Det finns färger som man blir extra glad av som t.ex. orange med alla sina nyanser från skarpt neonfärgat till milt aprikos. När jag var ung sa vi alltid brandgul och det var väl ingen speciellt populär färg, men jag har alltid gillat den. I tonåren köpte jag neonfärgade strumpor eftersom det var modernt då...det gällde både orange och neongrönt. De kallades för självlysande strumpor men jag har inget minne av att de lyste i mörker.
Mitt hår är vad man kallar för "råttfärgat". Jag avundades alla som var naturligt rödhåriga, även om det på den tiden inte ansågs som något vackert. Som tur var gick det ju att ändra sin hårfärg och det gjorde jag ofta. Till en början testade jag i luggen. Vätesuperoxid gjorde att jag fick ljusa slingor och jag kände mig väldigt nöjd.

Jag har haft olika rödbruna eller kopparfärgade nyanser i mitt hår.....
....och även lite åt det blonda hållet.
Det är mysigt att gå dit och känna sig ompysslad.





Du har nog alltid slagit mig som en handelskraftig och initiativrik tjej. Och det här inlägget bekräftar det. Så modigt du var att färga håret själv. Det hade jag aldrig vågat.
SvaraRaderaSjälv var jag så feg att jag faktiskt aldrig ändrat mitt råttfärgade hår till nåt mera tilltalande - ooooops jag vet.
Men en sak har vi gemensam - vi älskar orange båda två, och har gjort hela livet. Bara en sådan sak:-)
Utan färgen orange kan man inte existera. Så är det bara. Jag gillar att testa lite olika saker och har alltid gjort. Ibland blir det bra , ibland mindre bra och ganska ofta rena katastrofen...men jag har i varje fall gjort ett försök..
RaderaJa, nog kan variera hårfärgen i det oändliga om man så önskar. Själv har jag aldrig färgat håret. Jag har känslig hud och vill inte utsätta den för medel i onödan. Lite tråkigt kanske men så får det vara.
SvaraRaderaKram
Det är nog inte det nyttigaste att färga håret, men jag har haft tur och inte fått något obehag av det.
Radera