheten i stället. Såna bra idéer nappar jag alltid på. Dessutom får jag ju träffa Zoé. Bröllopet är bara en bonus. Skulle det visa sig att det blir snålt med tiden så finns ju alltid SAS där som en räddande ängel.
onsdag 20 juni 2012
För kännedom
Även om jag inte skrev något inlägg igår, så betyder inte det att jag låg på divanen hela dan och käkade praliner. Nej, jag jobbade i mitt anletes svett ute i trädgården. Jag har bevis på det här nedan.
Lägg märke till alla redskap jag har framme...och jag använde samtliga också. Jag har ju berättat om att vi grävde upp vår damm, och nu var jag tvungen att plantera nåt där i stället. De flesta pratar om att uppgradera, men jag är lite Kärringen mot strömmen, så jag nergraderar i stället....från damm till fågelbad. Det är lättare att hålla i ordning, inbillar jag mig.
Eftersom en del perenner växer som ogräs, så hade jag en hel del som jag kunde dela på och fylla ut med i rabatten. När jag planterar så gör jag som konstnärer. Jag målar/planterar och sen tar jag ett steg tillbaka och beskådar underverket. Det blev några pauser under plommonträdet med....ganska många om jag ska vara ärlig. Man måste sitta och fundera på om det blir bra eller det är nåt man måste ändra på. Vissa växter fick jag gräva upp med en gång igen och flytta på, eftersom jag kom på att när de blommade så passade inte färgen ihop med grannväxtens färg. Det hade jag missat om jag hoppat över mina tänkarpauser.
Jag har varit lika flitig idag, men i morgon ska vi ge oss iväg och handla fler perenner och förhoppningsvis ett fågelbad. Det finns så många tjusiga perenner, men jag får nog ändå hålla mig till de som är hyfsat lättskötta. Jag har ju inga gröna fingrar, och det såg jag tydligt idag. De är alldeles svarta.
måndag 18 juni 2012
Jag väntar till en annan dag
Idag har det regnat från och till hela dagen, så jag har inte kunnat hänga ut någon tvätt. Och tur var det för jag hade inget snyggt att sätta på mig som matchade tvättkorgen.
söndag 17 juni 2012
Jag ångar på
Hur mycket jag än stryker, så tycks det alltid finnas nåt plagg kvar. Nu tycker jag som tur är inte att strykning hör till det tråkigaste man kan göra. Med lite musik under arbetet så går det lätt. Häromdagen strök jag nåt jag aldrig har gjort förut i hela mitt liv. Jag tror knappast att ni kan gissa vad det var.
EN DUVA
Göran kom in och frågade om jag kunde hjälpa honom med en sak, och det var ju inga konstigheter med det. Man ska kunna hjälpas åt. Men jag trodde han skämtade med mig, när han undrade om jag kunde stryka vingen på en duva. Senare på kvällen skulle han åka iväg och lämna 5 st duvor för vidarebefodran till Bremen. Veckans tävling startade nämligen där. Dan därpå skulle alla deltagande duvor släppas och sen flyga hem till sina duvslag.
Men det var inget skämt! Den här duvan hade antagligen bråkat med någon eller flugit emot så att en av vingpennorna var lite böjd, men inte avbruten. Det såg ut som ett litet veck. När det gäller strykning, tycker jag nog att jag vet hur man ska göra, men den här gången var jag som ett stort frågetecken. Men det var visst bara att göra som vanligt. Göran lade duvans vinge på strykbordet och sen la jag ett lakan över och sprutade försiktigt ånga på den böjda vingpennan. Duvan låg helt stilla och tycktes inte bekymra sig det minsta. Nu syntes det att vecket var försvunnet, och detta var tydligen inget nytt påfund. Jag tyckte ändå det var lite väl hårt att släppa iväg duvan på en så pass lång flygtur. Flygvägen till Bremen är 43 mil. Döm om min förvåning när den här duvan dagen därpå kommer ångande som nr 1 av de 5 som skickats iväg. Jag ska aldrig mer ifrågasätta gamla beprövade metoder. Det är ju nästan nåt i stil med förritidens kloka gummor.
lördag 16 juni 2012
Under korkeken
Rakt framför mig har jag duvslaget.
