Färgtema

Det finns färger som man blir extra glad av som t.ex. orange med alla sina nyanser från skarpt neonfärgat till milt aprikos. När jag var ung sa vi alltid brandgul och det var väl ingen speciellt populär färg, men jag har alltid gillat den. I tonåren köpte jag neonfärgade strumpor eftersom det var modernt då...det gällde både orange och neongrönt. De kallades för självlysande strumpor men jag har inget minne av att de lyste i mörker. 

Mitt hår är vad man kallar för "råttfärgat". Jag avundades alla som var naturligt rödhåriga, även om det på den tiden inte ansågs som något vackert. Som tur var gick det ju att ändra sin hårfärg och det gjorde jag ofta. Till en början testade jag i luggen. Vätesuperoxid gjorde att jag fick ljusa slingor och jag kände mig väldigt nöjd.

Efter en tid tyckte jag det var lite mesigt, så jag gick till en frisör som blonderade mitt hår. Jag var blondin en hel sommar.

Det var lite jobbigt när håret växte ut, för då märktes det väldigt tydligt, och jag färgade det så det åter blev lite mörkare.

Jag har haft olika rödbruna eller kopparfärgade nyanser i mitt hår.....

....och även lite åt det blonda hållet. 

När Hanna döptes för 9 år sedan hade jag precis varit hos frisören och färgat håret hasselnötsbrunt och det lutar åt att jag väljer den nyansen igen. Min "frissa" är väldigt skicklig. Hon ser direkt vilken hårfärg som passar mig och jag litar på henne till 100 %. 

Det är mysigt att gå dit och känna sig ompysslad.

Isabella x 2

I september i fjor berättade jag om en muralmålning här i Ängelholm. Den är 5,5 m hög. Det var en fransk konstnär som gjorde den. Hon höll på i tre dagar så jag hann gå dit många gånger och beundra hennes arbete. Bilden föreställde volleybollspelaren Isabella Haak, som spelat i Ängelholm tidigare. Hon hade tyvärr inte möjlighet att själv närvara vid invigningen, eftersom hennes italienska lag var fullt upptaget med matcher.

I förra veckan var hon däremot på plats och kunde beundra konstverket. Likheten är slående. En stor eloge till konstnären. Både Isabella och hennes syster Anna var på plats. Även Anna är en duktig volleybollspelare och spelar för närvarande för ett lag i USA. Systrarna är hemma för att spela två matcher för Sverige i European League. Matcherna spelades i Ängelholm och Sverige vann båda matcherna. Isabella fick inte oväntat pris som bästa spelare. I slutet av augusti är det dags för EM i Göteborg. Det är kul att kvinnliga idrottare uppmärksammas. Det är lite snedvridet på den fronten, tycker jag. Glädjande nog har ingen börjat klottra eller försöka på annat vis att förstöra konstverket. 

På tal om träning

 Det finns en grupp människor som är så viga att de kan stå upp och lägga ett ben bakom nacken.

Jag tillhör den gruppen som kan sitta och lägga båda händerna på knäna.

Igår gjorde jag inte mycket

Igår blev det en innedag för mig. När jag drog upp rullgardinerna på morgonen....eller fram emot förmiddagen såg jag att det hade regnat under natten för det var stora pölar på trottoaren. Fönsterrutorna hade fått sig en dusch. Visserligen hade nog en del av den gamla smutsen runnit bort, men det såg inte ett dugg bättre ut nu. Jag får snart beställa hit fönsterputsaren....Bo.

Det fortsatte vara mulet hela dagen men inget regn. Så plötsligt på eftermiddagen hördes en rejäl knall.  Det var väldigt kvavt dagen innan, så jag trodde det skulle bli åska då, men det blev visst en fördröjning. Det kom endast en knall och sen ljusnade det, men min lust att gå ut och promenera var helt borta. 

I stället tog jag fram iPaden och där hittade jag lite av varje som snart fick min hjärna att gå igång. Jag får en hel del mail om träning av någon underlig anledning. Motion är aldrig fel, men nu fick jag läsa om tips på smygmotion ifall man inte hade tid att ge sig iväg till gymmet. Men varför smyga? Det är väl inte förbjudet att träna hemma så det är därför det måste hållas hemligt?

