70 minus

Det är min ålder. Jag har förstått att det är väldigt viktigt hur gammal man är eller vill vara. Det verkar som det är fult att bli äldre, men det är något som inte undgår någon. Vad gör man åt det då? Jo, man accepterar sin ålder och gör det man vill utan att bekymra sig om andras åsikter. Förr hörde man väl aldrig talas om 50 plussare. Vilket konstigt uttryck, egentligen. Låter 50+ yngre än t.ex. 53? Inte i mina öron i varje fall. Allting i vårt samhälle handlar om ålder. Det är inte det lättaste för en medelålders eller äldre person att få ett jobb. Man ska helst ha en lång och gedigen utbildning, många års yrkeserfarenhet och inte vara en dag över 25. När jag läser tidningen irriterar jag mig på att reportrar alltid skriver ut åldern när man skriver om en person. Blir det mer intressant då eller varför gör man så? Historien blir inte mer trovärdig bara för att man får veta hur ung eller gammal en person är. 

Naturligtvis behöver man inte gå och se ut som jag vet inte vad bara för att man inte är ung längre. Men om det betyder att man måste lägga all energi på att förändra sitt utseende för att passa in, då tycker jag det är något fel. Idag känner sig nog de flesta människor betydligt yngre än vad det står i personbeviset. Det hade varit mycket bättre om man hade frågat: "Hur gammal känner du dig?" i stället för: "Hur gammal är du?" Framför allt så hade man säkert fått ett mer sanningsenligt svar.  

Det är underligt det här med hur man uppfattar sig själv både utseendemässigt och åldersmässigt. När det gäller utseendet går det ju att kontrollera väldigt enkelt, även om det kan bli en chock. Även rösten kan man ibland tycka höra till någon annan människa. Det är direkt kusligt att höra sin egen röst inspelad. Ännu värre är det faktiskt att se sig själv på film. Innan man fattat vem det är som dyker upp i rutan så undrar man vad det är för en typ. Men det är ju så här andra människor ser mig, och de verkar inte ha tagit så stor skada av det. Trots det väljer jag gärna att agera fotograf när det blir tal om fotografering.

Åldern och hjärnan har nog ingen direktkoppling alls. Som barn och tonåring är varje år livsviktigt. När man passerat 30 händer något konstigt. Då upptäcker man att det finns annat som är väsentligare. I ungdomars ögon är man ju nu ändå lastgammal, så varför bry sig. Jag har aldrig haft någon större koll på min ålder utom de år då jag fyller jämt. Då vet jag exakt hur gammal jag är........hela året. Sen är det inte så viktigt längre. I år är ett sånt där mellanår då jag inte är helt säker på min ålder. Omgivningen är mycket mer noga med att påpeka hur gammal man är. Jag kan konstatera att min hjärna har struntat i många av mina födelsedagar, för den tänker definitivt inte på pensionärsträffar med bingo eller liknande. SKÖNT!!!! Jag vill fortsätta göra det jag gillar utan att behöva tänka på att det inte "passar" i min ålder. Det avgör jag och ingen annan. Jag läste ett bra talesätt en gång:

DET ÄR BÄTTRE ATT FYLLA ÅREN MED LIV ÄN LIVET MED ÅR.