Om jag vänder blicken och kameran åt vänster så ser jag grannens jättehöga kastanjeträd. Det har blommat så otroligt fint i år och sen så småningom kommer kastanjerna. Tyvärr ramlar de aldrig in i min trädgård. Tänk så mycket gratis pysselmaterial jag går miste om.
Till höger finns ormbunks och hostahörnet och en del av rhodedendronhäcken som nu blommar rikligt.
Bakom ryggen på mig skymtar Aroniabusken mellan plommonträdets grenar.
Vänder jag blicken uppåt så har jag ett tak av plommongrenar. I augusti kan jag sitta här och bara sträcka upp handen och plocka ett plommon. Härligt!
onsdag 13 juni 2012
Återanvändning
Idag är det ju högsta mode att handla begagnat eller second-hand som det så fint heter. Det är inte längre endast för att man behöver vända på slantarna som man letar bland avlagda klädesplagg. Numera är det extra modernt ifall klädesplagget har haft en ägare tidigare. Det finns vissa butiker som säljer modeller från kända modehus billigt....eller nåja till hyfsade priser då. Jag har t.o.m. läst om mindre företag som specialiserat sig på att återanvända material i sina kläder. Min mor var expert på att ta tillvara alla tygbitar hon hittade. Jag och min syster var alltid klädda efter senaste mode, även om mor sytt om av gamla kläder. Själv tycker jag det är lite av en sport att kunna återanvända så mycket som möjligt av ett kasserat plagg. Innan jag ratar det helt så "slaktar" jag klädesplagget; nämligen sprättar bort knappar, etiketter, blixtlås eller andra detaljer. Det blir lite nostalgi över det hela när man sen sätter igång att sy. Precis som när man syr ett lapptäcke och minns vilka plagg de olika tygbitarna kom ifrån.
Vi var på Gotland på semester med våra barn för många år sen, och då körde vi förbi en liten tygaffär nånstans. Ulrika, som då var tonåring, fick syn på ett tyg som hon gillade och hojtade till. Det blev till att tvärnita och vända om igen, så hon fick gå in och köpa en bit. Det var ett rosa flanelltyg med små Bambi på, som hon sydde långbyxor av. Stuvbitarna som blev över tog jag hand om, och nu har de förvandlats till sommarbyxor åt Zoé, nästan 30 år senare.
Vi var på Gotland på semester med våra barn för många år sen, och då körde vi förbi en liten tygaffär nånstans. Ulrika, som då var tonåring, fick syn på ett tyg som hon gillade och hojtade till. Det blev till att tvärnita och vända om igen, så hon fick gå in och köpa en bit. Det var ett rosa flanelltyg med små Bambi på, som hon sydde långbyxor av. Stuvbitarna som blev över tog jag hand om, och nu har de förvandlats till sommarbyxor åt Zoé, nästan 30 år senare.
Moster Ulrika hade även en sommarkjol, som nu förvandlats till långshorts och mössa åt den lilla Luxemburgdamen.
När jag var tonåring (milda makter jag räknade just ut att det är ju evigheter sen) så var det modernt med vida underkjolar. Jag hade en rundskuren sak med 20 cm bred brodyr i nederkanten. Vidden var 6 m! Den stärktes för att stå ut så mycket som möjligt och ibland hade man flera underkjolar ovanpå varandra för att det skulle bli rejäl vidd. Nån gång minns jag att jag trädde en sladd genom hålen på brodyren för att hålla ut kjolen. Helt vansinningt!!!!! Fast jag tror jag tyckte att jag var väldigt tjusig. När modet ändrades så sprättade jag av brodyren och jag vet inte hur många babymössor jag sytt av den. Båda mina flickor har haft flera sådana och nu var det Zoés tur.
Jag fick ett foto häromdagen när hon hade modellat i det jag sytt tidigare. Här ligger hon och tar igen sig inför Wimbledon.
tisdag 12 juni 2012
söndag 10 juni 2012
Igår satt jag bakom galler
.......eller nästan galler i varje fall. Och orsaken till detta hittar man i "juvelskrinet". Jag gillar halsband och gärna om de är lite längre och har ett stort hänge av något slag. Jag har samlat dem i olika väskor eller smålådor, och varenda gång jag skulle använda ett halsband har det varit samma visa. Kedjorna har varit så tilltrasslade, så ibland har jag fått ta ett annat än det jag tänkt från början, eller helt enkelt ge upp. Jag tycker att jag lägger ner dem så försiktigt efter att jag använt dem, så jag förstår inte hur det kan bli så rörigt.