Det fanns ett tips på hur man skulle göra när man pratade i mobilen. Det bästa var att stå upp och det var även viktigt att man rörde på sig under samtalets gång. Det föreslogs då att man vandrade runt i lägenheten som en osalig ande. Jag bor ensam så för mig är det inga problem, men det är värre för de som är några stycken i familjen. Då gäller det att ha klart för sig om det är högerregeln som gäller så det inte blir några kollisioner.

Ett annat tips var att göra en övning varje gång man gick in i köket, som t.ex. 10 knäböjningar......med eller utan hantlar. Förhoppningsvis har man inget på spisen då som håller på att koka över, för då får de där knäböjningarna gå i raketfart. Själv brukade jag förr träna stegklättring....av den enkla anledningen att jag krympt några cm. Det läggs till år men dras ifrån centimetrar. Jag är alltså inte lång och ståtlig längre utan kort och förtjusande. Efter det att jag ramlade huvudstupa nerför stegen en gång jag sorterade i mina garderober, är jag lite mer försiktig. Jag vill gärna känna fast mark under fötterna. 

Jag kikar in

Det har blivit ett långt oplanerat uppehåll här på bloggen som det tyvärr kan bli ibland, men nu mår jag betydligt bättre och hoppas jag kan fortsätta som vanligt. Jag har hunnit få opererat mitt andra öga under den här tiden och det känns skönt att ha det överstökat.

Under bloggpausen passade jag på att läsa bakåt i min blogg och upptäckte en hel massa ”knäppa” kommentarer som slunkit igenom innan jag installerade kommentarsgranskning. Jag har även fast jag inte skrivit nya inlägg på ett tag fått en hel del dumma kommentarer från personen som var upphov till att jag började med granskning. När de aldrig kom in på bloggen började personen kommentera inlägg längre bakåt i bloggen. Kanske i tron att granskningen bara gällde senaste inlägget? Vilken otur för den individen!

 Kommentarerna var rejäla personliga påhopp, svordomar och könsord. Inget som hör hemma i Blogglandia. Hur gärna jag än vill att kommentarerna ska komma in direkt, inser jag att det kommer inte att fungera. Tyvärr drabbar det ju alla ni bloggvänner som skriver trevliga och intressanta kommentarer, men jag hoppas ni har överseende med det.

Jag kom att tänka på den höga rhodedendronhäcken som vi hade i vår trädgård i Åstorp. En sommar hade getingar byggt ett bo i den. Det var inget som vi hade lagt märke till....inte förrän den dagen jag klättrade upp på stegen för att frisera häcken på toppen. Jag lyckades klippa rakt in i getingboet och det var inte populärt kan jag lova. De attackerade från alla håll och jag fick ta ett hopp ner från stegen och rusa in.Vi ringde till Anticimex och en man kom i heltäckande kläder från topp till tå och sprutade något in i boet så att alla objudna husockuppanter försvann. Jag önskar att det fanns nåt liknande Anticimex som jag kunde ringa och som fixade min blogg så all ohyra försvann.

Nu fick jag själv läsa genom inläggen och radera skräpet och det har tagit sin lilla tid. Jag hoppas det inte blir extra jobbigt att kommentera p.g.a. granskningskontrollen. Det skulle var kul och veta om det dyker upp en massa bilder att klicka i eller hur det ser ut när man kommenterar här. Hoppas ni vill berätta.

Det känns otroligt kul att börja skriva igen. Under pausen har jag hållit koll på er och är någorlunda uppdaterad när det gäller vad ni sysslat med.

Grundlurad

 

I fjor odlade jag cocktailtomater, men det var ingen alkohol i dem.

Det måste ha varit fuskplantor.

Morgonstund har inte guld i mund

Jag har använt ögondroppar i många år för mina ögon känns så torra. Det är som att ständigt ha grus i dem. Jag köpte Viscotears som har fungerat jättebra. Enda kruxet är att jag är jättedålig på att pricka rätt när jag droppar. Det hamnar minst lika mycket vätska på kinden som i ögat. Det har i och för sig ingen betydelse, för jag håller på tills det blir rätt och det är enkelt att köpa en ny receptfri tub när den gamla tagit slut.