Nu hade jag kommit på en bra idé, tyckte jag. Av ett rutnät i stil med hönsnät, men kraftigare, klippte jag till en avlång bit, som passade att hänga på bokhyllegaveln i mitt datarum. I varje ruta hade jag tänkt hänga ett halsband. Jag började med att spraya det i guldfärg och sen virade jag ett band runt ytterkanten. Det skulle bli så tjusigt, tänkte jag. Det blev det inte alls!!!!! När jag tänkte ut idéen tyckte jag den verkade så smart, men något måste ha gått galet. Utseendemässigt var det väl inga större fel, och hänga upp halsbanden gick väl någorlunda, men få loss dem från nätet visade sig vara rejält blodtryckshöjande. Jag kände hur irritationen växte.
Ut med hönsnätet och iväg till IKEA för att leta efter något annat. Jag hittade en handdukshängare där som nu monterats på bokhyllan i stället. Ordningen är återställd och mitt blodtryck är normalt igen.
När jag ändå var i farten, gav jag mig på örhängena också. Jag hittade några gamla adresskort som låg och skräpade. Efter att ha tryckt hål i dem, kunde jag fästa mina örhängen där. De förvaras nu i en låda och jag kan lätt bläddra fram vilket par jag vill ha.
Nu återstod bara att ta hand om broscherna. När jag var ute på min inköpsrunda, så handlade jag en besticklåda. Ordning och reda överallt!
Jag skulle gärna ha satt in en bild när jag hade snofsat upp mig riktigt, men tyvärr......Det måste ha blivit nåt fel på min kamera för den tar så suddiga ansiktsbilder.
fredag 8 juni 2012
Är jag färgblind?
I höstas köpte jag ett antal blomsterlökar; både tulpaner, narcisser och andra sorter. Vi har diskuterat att ändra om lite framför vår altan, och då hade jag tänkt plantera buskar och lökväxter där som gick i grått och blått. Två buskar med lite grågröna blad står redan på plats, och i affären hittade jag mörkblå tulpaner. Det skulle passa perfekt där, tyckte jag. I våras dröjde det länge innan de visade sig, men äntligen växte de upp och jag var så nyfiken på att få se hur de såg ut. För att irritera mig ordentligt, så slog inte knopparna ut förrän alla andra tulpaner var färdigblommade. Och vad får jag då se? Jo, lila tulpaner!!!! För inte katten är de mörkblå. Möjligtvis allra längst ner i blombotten då. Men det räknas inte.
Tulpanen är vacker, och kommer att göra sig bra på ett annat ställe i trädgården (den ska nämligen flyttas). Jag får ut och leta efter andra blå blommor i stället. Jag har sett många fina perenner som jag kan tänka mig att köpa.
onsdag 6 juni 2012
Choklad och vin
Det är inte lätt att vara människa. Inte om man vill försöka leva så sunt som möjligt i varje fall. Vilka regler ska man rätta sig efter? Finns det egentligen några rätt eller fel? Om man tittar i en veckotidning så är det alltid först ett antal sidor med middagstips enl. VV, GI eller något annat. Bilderna är så otroligt tjusiga och man bestämmer sig med en gång för att det här måste jag testa. Motivationen är på topp! Några sidor längre fram kommer recept på kakor, tårtor och godis. Bilderna är så otroligt tjusiga och man bestämmer sig med en gång för att det här måste jag testa. Längre än så varade inte den motivationen!
Mörk choklad lär vara nyttigt för de som jobbar natt. Ett ämne i chokladen skyddar visst mot hjärt-kärlsjukdomar. Då blir det till att sätta väckarklockan på alarm vid midnatt så man inte missar sin nyttiga chokladbit. Eller man skulle kunna vänta till morgonen och ta den ihop med vitaminpillret i stället?
En ännu tokigare forskning är den om berusade fladdermöss. De äter visst ofta jäst frukt men navigerar ändå normalt. En bunke fladdermöss samlades in och matades med etanol. Vid provtagning visades att de hade betydligt högre promillehalt än vad som är tillåtet vid bilkörning i Sverige. Djuren fick prova på en slags hinderbana som skulle kunna jämföras med den raka linje som misstänkta rattfyllerister får gå längs. Till forskarnas förvåning klarade de detta utan problem.
Vad lär vi oss nu av detta? ABSOLUT INGENTING! Utom möjligen att om man jobbar natt bör man frossa i choklad och har man vampyrtendenser så går det bra att ta en extra Bloody Mary utan att bekymra sig om nykterhetskontroller.
tisdag 5 juni 2012
Sommar och sol
I förra veckan var det högsommarvärme. Vissa dagar tyckte jag nästan det blev lite väl varmt, men det problemet löste jag genom att gå ner i mina syrum i källaren. Jag tänkte att Zoé behövde säkert lite shorts att ha både på dagis och hemma.
I mina gömmor hittade jag lite stuvbitar, och det räckte mer än väl till shorts. Med några nya bodies så är Zoé redo för sommarvärmen. Jag fick tag på balettstrumpor, och det är ju helt perfekt för en blivande dansös (om mamma får bestämma).
På en handarbetsblogg hittade jag ett sött mönster på en stickad och virkad byxa. Det blev garn över och eftersom inget får gå till spillo så "bidde" det även ett par skor.
I mina gömmor hittade jag lite stuvbitar, och det räckte mer än väl till shorts. Med några nya bodies så är Zoé redo för sommarvärmen. Jag fick tag på balettstrumpor, och det är ju helt perfekt för en blivande dansös (om mamma får bestämma).
På en handarbetsblogg hittade jag ett sött mönster på en stickad och virkad byxa. Det blev garn över och eftersom inget får gå till spillo så "bidde" det även ett par skor.
I de här shortsen känner hon sig förhoppningsvis både glad och tuff.
Om pappa får bestämma så kommer Zoé att börja träna tennis så fort hon kan gå. Vad passar då bättre än vitt linne och turkos gympashorts med matchande tennisskor?
Tyvärr försvann sommarvärmen lagom tills jag blev klar med Zoés kläder. Nu är det rejält kallt. Men om jag börjar sy vinteroveraller denna veckan, så kanske solen kommer fram igen? Ska genast gå ner och leta upp lite vadderat tyg.
måndag 4 juni 2012
Är jag en onyhet?
Det kommer mycket i min mailbox. Ibland dyker det upp nåt i stil med Se och Hör; alltså en nätskvallertidning. Idag var det ett reportage med flera bilder på prinsessan Caroline av Monaco. Hon hade varit och handlat alldeles ensam och köpt bl.a. hushållspapper. Man kunde tydligt se på fotot att kundvagnen var rejält lastad. Men nu kommer det hemska! När hon gått ut till sin bil och skulle börja lasta in varorna ....så satte det igång att ösregna! Tyvärr stod det inte att läsa hur hon fixade detta problem.
Samma sak hände mig häromdagen. Jag hade varit på Väla och handlat och när jag sen är på väg till min bil så är det som om nån häller ut spannvis med vatten från himlen. Det var inget vanligt ösregn. Lilla jag blev dyngsur. Kläderna klibbade på kroppen och håret hängde i testar. Och just då var jag glad att jag inte var någon kändis som hamnade på bild. Men jag tycker ändå ni ska veta att jag har upplevt samma fasa som Caroline av Monaco.
söndag 3 juni 2012
70 minus
Det är min ålder. Jag har förstått att det är väldigt viktigt hur gammal man är eller vill vara. Det verkar som det är fult att bli äldre, men det är något som inte undgår någon. Vad gör man åt det då? Jo, man accepterar sin ålder och gör det man vill utan att bekymra sig om andras åsikter. Förr hörde man väl aldrig talas om 50 plussare. Vilket konstigt uttryck, egentligen. Låter 50+ yngre än t.ex. 53? Inte i mina öron i varje fall. Allting i vårt samhälle handlar om ålder. Det är inte det lättaste för en medelålders eller äldre person att få ett jobb. Man ska helst ha en lång och gedigen utbildning, många års yrkeserfarenhet och inte vara en dag över 25. När jag läser tidningen irriterar jag mig på att reportrar alltid skriver ut åldern när man skriver om en person. Blir det mer intressant då eller varför gör man så? Historien blir inte mer trovärdig bara för att man får veta hur ung eller gammal en person är.