Därför var jag aningen nervös inför hur jag skulle göra efter starroperationen. Att inte Viscotears alltid hamnade där det skulle var ok, men den här medicinen efter operationen var både mot inflammation och smärta, så det var viktigt att det blev rätt från dag ett. Jag behövde få droppat tre gånger om dagen i tre veckor fick jag veta. Jag berättade för min ögonläkare att jag var orolig, men hon lugnade mig och menade att det var inga problem alls. Väldigt många av deras patienter hade samma problem och det fanns hjälp att få. Så fort operationstiden var bestämd tog de kontakt med kommunen och sen blev jag uppringd av en dam därifrån. Hon förklarade, att någon skulle komma hem till mig tre gånger om dagen och droppa mina ögon. Nu kunde jag andas ut.

Det har fungerat jättebra hela tiden. Jag har träffat på många olika personer under de här två veckorna. Första besöket är mellan halv 8 och 8 på morgonen, sen blir det omkring kl 2 och på kvällen kl 8. Kvällstiden har varit enklast att vänja sig vid, för då är jag ändå inte särskilt aktiv. Eftermiddagstiden är lite besvärligare, för jag känner mig aningen låst att jag alltid måste hålla mig hemma mitt på eftermiddagen. Men det absolut värsta är morgonpasset. Eftersom de kan komma och ringa på dörren redan halv 8 har jag satt alarmet på 7 så jag hinner gå upp och klä mig. Vilken pina att behöva gå upp så tidigt! Jag är långt ifrån vaken då, men det rör sig trots allt bara om tre veckor, så det är överkomligt. Men jag måste erkänna att jag längtar till onsdag nästa vecka när jag slipper bli väckt av alarmet               

Jag har fortfarande inte fått någon operationstid för högerögat, men det blir förhoppningsvis snart, och sen blir det tre jobbiga veckor efteråt. Jag kan lugnt påstå att operationen och droppandet i ögonen har varit rena barnleken i jämförelse med att stiga upp i ottan. 

Ur halvamerikansk synvinkel

En av gångerna jag var i Dallas åkte vi till Fort Worth. Det är en gammal stad några mil söderut. Det kändes som att vara med i en Vilda Västern-film när man promenerade runt där. Det vimlade av män klädda i cowboyhattar och stövlar.

Gatunamnen var lite annorlunda mot hemma. Inte bara för att de var på engelska, men Knivgränd låter faktiskt lite läskigt. 

När det närmade sig lunch gick vi in på ett ställe och beställde hamburgare. Vi serverades den största hamburgare jag sett. Det var omöjligt att äta upp den. Två personer hade lätt kunnat dela på en portion. 

Varje dag föstes en stor hjord med longhorns genom staden. Det var många cowboys till häst som hjälptes åt. Longhorns är en lite ovanlig kreatursras. Man tror det är en blandning av spanska och engelska kor.  Alla djuren är rödbruna och har enormt stora horn. När det gäller fåglar pratar man om vingbredd men här handlar det om hornbredd. Det kan röra sig upp emot 2 m. Hornen ser nästan ut som ett cykelstyre. 

På ett ställe stod en sån här ovanlig kossa bunden och man kunde mot betalning få sitta på hennes rygg. För mig lät det inte alls lockande.

När jag opererades fick jag ett papper med förhållningsregler med hem och även ett litet visitkort, som jag inte tittade så noga på. Häromdagen fick jag syn på det igen och läste lite mer noggrant. Det var från företaget som levererat plastlinsen till mitt öga. Företaget finns i Fort Worth. Vilket sammanträffande! Min syn på vänsterögat blir bättre och bättre för varje dag, men jag har fortfarande inte fått syn på några longhorns på Storgatan. Det blir kanske inte förrän jag fått inopererat en Fort Worthlins i andra ögat också. Jag tror jag ska börja leta fram min cowboyhatt.

Att vara i form

 

Mitt mål här i livet är att hålla formen.

Hittills har jag lyckats bra,

Mitt liv som lapplisa

Att jag älskar att skriva listor och kom-ihåg-lappar är ingen hemlighet. Det hjälper mig att få styr på vardagen och jag trivs med det. Jag hade en fulltecknad lista, men tyvärr har jag inte kunnat stryka mycket på den de senaste veckorna. En förkylning och lite annat smått och gott satte stopp för det. 