Naturligtvis behöver man inte gå och se ut som jag vet inte vad bara för att man inte är ung längre. Men om det betyder att man måste lägga all energi på att förändra sitt utseende för att passa in, då tycker jag det är något fel. Idag känner sig nog de flesta människor betydligt yngre än vad det står i personbeviset. Det hade varit mycket bättre om man hade frågat: "Hur gammal känner du dig?" i stället för: "Hur gammal är du?" Framför allt så hade man säkert fått ett mer sanningsenligt svar.
Det är underligt det här med hur man uppfattar sig själv både utseendemässigt och åldersmässigt. När det gäller utseendet går det ju att kontrollera väldigt enkelt, även om det kan bli en chock. Även rösten kan man ibland tycka höra till någon annan människa. Det är direkt kusligt att höra sin egen röst inspelad. Ännu värre är det faktiskt att se sig själv på film. Innan man fattat vem det är som dyker upp i rutan så undrar man vad det är för en typ. Men det är ju så här andra människor ser mig, och de verkar inte ha tagit så stor skada av det. Trots det väljer jag gärna att agera fotograf när det blir tal om fotografering.
Åldern och hjärnan har nog ingen direktkoppling alls. Som barn och tonåring är varje år livsviktigt. När man passerat 30 händer något konstigt. Då upptäcker man att det finns annat som är väsentligare. I ungdomars ögon är man ju nu ändå lastgammal, så varför bry sig. Jag har aldrig haft någon större koll på min ålder utom de år då jag fyller jämt. Då vet jag exakt hur gammal jag är........hela året. Sen är det inte så viktigt längre. I år är ett sånt där mellanår då jag inte är helt säker på min ålder. Omgivningen är mycket mer noga med att påpeka hur gammal man är. Jag kan konstatera att min hjärna har struntat i många av mina födelsedagar, för den tänker definitivt inte på pensionärsträffar med bingo eller liknande. SKÖNT!!!! Jag vill fortsätta göra det jag gillar utan att behöva tänka på att det inte "passar" i min ålder. Det avgör jag och ingen annan. Jag läste ett bra talesätt en gång:
DET ÄR BÄTTRE ATT FYLLA ÅREN MED LIV ÄN LIVET MED ÅR.
lördag 2 juni 2012
Jogging
Jag läste nånstans att i storstäderna är det problem med joggare på gatorna. Ja, inte på gatorna direkt utan på trottoarerna. De snirklar sig fram där mellan alla andra som flanerar i normal takt. Någon hade irriterat sig enormt på detta och räknat ut att i t.ex. Stockholm fanns det ca 400 parker, och tyckte att det var bättre att joggarna rusade runt där. Det håller jag med om. Om man nu måste jogga så kan jag inte förstå att man vill göra det på trottoarerna inne i stan. Är det kanske för att fler då kan se hur flitig man är?
Jag tror faktiskt inte att jag är ensam om att inte gilla jogging. Det är en sport som är överreklamerad, tycker jag. Inte kan det var nyttigt att springa som en skållad råtta. Jag möter ofta joggare när jag går motionsslingan i skogen. En del verkar helt oberörda när de kommer farande, men sen har vi en annan kategori också. De som kommer hasande illröda i huvudet, pustande och stånkande så de skrämmer iväg alla djur på flera kilometers avstånd. Vad är tjusningen i det hela? Joggar man då för sin egen skull eller för att kunna berätta det för sina vänner? Jag fattar att träningen måste vara lite besvärlig för att ge resultat, men den ska väl inte vara så hemsk att motionären nästan får en nära-döden-upplevelse. Varför inte i stället ta en promenad i normal takt och njuta av allt det vackra som finns i skogen? Det är ju inget som hindrar att man klär sig lite sportigt och tar några käcka löpsteg ifall man möter någon. När de sen är utom synhåll kan man återgå till sin vanliga bekväma lunk igen.