Jag har tillbringat mycket tid i min TV-fåtölj, inte med att titta på tv, men att sticka. Det är en lugn sysselsättning som fungerar även om man inte känner sig på topp. Jag har hunnit läsa många bloggar och även bläddrat bakåt både i min egen och andras bloggar. Det var riktigt intressant. Bl.a. såg jag att Karin för ett tag sen skrev om Anden i glaset. Det var en lek som var väldigt populär när jag var ung, men inget som jag testade då.

Men jag har provat på det en gång för ca 30 år sedan. Min väninna bjöd hem mig och några andra för att spela det här spelet. En av damerna var väldigt engagerad och tyckte inte om att vi kallade det för ett spel. Jag vågade inte tala om att jag trodde det var mest båg. Hon hade med sig en bricka där hela alfabetet var markerat plus siffrorna 0 till 9 och orden Ja och Nej. Hon tände ett ljus och höll glaset över det en stund. Sen skulle vi var och en ta glaset och ställa en fråga tyst in i det. Därefter placerades glaset på brickan och vi höll alla ett finger på det. Helt plötsligt började det röra på sig från den ena bokstaven till den andra. Jag var helt övertygad om att det var någon som styrde glaset, men det var inte riktigt läge för att komma med en sån kommentar.

De som hade frågat var nöjda med svaren de fick och sen var det min tur. Då for glaset som ett jehu över brickan mellan bokstäverna. Det blev rena rappakaljan och ingen förstod något.  Vi fortsatte, men det verkade som om "anden" fått hjärnsläpp för vi fick inga vettiga svar. Då sa damen att det måste finnas någon runt bordet som inte trodde på det vi höll på med. Jag kände mig träffad och satte mig vid sidan och såg på när de andra spelade. Det var både första och sista gången jag testade Anden i glaset.

Jag blev emellertid nyfiken och började googla lite. Anden i glaset är en europeisk hemmagjord variant av Ouijabrädet. På 1890-talet dök de första annonserna om det här brädet upp i USA. Det var en leksaksbutik som sålde dem. Brädet beskrevs vara en magisk anordning, som skulle besvara frågor om det förflutna, nuet och framtiden. Det sägs att man kan locka fram onda andar när man använder de här anordningarna, men det har jag svårt för att tro på. Att de såldes via en leksaksfabrikant pekar väl mer på att det är ett spel. Det enda spelet som sålde bättre än Ouijabrädena var Monopol.

Sevärt

När jag var och handlade i förra veckan ringde min mobil. Displayen visade ett långt nummer som jag inte kände igen. Vanligtvis brukar jag inte svara då, men av någon underlig anledning gjorde jag det den här gången. Vilken tur! Samtalet kom från ögonkliniken. Det gällde min kommande starroperation. Jag fick frågan om jag kunde komma på fm några dagar senare. Jag sa, att det var ok. Det blev aldrig någon tid att tänka efter, och tur var det, för då hade jag nog hittat på en ursäkt. När jag stod där vid köttdisken kändes allt så overkligt. Väl hemkommen började det sjunka in och paniken kom smygande. Jag har fasat för detta så länge även om jag har hört att operationen var enkel och smärtfri. 

Det var precis så enkelt som alla försökt förklara för mig. Jag vet inte varför jag är så misstänksam.Efter några veckor är det dags för nästa öga att bli opererat, men då är jag förhoppningsvis inte lika nervös. Ulrika tog ledigt från sitt jobb för att följa med som stöd. Även om hon inte fick komma med in i operationssalen kändes det ändå tryggt. Dessutom fick jag en lugnande tablett. 

Vintern har kommit även till Ängelholm. Det har blåst isvindar en längre tid men vi har inte haft så mycket snö tidigare. I förra veckan började det snöa under natten och när jag tittade ut på morgonen sjönk humöret verkligen. Trottoarerna såg ut att vara helt igensnöade. Jag såg en mamma som kämpade med att köra barnvagn, och hon fick backa ett par gånger och ta sats för att komma genom snövallarna. Jag tänkte med en gång att idag blir en inomhusdag för mig. Att försöka forcera snön med rollator kan inte vara lättare än med en barnvagn. Jag är lite besviken på skottandet här i Ängelholm. De få gånger det snöar borde väl de som har hand om skottningen bli själaglada att de får jobba med det de är anställda för. 

Jag har roat mig med att sortera och ändra om i mina garderober. Det behövs emellanåt…i varje fall hos mig. Varför sparar jag egentligen på kläder som jag inte använder? En del kläder är för små, och jag kommer med all säkerhet aldrig att passa i dem mer. Men det är klart…det sista som försvinner är hoppet. Det jag mest av allt ser fram emot är att kunna hänga undan vinterkläderna. Så skönt det ska bli och inte behöva bylta på sig en massa. Då känner man sig som en människa igen. 

Energisk

Jag steg upp kl. 5 på morgonen, sprang 4 mil, gjorde en vegetabilisk smoothie till frukost, körde 2 maskiner tvätt och dammsugade och torkade golven.

Det är allt jag kommer ihåg från min dröm. Nu förstår jag varför jag är så trött.

Vilken chock!

 Jag fick elräkningen i förra veckan. 

De måste ha räknat in både solljus och månljus.

PS. Jag ska få opererat mitt ena öga på tisdag, så jag pausar bloggen även nästa vecka.

Mycket underligt

 

Jag har ätit 58 Mozartkulor......

...........men jag kan fortfarande inte spela piano.

Inte Sveriges godaste bakverk

Det arrangerades en omröstning i fjor om Sveriges godaste bakverk. Tydligen röstades det landskapsvis. Gotland hade röstat fram saffranspannkaka och Småland ostkaka. Norrbotten valde punschrulle, som jag tycker är jättegott. I Skåne vann spettkakan av någon konstig anledning. Det finns väl ingen människa som gillar spettkaka? När jag var barn var det väldigt vanligt att man serverade "skånsk spiddekaga" på kalas, dop, begravningar och stora fester. Jag kan ändå aldrig minnas att jag hörde någon som lovordade den här kakan. Den var bara något som hörde till....som en tradition.

Första gången spettkakan nämns i Sverige är år 1642, då den åts vid drottning Kristinas hov i Stockholm. Troligtvis fanns något liknande redan på medeltiden. Den tros ha spritts till Sverige genom kokböcker. Ingredienserna är ägg, socker och potatismjöl. Det går åt tjogvis med ägg och massvis av socker till en stor spettkaka. 

Förr i tiden bakades kakan över öppen eld. Man hade då koner som man satte på ett spett och smeten spritsades på för hand under tiden som spettet snurrade runt. Varje lager måste stelna innan nästa kunde ringlas på och till sist avslutades det hela med sockerglasyr. Idag snurrar spetten mekaniskt. När man skär upp den här kakan måste man använda ett bågfilsblad annars blir det bara smulor av det hela. 

I början av 70-talet fanns nästan ett 50-tal spettkaksbagerier i Skåne, men idag är det bara ett fåtal kvar. Det har funnits ett bageri i Åstorp och jag var där med en klass på studiebesök. Det var intressant att se hur det gick till. Ägarinnan berättade att det var väldigt tidsödande så det är inte så konstigt att många bagerier lagts ner, Sedan år 2000 är skånsk spettkaka ett geografiskt skyddat livsmedelsnamn inom EU. Den måste alltså tillverkas i Skåne för att få bära namnet.

Det knastrar i hjärnan när man biter i den här kakan, en obehaglig känsla, och när man fått in en tugga i munnen så smälter kakan ihop som nåt slags lim. Den borde säljas med en varningstext: Kan ge obehagskänslor och munnen blir igenklistrad. När jag tänker efter så finns det åtminstone en person som hade behövt få munnen igenklistrad. Jag kanske skulle skicka över en bit skånsk spiddekaga?

Gymdags

Förra året tränade jag på vårdcentralens gym under överinseende av min fysioterapeut, Maria. Det var riktigt skoj, och det bästa av allt var att min axel blev bra. Hela VC skulle renoveras i fjor och i november var det gymsalens tur, så då avbokades alla tider. När nu alla helger var över tyckte Maria jag skulle börja igen. Denna gången är det ett knä och ryggen som får mest uppmärksamhet. Jag har varit flitig och gjort övningar hemma, men det går ju inte att jämföra med att träna med maskiner. 

Igår var jag på plats kl. 10 på morgonen och startade med att cykla. Milda makter så stel jag var! Det var med nöd och näppe jag tog mig upp på cykeln. Vilken tur att det inte var några hjul på den med tanke på den dåliga balans jag har. Jag hade cyklat ner både folk och fä.  

Maria hade sammanställt ett program till mig där jag fick testa olika maskiner som kunde vara bra för mitt artrosknä.

Jag fick också träna min balans. Det är bara till och konstatera att balans har jag inte. Att stå på en mjuk dyna och lyfta ett ben i taget var omöjligt. Hon hade placerat mig i ett hörn och det var tur för jag dunsade in i väggen varenda gång jag lyfte foten. Efter ett tag fick jag ge upp och testade i stället att stå stilla och bara vända på huvudet från sida till sida. Det gick aningen bättre, men att jag var så ostadig visste jag faktiskt inte om. När jag går ut har jag ju rollatorn att hålla mig i och inomhus är det alltid nån vägg eller möbel att luta sig mot. Maria menade på att det var viktigt att jag tränade upp balansen och det förstår jag. Det kan sluta illa annars. 

Jag har sett på TV när polisen stoppar onyktra förare och de ska göra lite tester. Jag har mer förståelse för dem nu. Det är inte så lätt när inte balansen är på topp. Fast här är det lite starkare drycker som är upphov till deras obalans. Det starkaste jag dricker är koffeinfritt kaffe, så jag behöver i varje fall inte oroa mig om jag skulle bli bli haffad för att jag kör vingligt med rollatorn.

Telia

Jag är som en gammal mobiltelefon.

Även om jag ligger på laddning hela natten känner jag mig nästan urladdad strax efter lunch.

Inredningstips

Jag gillar att prova på och göra saker som jag kanske inte är så bra på. Det är alltid spännande att testa nåt nytt. Göran hade ett stort snickarrum med en massa maskiner och andra verktyg. Han var inte så förtjust i att jag använde dem, utan han erbjöd sig alltid att fixa det jag ville ha gjort. Alla maskiner fick jag lämna bort när jag flyttade hit och även många av verktygen. Jag märker nu att jag hade behövt behålla en del, men jag har börjat köpa och samla på mig ett litet verktygsförråd.

I mitt kök har jag betydligt mindre skåp än jag är van vid. Ett av skåpen ovanför frysen är väldigt konstigt. Det finns ingen hylla där utan jag måste stapla allt ovanpå vartannat. Jag ställde in mina brickor och kakfat där och även mitt diskställ. Kruxet är att diskstället hela tiden ramlar över brickorna och det är så irriterande. Om det funnits en hylla där hade det löst alla problem.

Jag funderade på om jag kunde göra ett fack där som diskstället kunde köras in i. Då behövde jag inte lyfta på allt när jag skulle ha tag i en bricka. I förrådet hade jag en garderobshylla och den skulle passa bra om den blev tillsågad efter mått. Jag har köpt en mindre såg och nu mätte jag hur stor hyllan behövde vara och satte igång att såga.

Det gick galant. För första gången i mitt liv kunde jag såga alldeles rakt precis efter linjen jag ritat. Självförtroendet växte. 

Jag ville inte spika eller såga i skåpet för att fästa hyllan, så jag använde dubbelhäftande tejp. Det brukar fungera bra och kan hålla ganska tunga saker. In emot väggen baktill passade det perfekt, men jag hade tydligen mätt fel på en mm när jag mätte höjden på hyllan, för när jag fått den på plats var den lite vinglig. Fram med verktygslådan igen och där hittade jag några möbeltassar. De kilade jag in på ett par ställen under hyllan och nu satt den fast ordentligt. På långt håll och med svag syn ser det riktigt proffsigt ut, men jag tvivlar ändå på att jag blir erbjuden något jobb inom snickeribranschen.

I städtagen

Nu när alla julsaker var bortplockade tänkte jag det skulle passa med en storstädning av lägenheten. Det gillar jag, för då syns det att jag har varit i farten. Jag läste nånstans att städning är egentligen bara att man flyttar runt på saker och sen får man lägga lika mycket tid på att fundera var man lagt dem. Det stämmer ibland. Jag tänkte börja med köket och när alla skåp och lådor var klara gav jag mig på kylskåpet. Sen var det frysens tur. Det var välbehövligt för jag hittade en del som jag borde slängt för ett tag sen. Nu är där ordning och reda. 

Det var bara till att stänga frysdörren och sätta mig och vila, tänkte jag. Så fel jag hade! Dörren gick inte att stänga. Jag kontrollerade lådorna igen att de var inkörda så långt det gick. Jag tryckte extra på dörren, men det hjälpte inte, för när jag släppte den så for den upp igen. Förr var jag lugn som en filbunke, men nu blir jag  hispig för det minsta och tänkte att nu töar allt köttet upp så jag får stå hela natten och laga mat. Då gjorde jag som jag brukar när jag får problem……ringde Bo, min svärson. 

Han sa jag kunde ta det lugnt för han kom när han slutat jobba. Silvertejpen åkte fram och jag fick dörren ganska tätt intill själva frysen. När Bo kom, tog han bort tejpen, öppnade dörren och sa: "Jaha, där har vi felet." Tidigare på dagen hade jag tappat en plastkork som jag inte kunde hitta igen. Den var genomskinlig och jag ser ganska dåligt så hur mycket jag än letade så var den borta. När jag sen öppnade dörren till frysen hade den lyckats kila in sig under dörren på nåt mystiskt vis. Bo drog fram korken och stängde dörren hur enkelt som helst. Han är min räddande ängel i alla situationer. När han gick sa han: ”Jaha, nu har jag varit på ett korkat uppdrag.” Jag kunde bara hålla med.

Detaljerat

 

Min våg visar inte bara kilo och BMI. Den räknar även ut fettprocent, muskelmassa och en hel del annat.

Jag kom fram till att min kropp väger 50 kg. Resten är skönhet och karisma.

Doktor Hjälpelös

 

Enligt min farmor var Doktor Hjälpelös en person som trodde han kunde och visste allt och hade inget med läkaryrket att göra. På min VC jobbar det en Doktor Hjälpelös. För ett år sen fick jag utskrivet starka värktabletter för min axel. De var narkotikaklassade så jag vågade aldrig ta full dos och definitivt inte innan jag skulle lägga mig, för jag blev så avtrubbad och det kändes lite obehagligt. De hjälpte däremot väldigt bra mot värken. Under årets lopp fick jag utskrivet fler tabletter ett antal gånger och ingen ifrågasatte detta. I början av december beställde jag nya, men det hördes inget från VC, så jag ringde och undrade varför. Då fick jag veta att läkaren ville prata med mig. Då kunde han väl ringt...jag är ingen tankeläsare. När jag pratade med honom tyckte han jag skulle sluta med tabletterna, men vad jag skulle göra åt värken hade han inget förslag på. 

Efter ett par dagar började jag känna mig väldigt underlig. Jag var orolig och hade ont överallt. Det var omöjligt för mig att somna, så jag sov i genomsnitt 2 tim per dygn i ca 2 veckor. Dessutom var det som om något krälade under huden på mig. Jag började misstänka att det kanske hade något samband med att jag slutat med medicinen, så jag började googla. Mycket riktigt stod det där att man skulle definitivt inte sluta tvärt med tabletterna utan trappa ner i samråd med läkare, annars kunde man råka ut för det jag upplevde. Jag kan väl tycka att ifall jag kunde googla och få fram det svaret borde väl även en läkare kunna göra det. I och för sig borde han redan veta om det eftersom det stod att det var mycket vanligt.

Jag ringde VC igen och berättade hur jag mådde. Då fick jag utskrivet sömntabletter. På Apoteket fick jag veta att den medicinen ofta gav biverkningar som mardrömmar hos äldre personer. Jag tycket det räckte med elände så jag tog inga tabletter. Efter två veckor var de kroppsliga biverkningarna nästan helt borta men sömnen var fortfarande tokig. Det har tack och lov blivit lite bättre, men jag, nattugglan, lägger mig nu tidigt på kvällen och går upp kl. 4 på morgonen. Inte pigg som en lärka precis men jag är klarvaken och kan inte somna om. 

Förhoppningsvis ska jag snart vara mitt gamla vanliga jag, så jag åter kan ingå i den exklusiva skara som är som mest aktiv runt midnatt och sover skönhetssömn på förmiddagen. Enda anledningen till att jag tvekar med att byta VC är att där jobbar en mycket skicklig fysioterapeut och jag har en tid inbokad hos henne nästa vecka.